Min Pappa ❤️

Jag minns när läkaren på Akademiska sjukhuset i Uppsala talade med mig och mamma efter operationen och gav beskedet att din hjärntumör var väldigt allvarlig, fem av fem i allvarlighetsgrad. Jag minns de tunga stegen in till dig Pappa efter operationen, dina frågor och de tomma ord som kom ut ur min mun. Minns min bort vända blick för jag visste ju att du inom en snar framtid skulle dö och jag tror faktiskt att du också förstod det.

516 dagar senare, den 28 april 2004 somnade du in. Även om vägen fram till din död var jobbig att beskåda så var själva dödsögonblicket fridfullt. Både sorgligt och vackert på en och samma gång. Ett sorgens ögonblick men samtidigt hoppets, och jag är oerhört tacksam över att jag var där.

Du föddes den 15 december 1947, vilket innebär att du idag skulle ha blivit 75 år. Just därför skriver jag idag denna text på min blogg.

Cancern gjorde att du blev mer frimodig att berätta om din kristna tro, och det var många gånger under sjukdomstiden som du var på din arbetsplats ESAB och pratade med gubbarna, som du själv uttryckte det. Efteråt var du alltid fascinerad över att så många ville prata med dig. En gång uttryckte du till mig att ”jag är nog inte välkommen dit mer. Jag kan ju inte komma gång på gång och göra så att fabriken står still”. Givetvis sa du det med glimten i ögat.

”Hur har du det med Jesus?” var en fråga du ställde till många människor under din sista tid i livet. Samtidigt som du stod inför din egen död frågade du andra hur de hade det med Jesus. Ibland kunde jag uppleva det som pinsamt och opassande, men samtidigt är det ju en oerhört viktig fråga.

Pappa du var en riktig glädjespridare med glimten i ögat och du han hade ett stort hjärta och ställde upp för allt och alla. Många är det som genom årens lopp fått hjälp med bilreparationer, bilköp, flyttar, ekonomi osv…

Idag sitter jag och tänker lite extra på dig. På din stora kärlek och ditt engagemang för Pingstkyrkan i Laxå. Där du under min barndom var ledare i barnverksamheten och senare församlings kassör och äldste broder.

Semestrarna vi gjort runt om i Europa med husbilar som du byggt själv och alla de tusentals gånger vi spelat kortspelet MAD på semestrarna. Alla de gånger vi åkt till Motala och tittat på Folkrace.

Alla de gånger vi stod först i liftkön på morgonen och sedan var var sist därifrån på eftermiddagen. Alla de gånger du körde för fort med bilen, men du åkte ju aldrig fast. Jag har fått lära mig att när hastighetsbegränsningen ändras så sitter det vägmärken på båda sidorna av vägen som anger den nya hastigheten men du menade att man skulle plussa ihop dessa skyltar för att få fram den nya hastighetsbegränsningen, och du skulle verkligen inte gilla alla dessa 2+1 vägar som nu finns.

Jag minns när du tvingade ut mig för att övningsköra och vi åkte till en isbelagd sjö och tränade på att häva en sladd.

När vi varit ute och åkt bil har du ofta varit duktig på att uppskatta vilken tid vi ska vara framme och för det mesta har den stämt. Men du förstod nog inte att vi fattade att du reglerade det genom att öka och sänka hastigheten.

Jag minns godiset i strumplådan. Alla de gånger vi gick upp mitt i natten för att åka till Gekås i Ullared för att handla. Jag minns ditt obefintliga intresse för matlagning, men kommer ihåg att när mamma var inlagd på sjukhus så fick vi hamburgare varje dag.

Jag minns jularna då det gamla couronne spelet kom fram och det nästan alltid slutade med att vi sköt varandra bakom linjen! Varje gång jag spelar så eller skjuter nån på pinnen i krocket får jag höra att jag brås på min far.

Jag minns de fina samtalen vi hade under din sista tid i livet, om ledarskap, engagemang, att tro på sig själv men framförallt de djupa samtalen om tron och ditt lugn inför döden.

Någon har beskrivit en död person som ett fordon som övergivits. En bil som ägaren parkerat, stängt av motorn och släckt ner, själv har han vänt och gått hem längs stigen. En vacker beskrivning, som passar alldeles utmärkt in på dig pappa som verkligen älskade bilar.

Det har nu gått arton och ett halvt år sedan du somnade in och det känns fortfarande väldigt konstigt. Saknar dig oerhört mycket, det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Men en dag ska vi ses igen, hemma hos Herren. Då får du ännu en gång vrida om nyckeln på bilen och så tar vi oss en åktur, du och jag ❤️

Älskar dig Pappa Royne ❤️

/ Urban