Om det är så att barn som kan uppföra sig gör det, varför är det då så många barn och unga som inte uppför sig? Vad beror det på?
Och är det verkligen så att människor som kan uppföra sig, gör det? Är det så att vi i varje enskild situation i livet gör det bästa vi kan, utifrån de förutsättningar vi har?
Visst går det att raljera och ifrågasätta påståendet att alla som kan uppföra sig, gör det, men kanske är det så att alla gör hundra procent av sin förmåga och att allt annat beteende har en orsak 🤔.
Tror inte att det är så många människor som vaknar på morgonen och tänker att idag ska jag ställa till det riktigt ordentligt, både för mig själv och andra.
Att leva i närhet till sina känslor är nog ofta till ens fördel. Samtidigt är jag fullt medveten om att det är lätt att agera fel och fatta dåliga och oigenomtänka beslut när livet känns mörkt, motigt och besvärligt.
Vår förmåga och vårt sätt att agera kan ha många olika orsaker, hur vi mår psykiskt och fysiskt, om vi sovit dåligt, är hungriga eller om vi har alldeles för mycket runt omkring oss. Och ibland är det inte så lätt att beräkna orsak och verkan av vårt beteende.
Det är bara att erkänna att ibland beter jag mig illa och ofta beror det nog på att jag i stunden inte förmår att hantera mina känslor på ett bättre sätt, och att jag liksom inte kan behärska mig utan låter känslorna ta överhand. Kanske låter det att alltför självsäkert men jag vill nog påstå att ingen gång beror det på att jag vill bete mig illa.
Varje människa vi möter går runt med massor utav känslor inom sig och det behöver vi ha det i åtanke för att kunna förstå oss på andra och oss själva Och även om det skulle vara så att alla gör hundra procent av sin förmåga så betyder inte det att allt beteende är försvarbart och acceptabelt.
Människor som är otrevliga bär ofta något otrevligt inom sig och de som känns jobbiga har ofta något jobbigt inom sig. Tänker att det är en förklaring, men ingen ursäkt.
/ Urban
Ps. De två första frågorna tänkte jag återkomma till i ett kommande blogginlägg. Ds.