Jag har varit i många olika skogar, naturreservat och nationalparker de senaste åren, och på något sätt är det som att varje skog har sin egen speciella charm.
Det kan vara en lummig lövskog, en gammal tallskog med omkullfallna stammar och väldiga stenblock som gör området till en slags vildmark.
Det kan handla om terrängen, mossan, växterna och blommorna som finns där.
Det kan vara en trolsk tjärn eller en storslagen utsikt.
Det kan handla om dofterna, ljuset och luften. Om färgerna och ljuden.
Igår på Sveriges nationaldag funderade jag på vad jag som svensk är mest stolt över och en av de saker jag kom fram till är allemansrätten. Visst är det fantastiskt att vi i Sverige har rätten att vistas ute i skog och mark, och det utan att varken betala eller be om lov för det.
Att vi människor mår bra av att vistas i skogen vet nog de flesta och under coronapandemin blev det både eftertraktat och värdefullt för människor att vistas ute i skogen.
Jag trodde pandemin skulle få människor att inse vilken perfekt källa skogen är för avkoppling och återhämtning, men också för umgänge och gemenskap. Men effekten var tyvärr kortvarig, för det verkar som att många människor inte är vän med skogen. För trots att den är säll och sann, vänlig och innerlig verkar det sorgligt nog inte finnas någon samklang mellan skogen och människor 🤔
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 
Kan bara hålla med dig – skogen är som ett fantastiskt ”mentalt rum” där det går att andas fritt. Ljuvligt med dagar som nu.
GillaGillad av 1 person