Månad: oktober 2021

Trots att tvivel är något som alla troende brottas med emellanåt är det ytterst sällan som vi pratar om det i kyrkan, och ibland känns det nästan som att tvivel är så tabubelagt att vi knappt vågar närma oss det ens i våra egna liv.

När jag för många år sedan hamnade i en personlig kris var det många troende som inte förstod att jag kunde tvivla så mycket på Gud. Flera gånger fick jag frågan: ”hur kan du som upplevt så mycket av Gud tvivla?”…

… Men det var just därför som jag tvivlade! Jag hade fått uppleva Gud tidigare i livet men mitt i livskrisen kändes han långt borta, om han överhuvudtaget fanns?

Egentligen kanske jag inte tvivlade så mycket över hans existens, men om Gud har har all makt varför grep han inte in? Om han nu har en plan för mitt liv och bryr sig om mig, varför känns han då så frånvarande? Och spelar det verkligen någon roll om jag ber?

Dessa och många andra frågor har jag under årens lopp brottats med i mina tvivel och för mig har det verkligen blivit så att tro och tvivel slagit följe i livet. Eller som en psykoterapeut en gång sade till mig: – ”Att tvivla det är din tro!”

För mig är tvivel ett sätt att vara uppriktig i min tro, att ta tron på allvar genom att grubbla, ifrågasätta, längta och söka efter sanningen.

Det sägs ofta att det behövs en kris för att få till en utveckling och kanske är det precis så tvivlet kan fungera för den andliga utvecklingen. Frågan är vad vi låter tvivlet göra med oss. Låter vi tvivlet föra oss närmare sanningen eller tar vi vårt pick och pack och drar så långt bort vi bara kan?

Tvivlet är skelettet i trons garderob och jag vet inget bättre sätt att behandla ett skelett än att lyfta ut det i ljuset och se det för vad det är: inte något som vi ska vara rädda för och gömma undan, utan en hård struktur som levande vävnad kan växa på.

Philip Yancey

För mig har tvivlet verkligen få bli ett skelett som tron fått växa på. Mina tvivel har tvingat mig att ifrågasätta och undersöka alternativen till tro, alternativ som visat sig vara otillräckliga. Man skulle helt enkelt kunna säga att jag tack vare mina tvivel fortfarande är kristen!

Min önskan är att vi i kyrkan skulle låta tvivlet få rum jämsides med tron. Att vi skulle våga släppa fram tvivlet och häva ur oss de jobbiga och tuffa frågorna och ställa Gud mot väggen. För grejen är att han tål det!

/ Urban

Vi är berättelser. Människor behöver din berättelse, för att förstå vidden och bredden och djupet och höjden av vad det innebär att vara människa.

Peter Svärdsmyr

Alla bär vi på berättelser om glädje och sorger, omvälvande händelser och stilla vardagslunk. Vi har alla vandrat olika vägar och upplevt olika saker. Vi har alla ryggsäckar med helt olika innehåll och jag tror att livet skulle bli ännu mer spännande och lärorikt om vi vågade dela våra berättelser med varandra.

Jag tror frågan vem vi är får sitt svar genom att vi placerar in oss i en berättelse om vårt liv. Att vår personlighet är formad utifrån flera olika berättelser som binds samman till den stora berättelsen…

… Och den berättelsen förändras hela tiden genom nya upplevelser och erfarenheter, tankar och funderingar. Den berättelsen påverka också vår syn på oss själva och andra.

Precis som Peter Svärdsmyr skriver behöver vi berättelserna för att förstå vad det innebär att vara människa. För tänk vad mycket vi människor går och bär på, händelser som vi varit med om som inte går att ana och erfarenheter vi fått som kan vara till gagn för andra.

/ Urban

Höstens färgsprakande skrud väcker en förundran hos mig, och det är verkligen en fröjd för ögat att se färgerna i naturen skifta färg från grönt till ett eldigt gul-orange-rött eldorado. Först uppe bland träden och sedan på marken då löven faller av och bildar ett vackert täcke…

…och jag älskar att sparka runt bland löven och jag får liksom inte nog av det prasslande ljudet som uppstår. Och jag kan inte heller låta bli lövhögarna som bara väntar på att man ska vältra sig i dem eller att man ska kasta löv på en vän eller kollega.

Hösten väcker förundran över skönheten både i det vackra och i det fula. För också i det vissnande finns det ju en slags skönhet.

Hösten är en märklig skönhet som handlar om döden, för de vackra höstfärgerna är ju ett tecken på att livet försvinner. Att de vackert färgade löven snart kommer förlora sin förbindelse med trädet och falla till marken och dö.

Men samtidigt som jag ser grönskan tyna bort, gör jag det med förvissningen om att den kommer åter, precis som jag tror att det finns ett liv efter döden.

/ Urban

Jag har många gånger funderat på om Gud verkligen lyssnar på våra böner? Och om han nu lyssnar, varför får jag inte uppleva fler bönesvar?

Visst, har det hänt att jag fått konkreta bönesvar och upplevt saker som inte går att förklara bort. Men samtidigt känns det ibland som att jag ber ut i tomma intet. Att jag ropar men inte får något svar, ropar men inte finner någon ro.

För att försöka förstå detta brukar jag tänka på bönen och de besvarade och obesvarade bönerna som ett trafikljus. När det är grönt ljus säger Gud: – Ja, till det vi ber om, när det är gult ljus vill han att vi ska vänta, att det liksom inte är tid ännu och när det är rött ljus säger han nej!

Visst är det skönt när allt flyter på och det blir grönt vid varenda trafikljus. Men sällan är det ju så, ofta hamnar iallafall jag i otakt och kommer lagom fram när det slår om till rött. Men en obesvarad bön är ju också ett svar!

Gud, han vet vad som är bäst för oss och det är därför han ibland svarar nekande på våra böner, ibland låter oss vänta på svaret och ibland genast gör att vi får glädjas. Och ibland svarar han faktiskt med att väcka en ny tanke hos oss som gör att vi ser på tillvaron ur en annan synvinkel.

/ Urban

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Matteusevangeliet 6:34

Uppmaningen att inte bekymra sig för morgondagen är inte alltid så lätt att följa i en värld där det finns så oerhört mycket att förhålla sig till.

”Skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag” lyder ju ett gammalt svenskt talesätt och det är nog så många av oss hanterar bekymmer. Och varför ska vi skjuta upp till morgondagen att oroa oss för det som vi kan oroa oss för idag?

När Jesus säger gör er inga bekymmer för morgondagen handlar det inte om något positivt tänkande från hans sida där vi ska nonchalera våra bekymmer och inte tänka framåt.

Och vad är det egentligen Jesus säger om morgondagen? Han säger inte att vi ska strunta i den eller att allt kommer att bli bra. Det han säger är att den får bära sina egna bekymmer och att var dag har nog med sin egen plåga.

Jag vet mycket väl att livet kan vara komplicerat och svårt att hantera, och att det ofta är som det är och blir som det blir. Men jag tror i vilket fall som helst att det blir lite lättare att hantera om man låter varje dag bära sin egen plåga!

Dessutom tror jag att vi ofta glömmer bort det lilla korta order ”gör” då vi hör denna uppmaning. Om vi lägger betoningen på ordet ”gör” tänker jag att uppmaningen får en lite annan innebörd. Vi ska alltså inte tillverka bekymmer i onödan eller ta ut dem i förskott, för faktum är att det mesta vi bekymrar oss för faktiskt aldrig sker!

/ Urban

Tacka Gud under livets alla förhållanden.

Första Thessalonikerbrevet 5:18

Att tacka Gud under livets alla förhållanden tror jag är ett bra förhållningssätt att ha genom livet, men jag kan villigt erkänna att det inte alltid så lätt att göra det.

För det finns dagar då vi varken vill eller orkar säga tack. Dagar då bönen mer blir en klagan eller ett rop på hjälp. Och jag tror inte heller att det är meningen att vi ska låtsas som att allting är en dans på rosor. Nej, Gud vill snarare att vi ska vara ärliga och komma till honom med alla våra känslor, med både med glädje och sorg, ilska och frustration…

Det också viktigt att poängtera att det faktiskt står ”under” och inte ”för”. Vissa saker i livet vill och kan man inte tacka Gud för, vissa saker är bara pest och pina. Men oavsett omständigheterna i livet finns det nog anledning att tacka Gud.

Själv försöker jag varje dag tacka Gud, men måste erkänna att även när allting känns frid och fröjd så kan det hända att jag glömmer bort det…

… Och detta trots att jag vet att tacksamheten gentemot Gud får oss att må bra, får oss att se mer av det goda han ger. Får oss att rikta fokus på det som finns utanför oss själva, mot honom som är den stora befriaren.

/ Urban

Alla strävar vi nog efter att vara lyckliga, men jag tror faktiskt inte att det är lyckan som gör att vi blir tacksamma. Snarare är det nog tacksamheten som gör oss lyckliga.

Precis som jag har du säkert mött både tacksamma och otacksamma människor i livet och det är väl ingen tvekan om vilken av dessa kategorier av människor som mår bäst, eller hur?

Men ändå är det så lätt att vi blir otacksamma, missnöjda och kanske till och med avundsjuka, och varför är det så ofta så att man uppskattar det man har först när man inte har det.

Vi har ju så mycket att vara tacksamma för, men ändå blir vi emellanåt lite gnälliga. Det blir iallafall jag och det beror inte enbart på att jag är från Närke!

Kanske är det så att du precis som jag behöver öva dig i att känna tacksamhet. Öva dig i att visa tacksamhet mot andra människor, mot saker och händelser som gör och har gjort ditt liv bättre.

För att kunna känna tacksamhet tror jag att det är viktigt att se livet som en gåva och inte ta det för givet. Och börjar vi fundera litegrann tror jag att vi var och en har en hel del att vara tacksamma för.

/ Urban