Att vara en ängel

På fönsterbrädan i vårt kök står det en ängel som för mig är en slags påminnelse om att inte glömma bort att änglarna finns. Att dom är här för att se hur vi har det. Och att dom kan hjälpa oss fast dom inte syns.

I bibeln finns det ganska många texter som talar om att det finns änglar. De kändaste är nog herrens ängel och den stora himmelska hären som mötte herdarna vid Jesu födelse och ängeln Gabriel som får gå med bud till Maria och Josef.

Du har säkert hört uttrycket att man har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra, att det liksom finns två helt olika röster som vill påverka oss och att det sedan är upp till vårt samvete och vilja att välja vem av dessa vi ska lyssna på. Det är en bild som ofta används lite komiskt i tecknadefilmer, men samtidigt tänker jag att det är en bild som både är viktig och allvarlig.

Kampen mellan det goda och det onda finns inom oss alla, ingen enda av oss är enbart ond eller god och båda sidor får kraft och energi av våra tankar och känslor, vårt beteende och vad vi matar vårt inre med.

Livet det ger oss både goda och onda ting, men vi har alltid ett val att fokusera på det vi mår bäst av och målet för oss alla borde vara att låta den goda delen av oss få störst utrymme.

I varje människa finns det en bur, där bor en ängel att släppa ut. Den finns i alla, den finns i mig.

Bo kaspers orkester

Precis som Bo Sundström sjunger tror jag att det inom oss alla finns en ängel att släppa ut. Alla kan vi agera änglar och vara herrens sändebud och tjänare som hjälper människor i svåra situationer. Men jag är ju inte precis någon ängel kanske du tänker, men å andra sidan hur vet man hur en ängel ska se ut? 

Det finns en enkel regel. En ängel ser aldrig ut som du tror att en ängel ska se ut. Ängeln kan vara en gammal dam, en ung pojke, ett barn, en vän, en okänd, en närvaro. Så gå inte efter utseendet, gå efter känslan.

Charlotte Frycklund

Känslan tror jag handlar om det som vi i kyrkan kallar för andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

När vi nu så smått börjar julpynta våra hem med änglar så kan vi låta dessa vara en påminnelse om att vi själva eller vår nästa kan vara en ängel. Att vi kan vara änglar för varandra. För visst är det härligt att få höra orden ”Du är en ängel” eller att själv säga ”Du är en ängel” till en medmänniska som gjort en uppoffrande insats för dig, något eller någon.

/ Urban

Bus och humor som pedagogik

Till vardags arbetar jag på förskola och varje gång ett barn benämner mig som busig eller tokig tar jag det som en komplimang. För mig är nämligen bus och humor viktiga verktyg i min roll som pedagog, och jag skulle önska att det var ett ämnesområde som det talades betydligt mer om.

Enligt mig är det ingen tvekan om att humor är viktigt i livet, för det är ju så att ett gott skratt och lite galna upptåg får oss att må bra och finns det något vackrare än ett barns äkta leende och skratt? Nej, jag tror faktiskt inte det.

För mig är det oerhört viktigt att kunna skoja och skratta tillsammans med både barn och kollegor, och min erfarenhet är att barn oftast älskar att man skojar med dem och är öppen för deras initiativ till humor.

Bus och humor bidrar till att barn trivs samtidigt som det skapar känslor som stärker deras lärande, ökar kreativiteten och utvecklar fantasins underbara värld, och det sägs ju att glädje är grunden för ett livslångt lärande!

I förskolans läroplan står det att utbildningen ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar. I den norska motsvarigheten står det att förskolan ska erbjuda barn en miljö präglad av glädje, humor, kreativitet och omtanke. Norrmännen verkar alltså ha förstått det stora värdet som finns i humor. Om jag fick skriva om läroplanen eller undervisa blivande pedagoger skulle jag lägga stor vikt vid att skoja, busa och skratta tillsammans med barnen. 

Jag tänker att humor är en högt uppskattad form av kommunikation mellan människor och jag har hört att det är den kortaste sträckan mellan två människor. Vet inte om det stämmer men tänker att bus och humor kan användas för att skapa goda relationer. Men självklart måste man ta i beaktande att alla barn reagerar olika och har olika erfarenheter av humor med sig i bagaget.

Vidare menar jag att bus och humor kan fungera terapeutiskt. Genom att skoja om det jobbiga kan det bli lättare att bära. Självklart behöver barn både tid och utrymme att vara arga, ledsna och frustrerade, för det är viktigt känslor att både lära känna och hantera. Men ibland kan man behöva minska ångest, oro och obehagskänslor med hjälp av humor, och när barn är uppe i affekt och man liksom inte kan nå dem så kan något humoristiskt vara det som bryter affekten och gör barnet lugnt igen.

Jag försöker se det roliga i vardagen och livet blir ju inte lättare att leva om man tar allting på blodigt allvar. Därför tänker jag att det är bra att lära barn att skratta åt sina tillkortakommanden och att det är väldigt befriande att kunna skratta åt sig själv i vissa situationer. 

/ Urban

Tankar i Advent – 1

Under mörka november är vi nog många som längtat efter Advent. Längtat efter att återigen få tända det första ljuset. Längtat efter att adventsstjärnor och ljusstakar återigen ska få lysa i fönstren under de mörka kvällarna, och visst är det något alldeles speciellt att vakna upp på morgonen i adventstid och se stjärnorna och ljusstakarna som lyser i fönstren.

Advent är mycket, det är gudstjänster, julkonserter, handelshysteri, insamlingar till nödställda, julmarknader, pepparkaksdoft och lussebak. Det är minnen, glädje och förväntan. Så många härliga lukter, smaker och färger då höstens mörker bryts av förberedelser och fest. Men tyvärr blir ofta adventstiden även en kravfylld och stressig tid, för det är så mycket man måste hinna med.

Min önskan inför advent och jul är att inte alla krav och måsten ska få ta överhand, utan att vi också ska kunna ta oss tid och njuta av ljusen, stämningen och fundera kring varför vi faktiskt firar Jul.

När vi sätter upp en adventsstjärna i fönstret är det en påminnelse om att en räddare, en frälsare blev född på denna jord. Att Gud blev människa, att Gud blev ett litet barn.

Men hur tar man emot ett litet nyfött barn? Jag kommer så väl ihåg första gången jag höll i vår äldsta dotter. Trots att jag är van med barn kändes det lite läskigt. Hur ska jag hålla henne? Vad gör jag om hon börjar skrika? Hon var ju så liten och skör. Jag minns alla förberedelser innan och hur förväntansfulla vi var, men ändå förstod jag inte vad min fru Maria menade när hon väckte mig på morgonen och sa att vattnet hade gått!

När vi nu så smått börjat pynta vårt hem inför julen, funderar jag på om det yttre pyntandet har någon slags inre motsvarighet, om julstämning sitter på insidan eller utsidan?

Att julpynta sitt inre handlar om att skapa utrymme för Gud i vårt liv och göra plats för Jesus i vårt hjärta. När han för mer än 2000 år sedan föddes fanns det bara plats för honom lite avsides i ett stall, precis så kan det se ut i vårt hjärta idag, då det är fullt med massa annat där.

/ Urban

Sista gången, första gången och allt däremellan

Ikväll är det sista gången vi Immanuelskyrkan firar gudstjänst på Ekersgatan 15. Tillsammans ska vi dela berättelser, minnen och tacka Gud för allt vi fått uppleva under ett drygt sekel på väster och imorgon är det dags för invigningsfest i nya kyrkan på Södra Ladugårdsängen.

Jag kommer inte riktigt ihåg första gången jag besökte Immanuel, men det måste ha varit nångång under vårvintern 2005, men har många fina minnen däremellan. Till exempel kladdkakebakning i klinkersrummet tillsammans med tjugo trettio barn.

I sjutton år har Immanuelskyrkan varit mitt andliga hem och imorgon flyttar vi från väster till Södra Ladugårdsängen, vilket ska bli väldigt spännande.

När jag nu sitter och tänker på detta inser jag att livet till stor del handlar om att göra saker för första gången, sista gången och allt däremellan. Det mesta sker givetvis däremellan, mellan den första gången och den sista.

Kanske är det så att när man gör något för sista gången så vet man sällan att det är sista gången man gör det. Kanske är det bra, kanske är det dåligt att vi inte vet när vi gör något eller träffar någon för sista gången, jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att jag ikväll ska fira gudstjänst på Ekersgatan för sista gången.

Jag inser att jag kommit så långt in i livet att jag alltmer sällan gör saker för första gången. Men jag tror och hoppas att jag kommer få uppleva fler saker där jag kan uttrycka orden ”detta var första gången men inte sista gången”. Men sedan kanske är det så att man i något skede av livet alltmer börjar göra saker för sista gången, för det finns ju en sista gång för allt här i livet. Kanske är det så att man kan vänja sig vid tanken att allting en dag tar slut genom att medvetet göra saker för sista gången.

/ Urban

Har du kvar ditt barnasinne?

Mycket av det jag tänker och funderar kring här på bloggen är ganska allvarligt och jag har kommit underfund med att stor del av min kreativitet har sitt ursprung i smärtan och de mörka stråken i livet. Samtidigt betraktar jag mig själv som ganska barnslig. Inte i betydelsen av att jag är omogen och oerfaren utan det handlar snarare om att jag försöker bejaka barnet inom mig.

Man måste ha barnasinnet kvar annars blir man aldrig vuxen

Astrid Lindgren

Alla får vi vår beskärda del av fröjd och smärta. Alla får vi möta sorger, besvikelser och svårigheter i livet och för att orka med det tror jag att vi behöver få in mer glädje och barnasinne i våra liv. Dessutom måste jag erkänna att jag ibland blir ganska trött på de ramar och det ansvar som vuxenrollen innebär.

Tänk om det är så att bejakandet av barnasinnet faktiskt är att ta ansvar som vuxen. Att det är bra för hälsan och själen att som vuxen ha barnasinnet kvar och att kunna bjuda på det. 

Vi slutar inte leka för att vi blir gamla, vi blir gamla för att vi slutar leka

George Bernard Shaw

När vuxna använder ordet lek får det ofta en så negativ klang. Eller vad sägs om uttryck som ”han leker bara med dina känslor”, ”sitter du bara här och leker”, ”den som ger sig in i leken får leken tåla” och ”det är bara på lek”. Och när vuxnas diskussioner ligger på en låg nivå så kallas det ofta för sandlådenivå, vilket är allt annat än rättvist gentemot alla de barn som dagligen spenderar tid i sandlådan.

Människan är endast människa i ordets djupaste mening då hon leker, och hon leker bara i ordets djupaste mening då hon är människa

Friedrich Schiller

Jag är övertygad om att barnasinnet finns inom oss alla men att många trängt undan det. Men trots det lever det kvar inom oss och längtar efter att få komma fram, och jag kan intyga att livet blir mycket roligare om man vågar låta den barnsliga sidan ta över då och då.

Kanske har vi mycket mer att lära oss av barn än vi kanske tror. Jesus han sa ju att vi ska bli som barn och vad gör barn? Jo så fort de får möjlighet så leker de och de leker för lekens egen skull. Lekens egenvärde står helt enkelt i centrum, samtidigt som det har ett nyttovärde genom att vara en utmärkt plattform för utveckling och lärande. Lekandet och lärandet vävs liksom samman och går inte att skilja åt och på samma sätt är det nog för oss vuxna.

Livet är en lek, lek det

Moder Teresa

Jag gillar verkligen Moder Teresas ord om att livet är en lek och jag vill verkligen ta barnasinnet och leken på allvar. Hoppas du också vill det!

/ Urban

Bara den som brinner kan bli utbränd

Jag tror att det inom oss alla finns en längtan och ett behov av att få brinna. Att riktigt få känna för något som man kan lägga ner sin själ i, som kan få oss att totalt glömma tid och rum. Något som man så starkt tror på att nästan ingenting kan stoppa en. Man bara vet att detta måste jag göra. Det kan handla om en fråga som engagerar oss, en uppgift som behöver utföras eller ett galet fritidsprojekt, och det kan kännas väldigt frustrerande när det man brinner för inte riktigt tar fyr.

På samma sätt som elden är en inspirerande kraft är den också förödande, för det är ju så att bara den som brinner kan bli utbränd. Ibland slocknar vår låga och det vi tidigare brann för blir plötsligt tråkigt och slukar oss på energi. För lite drygt ett år sedan upplevde jag det. Plötsligt hade jag brunnit lite för mycket och för länge. Syret, värmen och bränslet hade försvunnit och då kan man inte brinna!

Under förra vintern blev kaminen en av mina tillflyktsplatser. En livgivande plats som var bidragande till att min eld började brinna igen och idag tycker jag återigen att det är roligt och stimulerande att arbeta på förskola.

I dagens samhälle söker arbetsgivare människor som brinner för sitt jobb, och vi tillbringar väldigt stor del av våra liv på våra arbetsplatser. Vårt arbete borde inte vara något vi går till bara för att få lön utan något vi verkligen brinner för. Något som är roligt och viktigt för oss och som vi kan vara stolta över.

Det finns mycket i livet jag brinner för men det senaste året har jag har insett att man ska akta sig för att ha för många järn i elden att den slocknar.

/ Urban

Gud vill inte att jag är nån annan

Du som läser min blogg har säkert en bild av hur jag är som person. Men om du träffade mig skulle du kanske få en lite annan bild av mig. Ofta har vi ju en bild av en person i början och en helt annan när vi umgåtts ett tag.

Jag tror det är oundvikligt att inte fundera på vad andra människor har för bild av oss? Och vi grubblar och funderar på hur andra önskar att vi ska vara!

Om du inte vet vem du är när du vaknar upp på morgonen så kan du vara säker på att någon har talat om det för dig till middag

Om vi inte vet vem vi är och vad vi vill så är det nog lätt att vi blir ett offer och en spelpjäs i händerna på andra människors åsikter, värderingar och drömmar. Kanske är det så att vi dagligen behöver tala om för oss själva vem vi är, och vem vi vill vara!

Ibland önskar jag att jag var nån annan. Att jag kunde skriva texter som Tomas Sjödin, sjunga som Samuel Ljungblahd, ha en karisma som Bono och vara lika händig som min bror.

Ibland får jag till och med för mig att Gud vill att jag ska vara någon annan än den jag är! Att Gud vill att jag ska göra något annat än det jag gör. Men när vi söker Guds vilja för vårt liv ska vi nog inte stirra oss blinda på enskilda uppgifter utan mer se livet i ett större perspektiv.

Och det slog mig häromdagen att jag varken är eller behöver vara solen som värmer och ger ljus, men att jag med mitt liv kan få vara månen som reflekterar ljuset!

Jag ser på alla andra, önskar att jag var nån annan, mina tankar gör mig blind. Å jag tittar mig i spegeln, ser att tårar efter tårar rinner ner från min kind. Herre lär mig älska den du skapat. Du vill inte att jag är nån annan. Snälla öppna mina ögon, lär mig se på andra och mig själv såsom du. Jag vill bara vara mer, mer lik dig…

Vittne

/ Urban

Everybody has a story

Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.

Alla du möter utkämpar en kamp du inte vet något om. Var snäll. Alltid

Ian Maclaren

Min vän Mats Dernánd släppte igår den sköna låten ”Everybody has a story”, en duett tillsammans med Emma Nilsdotter. Texten har sitt ursprung i Ian Maclarens citat.

Everybody has a story they hide inside. Silent movies on replay when lights go out. Scenes of failure and betrayal that tear y’apart so don’t judge me to hard and I will be gentle with your heart

Det är en låttext om uppbrott, misslyckanden och svek. Om det som ständigt pågår i vårt inre men som vi ofta väljer att hålla för oss själva. Om vikten av att vara tålamodiga och att visa varandra förlåtelse. För tyvärr har vi människor lätt en tendens att döma varandra, då vi inte riktigt vet vad som ligger bakom en annan människas åsikter och beteenden.

Beneath the surface our hidden secrets speak without a word. I think your nervous. I feel the tension in the air. Behind the mask i know you’re scared. Heart will speak to heart reveal what’s in the dark.

Precis som texten säger tror jag att det under ytan finns dolda hemligheter som talar utan ett ord. Vi anar att de finns där, men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Tänk om vi alla skulle bli mer frimodiga och öppna våra hjärtan. För alla har vi en historia, men alla berättar inte sin historia och vi frågar inte heller! Men tänk på att alla du möter kämpar med något som du inte vet. Så var snäll. Alltid.

/ Urban

Jag tror att vi skulle må bra av att våga prata mer om döden!

Under allhelgona helgen är det nog många av oss som funderar extra mycket kring döden. Vi tänker på de som gått före men också på vår egen död.

Anledningen till att denna helg blivit så viktig för oss svenskar beror nog på att vi lever i ett samhälle där vi gömt undan döden. Trots att döden är en så tydlig del av livet pratar vi sällan om den och vi tänker att den gäller andra, inte oss.

Vi lever i ett land och en tid som drivit högmodet och egenviljan så långt att vi ifrågasätter livets själva grundpelare och dit hör döden. Vi har monterat ner och gömt undan döden. Vi kan inte kontrollera den, alltså talar vi inte om den, och så länge vi inte talar om döden så kanske den inte finns.

Marcus Birro

Ett barns födelse talar vi gärna om, men det är faktiskt lika naturligt att dö som att födas. Alla kommer vi någon gång att dö men ändå betraktar många döden som något fjärran som helst inte ska nämnas.

Ett barns födelse och en människas dödsögonblick är tillfällen då livet vibrerar av närvaro och högtidlighet.

Att många upplever döden som någonting väldigt skrämmande är ju inte konstigt eftersom den är så definitiv och skulle man fråga människor vad deras största rädsla är, skulle många nog svara att det är att förlora en nära anhörig. Hur kommer det kännas? Hur kommer livet bli då?

Pandemin och världsläget har gjort att många känt att döden kommit närmare och jag tror att vi skulle må bra av att våga prata mer om döden och då inte enbart under allhelgona helgen. Genom att vänja oss vid tanken på vår dödlighet och påminna oss om att livet inte är för evigt, blir vi mer ödmjuka och får mer förståelse för hur dyrbart livet är.

Genom att prata om döden så talar vi även om livet! Genom att sätta ord på våra känslor och tankar kring vår dödlighet inser vi också vad som är viktigt i livet och vad vi vill lämna efter oss.

Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden.

Astrid Lindgren

Att säga att jag är vän med döden är nog att gå ett steg för långt, men jag är på väg för döden skrämmer mig inte alls lika mycket längre! Min bild av döden förändrades radiktalt efter att jag såg min pappa somna in, döden är inte längre en lieman i en Monthy Python sketch! 

/ Urban

Död du är död!

Vid första anblick kanske dagens bloggrubrik upplevs som mörk, dyster och provocerande. Men för mig är orden ”Död du är död” både fyllda av tröst och hopp.

När solen gått ner och det blivit mörkt går många av oss till kyrkogården och tänder ljus för nära och kära som gått före. Sorg och saknad är en naturlig del av livet, förr eller senare kommer vi förlora någon vi älskar. För en del av oss har sorgen och saknaden blivit en del av livet sedan många år, för andra är den alldeles ny. För en del kom döden oväntat och plötsligt, för andra som en slags befrielse då den avlidne fått lida under lång tid, men oavsett kan förlusten av en annan människa föra med sig en djup sorg som kan behöva både tid och utrymme.

Sorgen och saknaden hänger ofta samman med en slags längtan, en längtan kanske inte bara tillbaka till det som varit utan också en längtan efter det som nu skulle kunna ha varit. Och det finns nog inga enkla lösningar på sorg och saknad, det enda vi kan göra är att bära den tillsammans och att bjuda in Gud i vår sorg.

Om vi gör tårarna till böner träder vi in i en sorg som förenar vår smärta med herrens smärta och så upptäcker vi både ursprunget till sorgen och det som befriar oss från den.

Eugene Peterson

Döden är en gräns för våra liv här och nu, men jag tro att det finns ett liv bortom den gränsen. För sorgens land gränsar till livets land, till uppståndelsen och evighetens land.

Tänk dig att du står vid havet och långt borta vid horisonten så ser du en båt, men plötsligt så försvinner hon: ”Men båten har bara försvunnit ur vårt synfält. För just när vi säger: – Nu är hon borta! Finns det någon som säger nu kommer hon!”

Läser man Nya Testamentet får man känslan av att Paulus, som hade mött den uppståndne Jesus, rent av hånar liemannen:

Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död var är din udd?

Första Korinthierbrevet 15:55

Döden är ingenting alls. Döden är inte, när allt kommer omkring, mäktig och fruktansvärd. Döden är en stor fiende, men den har besegrats och ska till slut besegras fullt ut, efter en kort sömn ska vi vakna för evigt och döden ska inte finnas mer. Död, du är död!

John Donne

Att Jesus uppstått från de döda är grunden för allt vårt hopp, men den vetskapen har inte tagit bort min sorg och saknad, ibland gör det riktigt ont. Men jag tror inte att dödens är slutgiltig! De ord som John Donne skrev för hundratals år sedan är profetiska: ”Död, du är död!”

En dag, när våra dagar är över på denna jord får vi möta Gud ansikte mot ansikte och han kommer varsamt sträcka fram sin hand och torka tårarna från våra kinder.

Han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta

Uppenbarelseboken 21:4

 / Urban