
Under mörka november är vi nog många som längtat efter Advent. Längtat efter att återigen få tända det första ljuset. Längtat efter att adventsstjärnor och ljusstakar återigen ska få lysa i fönstren under de mörka kvällarna, och visst är det något alldeles speciellt att vakna upp på morgonen i adventstid och se stjärnorna och ljusstakarna som lyser i fönstren.

Advent är mycket, det är gudstjänster, julkonserter, handelshysteri, insamlingar till nödställda, julmarknader, pepparkaksdoft och lussebak. Det är minnen, glädje och förväntan. Så många härliga lukter, smaker och färger då höstens mörker bryts av förberedelser och fest. Men tyvärr blir ofta adventstiden även en kravfylld och stressig tid, för det är så mycket man måste hinna med.
Min önskan inför advent och jul är att inte alla krav och måsten ska få ta överhand, utan att vi också ska kunna ta oss tid och njuta av ljusen, stämningen och fundera kring varför vi faktiskt firar Jul.

När vi sätter upp en adventsstjärna i fönstret är det en påminnelse om att en räddare, en frälsare blev född på denna jord. Att Gud blev människa, att Gud blev ett litet barn.
Men hur tar man emot ett litet nyfött barn? Jag kommer så väl ihåg första gången jag höll i vår äldsta dotter. Trots att jag är van med barn kändes det lite läskigt. Hur ska jag hålla henne? Vad gör jag om hon börjar skrika? Hon var ju så liten och skör. Jag minns alla förberedelser innan och hur förväntansfulla vi var, men ändå förstod jag inte vad min fru Maria menade när hon väckte mig på morgonen och sa att vattnet hade gått!

När vi nu så smått börjat pynta vårt hem inför julen, funderar jag på om det yttre pyntandet har någon slags inre motsvarighet, om julstämning sitter på insidan eller utsidan?
Att julpynta sitt inre handlar om att skapa utrymme för Gud i vårt liv och göra plats för Jesus i vårt hjärta. När han för mer än 2000 år sedan föddes fanns det bara plats för honom lite avsides i ett stall, precis så kan det se ut i vårt hjärta idag, då det är fullt med massa annat där.
/ Urban