Månad: mars 2023

Nu är vi nog rätt många som börjar tycka att vintern pågått lite väl länge, och det har nog aldrig känts som våren varit så långt borta som i år.

Visst det kan vara vackert med ett gnistrande snötäcke och kyla men inte i slutet av mars, och det blir ju inte bättre när man ser facebook minnen från tidigare år med tussilago, blåsippor, vitsippor och en epa-kulle fylld med krokusar.

Idag var det härligt att se snön börja smälta så att krokusarna i gräsmattan syns igen. Vilket gav mig hopp om att våren nog ändå är i antågande.

Tror inte att jag brukar längta så här mycket efter våren. Självklart tycker jag det är underbart med våren. Men å andra sidan tycker jag att det är härligt med försommar, högsommar, sensommar, höst och vinter också. Egentligen vill jag inte gå och längta efter en årstid som infaller längre fram i tiden. Men nu är jag bra trött på snö och kyla. Vore så skönt att slippa halka omkring på isiga gator och behöva massa kläder på sig för att gå ut.

Jag vet mycket väl att det alltid kommer en vår efter vintern, men i år har det som sagt känts som att våren aldrig kommer att komma. Tänker att livet ibland kan kännas på ett liknande sätt, när känslan av att det kommer alltid att vara så här tar överhand och man liksom inte ser någon ljusning. Och istället för att kämpa ger man upp och nöjer sig med ett frostigt liv.

Livets frostiga situationer kan få vem som helst av oss att tappa modet. Men jag tror inte att det är tänkt att vi ska leva i ständig vinter. Jag tror snarare att vi människor är skapta för att växa och blomma.

/ Urban

I dagens samhälle är egen viljan upphöjd till en slags sanning, att det jag vill med mitt liv alltid är det bästa för mig. Men är det verkligen sant? Är verkligen din och min vilja alltid den bästa för våra liv?

Det kan vara lätt att tro att man alltid vill sitt eget bästa men det är nog såsom Marcus Birro skriver att mörkret läcker in i oss utan att vi märker det. Att själviskheten kryper in i oss, som larver och blommar sedan som vår egen fria vilja, fördärvlig och blind.

Allt är tillåtet men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet men allt bygger inte upp.

Första Korinthierbrevet 10:23

Enligt bibeln är allt tillåtet, men en hel del av det som är tillåtet är nog inte lämpligt. I synnerhet sådant som kan få ett sådant grepp om mig att jag inte kan sluta när jag vill. Den grekiske matematikern Pythagoras lär under sin livstid ha sagt att ”de kortaste orden JA och NEJ är de som kräver störst eftertanke” och så kanske det är för svaret skapar ju en slags riktning på vårt liv

Ska vi njuta av det som är bra i längden måste vi säga nej till det som bara ger en kick för stunden och ska vi säga ja till det som bygger upp måste vi säga nej till det som river ner.

Alf B Svensson

Det är viktigt att fundera på vad som är bra och bygger upp oss på lång sikt och vad som inte gör det, och jag tror vi kan öva upp vår urskiljningsförmåga genom att blicka tillbaka på vårt liv och de erfarenheter vi fått. Men det är ändå inte så lätt, i bibeln skriver nämligen Paulus att ”det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag.”

Det är vårt livsvillkor som människor att inte alltid lyckas göra det vi själva önskar och det som är bäst för oss.

Som pappa är det lätt att tro att man vet vad som är bäst för sina barn, och visst så var det väl framför allt när de var små. Men i år fyller våra döttrar arton och tjugoett och har ju samlat på sig en hel del erfarenhet de också. Så jag vet nog inte alltid vad som är bäst för dem 🤔. Däremot tror jag att det finns en god Gud som vet mitt livs bästa och som dessutom vill hjälpa mig.

Självklart kan vi välja att stänga ute Gud från vårt liv men jag tror att jag behöver hans hjälp att urskilja vad som bygger upp och vad som river ner. Det är inte alltid så lätt att säga ske din vilja eller ens vilja be det. Men jag tror det gör oss gott att lämna vår vilja till honom.

/ Urban

PS. När jag hade publicerat detta inlägg upptäckte jag att jag hade publicerat ett liknade inlägg för ungefär ett år sedan. Kanske har det att göra med att vi befinner oss i fastan 🤔 DS.

Om Gud är god varför finns det då så mycket ondska och lidande? Det är en fråga som vi människor grubblat på i årtusenden och teodicéproblemet har fått många att tvivla på Guds existens.

Givetvis har jag också grubblat mycket över detta, framförallt i de perioder där jag själv varit utsatt för ondska och lidande. Hur kan en god Gud tillåta att människor dör av cancer? Och hur kunde han tillåta att jag blev utsatt för pistolhot, människorov och våldtäkt? Borde inte en god och kärleksfull Gud stoppa allt det onda som händer i världen?

En del av svaret på varför Gud tillåter ondska och lidande hör samman med människans fria vilja. Visst man fundera på varför Gud skapade oss som fria varelser med ansvar både för oss själva, våra medmänniskor och den värld vi lever i. Men visst hade det varit konstigt om Gud styrde oss människor som marionett dockor. Om så hade varit fallet kan man ju också ifrågasätta om han verkligen är god.

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Lactantius

Att vi har en fri vilja hör samman med att Gud älskar oss och vill att vi ska älska honom, och eftersom ömsesidig kärlek alltid är frivillig måste människan också ha en fri vilja att älska. Annars vore det inte äkta kärlek.

Vi har fått förmågan, den fria viljan att välja mellan ont och gott, vi kan älska men vi kan också hata. Vi kan vara generösa men också vara giriga och egoistiska. Så när vi frågar varför Gud tillåter ondska och lidande måste vi också fråga oss själva varför vi människor tillåter allt ont som sker. Mycket av det som sker här på jorden kan vi faktiskt inte skylla på Gud. Visst det hade varit bra om Gud kunde gjort så att vi inte kan gör någonting ont, men då hade vi ju samtidigt inte haft någon fri vilja.

Jag tror att Gud en dag kommer att göra slut på det onda, men fram tills dess får vi stå ut med att Gud låter oss hållas, fastän vi förstör och skadar både oss själva, varandra och den värld vi lever i.

/ Urban

Sociala medier kan få oss att tro att vi har koll på andra människors liv, men alla bilder och statusuppdateringar är bara en liten del av verkligheten. Även om vi kanske inte medvetet arrangerar de bilder vi publicerar så sker det nog undermedvetet en slags retuschering om vad vi vill framhålla och vad vi rentav vill dölja.

Kanske är det så att det vi vill dölja i våra liv blivit ännu hemligare i och med den skenbara öppenheten på sociala medier? Och jag tror faktiskt att vi alla gång på gång begår misstaget att jämföra andra människors utsida med vår insida.

Precis som kläderna vi bär har vi en rätsida som avses att synas och en baksida, en insida som kallas avigsida som vi inte visar upp. Vilket inte är konstigt för det är ju inte speciellt många av oss som bär våra klädesplagg ut och in.

Men om du och jag skulle våga visa vår avigsida så skulle det bli lättare för andra att visa sin. Faktum är ju att ingen av oss är helt fullkomlig eller helt bristfällig, vi är alla både och.

Tänk om vi skulle våga omfamna även det mörka, de dåligt sydda sömmarna, hela den mänskliga röran vi består av. Jag tror det skulle göra oss gott, då skulle vi slippa slösa kraft och energi på att gömma undan och skyla över.

/ Urban 

Idag för 25 år sedan ringde jag till Marias telefonsvarare och sa: Jag har känslor för dig! Sedan gick jag nervöst runt i min lägenhet och väntade på att hon skulle ringa tillbaka. Som tur var gjorde hon det nån timme senare och sa: – Dina känslor är besvarade! Sedan dess har det varit hon och jag ❤️

Det krävs verkligen mod att älska någon men kanske är det så att det krävs ännu mer mod att våga bli älskad, att våga tro och lita på personen som säger orden: Jag älskar dig!

Man måste våga tro att man är värd att bli älskad och att älska är att våga dela både glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Att våga ge sig hän och släppa på kontrollen trots att det inte finns några garantier för livslång kärlek.

Kanske är det rentav det livet handlar om, att våga. Den danske filosofen och teologen Søren Kierkegaard lär har sagt att våga är att förlora fotfästet för en liten stund och att inte våga är att förlora sig själv. Livet handlar alltså om är våga ställa sig själv frågan: vad är viktigt för mig? Och hur sann i det kan jag bli och våga vara?

Att våga vara sig själv och våga lyssna till den inre rösten som ibland kan vara väldigt överraskande. Att våga tro på sin egen förmåga men också våga visa sin otillräcklighet, sina brister och fel, och be om förlåtelse när det behövs. Att våga ta plats och göra sin röst hörd, genom att stå upp för sina åsikter och värderingar men också att kunna ändra sig när det behövs.

För att våga vara sig själv och lita på sin egen förmåga behöver man ta emot komplimanger och bekräftelse på ett bra sätt. Så frågan är om du gör det som en gås eller som en blomma? Häller man vatten på en gås rinner det av, men häller man vatten på en blomma suger den åt sig och blommar ännu mer. Säger du: ”det var så lite så” eller låter du andra människors ord sjunka in så att du får kraft och inspiration att våga ännu mer?

/ Urban

Tänk vad lite man vet om varandras liv om man inte tar sig tid att lyssna och berätta. Är rätt säker på att inte en enda av oss helt och hållet känner våra arbetskamrater, grannar, vänner och bekanta…

…och kanske är det inte heller något vi ska sträva efter. Alla behöver nämligen sina privata rum och det är nog sunt att bevara vissa saker för sig själv. Men samtidigt tror jag att vi alla skulle må bra av att bli mer frimodiga i att berätta om våra liv. Att berätta för varandra om vad livet lärt oss, om vägvalen, kriserna, intressena och värderingarna som gjort oss till dom vi är.

Själv har jag på nytt börjat mitt projekt där jag promenerar och samtalar med olika människor. Och det är verkligen som Ingemar Olsson sjunger att det finns så många sköna människor som liksom aldrig kommer fram. Precis som böcker i ett bibliotek, som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå, då missar man en värld. Som man aldrig får en enda aning om, fast hela tiden finns den där.

Hittils har det blivit fyrtiofem promenader och samtal om allt mellan himmel och jord. Om lycka och besvikelse, sorg och glädje, tro och tvivel, sport och politik… En del nonsens men framförallt djup och allvar. Det har varit oerhört roligt och berikande att möta människor och höras deras berättelser. Det har varit ovärderligt att få spegla sig själv och samtiden i en annan människas livserfarenheter, vilket gjort att jag fått en större förståelse för varför saker, och världen och människor är som de är.

Det är bara att konstatera att det finns oerhört många intressanta människor som berikar mitt liv, men vad är det som gör en människa intressant? För egen del kan det bero på många olika saker, vilket jag tänkte återkomma till i ett kommande blogginlägg.

Men jag tänke att det också handlar om vår inställning. Att vi har ett synsätt att människan vi möter är intressant och någon som vi kan lära oss av. För det är ju faktiskt så att vi blir till i mötet med andra människor.

/ Urban

När man som jag växt upp i kyrkan får man automatiskt med sig en slags tro, men självklart är den personlig och genom årens lopp har jag växt mig djupare in i min kristna tro. Beteenden och värderingar kan man nog ärva men inte en tro, att bära en tro måste man själv bestämma sig för. Å andra sidan kanske det inte är jag som bär min tro utan att det snarare är jag som bärs av den.

Minns så väl när jag för ett par år sedan fick frågan av en gammal klasskamrat: – Vad har du egentligen för nytta av din tro? Du verkar ju ändå drabbas av allt man kan drabbas av… Visst är det så att jag fått uppleva mycket jobbigt i livet, men samtidigt är min erfarenhet att tron fått betyda allra mest när jag haft det tufft.

När vägen varit krokig och förväntningar förvandlats till besvikelser, och det varit betydligt fler frågetecken än utropstecken har tron på något sätt burit mig. Men det har inte varit oproblematiskt. Visst, jag har kunnat luta mig mot tron vilket i sin tur gjort livet mer hanterbart. Men samtidigt måste jag vara ärlig med att tron emellanåt komplicerat det hela. För det mesta har den varit till sin fördel men ibland också till sin nackdel. Kanske är det så att tron gör att vi reflekterar ännu mer kring livets existentiella frågor. Vad är egentligen meningen med livet och hur ska jag leva mitt liv?

När jag var ung trodde jag lite naivt att tron var lösningen på allt, men genom livets berg och dalbana har jag upptäckt att tron absolut inte är något skydd mot svårigheter. Självklart hade jag gärna sluppit vissa saker som hänt mig i livet, men tänker samtidigt att det Gud inte hjälpt mig ifrån det har han hjälpt mig igenom och helt ärligt hade jag nog inte orkat med livet utan min kristna tro. Till honom har jag kunnat komma med min sorg, min frustration och ilska såväl som med glädje och förhoppningar. Och jag tror att Gud vill hjälpa, stötta och leda mig framåt i livet.

Ingen annan Gud har sår, ingen annan än du och varje sår i varje människa är ditt sår, det är det enda som får mig att orka, att jag vet att du vet hur det är att vara människa.

Ylva Eggehorn

Jag tror att när jag gråter så gråter han med mig, när jag känner smärta, så känner han smärtan med mig och när jag är orolig så vill han ge av sin frid! Så visst har jag nytta av tron, men också av hoppet.

Hoppet om att Gud kan gripa in i vilken situation som helst, att inget är omöjligt för honom och att han aldrig överger oss vilka svårigheter vi än möter. Men också hoppet om att detta liv inte är allt, att det finns en fortsättning. En evighet och en himmel där ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.

/ Urban

Ifjol blev vi åtta miljarder människor på jorden och av dessa är ungefär häften kvinnor och hälften män, men ändå behövs det fortfarande en dag för att lyfta fram kvinnor. Vet mycket väl att det finns kvinnor som inte tycker att internationella kvinnodagen är något att fira, men jag tänker att uppmärksamma orättvisor och samtidigt hylla kvinnor inte behöver vara en motsättning. Det går liksom fint att göra både och.

Det sägs att vi kommit långt i Sverige när det gäller jämställdhet. Men har vi verkligen det? Läste imorse att lönegapet mellan män och kvinnor för första gången på 15 år ökar och vi har inte kommit längre än att en våldtäktsman frias i hovrätten för att fyra gubbar inte riktigt vet vad ordet snippa betyder.

Tyvärr får ni kvinnor än idag uppleva att saker och ting inte är jämställt, vilket jag djupt beklagar ❤️

I skapelseberättelsen står det att Gud skapade mannen och kvinnan till sin avbild, båda är skapade att råda över skapelsen och är lika mycket värda. Men vi är inte lika och det är inte heller meningen, tillsammans kompletterar vi varandra. Det finns biologiska, psykologiska och sociala egenskaper som skiljer oss åt även om gränsen mellan det typiskt manliga och kvinnliga inte alltid är så tydlig.

Det är inte bra att mannen är ensam står det i bibeln och det är verkligen sant, för vad vore livet utan er kvinnor? För mig som har ett kvinnodominerade yrke skulle det bli extremt ensamt. Faktum är att samhället skulle rasa ihop totalt utan alla de insatser och uppoffring som kvinnor gör inom vård och omsorg.

Att umgås med kvinnor är som sagt en stor del av mitt liv och jag har haft äran att få lära känna många fantastiska kvinnor, och utan min fru Maria och våra två döttrar Emelie och Felicia så vore jag intet ❤️

/ Urban

I söndagskväll var jag på en fin mässa i Mosjö kyrka där Karolina Cederqvist tillsammans med Mosjökören under ledning av Joakim Arenius sjöng sånger av Laleh.

En av sångerna de framförde var ”Tack Förlåt”, en sång om tacksamhet och behovet av att säga förlåt.

Som barn tvingas man ibland pressa fram ett tack eller säga förlåt, trots att man varken förstår varför eller är redo för det, vilket såklart inte är bra. Men jag tänker att de där två orden är viktiga för oss. Orden Tack & Förlåt kan göra skillnad i vår vardag, både för oss själva och för de som finns i vår omgivning. 

Förlåt från alla dom som inte kunde nåt annat
Som inte visste nåt bättre
Får jag säga förlåt från dom
Tack mamma, tack pappa
Tack till alla vägar som man gått
Tack till livet som vi bara fått
Tack till hjärtat som vill fortsätta slå
Tack jorden, tack förlåt

Laleh

Vi har nog alla varit med om situationer där vi tänkt säga tack men glömt bort eller rentav struntat i att säga det. Men det räcker ju inte att bara tänka tack, för när det gäller tacksamhet är det inte bara tanken som räknas, det behövs ord och gärningar också.

Det finns som sagt mycket man kan vara tacksam för och ibland behöver man också säga: Tack Förlåt till sig själv. Inte vara så hård mot sig själv utan istället se på dig själv med tacksamhet och förlåtelse, vilket inte är så lätt i en tid där vi ständigt påminns om allt man borde vara.

I min tro är orden tack och förlåt oerhört centrala. Så tacksam för den nåd och förlåtelse Gud ger och har man svårt att formulera en bön räcker det nog med: Tack Förlåt!

Det finns mycket här i världen. Men det enda man kan vara säker på är tack förlåt.

Laleh

Det finns mycket man kan tacka Gud för, och som vi brukar läsa vid nattvarden har jag syndat med tankar, ord och gärningar, och genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag förstår. Att be Gud om förlåtelse och hjälp med att se och bryta med mina synder är därmed en ständigt pågående process. Tack Förlåt!

/ Urban 

Idag kl 8.00 är det dags för starten av det 99:e Vasaloppet och faktum är att jag i princip aldrig gått till kyrkan en Vasaloppssöndag. Ursäkta uttrycket, men på något sätt är det ”heligt” för mig att första söndagen i mars bänka mig framför tvn och se tusentals skidåkare ge sig ut på den nio mil långa färden från Berga by i Sälen till Mora

För sexton år sedan provade jag att åka Vasaloppet men blev tvungen att bryta redan vid Mångsbodarna på grund av feber och obefintliga spår, faktum är att väderförhållanden den söndagen var så dåliga att arrangören fick flytta på spärrtiderna.

Kvällen innan hade jag lämnat in skidorna för vallning hos en man som påstod att han vallat skidor åt Charlotte Kalla. Men i den första långa uppförsbacken hade jag absolut inget fäste, istället var det rejält bakhalt.

Sedan dess har jag åkt alldeles för lite längdskidor och dessutom har jag blivit riktigt harig i nerförsbackar. Speciellt backar med kurvor där man inte ser vart spåret tar vägen, och det är ju riktigt läskigare när spåret plötsligt tar slut och man ska försöka behålla balansen.

Man kanske kan se livet som en skidtur. Ibland är det perfekt glid och ibland är det rejält bakhalt. Jag är verkligen ingen expert på detta med vallning, men är det inte så att man måste ha lite dåligt fäste för att kunna ha perfekt glid?

Vad jag förstår finns det några olika anledningar till varför man kan behöva valla om sina skidor. Man kan ha vallat fel från början, man kan ha slitit så mycket ute i spåret att vallan helt enkelt slitits bort, och det kan också bero på ändrade väderförhållanden. Vilket lätt kan översättas till livet: ens inställning, livet som bara rusar på och man blir trött och sliten och livets omständigheter.

Ibland kan man sakna fäste eller glid i livet och då får man stanna upp och försöka lösa problemet genom att valla om genom att ändra sin inställning. Kanske handlar det främst om acceptans, att helt enkelt finna sig i att ha lite bakhalt i en del uppförsbackar för att sedan kunna ha fint glid nerför.

/ urban