Idag är det nyårsafton, en dag för sammanfattning, återblick och reflektion. En dag då vi summerar året som varit samtidigt som vi blickar framåt mot ett nytt år.
Det är bara ett fåtal timmar kvar av detta år och det går liksom inte att komma ifrån att det är en speciell känsla på nyårsafton. En del av oss kanske är upprymda och förväntansfulla inför det nya året medan andra känner sig lite nedstämda och stressade över att ännu ett år har passerat.
Tiden och livet rusar på i väldig fart men egentligen blir det inte någon skillnad när klockan slår midnatt och det nya året börjar, men ändå är det något speciellt. Min vän Pedher Skoog formulerade det så bra på sin blogg.
När klockan slår nytt år känns det på något sätt som tiden börjar om. ändå fortsätter den bara, men nytt år. 365 dagar till nästa gång tiden börjar om.
Pedher Skoog
Det är inte alltid så lätt att komma ihåg vad man upplevt och åstadkommit under året, men idag tänker jag att det är ett utmärkt tillfälle att blicka tillbaka på det om varit och sammanfatta vad man fått uppleva under året. Vad var det roligaste som hände? Vad är jag mest stolt över? Vad är jag tacksam för? Vilka lärdomar tar jag med mig? Vad hade jag velat göra men inte gjort, vad hade jag velat göra annorlunda och vad vill jag minska på eller rentav sluta med för att ge plats för det jag egentligen önskar? Har nämligen lärt mig att livet handlar mycket om att lägga till och att dra ifrån.
Personligen funderar jag också på hur och var jag hämtat min energi? Jag började nämligen året som heltids sjukskriven med utmattningssyndrom men har under året succesivt ökat arbetsmängden och är nu uppe i 75%.
Om jag skulle avlägga något löfte inför det nya året så är att fortsätta att ta hand om mig själv, för det är enda sättet för att må bra, och för att orka arbeta och kunna bry sig om andra ❤️
Tänk om jag hade, tänk om jag en inte hade, tänk om jag inte hade gjort det jag gjorde, om jag inte hade tagit de beslut och vägval som jag gjort. Om det som hänt inte hade hänt. Tänk om jag misslyckas och inte räcker till. Tänk om jag gör andra människor besvikna.
Vi tänker det själva och vi hör andra som uttrycker: Om inte det eller det hade varit så hade allt varit annorlunda. Det går att rada upp hur många exempel som helst på allt det vi tror skulle varit annorlunda. Det är liksom bara fantasin som sätter stopp för om-tankarna.
Varje om är som en dörr till ett alternativ liv och de där tänk tankarna gör att vi ofta placerar oss i ett förr eller i en framtid. Handlar om-tankarna om framtiden kan man kalla det oro medan det som varit tidigare mer blir ett slags ältande och självanklande. Det riskerar också att få oss att missa det som är nu, eftersom vi har tanken riktad bakåt mot det förflutna eller in i en okänd framtid.
Vad skönt det vore om OM inte fanns. För vi kan inte förändra det som hänt, vi kan bara lära oss att hantera det och kanske dra lärdomar av det och vi kan faktiskt aldrig helt och hållet veta vad som hade hänt om vi hade agerat på ett annat sätt.
Och tänk om vi kunde slippa alla framtida om-scenarion som dyker upp i huvudet, det skulle minska vår stress och oro. Scenarier som dessutom sällan sker.
Dagen i dag är en märklig dag. Den är din. Gårdagen föll ur dina händer. Den kan inte få mer innehåll än du redan givit den. Morgondagen vet du ingenting om, men dagen i dag den har du. Använd dig av det. Den kan du fylla med vad du vill, använd dig av det. Idag kan du glädja någon, idag kan du hjälpa en annan. Idag kan du leva så att kanske någon annan ikväll kan tacka dig för att du finns till. Dagen i dag är en märklig dag. Den är din.”
Okänd
Denna tänkvärda dikt tycker jag mycket om för den säger så mycket, den är liksom uppfordrande och hoppingivande på samma gång. Den enda dagen vi kan göra något med är idag, gårdagen den har fallit ur våra händer och morgondagen den vet vi ingenting om.
Vi ska vara rädda om den här dagen och göra det bästa av den för den enda stund vi kan göra något med är nu som Janne Andersson, Sveriges förbundskapten i fotboll brukar uttrycka det: ”Då var då, nu är nu och sen är den”.
Det som hände igår har redan passerat men på något sätt försöker vi ändå hålla kvar gårdagen genom att gräma oss över sådant vi gjort eller inte gjort. Men dagarna som gått får vi lägga till handlingarna och lära oss av, samtidigt som vi nog behöver fundera på hur vi låter dessa påverka oss.
Morgondagen den vet vi som sagt ingenting om, och hur noga vi än planerar den så blir den sällan så som vi planerat. Men dagen i dag har vi och med de timmarna kan vi påverka vilka vi är och vilka vi vill bli. Så låt inte dagen gå till spillo. Dagen i dag är en betydelsefull dag för den är din!
Jag fattar att det låter lite konstigt, men faktum är att denna jul var det typ första gången jag smakade brysselkål och rödbetssallad.
Trots att jag i princip aldrig smakat brysselkål och rödbetssallad tidigare så har jag tänkt att jag inte tycker om det. Men ack så fel jag hade, det var ju riktigt gott med både brysselkål och rödbetssallad och dessutom åt jag mammas vinbärsgele på annandagen. Det där röda dallret som passar utmärkt till kyckling och kött men som jag inte vågat testa tidigare. Jag har nämligen trott att det varit lingon och lingon tycker jag ju inte om, i och för sig har jag typ aldrig smakat lingon.
Tänk om man skulle bli ännu mer modig i att pröva nya sakert. Våga testa att äta något man inte gjort tidigare eller lyssna på något annat än det man vanligtvis lyssnar på någon gång.
Troligtvis skulle vi nog bli förvånad. För det vi tror att vi hatar kanske vi skulle tycka om bara vi gav det en chans. Och gillar man det inte så har man som ju inte förlorat något på det. Men gillar man det så har man kanske hittat något som man kan njuta av resten av livet.
Det finns två humoristiska bilder som nästan varje jul dyker upp i mitt flöde på sociala medier: Dan före Dan och den här bilden på Christer Björkman.
Idag är det som sagt en Annandag. Ett ganska märkligt namn på en dag, för det ju såklart en annan dag än den som var igår. Enligt almanackan har vi två annandag per år: Annandag Jul och Annandag påsk, förr hade vi även Annandag Pingst. Men om man tänker efter så inser man att det inte alls stämmer, varje år består ju av 365 annan dagar, och kanske är det just därför det är så lätt att göra det en annan dag!
De flesta känner säkert till uttrycket ”Uppskjut inte till morgondagen vad du kan göra idag” men ändå är det precis det vi gör, vi skjuter upp eller förhalar saker till en annan dag. Och detta trots att vi vet att det kan få få negativa konsekvenser.
Tänker att det finns flera olika faktorer som påverkar om vi gör det idag eller om vi skjuter upp det till en annan dag. Ser vi ett tillräckligt stort värde i att göra det? Har vi en tilltro till vår egen förmåga att klara det vi ska göra? Behöver vi verkligen göra det nu?
Är det roligt eller tråkigt? Lätt eller svårt? Viktigt eller oviktigt? Det kluriga är dock att det som kanske känns viktigt för stunden inte alls är viktigt i längden och att man i och med det en annan dag får ångra sitt beslut och agerande.
Måste erkänna att ibland blir jag lite trött på det där uttrycket ”Uppskjut inte till morgondagen vad du kan göra idag”. Jag tror nämligen att vi människor ibland måste få skjuta upp och förhala saker till en annan dag.
Vi har krympt ner livet till ett nu. Istället bör vi dra ut våra livs linjer. Se att våra liv har en historia och en möjlig framtid. Det ger oss perspektiv att se vad som är viktigt och vad som vi kan hoppa över.
Tomas Sjödin
Dessutom är det så att vissa dagar känner man sig trött, stressad och irriterad och det känns som att allt går emot en, då är det skönt att tänka på att imorgon är en annan dag!
Så här års är det många av oss som tar in en gran och pyntar den, och på sociala medier bombarderas vi med bilder på julgranar. Sannolikt är Julgranen en av de populäraste traditionerna vi har.
En lite märklig tradition, för visst är det väl märkligt att vi tar in ett levande träd som vi sedan sätter ljus och annat pynt i?!
Jag tycker det är väldigt mysig med julgran och dessutom är det underbart när hemmet fylls med grandoft. Men samtidigt är det så att vi år efter år klär granen utan att riktigt fundera på dess betydelse.
Vi förknippar julgranen med en positiv känsla men jag tror också att den har ett budskap som kan kopplas ihop med julens ursprungliga budskap. Mitt i vintern när alla lövträd ser ut som om de vore döda står granen där grön och levande som en symbol för det eviga livet. Livets träd som det står om i Uppenbarelseboken.
Mitt i den stora gatan. På båda sidor av floden växte livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger skörd varje månad, och bladen från träden är läkemedel för folken.
Uppenbarelseboken 22:2
Stjärnan i granens topp är en påminnelse om den stjärna som tändes när Jesus föddes och änglarna är en del av den himmelska hären. Men de röda kulorna då? Det är Kristi blod för dig utgjutet.
Årets gran har redan börjat barra litegrann, trots att vi vattnat den ordentligt och det får man väl räkna med. Vi har ju trots allt tagit in ett träd som någon tagit livet av och till sist står det ju inte ut längre.
Förhoppningsvis ska den kunna besvaras grön och fin ända fram tills tjugondag knut då den avklädd allt pynt och härlighet kastas ut i mörkret där utanför. Då har granen offrat sitt liv för att vi ska få vara glada!
Under årens lopp har jag tyvärr ofta haft ett svart-vitt tänkande, där händelser, saker och ting delats in i ytterligheter. Antingen roligt eller tråkigt, bra eller dåligt, fantastiskt eller fruktansvärt, rätt eller fel. Antingen det ena eller det andra, sällan någonstans där mittemellan. Det har liksom inte funnits plats för gråskalor där något exempelvis skulle varit lite bra eller lite dåligt.
Visst kan det svart-vita tänkandet ibland ses som lite charmigt och komiskt och att jag håller på svartvitt (Örebro SK) i fotboll är ju rätt passande. En klubb vars prestationer i alla fall jag bedömer som antingen väldigt bra eller rent utsagt urusla.
Visst det varit smidigt att kategorisera livet på detta sätt, men faktum är att det inte behöver vara antingen det ena eller det andra. Det behöver finnas utrymme för lite nyansera, för livet är komplext.
Mitt svartvita tänkande har ofta inneburit att så länge saker och ting gått som planerat har allt varit på topp, men när det inte går såsom jag vill har tankarna blivit väldigt negativa. Dessutom gör tankesättet att man lätt värderar hur bra eller dålig man är som människa. Värderingar som enbart är åsikter och inte fakta!
Man skulle kunna säga att mitt svartvita tänkande gjort att jag sett lite onyanserat på livet och att det förvanskat verkligheten.
De senaste åren har jag till stor del kommit ifrån de kategoriska påståendena och idag är jag övertygad om att det bästa sättet att hantera livet är att kunna tänka i två banor samtidigt. Det vill säga att kunna se både det negativa och positiva samtidigt.
Dessutom har jag insett att livet sällan vare sig är fullkomligt hopplöst eller alltigenom underbart. För det mesta är nog livet någonstans mittemellan dessa ytterligheter. Det innebär också att jag sällan är det ena eller det andra helt och hållet. Varken du eller jag är värdelösa, misslyckade eller korkade även om det ibland kan kännas så.
Så här i advent gläds jag åt alla ljus som tända upp och lyser i mörkret. För visst är det är det väl härligt att släcka ner belysningen och tända ett efter ett av ljusen i ljusstaken. Tänker att detta också kan fungera som en slags påminnelse om att vi var och en kan få vara ljus🕯som sprider hopp, medmänsklighet och kärlek.
Dessutom finns det många julsånger som handlar om att tända ljus, om att lysa upp mörkret som råder genom gemenskap och omtanke om varandra. Imorse kom jag att tänka på sången ”Det lilla ljus jag har…” och i detta blogginlägg tänkte jag dela några tankar utifrån den sångtexten.
Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart. Det lilla ljus jag har det ska få lysa klart, lysa klart, klart, klart,lysa klart.
Jag sätter det ej under skäppan, nej. Det ska få lysa klart. Jag sätter det ej under skäppan, nej. Det ska få lysa klart, lysa klart, klart, klart, lysa klart.
Frestaren vill det blåsa ut men det ska få lysa klart. Frestaren vill det blåsa ut men det ska få lysa klart, lysa klart, klart, klart, lysa klart.
Tänk dig ett kolsvart rum eller att du är ute i mörkret på en plats där ingen belysning finns. Plötsligt tänder någon ett litet stearinljus och vår blick dras automatiskt till ljuset, eller hur? Det lilla stearinljuset blir en skillnad mot mörkret, det kanske fortfarande känns mörkt men det lilla ljuset ger liv åt skuggorna och ger hopp om ett ännu större ljus.
Det behövs alltså inget stort ljus för att skingra mörkret som är närmast. Så även när du och jag tycker att vårt ljus inte räcker till så gör det ändå det. Visst det kanske inte lyser upp hela omgivningen men en liten del iallafall.
Jag vet mycket väl att mörkret kan komma smygandes inombords och att det kan vara svårt att rå på. Då kanske vårt lilla ljus kan hjälpa oss, och det kan också hjälpa nära och kära att komma vidare, ut ur mörkret.
Det finns säkerligen många olika tolkningar av vad texten betyder men jag tänker att om jag var ljuset som sattes under skäppan så är det som att jag skulle förminska mig själv, att jag helt enkelt inte lyser i min fulla potential. Det är inte meningen att vi ska dölja de vi är utan tanken är att vi ska lysa klart, och vi ska inte heller låta andra människors åsikter släcka vårt ljus. Tänker att orden ”frestaren ville blåsa ut, men det ska få lysa klart” är en viktig påminnelse om det. Om vi kan bortse från de människor som försöker blåsa ut vår livslåga kommer livet bli lättare att leva, men det är inte så lätt att göra det.
Jag minns när läkaren på Akademiska sjukhuset i Uppsala talade med mig och mamma efter operationen och gav beskedet att din hjärntumör var väldigt allvarlig, fem av fem i allvarlighetsgrad. Jag minns de tunga stegen in till dig Pappa efter operationen, dina frågor och de tomma ord som kom ut ur min mun. Minns min bort vända blick för jag visste ju att du inom en snar framtid skulle dö och jag tror faktiskt att du också förstod det.
516 dagar senare, den 28 april 2004 somnade du in. Även om vägen fram till din död var jobbig att beskåda så var själva dödsögonblicket fridfullt. Både sorgligt och vackert på en och samma gång. Ett sorgens ögonblick men samtidigt hoppets, och jag är oerhört tacksam över att jag var där.
Du föddes den 15 december 1947, vilket innebär att du idag skulle ha blivit 75 år. Just därför skriver jag idag denna text på min blogg.
Cancern gjorde att du blev mer frimodig att berätta om din kristna tro, och det var många gånger under sjukdomstiden som du var på din arbetsplats ESAB och pratade med gubbarna, som du själv uttryckte det. Efteråt var du alltid fascinerad över att så många ville prata med dig. En gång uttryckte du till mig att ”jag är nog inte välkommen dit mer. Jag kan ju inte komma gång på gång och göra så att fabriken står still”. Givetvis sa du det med glimten i ögat.
”Hur har du det med Jesus?” var en fråga du ställde till många människor under din sista tid i livet. Samtidigt som du stod inför din egen död frågade du andra hur de hade det med Jesus. Ibland kunde jag uppleva det som pinsamt och opassande, men samtidigt är det ju en oerhört viktig fråga.
Pappa du var en riktig glädjespridare med glimten i ögat och du han hade ett stort hjärta och ställde upp för allt och alla. Många är det som genom årens lopp fått hjälp med bilreparationer, bilköp, flyttar, ekonomi osv…
Idag sitter jag och tänker lite extra på dig. På din stora kärlek och ditt engagemang för Pingstkyrkan i Laxå. Där du under min barndom var ledare i barnverksamheten och senare församlings kassör och äldste broder.
Semestrarna vi gjort runt om i Europa med husbilar som du byggt själv och alla de tusentals gånger vi spelat kortspelet MAD på semestrarna. Alla de gånger vi åkt till Motala och tittat på Folkrace.
Alla de gånger vi stod först i liftkön på morgonen och sedan var var sist därifrån på eftermiddagen. Alla de gånger du körde för fort med bilen, men du åkte ju aldrig fast. Jag har fått lära mig att när hastighetsbegränsningen ändras så sitter det vägmärken på båda sidorna av vägen som anger den nya hastigheten men du menade att man skulle plussa ihop dessa skyltar för att få fram den nya hastighetsbegränsningen, och du skulle verkligen inte gilla alla dessa 2+1 vägar som nu finns.
Jag minns när du tvingade ut mig för att övningsköra och vi åkte till en isbelagd sjö och tränade på att häva en sladd.
När vi varit ute och åkt bil har du ofta varit duktig på att uppskatta vilken tid vi ska vara framme och för det mesta har den stämt. Men du förstod nog inte att vi fattade att du reglerade det genom att öka och sänka hastigheten.
Jag minns godiset i strumplådan. Alla de gånger vi gick upp mitt i natten för att åka till Gekås i Ullared för att handla. Jag minns ditt obefintliga intresse för matlagning, men kommer ihåg att när mamma var inlagd på sjukhus så fick vi hamburgare varje dag.
Jag minns jularna då det gamla couronne spelet kom fram och det nästan alltid slutade med att vi sköt varandra bakom linjen! Varje gång jag spelar så eller skjuter nån på pinnen i krocket får jag höra att jag brås på min far.
Jag minns de fina samtalen vi hade under din sista tid i livet, om ledarskap, engagemang, att tro på sig själv men framförallt de djupa samtalen om tron och ditt lugn inför döden.
Någon har beskrivit en död person som ett fordon som övergivits. En bil som ägaren parkerat, stängt av motorn och släckt ner, själv har han vänt och gått hem längs stigen. En vacker beskrivning, som passar alldeles utmärkt in på dig pappa som verkligen älskade bilar.
Det har nu gått arton och ett halvt år sedan du somnade in och det känns fortfarande väldigt konstigt. Saknar dig oerhört mycket, det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Men en dag ska vi ses igen, hemma hos Herren. Då får du ännu en gång vrida om nyckeln på bilen och så tar vi oss en åktur, du och jag ❤️
Det sägs att tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att formulera. Känslor som helt enkelt är för stora för att kunna formulera med ord. Och visst är det fascinerande att kroppen pressar ut vätska när det som saknar språk ändå behöver sägas.
Att gråta kan både vara befriande och besvärande och trots att jag vet att tårar ofta är förlösande så har jag ofta hållt dessa inom mig. Eller snarare undvikit att gråta inför andra och det är jag nog inte ensam om, alla har vi nog kämpat mot gråten trots att det är helt naturligt att gråta.
I de mörka och svåra perioderna av livet har jag oftast gråtit i min ensamhet eftersom jag varit rädd för att visa mina känslor inför andra. Som så många andra svenskar har jag liksom blivit invand i att inte besvära andra med min gråt, men det är betungande och att inte våga visa hur man mår. Men inför Gud har jag gråtit.
Ansiktet bränner av gråt, det mörknar för min blick. Jag vänder mig till Gud med min gråt.
Job 16:16,20
Precis som Job har jag vänt mig till Gud med min gråt och det kan vara väldigt skönt och befriande att få gråta ut ordentligt och bara låta tårarna rinna. För när vi gråter, gråter Gud med oss
Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt. En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.
Urbans Tankar och Funderingar 