Månad: februari 2022

Som en del säkert vet är jag lite besatt i att räkna steg och ifjol tog jag lite drygt 6.6 miljoner steg. Tänker att kroppen är byggd för rörelse och att det finns flera goda anledningar till att röra på sig. Detta blogginlägg kommer dock handla om helt andra steg i livet, steg som också är oerhört viktiga att ta.

Alla har vi säkerligen drömmar och visioner i livet och för att kunna nå dessa behöver vi ta steg i rätt riktning. För att kunna nå dit vi längtar behöver vi ta steg efter steg i den riktningen så att det efterhand blir en tydlig del av vårt liv och oss själva.

Men man kan inte bara stå och vänta på att möjligheterna ska dyka upp utan man måste själv försöka skapa den förändring man längtar efter. För att kunna ta steg i livet behöver vi ibland ändra vårt tankemönster så att vi får nya tankar som leder oss till nya handlingar, som i sin tur leder oss till nya upplevelser och känslor. Allting sitter liksom ihop! 

De mörka perioderna i mitt liv har lärt mig att det ganska ofta är så att det går två steg framåt och ett steg bakåt och att man alltför ofta fokuserar på det där steget som man gick bakåt. Jag har också lärt mig att acceptans är viktigt, att jag accepterar det som är och det som har varit samtidigt som jag har blicken framåt för att kunna ta nya steg här i livet…

… Men man kan inte hoppa över ett steg och strunta i det jobbiga och de sår som man kanske har inom sig. Man kan inte ta ett steg förbi sig själv och strunta i det som kroppen och ens inre signalerar. Det finns helt enkelt inga genvägar framåt.

Har du tänkt på att varje steg du tar i livet är dubbelt värda? Inte bara att du tar ett steg närmare något, du tar också ett steg bort från något

Pedher Skoog

Kom ihåg att även korta steg tar oss framåt, även om det tar lite längre tid. För det är ju så att långsamt leder också någonstans.

Tänk på att varje litet nytt steg vi tar i rätt riktning tar oss ett steg närmare vårt mål och ett steg längre bort från det som varit.

/ Urban

Mer av Pedhers tankar finner du på bloggen: https://pedherskoog.com/

Under de senaste månadernas sjukskrivning har jag funderat en hel del på vad det är som ger energi och vad som dränerar mig på energi? Och hur ska jag undvika att bli utmattad igen?

Vad som ger oss energi är nog väldigt individuellt, men jag tror att vi alla har fysiska, emotionella, intellektuella och andliga behov som på något sätt kontinuerligt behöver påfyllning.

Jag tänker att livet till stor del handlar om att hitta en balans mellan arbete och återhämtning och kanske är det så att energi skapas då vi har en livsstil där våra rättmätiga behov, våra drömmar, intressen och talang är sammankopplade.

En anledning till mina utmattningssyndrom kan vara min vilja att ständigt prestera. Självklart är det inte fel att vilja prestera, men vi behöver nog inte göra det hela tiden. När jag samtalade med min kurator om detta tyckte hon att jag skulle vända på p:et till ett b istället och fokusera på mina behov. Jag kontrade med att säga att jag har ett behov av att prestera, men fick tillslut kapitulera när hon sade att om man inte tar sina behov på allvar genom att reflektera och ta tid för återhämtning så kan man i längden inte prestera!

Jag tror att vi ständigt behöver fundera på vad det är som ger energi och vad som dränerar oss på energi. För det kan nämligen variera över tid, eftersom vi förändras. Vi behöver dessutom fundera på vad som är bra för oss på kort och på lång sikt?

Det som gör det hela ännu mer komplicerat är att det som ger mig energi inte alltid behöver vara just det som jag är intresserad av. Det kan faktiskt vara så att det jag tycker är roligt i själva verket dränerar mig på energi. Detta innebär att vi ibland faktiskt behöver säga nej till roliga och intressanta saker för att vi ska kunna hålla i längden.

/ Urban

Bär varandras bördor.. Var och en måste bära sin egen börda

Galaterbrevet 6:2,5

Vi lever i ett individualistiskt samhälle där det är lätt att få för sig att ensam är stark, men det är faktiskt inte tänkt att vi ska bära livets tunga bördor ensamma.

I Galaterbrevets sjätte kapitel står det först att vi ska bära varandras bördor, men strax efter att var och en måste bära sin egen börda. Vad innebär egentligen det? Finns det inte en motsättning mellan dessa två uppmaningar?

Jag kan tyvärr inte grekiska, men jag har läst att det grekiska ordet för börda betyder övervikt. Det vill säga något som är så tungt att det tynger ner oss och sådant vill vi ju såklart ha hjälp med att bära?

De flesta skulle nog svara ja på den frågan, men ändå är det ofta så att vi går runt och bär på bördan alldeles själva. Vi har liksom svårt att svälja stoltheten, släppa andra inpå och be om hjälp.

Tänk om vi istället skulle börja ta hjälpa av varandra att bära bördorna. Om jag lät min styrka bära dina bördor så kan din styrka bära mina och det ingen av oss orkar bära får vi lämna till Gud.

Ganska ofta sägs det att man måste hjälpa sig själv innan man kan hjälpa någon annan, men jag funderar på om det inte ibland är så att det just genom att hjälpa andra som man själv blir hjälpt. Det kan också vara så att vår egen börda, nuvarande eller sådant som vi gått igenom tidigare kan hjälpa oss att hjälpa. Dessutom är det nog inte alltid goda råd och lösningar som människor behöver utan snarare att någon lyssnar.

Om det bara är jag som tänker på mig så är det ju bara jag som tänker på mig, alla andra tänker ju på sig själva. Men om jag tänker på andra och andra på mig är det ju många fler som tänker på mig och det är ju såklart bra!

Men kom ihåg att man aldrig kan eller ska frånta en människa ansvaret att bära sin egen börda. Var och en av oss har huvudansvaret för vårt eget liv, våra val och att hitta lösningarna på våra problem.

/ Urban

Att vi tänker är vi nog alla medvetna om, men frågan är om vi är medvetna om vad det är för slags tankar vi tänker?

Tankarna de kan vara positiva och negativa, oroliga och roliga, och de påverkar hur vi mår, hur vi känner oss och hur vi agerar.

Det sägs att vi varje dag tänker mellan 60 tusen och 70 tusen tankar och att 90% av dessa är samma som dagen innan. Det säger mig att det är viktigt att tänka på vad man tänker, så att man inte går runt med felaktiga tankar om sig själv, om andra och den situation som man befinner sig i.

De tankar vi tänker påverkar nog livet mycket mer än vad vi tror, men samtidigt är jag inget stort fan av positivt tänkande. Jag tror nämligen att vi måste få vara skeptiska, ifrågasättande och tvivlande för att kunna utvecklas.

Det viktigaste kanske inte är om tanken är positiv eller negativ, orolig eller rolig utan om den hjälper eller stjälper mig?

Dessutom behöver vi vara medvetna om att en tanke just bara är en tanke och inte behöver ha det minsta med sanningen och verkligheten att göra, förrän tanken omsätts till handling.

Hur mycket vi än tänker en tanke så behöver den alltså inte vara sann, men om vi lyssnar alldeles för mycket på den så kan den förvandlas till en sanning!

Att försöka trycka undan negativa och oroliga tankar är som att försöka hålla en badboll under vattenytan, det funkar enbart en kort stund. En strategi man kan använda sig av är att säga till dig själv ”detta är en tanke”. Genom att göra det skapas ett viktigt utrymme mellan oss själva och tanken. Det är ju faktiskt en betydelsefull skillnad mellan att säga ”jag är värdelös” och att säga ”nu har jag tanken att jag är värdelös”.

Genom att bli medveten om vad vi tänker, kan vi lättare välja vilka tankar som ska få påverka oss. Så vad har du för tankar som hjälper dig? Vilka tankar gör att du mår bra och vilka tankar gör att du mår dåligt? Vilka tankar gör att du blir den bästa versionen av dig själv? Och vad har du för tankar som gör dig stressad och orolig helt i onödan?

/ Urban

Vi har nu levt två år i en pandemi som lärt oss att det är positivt att vara negativ, iallafall när det gäller covid test. Men jag vill påstå att det även i livet kan vara positivt att vara negativ.

Vilket humör vi är på kan såklart variera, men många forskare hävdar att vi i grunden har en relativ fast läggning, antingen är vi optimistiska eller annars är vi pessimistiska. Men kan man verkligen dela upp mänskligheten i två grupper, de som ständigt försöker hitta det positiva i livet och de som bara fokuserar på det negativa? Jag är ytterst tveksam.

Många tänker nog att jag är en positiv och glad människa med en optimistisk läggning men faktum är att jag även har en pessimistisk sida och att jag ibland kanske gör onödigt pessimistiska tolkningar om mig själv, mitt liv och det som händer i världen.

Det finns säkerligen många goda anledningar till att tänka positivt, men samtidigt tror jag att det varken är nyttigt eller konstruktivt att hela tiden gå runt och försöka tänka positivt. Dessutom handlar väl positivt tänkande inte bara om tänkande. Det handlar väl om känslor också, vilket gör det hela lite knepigt, eftersom livet inte bara innehåller positiva känslor och tankar utan även sorg, ångest, skuld och ilska.

Att undertrycka negativa känslor är som att skrämma lyckan man jagade efter

Steen Hildebrandt

Ibland upplever jag att allt snack om positivt tänkande berövar oss rätten till att känna sorg, ilska och besvikelse, och konsekvensen av det blir att vi inte lär oss att hantera livets mörka sidor.

Jag tänker att det inom oss finns en vågskål med positiva och negativa tankar, där det gäller att hitta en balans. Självklart har vi rätt att ha dåliga dagar där vi är pessimistiska, men om vågskålen lutar allt för mycket åt det hållet behöver vi fylla på med lite positivt tänkande…

…och samma sak gäller om det tippar över kraftigt åt de positiva tankarna, då behöver vi fundera på om det finns något i livet som vi försöker förtränga. Dessutom är det så att om människan enbart var positiv och aldrig skeptisk, ifrågasättande eller tvivlande så skulle hon aldrig utvecklas.

Att ha ett negativt tänkande är att ha ett förhållningssätt till det som upplevs negativt och som känns lite obehagligt. Att kunna gå in i det och se om det finns någon information och om det är något att ta på allvar eller inte

Ida Hallgren

Ibland verkar det finnas en föreställning om att negativt tänkande gör att allting rasar samman. Att ett negativt tänkande gör oss deprimerade, men ett negativt tänkande behöver inte alls vara detsamma som att vara bitter eller sur utan handlar snarare om att acceptera verkligheten som den är. Och ur den acceptansen kan både visdom och kraft till förändring skapas. Och kanske är det så att det är först när positiva och negativa tankar börjar leva sina egna liv opåverkade av våra livsomständigheter som de på något sätt behöver behandlas.

Dessutom tänker jag att ett positivt tänkande inte får innebära att man försöker vända allting till något gott, för allting i livet är verkligen inte gott. En del saker som drabbar oss är faktiskt ren ondska.

/ Urban