När min vän Mats Dernand häromdagen släppte en ny låt var det särskilt en textrad: Please believe in me, the way that I believe in you. som satte tankarna i rörelse och ledde fram till detta blogginlägg.
Ofta föreställer vi oss tron som en riktning från människan mot det som är större och starkare, mot Gud. Vår blick söker sig uppåt, i hopp, i bön, i rop. Ändå är det just där något skaver och samtidigt öppnar sig. För vad gör det med en människa när hon inte bara tror, utan också är den som Gud tror på?
Please believe in me, the way that I believe in you – orden träffar mig i bröstet. Det känns bekvämt med en Gud som älskar, förlåter, räddar och bär. Men tanken på en Gud som tror på oss, som lägger sitt förtroende i våra händer är inte alltid lika bekvämt. Samtidigt känns det ambivalent, för det är ju ändå fantastiskt att Gud har förtroende för oss.
Om Gud tror på mig, då har jag något att leva upp till. Då förväntas det något av mig. Det betyder att mitt och ditt liv spelar roll. Våra val. Våra misslyckanden. Våra möjlighet att faktiskt göra något av det vi fått. Då går det inte längre att gömma sig bakom sina brister, rädslor eller känslan av att vara för liten och obetydlig. För tänk om Gud ser mer i oss än vi själva gör. Tänk om Gud inte delar vår egen hårda självbild, vår inre bokföring av brister och fel.
Vi tvival på oss själva! På att våra handlingar spelar någon roll i en värld som redan känns förlorad till krig, klimatkris och polarisering. Och någonstans i det tvivlet smyger sig tanken in: om Gud verkligen såg mig, skulle han då inte förvänta sig mer än detta?
Men läser man bibeln är Gud förvånansvärt dålig på att välja ”rätt” människor. Ledare som tvekar. Profeter som flyr. Lärjungar som sviker när det gäller som mest. Det är nästan provocerande konsekvent. Som om poängen inte är deras styrka, utan Guds envisa tilltro till dem.
Tänk att det finns en Gud som säger: jag tror på dig även när du inte gör det själv. Och när du bara ser begränsningar så ser Gud möjligheter!
Kanske är det just där tron börjar på allvar. Inte i vår förmåga att hålla fast vid Gud, utan i vår vilja att svara: Okej. Jag ska försöka tro på mig själv, på livet, på möjligheten till mening, på samma sätt som du tror på mig. Kanske är det en inbjudan att se oss själva med samma hoppfulla och kärleksfulla blick. Att våga tro att också våra små handlingar bär betydelse.
Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli räddad, och han ska gå in och gå ut och finna bete.
Johannesevangeliet 10:9
Vi kristna har ibland en tendens att tänka att det är i fållan vi ska äta oss mätta. Och visst betyder kyrkan, församlingen, gudstjänsten mycket för mig, Där får jag lyssna på Guds ord, sjunga psalmer och lovsånger tillsammans med andra, vila i gemenskapen, samtala över en kopp kaffe och låta tron ta form. Där finns näring.
Men Jesus säger något mer. Han talar om rörelse. Han leder oss inte bara in utan också ut. Ut i världen där livet pågår. Ut i vardagen med dess ansvar, relationer och utmaningar. Ut i arbetet, i samtalen, i glädjen och i det som skaver.
Kyrkan är fållan, men Gud är inte begränsad till fållan.
Augustinus
Kyrkan är inte den enda platsen där Gud ger näring, för han låter sig inte begränsas. Gud är inte instängt i kyrkan, liturgier eller samfund. Kyrkan har aldrig haft och kommer aldrig att ha monopol på Gud. Gud tillhör alla som längtar. Alla som söker. Alla som med öppna ögon vågar ana hans rike mitt ibland oss.
När jag ser tillbaka på mitt eget liv inser jag att mina starkaste Gudsupplevelser ofta utspelat sig utanför kyrkans väggar. Och kanske är det just där, i det oförutsedda, bortom ramarna som Gud ibland blir som tydligast.
Jag har mött Gud i naturen, i snötäckta landskap och i höstens färgexplosioner. Trots alla vårar jag har upplevt känns varje ny som den allra första, som om själva skapelsen gång på gång förkunnar uppståndelsen. Jag har mött Gud vid Undens strand, i solnedgången över det kristallklara vattnet.
Jag har mött honom genom musiken. I soulens sväng men också i de distade gitarriffen, för Gud verkar inte bry sig om genre!
Jag har mött Gud genom människor. Genom dem som strålat av hopp och genom dem som burit sin smärta öppet. Och ofta är det just i sprickorna som ljuset finner sin väg in.
Jag har mött Gud i mitt yrkesliv. I barns första steg, i deras första ord. I förundran över livet som växer. Jag har mött Gud i faderskapet, i kärleken till mina två döttrar.
Jag har mött Gud genom litteratur och film. Genom texter och berättelser som satt ord på sådant jag själv inte förmått formulera. Genom bloggar, statusuppdateringar och Instagram bilder.
Jag har mött Gud i tystnaden, då bruset tystnat. När bönerna tagit slut, orden upphört och jag fått vila i att bara vara i hans närvaro.
Jag ser Gud bakom allt jag ser skrev Teofil Engström. Kanske är det just där det börjar. Med vilka ögon vi väljer att se världen. Att våga se det vackra, det goda, det sårbara och ana Gud i det.
Och ja, det finns tider då Gud känns svår att se. Då mörkret skymmer sikten. Men också då håller jag fast vid tron att han finns där, även om han tiger.
Jag behöver kyrkan. Jag behöver få gå in i fållan och äta av Guds ord. Men Gud låter sig inte boxas in, han är alltid större. Och kanske är vår uppgift inte att försöka fånga honom, utan att följa honom, dit han redan är på väg.
They could not keep you in a tent they could not keep you in a temple or any of their idols, to see and understand
we cannot keep you in a church we cannot keep you in a Bible or it’s just another idol to box you in
they could not keep you in their box we cannot keep you in ours either you are so much greater
We’ve tried to keep you in our tents We’ve tried to keep you in our temples We’ve worshiped all our idols, we want all that to end We will find you in the streets We will find you in the prisons and even in our Bibles and churches
En av mina favoritförfattare är Philip Yancey. Hans författarskap har betytt oerhört mycket för min tro. I hans böcker har jag hittat ett språk för sådant jag själv har känt, tänkt och brottats med, men inte alltid kunnat sätta ord på.
För mig är Yanceys böcker den sortens böcker som inte bara blir lästa utan också blir sällskap, för han vågar stanna i frågorna, i tvivlet och besvikelsen utan att fly, förenkla och komma med enkla svar.
Därför var det tungt att läsa uppgifterna om att han varit otrogen mot sin fru i åtta år. Det går inte att ta in utan att känna ilska och besvikelse. Inte bara över det som hänt, utan över att en människa vars ord burit så många visat sig vara kapabel till ett svek av det här slaget.
Självklart är ingen av oss felfri, men ändå händer något när förebilder faller. Det är som om marken under oss skakar. Det blir särskilt smärtsamt när det gäller en människa vars ord och författarskap burit mig genom perioder av tvivel, som hjälpt mig att hålla fast vid tron just när livet varit som mest skört och osäkert.
Men min besvikelse som läsare är inte det allvarligaste i detta. Philip Yanceys svek kan inte och ska inte ursäktas. Otrohet är ett djupt och allvarligt brott mot både tillit och kärlek, och den djupaste skadan har drabbat dem som stod honom närmast.
Vad händer med orden när människan bakom dem brister? För mig är svaret varken enkelt eller självklart men ändå på något sätt tydligt. Det han skrivit i sina böcker kan inte tas ifrån honom och inte ifrån oss som läst och burit med oss dem. De tankar som hjälpt mig att förstå min tro, som gett tröst och mod att fortsätta tro, förlorar inte automatiskt sitt värde för att författaren visat sig vara djupt bristfällig.
Kanske är detta en del av att leva: att kunna hålla två tankar samtidigt. Att tillåta sig att känna besvikelse, ilska och sorg när människor sviker, och samtidigt inte förneka eller sudda ut det goda som ändå har kommit till oss genom dem. Att leva i den spänningen är svårt, men kanske också nödvändigt för att inte förenkla vare sig människor, erfarenheter eller det liv vi delar.
Jag kan inte komma ifrån att han har skrivit en bok om nåd. Nu har han själv blivit ett av sina egna exempel. Inte på nådens skönhet, utan på dess smärtsamma och djupt tragiska nödvändighet
Strax före jul konstaterade fysioterapeuten att jag har artros i vänster knä. Med mig hem fick jag ett informationsbrev om artros samt ett blad med enkla övningar att göra varje dag. Övningar man är helt övertygad om att man kommer göra varje dag, men som ändå inte blir av, åtminstone inte under julledigheten.
Nu sitter jag här med pappret i handen och konstaterar att jag måste ta tag i dessa övningar. Och det känns som att hela livet, på ett eller annat sätt handlar om övningar för kroppen, för psyket och för själen. Där inget egentligen blir färdigt utan hela tiden behöver vårdas och tränas.
Livet är inte ett tillstånd, utan ett tränande. Ett ständigt pågående övningspass där vi, frivilligt eller motvilligt, övar oss i att vara människa. Och kanske kan knäövningarna bli en påminnelse: om att det lilla man gör, om och om igen i vardagen gör skillnad.
Vi tänker ofta på träning som något som hör kroppen till, något fysiskt och konkret. Det märkliga är hur samma mönster så tydligt återkommer på andra plan i livet. Också på det psykiska området finns det övningar att göra. Sätta gränser. Vila utan att fly. Ta ett djupt andetag innan man svarar. Våga känna efter istället för att trycka undan. Även där får man instruktioner från terapeuter, vänner, böcker och livet självt.
Och även där är det lätt att slarva när det inte gör akut ont. När smärtan inte skriker utan är lågmäld, molande och möjlig att ignorera. Då skjuter man övningarna åt sidan, trots att man vet att det är just då de behövs som mest.
Varje motgång tränar vår förmåga att hålla ut, varje misslyckande vår relation till oss själva Vi tränar våra tankar genom hur vi pratar med oss själva: dömer eller uppmuntrar, jämför eller accepterar. Psyket stärks inte av slippa smärta, utan av modet att möta den och ändå leva vidare.
Och så finns det själsliga och andliga tränandet. Det som inte alltid låter sig fångas i ord, men som ändå formar min riktning. Vad jag väljer att rikta min uppmärksamhet mot? Vad jag låter ta plats i mitt inre?
Upprepningar av tystnad, stillhet, reflektion , självrannsakan, bön och förundran.
Tystnad, som att ge sig själv en stunds vila och bara vara, inte som tomhet utan som ett öppet lyssnande. Stillhet, inte som passivitet utan som närvaro. Reflektion, inte som ältande eller grubblerier utan som ett varsamt ljus över det som är. Självrannsakan, som ett ärligt möte med sig själv. Bön, som att vända sig mot det som bär, även när orden är få eller helt saknas. Förundran, som att se skönheten i det man annars tar för givet.
När jag signerar min bok brukar jag skriva: Att resa sig är början, att gå vidare är modet. Jag har skrivit den meningen så många gånger att handen gör det av sig själv. Ändå stannar jag ofta upp precis innan pennan sätts mot pappret, som om orden kräver närvaro varje gång. För de är inte ett råd. De är levd erfarenhet.
Tänker att orden både är en uppmaning och en tröst. De säger inte att det krävs styrka från början, utan snarare en öppenhet, att vilja resa sig eller att våga bli upplyft när ens egna krafter saknas.
Vi lever dock i en tid som hyllar styrka. Att vara stark, att klara sig själv, att komma tillbaka snabbt. Som om det fanns ett mått på hur snabbt man borde komma igen, men livet följer sällan den dramaturgin. Ofta är det inte styrkan som kommer först utan tröttheten, osäkerheten och förvirringen. Men ändå finns det något som rör sig längst där inne, en ovilja att ge upp.
Att resa sig är i sig en handling. Det är en trotsig rörelse: inte ska jag ligga kvar här, inte ska det sluta så här. Men den verkliga prövningen kommer sedan, i det som inte syns lika tydligt. I stegen som följer.
Att gå vidare är modet – är en påminnelse om att mod inte alltid set ut som ett stort språng utan ofta som de små, nästan osynliga stegen som för oss framåt. Inte för att vägen är klar och tydlig, utan just för att den inte är det. Det handlar inte alltid om att veta vart man är på väg, utan om att ta steg ändå. Att förstå att läkande inte handlar om tempo utan om rörelse. Det handlar sällan om en snabb rusning, utan snarare om en lång sträcka som måste tas steg för steg trots tvekan, rädsla eller trötthet.
Kanske är livet just det: en ständig rörelse mellan fall och resning, mellan början och mod. Varje gång vi reser oss, varje gång vi går vidare, blir vi lite klokare, lite starkare. Inte för att vi aldrig faller igen, utan för att vi vet att vi kan resa oss på nytt.
Igår var det tio år sedan jag började dricka kaffe. Det hände helt oväntat hemma hos goda vänner på nyårsnatten när Christer frågade om jag ville ha kaffe till tårtan, och till min egen förvåning tackade jag ja.
Första klunken var ingen höjdare – jag tyckte det var beskt – men ganska snart upptäckte jag något annat: fikabrödet blev mycket godare med kaffe än med saft. Smakerna föll bättre på plats, och stunden kändes plötsligt mer vuxen på något sätt. Sedan den där koppen på nyårsnatten är jag fast. Får jag inte kaffe blir jag trött och får huvudvärk.
Tio år som kaffedrickare har lärt mig att det lilla, återkommande ofta bär det stora. Att vardagsritualer formar oss mer än vi tror.
Kaffe är nämligen inte bara något man dricker. Det är en ritual, ett avbrott i vardagen, en ursäkt att stanna upp. “Kaffe?” betyder sällan bara koffein – det betyder samtal, gemenskap, eller ibland bara en paus från allt som snurrar för fort. De där ensamma kopparna, när man sitter tyst och låter tankarna hinna ikapp.
Kanske finns det fler vardagsritualer jag ännu inte har upptäckt. Sådana som i framtiden kommer att kännas lika självklara som kaffet gör idag.
Så var vi där igen. Nyår. Den där märkliga tidpunkten då vi kollektivt bestämmer oss för att bli lite bättre versioner av oss själva, helst över en natt. Gymkort ska införskaffas, socker ska uteslutas, skärmtiden minskas och livet struktureras upp. Allt med start första januari.
Tänker att det finns något både hoppfullt och smått komiskt över nyårslöften. Hoppfullt, för att de visar att vi fortfarande tror på förändring. Komiskt, för att vi ofta vet exakt hur det kommer att sluta. Några veckor av beslutsamhet, sedan en stilla återgång till gamla vanor. Ändå fortsätter vi, år efter år…
…men jag gillar ju utmaningar, så mitt nyårslöfte inför 2026 blir att avstå från godis i ett helt år.
Du kanske inte brukar kalla dem nyårslöften. Men innerst inne tror jag att de flesta av oss, mer eller mindre medvetet, bär med oss en känsla av att ett nytt år också innebär en ny början. En chans till förändring, till omtag, till något bättre.
Samtidigt är det ju så att livet sällan följer våra planer. Den tar omvägar, stannar upp och överraskar. Och kanske är det just i det oförutsägbara som det verkliga värdet ligger. Så ett nyårslöfte kanske kan vara att fortsätta försöka. Att tillåta sig själv att vara människa och att vara lite snällare mot sig själv när allt inte blir som planerat.
Så ett nyårslöfte kanske kan vara att fortsätta försöka. Att tillåta sig själv att vara människa och att vara lite snällare mot sig själv när allt inte blir som planerat.
Och om nyårslöftet spricker redan i januari? Ja, då finns det elva månader kvar att börja om på. Det är trots allt det fina med nya år. Och nya chanser.
Igår var jag och handlade på Ica när en äldre man kom fram till mig. Han tittade lite trevande, som om han ville vara säker.
– Visst är det du som är Urban?
Och innan jag ens hann svara fortsatte han…
– Nu har jag läst din bok!
Han stannade upp, tog ett andetag. Och så sade han något som träffade mig rakt i hjärtat, på ett sätt jag inte var beredd på:
– Så fantastiskt att du kan stå här idag och må bra. Stort tack för en väldigt bra bok.
Jag log, tackade och försökte säga något vettigt om hur mycket hans respons betydde. Men helt ärligt var jag rätt överväldigad, så jag vet inte riktigt vad jag sa.
Jag har fått respons förut – fina ord, tack, värme, medkänsla och igenkänning. Och jag är djupt tacksam för varje läsare som tagit sig tid att höra av sig. Det betyder mycket. ♥️🙏
Är väldigt stolt över min bok Att resa sig och gå vidare, inte för att den är perfekt utan för att den är sann. Den förskönar inte verkligheten, förenklar inte det svåra och romantiserar inte kampen. Och när den äldre mannen såg på mig kanske han såg det han själv behövde se, att det går. Att det som varit trasigt kan bära igen, att livet inte alltid stannar vid det värsta kapitlet.
Plötsligt var det inte bara min bok han pratade om. Det var mitt liv, min livsresa. Plötsligt fylldes jag av en stolthet där inne på Ica över att jag idag mår bra, att det som en gång hände mig inte längre har makt över mig.
Jag är stolt över boken, men framförallt är jag stolt över att jag reste mig och gick vidare. Och den styrkan, den resan, den viljan – den kan ingen ta ifrån mig.
Samtidigt vill jag vara tydlig med att den resan inte hade varit möjlig utan min tro. Utan Gud hade jag inte stått där jag står i dag. Det är i tron jag har hämtat den styrka och det hopp som burit mig genom de stunder då jag själv inte räckte till.
Och att resa sig och gå vidare är ingen engångshandling, utan ett val som måste göras om och om igen. Vissa dagar med stadiga steg, andra med tvekan. Men varje gång framåt. Och det, om något är värt att vara stolt över.
Idag hade jag återigen förmånen att få predika i Immanuelskyrkan i Örebro. Tacksam för möjligheten och vill här dela predikan i textform:
När jag fick frågan om att predika denna söndag var det som om Gud lade ett ord på mitt hjärta: närvaro.
När jag en morgon höll på att förbereda den här predikan stod jag samtidigt och kokade mannagrynsgröt. Telefonen i ena handen och vispande med den andra, och när mjölken kokat upp och det var dags att hälla i mannagrynen råkade jag ta decilitermåttet i stället för en matsked. Resultatet blev en enda stor klump och först fattade jag inte alls hur det kunde bli så. Där stod jag och skrev en predikan om närvaro, men uppenbarligen var jag inte särskilt närvarande själv, iallafall inte i grötkokandet.
För oss människor är det inte alltid så enkelt att vara närvarande och jag vet inte vad du tänker på när du hör ordet närvaro?
Kanske tänker du på närvaro som något yttre, att någon är på plats rent fysiskt. Som i skolan, där närvaro och frånvaro räknas vid varje lektion. Men här i kyrkan tar vi varken närvaro eller frånvaro. Och att vara här med kroppen är inte alltid detsamma som att vara här med hjärtat och hjärnan.
Det finns en annan sorts närvaro som är djupare och mer avgörande. Mental närvaro, att vara fokuserad, lyssnande och engagerad i det som sker just nu. Och jag hoppas det är den närvaron du har när du läser detta.
Vi säger att vi vill vara närvarande. Vi längtar efter det. Ändå är det som om vår tid gör allt för att dra oss någon annanstans. För ärligt talat, när var du senast helt närvarande. Inte med tankarna på något annat, inte med mobilen i fickan som skickar notiser utan verkligen närvarande.
Till vardags arbetar jag på förskola och när jag började förbereda den här predikan kom jag att tänka på att vi ofta pratar om att vara närvarande pedagoger.
Tänkte att mitt sätt att vara pedagog på var en bra illustration av hur Gud är och handlar. Mina ambitionen är ju att verkligen se varje barn, att möta deras behov, lyssna på deras berättelser och finnas där i stunden för dem. Att ge tröst, hjälp och vägledning.
Men ärligt talat, hur närvarande är jag som pedagog? När jag sitter och spelar memory med några barn behöver jag samtidigt ha uppmärksamheten riktad mot andra som leker, se till att inga konflikter uppstår. Plötsligt måste jag gå och hjälpa någon på toaletten eller byta en blöja. Kanske är det därför jag så sällan vinner på memory?
Men mina ambitioner påminner iallafall om hur Gud beskrivs vara, ständigt närvarande, uppmärksam och inkännande. En Gud som ser varje individ, som lyssnar utan att stressa vidare och som möter människor precis där de befinner sig. Gud, han kan befinna sig på flera platser samtidigt och ändå var helt närvarande. Som pedagog tänker jag att jag vet vad som är bäst för barnen. Gud han vet vad som är bäst för oss!
För några dagar sedan firade vi att Gud blev människa och föddes i Betlehem. Tänker att julem inte handlar om någon avlägsen Gud. Nej, den handlar om att Gud har kommit nära. Att han blivit människa för att vara med oss i vår vardag.
Inkarnationen är Guds definitiva närvaro. Inkarnationen är Guds sätt att säga. Jag är inte långt borta. Jag delar ert liv och er verklighet, jag är med er, som Immanuel.
Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel, det betyder: Gud med oss.
Matteusevangeliet 1:23
Och Ordet blev människa och bodde bland oss.
Johannesevangeliet 1:14
Jesus, han vet hur det är att vara människa. När han levde här på jorden så gjorde han det med samma livsvillkor som oss. Han kände glädje och gemenskap men också trötthet, sorg och smärta. Därför möter han oss med djup förståelse, medkänsla och närhet.
I bibeln finns det många namn på Gud och jag tänker att det finns ett specifikt namn som är extra viktigt när vi talar om närvaro. Vi går till Andra Mosebok när Mose möter Gud vid den brinnande busken och får uppdraget att leda Israels folk ut ur Egypten.
Gud sade: »Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.
Andra Mosebok 3:14
Guds namn är varken ”Jag var” eller ”Jag ska bli” Guds namn är Jag är. Ett evigt nu. Och i detta namn ryms Guds oföränderliga närvaro, hans varande som aldrig upphör och aldrig dröjer. När vi talar om närvaro talar vi därför inte bara om en mänsklig förmåga eller ett psykologiskt tillstånd utan om ett sätt att dela rum med Gud här, nu, i detta ögonblick.
Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Psaltaren 139:7-8
Gud är inte bara någon som dyker upp då och då. Han är den som omsluter oss på alla sidor, den som bar oss redan i moderlivet, den som bär oss genom allt.
Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.
Psalm 217
Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör.
Psaltaren 139:1-2
Gud ser allt, både det vi bär inom oss och det vi försöker dölja. Vi behöver inte prestera eller gömma våra känslor. För Gud är redan närvarande och ser hela vår verklighet.
Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.
Hebreerbrevet 13:8
Och jag är med er alla dagar till tidens slut
Matteusevangeliet 28:20
Jesus han förändras inte i sitt väsen, sin kärlek eller sina löften, oavsett tid eller omständigheter så har han lovat att vara med dig. Han är med dig i stormen och i stillheten, när du känner frid men också när livets omständigheter reser sig mot dig. Tänker att en annan variant på denna bibelvers skulle kunna vara ”jag är med er alla sorters dagar till tidens slut.”
Tänker att många människor idag längtar efter just detta. Någon som ser dem. Någon som går med dem. Någon som inte lämnar när livet spricker, men samtidigt är vi nog många som ibland känt det som att Gud är långt borta. Vi känner liksom inte alls av hans närvaro och om han på plats är det snarare så att han sitter på ett moln och tänker på annat.
Nu ska jag bli riktigt ärlig och personlig. Det har funnits stunder då jag känt mig övergiven av Gud. Då det känts som att Gud inte bryr sig. Det har funnits stunder då jag känt att jag inte orkar en dag till. Ändå har jag gång på gång fått kraft att fortsätta, och som kristen är jag övertygad om att den kraften inte varit min egen, utan kommit från Gud. Men det innebär inte att livet varit lätt.
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet, fanns spår i sanden av två par fötter, det ena var hans det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring, fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade, under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud: ”Du sa den gången jag bestämde mig att följa dig, att du aldrig skulle överge mig, utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv, har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig, när jag behövde dig mest”
Gud svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – det var då jag bar dig
Visst har det funnits stunder då det känts som om Gud burit mig, varsamt och nära. Men jag måste också vara ärlig och säga att det inte alltid upplevts så. Ibland har det snarare känts som om han dragit mig framåt över stock och sten, genom sådant jag helst hade velat slippa.
Kanske är det så att hans närvaro inte alltid känns och att verklig tro innebär att lita på löftet att han är med även när det är tyst, mörkt och svårt.
Att tro är inte att veta allt. Det är att vara närvarande hos den som alltid är närvarande hos oss.
Gud fortsätter att komma nära också i det som känns tomt, överfullt eller ofärdigt i våra liv. Han möter oss inte först när allt är klart eller ordnat, utan mitt i vår brustenhet, i väntan, i röran, i det obegripliga och i det som ännu håller på att formas. Där vi kanske upplever trötthet, osäkerhet, otillräcklighet och ångest är han redan närvarande.
Kanske är det i våra mörkaste stunder som löftet om Immanuel, Gud med oss blir som mest levande. När vi inte orkar be, inte orkar hoppas eller orkar tro är han ändå nära. De första som fick höra julbudskapet var herdar i mörkret. Det säger något viktigt. Guds ljus söker upp mörkret..
Ni har säkert hört talas om Emmaus vandrarna. De två lärjungarna som efter Jesu död är på vandring till byn Emmaus, när Jesus slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade så de kände inte igen honom. Så tror jag att det ibland är för oss, Gud är närvarande men vi uppfattar inte alltid hans närvaro. Kanske är det då vi ska be:
Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.
Psalm 217
Ibland kanske vi inte stannar tillräckligt länge för att höra hans röst och känna hans närvaron. Gud är närvarande, men är vi det?
Tänker att det finns många olika sätt som vi kan vara närvarande inför Gud på.
Att i bönen vara lyhörda. Att inte bara säga massa ord utan också lyssna med ett öppet hjärta, som i ett samtal med en god vän.
Bibelläsning kan vara ett sätt att stanna upp och vara närvarande inför Gud. Inte för att prestera eller förstå allt, utan för att lyssna och låta Guds ord få tala in i livet.
Medvetenhet i vardagen, att se Guds närvaro i naturens skönhet, i ett leende från en annan människa. Att helt enkelt träna på att känna tacksamhet för livet.
Gud är med oss genom människor han sänder i vår väg. Genom sin kyrka, där vi får bära varandra.
Att komma inför Gud med hela sig själv, med ilska, frustration, frågor, tvivel, sorg och glädje, utan masker eller försköningar.
Gud vill inte ha en fasad, han vill ha min sårbarhet, min ärlighet. Och när jag vågade komma med allt det, vände han inte bort blicken. Han förkastade inte mig för mina hårda ord eller min brutala uppriktighet. Istället mötte han mig, inte alltid med svar, men med en slags närvaro. En närvaro jag först hade lite svårt att förstå, men som jag med tiden lärde mig att vila i och att lita på. Och vad är egentligen det största hänet mot Gud, att jag håller god min och ärar honom med mina läppar eller att precis som Job våga gå till rätta med honom? Eftersom Gud redan vet vad vi tänker, känner oxh tycker, känns det som det mest ärliga att också uttrycka det för honom. Det är i den ärligheten som både tron och relationen till honom kan växa.
Ur min bok ”Att resa sig och gå vidare”
Ett annat sätt att vara närvarande inför Gud på är att komma till gudstjänsten med fokus och förväntan. Att medvetet rikta sitt inre mot Gud och aktivt lyssna till ordet, låta lovsångerna och psalmerna tala. Att efteråt reflektera över budskapet och vad det kan betyda för det egna livet.
Guds närvaro vill ta sig uttryck i våra relationer. Jesus blev människa, inkarnation betyder att Gud tog fysisk form och kom nära.
Tänker att en av de största gåvor vi kan ge varandra är just detta: att verkligen vara närvarande. Att lyssna. Att se. Att inte döma, avbryta eller rusa vidare. Att stanna med någon i glädje och i sorg, i hopp och förtvivlan.
Vi vet nog alla hur det känns när någon är i samma rum men inte riktigt är där. Och hur annorlunda det känns när någon ser oss på riktigt. Att vara närvarande som kristen är inte bara ett socialt engagemang, det är att låta Guds kärlek få en kropp i våra ord och i våra handlingar. Att vi tar oss tid för människor omkring oss.
Vill att ni ska komma ihåg att Guds närvaro, den är fullkomligt nådig. Det är ett hem vi alltid kan återvända till oavsett vär egen ofullkomlighet..
All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.
Psalm 217
Hans närvaro är inte bara i det stora utan i det stilla, i det enkla, i det som knappt hörs. Kanske är det därför en viskad bön ibland säger mer än alla ord.
Det får vi ta en annan dag, det säger vi nog ofta med en axelryckning. Ibland med en suck av lättnad, ibland med dåligt samvete, en vag känsla av skuld. Som om den där dagen finns där förankrad någonstans i framtiden, beredd att ta emot allt vi inte orkar, hinner eller vill just nu.
I dag är det annandag jul men ”en annan dag” är inte en exakt tidpunkt. Det är snarare ett löfte utan deadline. En tyst överenskommelse med oss själva om att det där får vi ta en annan dag, för just nu har vi varken tid eller lust.
Ibland skjuter vi upp det som är jobbigt i hopp om att det ska kännas lättare senare. Som om tiden i sig löser saker åt oss, bara vi låter dem ligga till sig. Ibland gör den det. Ofta inte. Samtidigt vore ju livet outhärdligt om allt måste tas nu.
Tänker att det finns en visdom i att förstå när man inte orkar mer, att kroppen och huvudet behöver en paus. Att då säga ”inte idag, det får vi ta en annan dag” är en form av både självinsikt och självrespekt. Ett sätt att värna om sig själv, att lyssna inåt och ge sig tillåtelse att stanna upp innan man går vidare.
Men samtidigt är det där uttrycket förrädiskt. För hur många viktiga samtal har inte fastnat där? Hur många drömmar, beslut, roliga påhitt och modiga steg har vi inte parkerat i framtiden, där de långsamt samlar damm?
Kanske behöver vi bli bättre på att skilja mellan de två sorternas ”en annandag”. Den som är en flykt och den som är en vila. Den ena skjuter livet framför sig, den andra samlar kraft för att kunna möta det.
Så nu sitter jag här, framför brasan i Sannerud på annandag jul, och låter tankarna vandra. Funderar på om det jag skjuter på är något jag egentligen flyr ifrån eller om jag i själva verket bara samlar kraft och låter elden och stillheten ge mig det utrymme jag behöver.
Urbans Tankar och Funderingar 