Månad: maj 2023

I lördags var jag på Carolas jubileumskonsert i Avicii Arena. En riktigt bra konsert, men samtidigt blev jag lite besviken eftersom mina förväntningar inte riktigt infriades.

Visst är det märkligt och lite motsägelsefullt att vi kan uppleva en konsert, se en film, läsa en bok, uppleva en ny plats och allt är bra, kanske till och med riktigt bra. Men ändå är vi lite besvikna efteråt för vi hade högre förväntningar.

Självklart är det mänskligt att förvänta sig saker, men ju högre förväntningar vi har desto svårare blir det för oss att bli tillfredsställda. För det är ju så att om våra förväntningar är högre än det vi sedan upplever blir vi inte riktigt nöjda och tillfredsställda utan istället blir vi lite missnöjda och besvikna.

Och faktum är att jag väldigt sällan upplevt eller hört andra säga att deras högt ställda förväntningar överträffades. Visst kan det hända men det är väldigt sällan, snarare är det tvärtom.

Det vi behöver ha i åtanke är att det kanske inte alltid kommer bli så bra och fantastiskt som vi tänkt oss och att vi därför bör hålla förväntningar på en rimlig nivå, som en slags genväg till tillfredsställelse.

Sedan är det ju så att vi alla har förväntningar på våra medmänniskor, på vår partner, våra barn, arbetskollegor, vänner och bekanta… Självklart är det är sunt att ha förväntningar på varandra och utan dessa tänker i alla fall jag att relationerna skulle försämras. Men samtidigt är det ju så att de största besvikelserna i livet ofta handlar om förväntningar som inte uppfylls av människor i vår närhet.

Vi ska som sagt ha förväntningar på varandra, men vi kan faktiskt inte förvänta oss att folk ska kunna läsa våra tankar. Är tämligen övertygad om att outtalade förväntningar ökar risken för besvikelser. Ganska ofta har vi nog förväntningar som den andra parten inte känner till, vilket orsakar missförstånd och besvikelser. Det vi behöver bli bättre på är alltså att berätta vilka behov och förväntningar vi har inom livets olika områden.

/ Urban

Om det är så att barn som kan uppföra sig gör det, varför är det då så många barn och unga som inte uppför sig? Vad beror det på?

Och är det verkligen så att människor som kan uppföra sig, gör det? Är det så att vi i varje enskild situation i livet gör det bästa vi kan, utifrån de förutsättningar vi har?

Visst går det att raljera och ifrågasätta påståendet att alla som kan uppföra sig, gör det, men kanske är det så att alla gör hundra procent av sin förmåga och att allt annat beteende har en orsak 🤔.

Tror inte att det är så många människor som vaknar på morgonen och tänker att idag ska jag ställa till det riktigt ordentligt, både för mig själv och andra.

Att leva i närhet till sina känslor är nog ofta till ens fördel. Samtidigt är jag fullt medveten om att det är lätt att agera fel och fatta dåliga och oigenomtänka beslut när livet känns mörkt, motigt och besvärligt.

Vår förmåga och vårt sätt att agera kan ha många olika orsaker, hur vi mår psykiskt och fysiskt, om vi sovit dåligt, är hungriga eller om vi har alldeles för mycket runt omkring oss. Och ibland är det inte så lätt att beräkna orsak och verkan av vårt beteende.

Det är bara att erkänna att ibland beter jag mig illa och ofta beror det nog på att jag i stunden inte förmår att hantera mina känslor på ett bättre sätt, och att jag liksom inte kan behärska mig utan låter känslorna ta överhand. Kanske låter det att alltför självsäkert men jag vill nog påstå att ingen gång beror det på att jag vill bete mig illa.

Varje människa vi möter går runt med massor utav känslor inom sig och det behöver vi ha det i åtanke för att kunna förstå oss på andra och oss själva Och även om det skulle vara så att alla gör hundra procent av sin förmåga så betyder inte det att allt beteende är försvarbart och acceptabelt.

Människor som är otrevliga bär ofta något otrevligt inom sig och de som känns jobbiga har ofta något jobbigt inom sig. Tänker att det är en förklaring, men ingen ursäkt.

/ Urban

Ps. De två första frågorna tänkte jag återkomma till i ett kommande blogginlägg. Ds.

Jag tror att vi alla skulle må bra av att visa oss mer sårbara, och då menar jag inte att vi ständigt måste berätta allt vi tänker på eller att visa alla våra känslor. Tänker snarare att det handlar om att inte fly när något blir jobbigt och obehagligt, utan istället stanna kvar i de svåra och obekväma samtalen och situationerna, och kanske är det så att den största utmaningen många gånger är att be om hjälp och att ta emot hjälp.

Men att visa sig sårbar inför andra kanske inte är ett mål i sig självt, utan jag tänker att det snarare är ett medel för att försona oss med oss själva och att sluta föra kriga mot oss själva.

Sår­barhet är den punkt där modet och rädslan möts.

Brene Brown

Kanske är det så att vi behöver träna på att orka vara sårbara och svaga så att vi kan möta livet sådant det är och inte bara sådant vi önskar att det skulle vara.

Tänker att det är bra för oss alla att hitta ett sammanhang, en gemenskap där vi kan dela både glädjeämnen, sorger och besvär. Men andra ska inte ta ansvar för dig, oavsett hur smärtsamma dina sår är. Var och en av oss måste själv bära sin egen börda som det står i Galaterbrevet 6:5

Det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje, så då kanske delad sorg är halv sorg och att vi därför ska hjälpa till och bära varandras bördor som det står i Galaterbrevet 6:2.

Och att känna medkänsla för någon är inte beroende av att vi har samma erfarenheter som den som berättar något. Att känna medkänsla hänger liksom inte ihop med att man upplevt samma saker, utan om den känsla man får när någon berättar något jobbigt. Ibland behöver vi bara lyssna och andra gånger kanske ge råd eller tröst.

Tänk vad viktigt det är att dela med sig av både sin glädje och sin sorg och att lyssna på andra människors berättelser. Och att vara ärlig mot andra om saker som känns smärtsamma tror jag stärker relationer.

Välkomna till Hildas cafe i Immanuelskyrkan, Örebro imorgon. Ta en fika eller en god macka och lyssna på min livsberättelse om att bli utsatt för ett flertal grova våldsbrott och hur jag kunnat resa mig och gå vidare i livet. Hur det påverkat mitt liv och min kristna tro

Det blir en ärlig och självutlämnande kväll om posttraumatisk stress, terapi, att finna mening i meningslösheten, förlåtelse och att vara medmänniska. Att finna Gud på tillvarons botten och hur en livskris kan göra att tron växer.

/ Urban

En del av oss har lätt för att bli arga, andra lite svårare och sedan finns det till och med de som märkligt nog aldrig tycks bli arga.

En del menar att det är negativt att känna ilska men jag tror snarare att det kan vara precis tvärtom, om den hanteras på ett bra sätt. Det vi behöver göra är att reflektera över vår egen ilska, försöka förstå dess orsak och sedan hitta ett sätt att kontrollera den.

Visst, det går absolut att hävda att ilska inte är världens mest konservativa drivkraft men jag tänker att den är att föredra i jämförelse med skuld och skam.

Att tala i ilska och du håller det bästa tal du någonsin ångrat.

Winston Churchill

I stridens hetta är det lätt hänt att man säger saker som man sedan får ångra. För när vi låter ilskan få övertaget är det lätt hänt att vi behandlar andra människor illa och respektlöst. Men att vara arg, frustrerad, irriterad eller trött ger oss faktiskt ingen rätt att bete oss illa gentemot nån annan. Vi har alla ett ansvar för hur vi beter oss, oavsett vad vi känner.

Bli arga för alla del. Det finns mycket att bli arg för – men gör ingen illa för att du är arg. Och gå inte omkring och var arg länge.

Efesierbrevet 4:26

Detta med känslor är ju inte alltid så enkelt och kanske är ilska en av de svåraste känslorna att hantera. Men om du är arg, så var arg, förneka inte ilskan och förträng den inte.

Tyvärr har det dock i många sammanhang nästan blivit en förbjuden känsla, där idealet istället är att ständigt hålla sig lugn. Tror dock inte att det är bra att ständigt hålla tillbaka sin ilska för det gör att den istället går in i oss själva och sårar oss.

Ilskan manar oss till att agera när det vi tycker är viktigt och bryr oss om är i fara, vara sig det gäller oss själva, våra nära och kära eller våra värderingar. Ilskan är ett alltså ett viktigt skydd för oss, och ilskan över livets orättvisor kan dessutom vara en drivkraft för oss att få till en förändring. 

/ Urban

Popcorn kärnor, de är hårda och svårsmälta för magen. Men placerar man dom i en gryta på spisen eller i micron några minuter så kan de förvandlas.

Tänker att det invecklade, svårbegripliga och det som känns svårt att acceptera i livet kan göra samma sak med oss.

Orden ”smärtan du känner idag är styrkan du känner imorgon” kan låta som en klyscha, men jag tror det är sant. Men jag vet också att det kan ta många år innan det blir en verklighet…

…men ibland kan man känna sig som popcorn kärnorna i den där vidbrända popcorn påsen micron.

Ingen av oss vill väl ha problem, motgångar och bekymmer, men det är en del av livet och när vi har tagit oss igenom dem kanske vi har ”poppat upp” och förvandlats och blivit starkare.

Men vad innebär det att vara stark? Tycker Marie Fredriksson Anthony beskriver det så bra i sin dikt ”Att vara stark”.

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den

Att falla till botten
slå sig hårt och alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast

Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit

Marie Fredriksson Anthony

Har du tänkt på att om du planterar dina popcorn kärnor i en kruka med jord, vattnar och låter den stå i ordentligt med solljus så kommer det börja växa vackert popcorn gräs!

Vi ska inte slösa bort våra erfarenheter, vår smärta, våra problem och motgångar. Istället ska vi återanvända dessa erfarenheter i våra liv till förmån för andra. För att hjälpa andra människor, för alla upplever vi ibland saker som känns hårda och svårsmälta.

/ Urban

Vad vet du om vägar som du skulle kunna åka förrän du åkt dem. Vad vet du om tankar som du skulle kunna förstå förrän du förstått dem. Bara ur erfarenhet växer en medvetenhet som är tillräckligt stark för att vara den mark som bär både handling och drömmar.

Okänd

/ Urban

Vi lever i ett samhälle där allting går fortare och fortare, vilket också gjort att detta med att behöva vänta blivit mer och mer ansträngande för oss.

Att behöva vänta har alltid varit en stor del av det mänskliga livet, så också i det snabbfarts samhälle vi nu lever i. Så frågan är, hur förhåller du dig till väntan?

Etnologen Anita Beckman menar att det finns tolv olika varianter av väntan: Den självvalda väntan och den icke självvalda väntan, visshetsväntan och ovisshetsväntan. Den inplanerad väntan och den icke planerade. Den maktfulla väntan och den vanmäktiga. Den lyckade väntan och misslyckade. Den kreativa aktiva väntan och den icke kreativa passiv väntan. Tror faktiskt att jag upplevt de flesta av dessa under mina 46 år.

När jag tänker på väntan inser jag att det är en viktig egenskap att behärska i livet. För väntan är en stor del av livet och finns för livet. För att vi ska kunna känna när det är dags.

Tänker att väntan är en slags framåt blickande aktivitet, där man väntar på att något ska hända, och när väntan känns positiv kallar vi den för-väntan. Men sedan finns det såklart annan väntan som kan känns både jobbig och frustrerande.

Väntan kan ses som en spricka i tiden där aktiviteter kan förberedas och förutsättningar för att livet ska hända vårdas. En odefinierad tid för återhämtning och växt…

Anita Beckman

Kanske kan man se väntan som en metafor för förändring, som ett viktigt andningshål i tillvaron. Vad skulle hända om vi såg varje litet tillfälle av väntan som ett tillfälle att komma ikapp oss själva, istället för att scrolla i telefonen.

Att väntan behövs för att vi ska hinna reflektera över våra liv, och drömma och fantisera om hur vi vill att livet ska gestalta sig framöver. Att helt enkelt se väntan som en förberedelse.

Men samtidigt måste vi komma ihåg att livet inte handlar om att vänta tills ovädret gått över, utan att lära sig dansa i regn. Många av oss går nog runt och väntar på rätt tillfälle, ett tillfälle som kanske aldrig kommer om vi inte är aktiva i vår väntan. Man vill ju inte gå runt och vänta hela livet och sedan upptäcka på sin dödsbädd att man aldrig vågade göra det man drömde om.

Om man läser bibeln upptäcker man att många av bibelns personer fick vänta. Ganska ofta fick de dessutom vänta länge på att saker och ting skulle ske. Ibland kanske det är så att väntan behövs för att vi ska kunna bygga upp vår tillit till Gud. När vi kommer på en bra ide vill vi gärna genomföra den så fort som möjligt, men ibland tror jag att Guds svar att vi ska vänta till det är dags.

/ Urban

Tisdag den 23 maj kommer jag på Hildas cafe i Immanuelskyrkan Örebro hålla ett föredrag med rubriken ”Att resa sig och gå vidare”. Jag kommer dela min livsberättelse om att bli utsatt för ett flertal grova våldsbrott och hur jag kunnat gå vidare. Hur det påverkat mitt liv och min kristna tro.

När jag häromkvällen satt och skrev manus insåg jag att det krävs en del mod av mig att göra detta, för jag kommer ju vara väldigt självutlämnande.

Tänker att det är precis som med vinterpratet som jag spelade in för några år sedan, att det måste vara på gränsen till vad jag vågar berätta för att det ska bli bra. Och nu som då handlar den största rädslan inte om min egen förmåga att formulera mig, utan om hur människor ska ta emot det. 

Men vad är egentligen mod? Är det när man gör något som andra tycker är modigt eller är det när man gör något som man själv tycker är läskigt? 

Rent logiskt tänker jag att det måste vara när man gör något som man själv tycker är läskigt modigt, för mod hänger ju liksom ihop med rädsla och vad man är rädd för är väldigt individuellt.

Mod är alltså inte avsaknaden av rädsla, för utan rädsla behöver man ju inget mod och det jag vet av egen erfarenhet är att mod är något som växer fram inom oss då vi vågar göra saker som vi är rädda för.

En del tänker att de måste ha ett bra självförtroende, tro på sig själva och sin egen förmåga för att kunna göra det som de är rädda för. Visst så har jag också tänkt, men frågan är om det inte är precis tvärtom. Att för att få ett bra självförtroende måste man liksom göra det som man egentligen inte vågar!

Jag tänker att mod och rädsla går hand i hand och ju modigare man blir desto mindre rädd är man för vad andra ska tycka och tänka, och att göra något som känns lite läskigt gör ju att man växer som människa. 

/ Urban 

Jag tänker att det är bra att det man står för och skriver om är sådant som bottnar i den egna verkligheten, i det egna livet. Att det liksom finns ett värde i att leva som man lär.

Men vad innebär det egentligen att leva som man lär och finns det verkligen någon som klarar av att leva så? Och om man nu skulle klara av det, innebär det att man har för låga krav och värderingar?

Minns när vi var på körkorts handledarutbildning och trafikläraren talade om vikten av att vi som föräldrar agerar som föredömen i trafiken och hänvisade till en text i handledarboken: ”Hur många trafik lektioner har du redan gett din elev? Är du förälder till eleven är det säkert tusentals. Varje gång eleven har åkt med dig har du visat hur man ska köra bil och uppträda som trafikant. Det är en gammal sanning att våra barn inte gör som vi säger utan som vi gör…”

Givetvis är det viktigt att vara ett bra föredöme, men samtidigt vet jag mycket väl att jag ibland kör för fort, inte tittar tillräckligt i backspeglarna och glömmer eller struntar i att blinka.

Tänker att kravet att leva som man lär ofta är en fälla för oss människor som har höga ideal och en stark moraluppfattning. För på något sätt är det väl ändå så att kravet att leva som man lär alltid är lättare för de människor som inte bryr sig. De kan ju liksom helt sanningsenligt säga att de faktiskt lever som de lär.

Själv är jag som sagt fullt medveten om att jag inte alltid lever som jag lär. Även om jag försöker så misslyckas jag gång på gång och då får man ödmjukt erkänna sina tillkortakommanden. Tänker att det viktigaste är att man hela tiden strävar efter att låta sina handlingar, sina principer, sitt engagemang och sin livsinställning bottna i den man vill vara. Att man helt enkelt har en vilja att leva som man lär.

Jag har ett kluvet förhållande till att leva som man lär. Det finns något hundraprocentigt och direkt glädje dämpande i tanken, som att man helst inte borde säga något alls med tanke på att man förmodligen aldrig helt lyckas leva upp till sina goda föresatser.  Jag tror mer på att vilja leva som man lär. I den tanken finns rum för avsteg, kompromisser, omvägar, misslyckanden och lärpengar. Och är det inte, handen på hjärtat, ganska tråkigt med människor som har full täckning, som aldrig gör avsteg fån sina principer och tiger om sin ofullkomlighet?

Tomas Sjödin

/ Urban