Tisdag den 23 maj kommer jag på Hildas cafe i Immanuelskyrkan Örebro hålla ett föredrag med rubriken ”Att resa sig och gå vidare”. Jag kommer dela min livsberättelse om att bli utsatt för ett flertal grova våldsbrott och hur jag kunnat gå vidare. Hur det påverkat mitt liv och min kristna tro.
När jag häromkvällen satt och skrev manus insåg jag att det krävs en del mod av mig att göra detta, för jag kommer ju vara väldigt självutlämnande.
Tänker att det är precis som med vinterpratet som jag spelade in för några år sedan, att det måste vara på gränsen till vad jag vågar berätta för att det ska bli bra. Och nu som då handlar den största rädslan inte om min egen förmåga att formulera mig, utan om hur människor ska ta emot det.
Men vad är egentligen mod? Är det när man gör något som andra tycker är modigt eller är det när man gör något som man själv tycker är läskigt?
Rent logiskt tänker jag att det måste vara när man gör något som man själv tycker är läskigt modigt, för mod hänger ju liksom ihop med rädsla och vad man är rädd för är väldigt individuellt.
Mod är alltså inte avsaknaden av rädsla, för utan rädsla behöver man ju inget mod och det jag vet av egen erfarenhet är att mod är något som växer fram inom oss då vi vågar göra saker som vi är rädda för.
En del tänker att de måste ha ett bra självförtroende, tro på sig själva och sin egen förmåga för att kunna göra det som de är rädda för. Visst så har jag också tänkt, men frågan är om det inte är precis tvärtom. Att för att få ett bra självförtroende måste man liksom göra det som man egentligen inte vågar!
Jag tänker att mod och rädsla går hand i hand och ju modigare man blir desto mindre rädd är man för vad andra ska tycka och tänka, och att göra något som känns lite läskigt gör ju att man växer som människa.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 