Urbans Tankar och Funderingar

Förr var resultaten för Färjestad och Örebro SK något som påverkade mig på djupet. Mitt humör och mitt mående kunde svänga beroende på hur det gick för lagen. En vinst fyllde mig med glädje och energi. Och en förlust kunde dröja sig kvar som en gnagande irritation långt efter slutsignalen.

Sedan hände något, inte över en natt utan smygande. Matcherna jag brukade prioritera, både på plats och framför tv:n, blev färre och färre. Engagemanget som en gång varit så självklart började sakta svalna, och jag tappade successivt greppet om hur det egentligen gick för lagen. Resultaten berörde inte längre på samma sätt. Det som tidigare varit en naturlig och viktig del av livet och blev till slut något som kändes avlägset och oviktigt.

Gång på gång har jag funderat på vad som egentligen hände. Och mycket av svaret är nog ganska enkelt, livet fylldes av andra intressen, annat tog plats och tiden räckte inte riktigt till. Samtidigt finns det något jag har saknat. Den där speciella känslan av att få dras med, att låta en match få betydelse på riktigt.

Igår var jag tillbaka på Behrn Arena när ÖSK tog emot IFK Norrköping. Och inte nog med det – de vann med 2–1. Det som länge känts avlägset kom plötsligt tillbaka: pulsen, engagemanget, närvaron. Det var som om något jag saknat länge väcktes till liv igen.

Plötsligt var jag där igen, inte bara fysiskt, utan känslomässigt. Jag brydde mig. På riktigt. Och rösten den sprack redan i första halvlek!

Jag har saknat det här. Inte bara sporten i sig, utan vad den gör med en. Hur den tillåter en att känna fullt ut! I en tid där mycket ska vara lagom, balanserat och genomtänkt, finns det något befriande i att få reagera direkt utan hämningar. Att jubla högt, klaga på domaren och dela ögonblick med tusentals andra.

När slutsignalen gick och rösten var hesare än på länge fanns det ingen tvekan. Det här var inte en engångsföreteelse. Jag ska på fler matcher med Ösk denna säsong!

Och nästa säsong blir det allsvensk fotboll på Behrn arena igen. För detta unga lag har verkligen stolthet, hjärta och passion.

/ Urban

Jag tänker att det finns en särskild sorts trötthet som inte alltid syns utanpå. Den som växer fram när man ständigt försöker leva upp till bilden av var man tycker att man borde vara.

I tron, i livet, inom sig själv. Den där lågmälda rösten rösten som viskar: du borde ha kommit längre vid det här laget. Du borde tro mer, tvivla mindre. Vara mer hel, mer trygg, mer säker.  Att vi måst resa oss ur våra tvivel, våra misslyckanden och vår trasighet. Att det är först när vi nått en viss nivå som vi kan närma oss Gud.

Men evangeliet säger något helt annat.

Mitt i den där spänningen mellan verklighet och ideal, mellan det liv vi faktiskt lever och det vi tänker att vi borde leva sker något avgörande i evangelierna. Gud möter oss precis där vi är, inte där vi tycker att vi borde vara.

Det blir tydligt i mötet med Tomas. Han som genom historien fått etiketten “tvivlaren”. De andra lärjungarna hade sett den uppståndne Jesus och bar på visshet och glädje. Tomas är kvar i något annat och säger det rakt ut: han kan inte tro utan att få se och röra. Det är lätt att tänka att han borde ha varit som de andra. Att han borde ha trott, borde ha förstått.

Men Jesus möter honom inte i något “borde”. När han kommer tillbaka till lärjungarna möter han inte Tomas med besvikelse, utan personligt. Han går rakt in i hans verklighet: “Räck hit ditt finger. Här är mina händer.” Det är som om Jesus säger: Jag ser var du är och jag möter dig där.

Tron börjar inte där vi har alla svar utan där vi vågar vara ärliga. Samtidigt lever vi i en tid där mycket handlar om att visa upp en tillrättalagd och fin sida av oss själva. Till och med tron kan bli något vi försöker prestera – med rätt ord, rätt känsla, rätt övertygelse.

Berättelsen om Tomas visar att tvivlet inte är ett hinder för mötet med Gud. Det kan snarare vara platsen där mötet sker. Det är också en påminnelse om att tron inte alltid ser likadan ut. Den är inte alltid stark och självklar – ibland är den trevande, sökande, nästan viskande. Och ändå räknas den.

/ Urban

När jag på långfredagen vaknade och som så ofta började scrolla på mobilen upptäckte jag att U2 plötsligt, och utan minsta förvarning eller rykten släppt ännu en EP: ”Easter Lily”. Sedan dess har den gått på repeat.

Vi lever i en tid där ytan ofta premieras. Filtrerade liv, polerade berättelser och noggrant utvalda ögonblick av livet skapar en illusion av helhet.

Sprickor ska döljas, misslyckanden suddas ut och sår förväntas läka i det tysta, utan att lämna några spår. Men sanningen är att ingen är hel, inte på riktigt. Under fasaderna finns sprickor och sår och kanske är det i det som brister som något avgörande tar sin början?

U2:s låt “Scars” tar fasta på denna paradox. Den lämnar synen på ärr som enbart smärtsamma eller skamfyllda och öppnar istället för en djupare insikt: att ärren inte bara är spår av det vi gått igenom, utan också platser där något nytt kan växa fram.

I know, know, know. All that you’ve been through. I know, know, know. Who you are, who you are. Let ‘em show, show, show
It’s your scars that give you beauty
You’re a beauty. Don’t cover your scars

U2

Det finns något provocerande men också befriande i tanken att ärren också är det som gör oss vackra. Inte vackra på det ytliga sättet, utan på det mänskliga.

Tror att många av oss kan känna igen oss i att det som sårat oss mest också är det som på djupet format oss. Att smärtan, hur tung den än varit, inte bara bryter ner utan också långsamt bygger upp något nytt inom oss – en djupare förståelse, en större empati, kanske till och med en styrka vi inte visste att vi bar på.

Om vi slutar försöka dölja våra ärr och istället vågar låta dem synas, händer något. Skammen tappar sitt grepp. I stället växer något annat fram – acceptans och en stolthet över att ha kunnat gå vidare. Att ha överlevt det som en gång kändes övermäktigt.

Ärren är en karta över var du har varit och ett bevis på att du har överlevt. Dölj dem inte; låt dem vara den skönhet som gör dig till den du är.

Put your hand in my side, feel the contours of control. The silver spikes of friendship, traded for a soul. The touch and the taste of me, vinegar sweet

U2

Referensen till Tomas, lärjungen som tvivlade, är tydlig. Han ville inte tro på uppståndelsen utan att själv få röra vid såren. Det var först när han fick lägga sina fingrar i Jesu sår som hans tvivel förvandlades till tro.

Det är en berättelse som utmanar tanken att tro skulle vara motsatsen till tvivel. Istället antyder den att vägen till tro ofta går rakt igenom det som skaver, det som gör ont och det vi inte kan förklara. Att det finns en närvaro även där vi känt oss som mest övergivna. Att såren är en  plats där Gud möter oss.

Kanske är det just i sprickorna som det gudomliga får fäste, inte i vår fullkomlighet, utan i vår brustenhet. Inte när vi har alla svar, utan när vi vågar ställa frågorna. Tomas behövde se och känna, och det fick han. Inte som en tillrättavisning, utan som en inbjudan. Kanske gälle det även oss?

/ Urban

Det finns en slags njutning vi sällan pratar om. Den är nästan lite skamlig men också djupt mänsklig. Jag tänker på det där ögonblicket när fingret, nästan av sig självt, söker sig till en sårskorpa. Man vet att man inte borde. Att det kan förvärra, dra ut på läkningen och lämna spår. Ändå gör man det.

Kroppen har redan gjort sitt – den har lagat, skyddat och byggt upp något nytt över det som var skadat. Ändå sitter vi där, otåliga, och vill peta i processen. Som om läkningen går för långsamt. Som om vi inte riktigt vågar lita på att det som en gång gick sönder faktiskt kan bli helt igen.

Ofta gör vi nog likadant med livet. Vi har våra egna sårskorpor där också som vi inte kan låta bli att klia på. Vi återvänder till dem, gång på gång. Vi petar i gamla minnen, river upp sådant som nästan hade hunnit läka. Inte för att vi vill ha ont, utan för att något i oss söker förståelse. Eller kanske bara igenkänning. Vi vill känna att vi har kontroll över det som hände.

En sårskorpa är ju kroppens sätt att säga: “Här har något gått sönder, men jag håller på att fixa det.” Den är både ett skydd och en påminnelse. Och kanske är det just det dubbla som gör den så svår att låta vara. Den signalerar att något har hänt, men också att det håller på att gå över. Men vi människor har en märklig ovilja att låta det som håller på att läka få göra det i fred.

Det finns något djupt mänskligt i det. Vi vill gärna skynda på, förstå direkt, känna färdigt. Eller så gör vi tvärtom, vi stannar kvar för länge i det som gör ont, som om vi är rädda för vem vi blir utan det. Som om såret, hur märkligt det än låter, blivit en del av vår identitet.

Och så sitter vi där, med våra små och stora sårskorpor och kliar. Ibland blir det ärr. Små märken som knappt syns för någon annan, men som vi själva vet precis var de sitter. Och kanske är det just det som är livet: en samling läkta sår, några ärr, och en ständig balans mellan att låta bli och att inte kunna låta bli.

/ Urban

På långfredagen släppte mitt favoritband U2:  ”Easter Lily EP’, och en textrad som verkligen har stannat kvar hos mig under denna påsk är:

If love is in the air, Let’s take a breath

Kanske är det just något med andningen som gör den så träffande. Vi tänker sällan på den, förrän den förändras. När något gör ont. När rädslan slår till. Eller när vi plötsligt känner att vi kan andas igen.

När rädslan slår till..Eller när vi plötsligt, känner att vi kan andas igen. Men också när vi tar i. När vi springer, lyfter, kämpar då blir andningen tydlig. Det är som om livet självt rör sig i de där knappt märkbara rörelserna: in, ut. Ett samspel mellan det som lämnar och det som kommer tillbaka, mellan förlust och återkomst.

Textraden fångar något enkelt men samtidigt djupt – en påminnelse om att stanna upp mitt i allt, att faktiskt andas in det som kanske redan finns runt omkring oss. Om kärleken verkligen är närvarande, varför då inte ta ett ögonblick och låta den fylla oss helt och hållet?

Kanske är det just det påskdagen bär på – det där andetaget. Inte som en triumf som slår undan allt mörker, utan som en stilla återkomst av liv. Som om världen, efter att ha hållit andan genom långfredagen, försiktigt släpper taget och drar in luft igen.

/ Urban

Idag är det påskafton, den dag då många firar påsk. Då familj och vänner samlas kring mat, godis och gemenskap Men få stannar nog upp och tänker på döden just idag…

…men egentligen är detta dödens dag – dagen då Jesus ligger död i graven. En dag, inklämd mellan korsfästelsens mörker och uppståndelsens ljus.

I en tid där allt ska gå snabbt, där svar ska levereras omedelbart och där varje tomrum fylls med ljud, notiser och innehåll, kan påskafton vara svår att förstå. Vi vill ju gå från problem till lösning utan att stanna i det som gör ont. Så vad gör man med en dag som inte erbjuder någon upplösning? En dag utan mirakel. En dag då ingenting tycks hända. Ingen dramatisk vändning, ingen triumf, ingen förklaring. Bara ett mellanrum.

I vår rädsla för det okända försöker vi hoppas över påskaftonen och tvinga fram uppståndelsen i förtid. Vi rusar förvirrat fram och vill skapa mening och se skönhet där det helt enkelt inte finns någon. Inte än.

Pete Greig

Men kanske är det just där påskafton blir som mest relevant. För är det inte så livet ofta ser ut? Vi talar gärna om kriser och genombrott, om katastrofer och lyckliga slut. Men större delen av våra liv utspelar sig i mellanrummen – i väntan på besked, i sorgen som inte längre är skarp men ännu inte har läkt, i ovissheten efter ett slut och  före en ny början. Mellan det som varit och det som kanske ska komma. Påskafton speglar just det. En dag då inget tycks ske, men där mycket ändå rör sig under ytan.

Det enda vi kan göra är att fortsätta andas, fortsätta vänta. Det är en dag som erkänner att mörkret inte alltid bryts direkt. Och kanske finns det en märklig tröst i det. Att till och med i den kristna berättelsens kärna finns en dag där Gud tycks vara tyst, där hoppet är dolt och där allt verkar förlorat.

Påskdagen är dagen då lärjungarna inte visste hur berättelsen skulle sluta. För dem var det inte “dagen före uppståndelsen”, utan dagen efter katastrofen. Deras ledare hade blivit uppspikad på ett kors. Deras hopp verkade krossat. Det fanns ingen garanti för att något gott skulle komma ur det som hänt. Det är lätt att i efterhand låta påskdagens ljus färga påskaftons mörker. Men om vi stannar kvar i dagen, utan facit i hand, framträder något annat. Då blir den en spegel av vår egen erfarenhet av förlust, tomhet och ovissheten inför hur berättelsen ska fortsätta.

Och kanske är det där, i det stilla och till synes tomma, som något börjar förändras – utan att vi ännu kan se det. För även om påskafton är dagen då Jesus är död, är det också dagen då graven ännu inte har sagt sitt sista ord.

/ Urban

.

Vad vore livet utan drömmar? Kanske lite tommare. Lite tystare på något sätt. Lite mindre levande. Som en sommar utan den där speciella doften av varm asfalt efter regn, eller en vinter utan snö.

För mig är drömmar det som viskar när allt annat bara rullar på. De ligger där i bakgrunden och påminner om att livet inte bara handlar om det som är, utan också om det som skulle kunna bli. När vardagen känns lite för inrutad, lite för trygg, lite för förutsägbar, är det drömmarna som skaver lite lagom mycket. De stör det bekväma och öppnar upp för något mer. Kanske är det deras uppgift, att hålla oss i rörelse, ge oss riktning och skapa en känsla av mening även när vägen framför oss är oklar.

Drömmar behöver inte alltid vara stora och omvälvande. Ibland räcker det med en liten tanke om något annat, något mer. Men ibland växer de sig starkare, blir till något som kräver att få ta plats. Och då handlar det inte längre bara om att drömma, utan om att våga.

Själv bär jag på en sådan dröm, att en dag få sommarprata på radio. Att få berätta, dela tankar, minnen och känslor med människor jag aldrig har träffat, men som ändå lyssnar. Så nu har jag tagit ett första steg och ringt in början av mitt sommarprat till Sveriges Radio.

Chansen att bli en av de åtta som svenska folket får rösta på som Lyssnarnas sommarvärd är kanske inte jättestor. Men den är i alla fall större än om jag aldrig hade försökt. Och kanske är det just det som drömmar till sist handlar om, inte bara vad de leder till, utan vad de får oss att göra på vägen dit.

/ Urban

Jag har nyligen påbörjat min utbildning till förskollärare. Aldrig tidigare har jag fördjupat mig i läroplanen på det sätt jag gör nu. Jag läser, reflekterar, stryker under och försöker förstå vad formuleringarna egentligen innebär i praktiken.

Jag slås av hur vacker den är. Här målas en bild upp av en förskola där varje barn står i centrum. En plats där alla blir sedda, där leken ges utrymme och där barn får känna delaktighet och inflytande – och utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

Utbildningen i förskolan ska skapa en grund för ett livslångt lärande. Den ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn. Barnet framställs som en kompetent individ, och pedagogernas uppgift blir att vara närvarande och utforskande tillsammans med barnen i deras sätt att upptäcka världen. En miljö där varje dag präglas av nyfikenhet, omsorg och något som nästan känns som pedagogisk magi.

Men så kliver man in i verkligheten. Och då väcks en annan tanke. Är det här en beskrivning av verkligheten – eller en bild av hur vi önskar att den ska vara? Är läroplanen ett levande dokument? Eller bara en samling vackra ord?

På många förskolor finns en stark vilja att leva upp till uppdraget. Pedagoger planerar, reflekterar och gör sitt yttersta för att skapa trygghet och meningsfulla lärandesituationer. De ser barnen, lyssnar på dem och försöker anpassa verksamheten. Men samtidigt finns det en annan verklighet som sällan ryms i styrdokumentens formuleringar: stora barngrupper, personalbrist och en arbetsbelastning som ibland tär på både ork och engagemang.

Hur skapar man en trygg och stimulerande miljö när man är för få vuxna? Hur räcker man till för varje barn? Här blir sprickan mellan ord och verklighet smärtsamt tydlig.

Det är lätt att avfärda läroplanen som orealistisk, som en beskrivning av något som inte går att uppnå. Men den är mer än bara vackra formuleringar. Den pekar ut en riktning och visar vart vi vill, snarare än var vi befinner oss. Utan den skulle det dessutom vara svårare att sätta ord på det som brister. Kanske handlar det därför inte om att orden är för fina eller visionen för stor, utan om att förutsättningarna är för små.

För att visioner ska bli mer än ord krävs förutsättningar – tid, resurser, rimliga barngrupper och möjlighet till planering och reflektion. Annars riskerar läroplanen att bli något som skaver, något som ständigt påminner om det man inte hinner eller kan leva upp till. Så är läroplanen en dröm eller verklighet?
Kanske är den både och. Samtidigt delar jag forskaren Christian Eidevalds uppfattning att läroplanen skulle vinna på att ha färre och tydligare mål.

/ Urban

Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.

Matteusevangeliet 6:22-23

Kroppens lampa är ögat. Orden är gamla, men frågan är brännande aktuell: inte bara vad vi ser, utan hur vi ser. Det vi fäster vår blick vid formar i längden också vårt inre – våra tankar, känslor och vår förståelse av världen.

Därför är frågan om seendet djupare än den först verkar. Det handlar inte bara om vad som passerar våra ögon, utan vilken hållning vi har när vi ser. Om vi ser med klarhet eller förvirring, med eftertanke eller i hast.

I en tid fylld av ständig visuell stimulans blir det kanske viktigare än någonsin att stanna upp och reflektera över hur vårt sätt att se formar våra liv. Man kan tänka sig att två människor går genom samma stad, möter samma människor och läser samma nyheter men ändå leva i helt olika verkligheter. Den ena ser möjligheter, godhet och hopp. Den andra ser hot, misstänksamhet och mörker. Det är inte alltid världen som skiljer sig åt, utan blicken.

Idag tränas våra ögon att söka efter det mörka. Algoritmerna lyfter ofta fram sådant som väcker upprördhet – konflikter, skandaler och förhastade slutsatser. Och ju mer vi fäster blicken vid det som är trasigt, desto mer börjar det kännas som om allt omkring oss håller på att falla sönder. Det är lätt att kalla det realism. Men ibland finns nog risken att det blir något annat: att man blir pessimistisk och vänjer sig vid mörkret.

Självklart ska vi inte blunda för problem eller låtsas att allt är bra. Men vi får inte heller glömma att blicken spelar roll. Den formar vad vi uppmärksammar, vad vi förstärker och hur vi möter andra människor.

Om ljuset inom oss har blivit mörker, hur djupt blir då inte mörkret? Det är allvarligt när man börjar tro att mörker är ljus, när cynism uppfattas som klarsynthet och misstro som realism. Då kan man gå vilse utan att ens märka det.

/ Urban

I trettio år har jag arbetat i ett kvinnodominerat yrke. Det har gett mig mycket, men också väckt en del frågor.

Gång på gång har jag möts av kommentaren: ”Vad bra att det finns en man på avdelningen!”. Det sägs med värme och uppskattning, av chefer, kollegor och föräldrar. Och jag förstår vad de menar.

Men ibland skaver det, för det känns som att mitt kön får större uppmärksamhet än allt det andra jag faktiskt bidrar med. Som att det viktigaste med mig inte är min erfarenhet, min kompetens eller hur jag är som pedagog utan att jag råkar vara man.

Forskaren Margareta Havung menar att vi män som arbetar i förskolan gör ett modigt val: dels väljer vi bort yrken som traditionellt förknippas med män, dels väljer vi aktivt ett yrke som länge setts som kvinnornas område. Samtidigt känner jag mig inte särskilt modig. För mig handlar det snarare om att jag har valt ett yrke som jag trivs i och som jag tycker är meningsfullt. Jag har inte gjort något aktivt val för att utmana normer, utan jag har följt ett intresse och en vilja att arbeta med barn och bidra till deras utveckling och lärande.

Som man i förskolan hamnar jag ofta i roller som kanske anses givna. Jag blir den som spelar fotboll, bygger lego, jagar och busar med barnen på gården. Kanske för att det förväntas av mig, men framför allt för att det är sådan jag är. Samtidigt märker jag hur barnen också läser av det, hur de söker upp mig för just de lekarna, och hur vissa förväntningar förstärks i mötet mellan oss. Frågan är vad de lär sig av det. Får de syn på fler sätt att vara, eller bekräftar jag, utan att vilja det bilden av vad en man är och gör?

I förskolans uppdrag ingår det att motverka stereotypa könsroller. Att barn ska få vara hela människor, utan att begränsas av förväntningar kopplade till kön. Ändå står jag där, gång på gång, och gör just det som så ofta beskrivs som “typiskt manligt”. Blir jag då en del av problemet? Är det mitt ansvar att bryta mönstret, även när det sker omedvetet?

Samtidigt gör jag ju allt det där andra också, torkar tårar, byter blöjor och finns nära när någon behöver det. Ofta handlar det också om att bara sitta stilla tillsammans, med ett barn i knät som söker trygghet och närhet. Att jag är busig och gillar fart och lek gör mig inte mindre omsorgsfull.

Men det är som att vissa handlingar väger tyngre i andras blickar. Som att det är fotbollen och busigheten som definierar mig mer än närheten.
Och där någonstans uppstår en annan fråga: vems ansvar är det egentligen att förändra?

Jämställdhetsarbetet i förskolan kan inte vila på enskilda individer och definitivt inte på vi få män som finns i verksamheten. Ändå hamnar vi ofta där. Det räcker att en man kliver in i rummet för att någon ska tänka: “Nu händer det något.” Som om själva närvaron i sig vore en förändring.

Men jämställdhet är inget som uppstår per automatik bara för att en arbetsgrupp blir mer blandad. Det kräver ett aktivt arbete, varje dag, i varje möte med barnen. Och här blir frågan viktig: vilket ansvar har mina kvinnliga kollegor i det här? Svaret är enkelt, lika stort som mitt.

/ Urban