Urbans Tankar och Funderingar

Jag har aldrig sett Kristina från Duvemåla och ska jag vara helt ärlig har jag ganska dålig koll på vad musikalen egentligen handlar om. Däremot finns det en sång därifrån som jag känner mycket väl till.

Du måste finnas.

Det finns sånger som är vackra att lyssna på. Och så finns det sånger som berör så starkt att det nästan gör ont. Du måste finnas tillhör för mig den senare kategorin. När Samuel Ljungblahd sjunger den går orden rakt in och jag får gåshud.

Det finns stunder då tron känns självklar.
Stunder då det är lätt att tro på en Gud som bär, leder och finns nära. När livet fungerar, när böner tycks få svar och när framtiden känns någorlunda begriplig.

Och så finns det andra stunder.

Stunder då orden fastnar. Då bönen känns som att tala rakt ut i ett tomt rum. Då man börjar undra om någon faktiskt lyssnar.
Det är kanske därför Du måste finnas ur Kristina från Duvemåla berör mig så starkt.

Det är inte en sång om den självklara tron. Inte om den där tron som har svar på allt och som aldrig behöver tveka. Tvärtom.

Den handlar minst lika mycket om tvivel. Om den där smärtsamma platsen där man vill tro, kanske till och med behöver tro, men samtidigt inte riktigt får ihop det man tror med det man ser omkring sig.

Du måste finnas.

Tänk om Gud inte finns?

Bara tanken är svindlande. För den som aldrig har trott på Gud kanske frågan inte är särskilt dramatisk. Men för den som har byggt sitt liv, sitt hopp och sin trygghet på tron blir den existentiell. Om Gud inte finns, vem har jag då talat med när jag bett? Vart har mina böner tagit vägen? Vad händer med hoppet om att det finns någon som bär när jag själv inte orkar?

Jag tror att många människor som har en tro känner igen den erfarenheten, även om vi kanske inte alltid vågar tala om den. I kyrkan kan det ibland låta som om tro framför allt handlar om säkerhet. Vi bekänner vad vi tror på. Vi sjunger om Guds trofasthet. Vi talar om hopp.

Men någonstans mitt i allt detta finns också frågorna.

Var är du, Gud?

Varför händer detta?

Varför svarar du inte?

Finns du verkligen där?

Men jag tänker att tvivel inte behöver vara motsatsen till tro. Ibland kan tvivlet nästan vara ett uttryck för tron. Den som ropar efter Gud har trots allt fortfarande någon att ropa efter.

Bibeln är full av människor som brottas med Gud. I Psaltaren frågas det gång på gång varför Gud tycks vara långt borta. Job protesterar mot det som har drabbat honom. Till och med Jesus ropar på korset och frågar varför Gud har övergivit honom. Det finns något befriande i det.

Tron behöver inte alltid låta stark. Ibland får den låta desperat, ibland får den vara en viskning. Och ibland kanske hela tron finns i orden: Du måste finnas!

För livet innehåller sådant som är svårt att förklara. Människor drabbas av sjukdom, sorg, våld och förluster. Böner blir inte alltid besvarade på det sätt vi önskar, och det som vi trodde skulle ordna sig gör inte alltid det. Och då räcker det inte med några enkla svar.

Kanske är det just där tron ibland börjar. Inte i de färdiga svaren, utan i ropet. I längtan efter att det trots allt ska finnas någon där. Någon som hör, även när jag inte hör något svar. Någon som bär, också när jag själv inte känner mig buren.

Och kanske är det ibland den enda bön jag förmår be:

Du måste finnas!

/ Urban

Efter semestern har jag gått med i viktväktarna och bestämt mig för att dra ner på fikandet.

Det känns som ett ganska rimligt beslut efter en sommar där det blivit en hel del cafébesök. Många utflykter har på något märkligt sätt råkat passera ett café, och då vore det ju nästan oartigt att inte gå in.

Så idag, när det var dags för fredagsfika på jobbet, fick jag morötter av en kollega.

Morötter.

Det är kanske inte riktigt det första man tänker på när man hör ordet fredagsfika. Och jag ska inte påstå att en morot smakar precis lika gott som fika. Det gör den inte. Men jag åt mina morötter och började ganska snart fundera över själva ordet.

En morot är ju inte bara den där oranga saken som växer i jorden och som vi sedan äter.

Ibland pratar vi om att behöva en morot. Något som lockar oss framåt. Något som gör att vi är beredda att anstränga oss, avstå från något eller förändra våra vanor eftersom det finns någonting längre fram som vi vill uppnå.

Och just nu är min morot ganska konkret.
Jag vill gå ner i vikt. Men egentligen är det inte siffran på vågen som är det viktigaste. Min verkliga morot är det jag hoppas att viktnedgången ska ge mig: mer ork.

Jag vill känna mig piggare. Jag vill att kroppen ska kännas lättare när jag rör på mig. Jag vill orka mer av sådant som jag tycker om att göra. Det är egentligen det som finns framför mig när jag väljer bort fikabrödet.

Och kanske är det just så en bra morot fungerar. Den handlar inte bara om vad vi ska avstå ifrån, utan om vad vi vill få istället.

Jag tror att vi människor behöver saker att längta efter. Något som drar oss framåt. Det kan vara en resa, en dröm, ett mål eller ett projekt. Ibland är moroten långt borta. Ibland finns den redan nästa helg.

Jag tycker om att ha något att se fram emot. Ett datum i kalendern som sticker ut från alla andra. Men livet kan inte bara bestå av att ta sig från den ena moroten till den andra. Kanske behöver jag därför flera sorters morötter. De stora, som handlar om drömmar och sådant jag hoppas få uppleva eller åstadkomma. Men också de små. En promenad efter jobbet. En stund i skogen. Att få skriva någonting som sätter ord på en tanke jag burit på. Att få känna att jag gjort något meningsfullt för en annan människa.

Just nu handlar min morot om att få mer ork och känna mig starkare i kroppen. Längre fram kanske den ser helt annorlunda ut. För det vi längtar efter förändras nog, precis som livet självt gör.

/ Urban

Idag dök ett nio år gammalt minne upp på Facebook.

För nio år sedan predikade jag för första gången i Immanuelskyrkan i Örebro. Då var det en dröm som gick i uppfyllelse.

Det som den där första gången kändes nästan overkligt har med åren blivit något jag fått förtroendet att göra många gånger.

Men när Facebook idag plockade fram minnet blev jag påmind om hur speciell den där första gången faktiskt var. Minns att det kändes stort. Inte stort i betydelsen att det var massor av mötesbesökare eller att något dramatiskt hände. Men stort för mig. Jag hade drömt om att få predika där. Och plötsligt stod jag där. Inte för att drömmen bara råkade gå i uppfyllelse, utan för att jag faktiskt hade vågat fråga om jag fick predika på en av sommarens gudstjänster.

Detta minne fick mig att fundera på drömmar. Vi talar ibland om drömmar som om de måste vara enorma. Att göra något som får andra människor att höja på ögonbrynen.
Men en dröm behöver egentligen inte imponera på någon annan. Den behöver bara betyda något för den som bär på den.

Drömma är personliga. Därför går de heller inte att rangordna. Och kanske behöver vi vara lite försiktiga med att avfärda våra egna drömmar som för små eller obetydliga.

Ibland tar vi död på våra drömmar redan innan de fått chansen att leva. Vi börjar genast tänka på allt som kan gå fel. Att vi kanske inte är tillräckligt duktiga. Att någon annan kan göra det bättre. Att vi är för gamla, för unga, för oerfarna eller helt enkelt inte den sortens människa som gör sådana saker.

Alla våra drömmar går naturligtvis inte i uppfyllelse. En del förändras längs vägen. Andra måste vi släppa. Men det betyder inte att vi ska sluta drömma.

Drömmar kan få oss att rikta blicken framåt. De kan få oss att våga prova sådant vi ännu inte kan. Men en del drömmar blir aldrig verklighet av den enkla anledningen att vi aldrig vågade ta det första steget. Ibland måste man våga fråga!

Jag bär fortfarande på drömmen om att få komma ut och dela min livsberättelse med utgångspunkt i min bok Att resa sig och gå vidare.

Fyra gånger har jag redan fått förmånen att göra det, och den 22 oktober väntar ännu ett tillfälle, då jag ska tala i Mosjö utanför Örebro. På sätt och vis har drömmen alltså redan gått i uppfyllelse. Samtidigt lever den vidare – för jag hoppas att det blir många fler tillfällen att få berätta, dela och möta människor.

Kanske handlar dagens Facebookminne inte bara om något som hände för nio år sedan. Det är också en påminnelse om att fortsätta drömma …

… för vem vet? Något av det som idag bara är en tanke eller en längtan kanske en dag dyker upp som ett Facebookminne. Och då kanske jag stannar upp och tänker: Just det. Det där var en gång bara en dröm.

/ Urban

Semestern har nått sitt slut, imorgon väntar jobbet och vardagen igen. Dagarna kan inte längre växa fram i sin egen takt, styrda av vädret, dagsformen och spontana infall. Nu gör kalendern, arbetstiderna och rutinerna åter entré i tillvaron.

Och vet ni vad? Det ska faktiskt bli kul att börja jobba igen.

Jag älskar att ha semester. Att vakna på morgonen utan att riktigt veta vad dagen ska innehålla. Kanske en vandring, kanske en spontan utflykt eller ett besök på något café som någon rekommenderat. Och skulle det dyka upp en skylt med ordet ”slott” längs vägen är sannolikheten ganska stor att den ursprungliga resplanen snabbt får justeras. Fast om jag ska vara helt ärlig är många av slotten sällan särskilt spontana, de brukar redan finnas med i planeringen.

Att ha semester är fantastiskt, men jag tror inte att människan är skapad för att ständigt ha semester. Efter ett tag behöver åtminstone jag sammanhang, uppgifter och rutiner. Jag behöver känna att det är måndag och att något förväntas av mig.

Det är lite märkligt. Under arbetsåret kan man längta efter semester. Men efter en tids ledighet händer något. Längtan börjar sakta byta riktning, och det som vi tidigare behövde en paus från börjar plötsligt kännas lockande igen.

Kanske behöver vi båda delarna. Vi behöver avbrotten, men vi behöver också det som avbrotten är avbrott från. Utan vardagen skulle semestern knappast kännas som semester, och utan pauserna skulle vardagen bli betydligt tyngre.

Tänker att vardagen fått ett oförtjänt dåligt rykte. Det mesta av livet är trots allt vardag. Då vore det ganska sorgligt om vi bara såg den som en transportsträcka. Och det finns något tryggt i det återkommande. Visst, rutiner kan ibland kännas begränsande, men de kan också skapa en ram som gör livet lite lättare att leva.

Imorgon väntar arbete och vardagen igen. Jag kommer säkert ganska snart att längta efter nästa ledighet. Så fungerar jag. Det kommer nya utflykter, nya fik och säkerligen fler slott. Men just nu tänker jag inte sörja över att semestern är slut. Jag tänker istället vara tacksam över att den varit så bra att jag kommer att sakna den och samtidigt vara tacksam över att jag har en vardag som jag faktiskt tycker om att återvända till.

/ Urban

Idag har vi varit och plockat solrosor. Det har blivit en av sommarens små traditioner, att i början av augusti ge sig ut bland de gula fälten och försöka hitta de allra finaste solrosorna.

Och igår bakade min fru blåbärspaj på de amerikanska blåbären från trädgården. När bären har mognat och grenarna är fulla av stora blå bär vet man att det snart kommer att dofta nybakad blåbärspaj i köket.

En enkel tradition som kanske inte låter så märkvärdig, men som har blivit en självklar och uppskattad del av sommaren.

Medan jag gick klippte ner de finaste solrosorna slog det mig att jag nog har ganska många traditioner.

En del är stora och självklara. Jul, påsk, midsommar och födelsedagar. Sådant som finns inskrivet i kalendern och som många av oss firar på ungefär samma sätt år efter år.

Men så finns också de där andra traditionerna. De som aldrig skrivits in i någon almanacka och som inte infaller på ett bestämt datum, men som ändå har blivit självklara delar av året. Som att åka till Sörön när vitsipporna breder ut sig som ett vitt täcke över marken. Att äta frukost mitt i stillheten i Tivedens nationalpark. Att stanna till vid samma café under en utflykt eller återvända till en särskild plats för att se solnedgången.

Små saker som återkommer, år efter år. Inte för att vi måste, utan för att vi vill. Och kanske är det just därför de betyder så mycket.

Jag älskar det nya. Att upptäcka naturområden jag aldrig tidigare besökt, leta efter slott jag ännu inte sett och slå mig ner på ett café där jag aldrig tidigare fikat. Jag tycker om att svänga in på vägar jag aldrig tidigare kört och inte riktigt veta vad som väntar bakom nästa krök.

Men samtidigt behöver jag det välbekanta. Att få återvända till platser som jag känner till. Jag vill hitta nya favoritställen, men också komma tillbaka till dem som redan blivit mina.

Kanske är det just där traditionerna fyller sin funktion. De står för något tryggt och välbekant mitt i vår längtan efter det nya. En påminnelse om att livet inte bara handlar om att upptäcka det vi ännu inte sett, utan också om att återvända till det som en gång betydde något – och upptäcka att det fortfarande gör det.

Traditioner skapar också förväntan. En del av glädjen finns redan innan det händer. Vi vet att snart är det dags. Snart ska vi åka dit igen. Snart ska vi göra det där som vi brukar göra.
Och när vi sedan står där kan vi minnas tidigare år och plötsligt binds åren ihop.

Kanske kan man se traditioner som små hållpunkter längs livets väg. Små markeringar att återvända till medan åren går och livet förändras.

Och ofta tänker vi kanske inte ens på hur viktiga de där återkommande stunderna har blivit. Det är först när en tradition av någon anledning inte blir av – när något som alltid har funnits där plötsligt saknas – som vi upptäcker hur mycket den faktiskt betydde.

Så vad vore egentligen livet utan traditioner?

Kanske lite mer spontant och mindre förutsägbart. Men också fattigare på de där små stunderna av igenkänning, förväntan och tillhörighet som hjälper oss att hålla ihop åren. För ibland är det just det återkommande som gör livet rikt.

/ Urban

Min vän Pedher Skoog skrev en gång en mening på sin blogg som har stannat kvar hos mig: ”Jag har funderat lite på en tanke… hur viktigt det är att man tror på det man gör.”

Jag tror att många av oss någon gång har känt oss vilsna. Inte för att vi inte vet vad vi ska göra, utan för att vi är osäkra på om det vi gör verkligen spelar någon roll.

Och man kan vara framgångsrik utan att tro på sin väg. Och man kan misslyckas gång på gång och ändå vara övertygad om att man gör något viktigt.

Tänker på alla människor som bär på en idé, en dröm eller en övertygelse men aldrig riktigt vågar leva ut den. Inte för att de saknar vilja, utan för att försiktigheten blir starkare än tron.

Jag känner igen mig.

Det är lätt att fastna i frågor om resultat. Hur många läser? Hur många uppskattar det jag gör? Men kanske börjar allt på en helt annan plats. Kanske börjar det med den enkla frågan: Tror jag själv på det?

Eller håller jag något tillbaka? Finns det fler steg jag egentligen borde ta, men inte tar eftersom jag är rädd för att misslyckas eller inte räcka till?

Ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag att det finns några saker som jag faktiskt tror på.

Förskolan är fortfarande en plats jag tror på. För min del betyder det att fortsätta möta barnen i förskolan med samma engagemang som jag alltid gjort under de trettio år jag arbetat i förskolans värld.

Jag brukar lite skämtsamt kalla mig hobbypredikant. Det är inget yrke. Ingen titel. Bara ett sätt att beskriva att jag ibland får förmånen att predika i en kyrka.

Jag tror på att tala om Jesus. Inte för att varje predikan förändrar människors liv där och då, utan för att jag själv tror på det budskap jag försöker förmedla. Och om ingen längre vågade tala om hopp, nåd och förlåtelse, tror jag att världen skulle bli en fattigare plats.

Jag tror också på att dela min egen livsberättelse. Att skriva boken Att resa sig och gå vidare handlade aldrig om att berätta hur stark jag varit. Tvärtom. Det handlade om att visa att det går att resa sig, även när livet har slagit undan benen. Om min berättelse kan ge en enda människa hopp, då var den värd att skriva.

Och jag har kommit fram till att jag faktiskt tror på mitt bloggande, oavsett hur många som läser det. Antalet kommentarer eller gilla-markeringar avgör inte om det jag skriver är viktigt. Det avgörs av om jag själv tror på det jag vill säga.

Det betyder inte att jag aldrig tvivlar. Tvivel och tro är inga motsatser. Ofta går de sida vid sida. Men kanske är mod inte frånvaron av tvivel. Kanske är mod att fortsätta ändå, därför att man innerst inne tror att det man gör har ett värde.

Och kanske är det just där allt börjar. Inte med andras beröm eller bekräftelse. Utan med den stilla övertygelsen: Jag tror på det jag gör. Därför fortsätter jag.

/ Urban

Jag tänker att slott är byggda för att synas, för att dra blickarna till sig. Tornen reser sig över trädkronorna, alléerna leder blicken framåt och de ståtliga fasaderna väcker nyfikenhet.

Men ibland tar vägen tvärt slut. En grind. Ett staket. Och en gul skylt som varnar: ”Varning för stora lösa hundar.” Ofta följs den av de enkla men tydliga orden: Privat område.

Då vänder jag.

Inte för att jag vet att det faktiskt springer omkring några stora hundar där inne. Kanske gör det inte det. Men jag är inte särskilt sugen på att ta reda på svaret. Det finns gränser där min nyfikenheten får ge vika för sunt förnuft.
Lite synd är det ändå.

Och det är bara att erkänna att jag blir besviken. Det där slottet får jag aldrig se på nära håll.

Det borde vara en mänsklig rättighet att få se alla Sveriges slott.

Naturligtvis vet jag att den tanken inte håller juridiskt eller moraliskt. Den som äger ett slott har samma rätt till sitt privatliv som den som äger en villa.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att den som väljer att köpa ett slott också får räkna med att människor blir nyfikna och vill stanna till för att titta och ta några kort.

Men hur gärna jag än skulle vilja promenera fram och titta på slottet, måste jag acceptera att vissa grindar inte är mina att öppna. Det fick mig att tänka på att det inte bara gäller slott.

Vi människor bär också på grindar. Ibland möts den som kommer nära av en osynlig skylt: Tillträde förbjudet. Inte av ovilja, utan av erfarenhet. Någon har blivit sviken. Någon annan har blivit sårad. En tredje behöver bara få ha en plats där ingen kliver in utan inbjudan.

Vi lever i en tid där många verkar utgå från att allt ska vara tillgängligt. Vi vill se bakom kulisserna, få veta detaljerna och bilda oss en uppfattning, även när vi egentligen inte blivit inbjudna.

Men kanske är en av livets viktigaste insikter att respektera det som inte är vårt.

Alla slott går inte att besöka.

Alla rum i en människas liv är inte heller öppna för allmänheten.

De finaste samtalen och relationerna uppstår sällan när vi tränger oss förbi skylten, utan när grinden öppnas av den som bor där.

Jag kommer säkert att fortsätta åka runt och leta efter nya slott. Och ibland kommer jag återigen att mötas av en grind, ett staket och en skylt som säger att jag inte får komma längre.

Det är kanske inte bara en lärdom för slottsutflykter. Utan också för livet.

/ Urban

Ps. Slottet på bilden är Stjärneborg Slott och bilden är hämtad via Google. Ds.

Jag är nog en ganska rastlös till sinnet. Jag har svårt att sitta still längre stunder och trivs bäst när det händer något. Jag tycker om att ge mig ut på vandringar i skogen, packa bilen för en roadtrip, upptäcka nya slott, strosa runt i små städer och fika på mysiga caféer. Nyfikenheten driver mig ständigt vidare mot nästa upplevelse.

Men den här sommaren har jag gjort en ny upptäckt – hammocken. Min svärfar byggde den till min fru när hon fyllde 50 år.

Det kanske inte låter så märkvärdigt, men för mig har den blivit en plats där tiden får sakta ner. Där har jag suttit och druckit kaffe, läst böcker, fört långa samtala om livet, njutit av solens värme, lyssnat till fågelsång och vindens stilla sus – och låtit tankarna vandra fritt.

Jag har upptäckt att livet inte alltid behöver fyllas av nya resmål eller aktiviteter. Ibland räcker det att gunga sakta fram och tillbaka och bara vara.

Det är något särskilt med det där stilla gungandet fram och tillbaka. Man kommer inte en meter och ändå känns det som om man förflyttar sig. Inte genom landskapet, utan genom sina egna tankar.

Kanske är det just det jag behövde lära mig den här sommaren – att även en rastlös människa kan hitta glädjen i stillheten.

Och jag tror att vi alla behöver sådana platser.

Men jag måste också erkänna att det inte dröjer särskilt länge innan rastlösheten försiktigt gör sig påmind. Där i hammocken, med kaffekoppen i handen börjar tankarna sakta vandra. Plötsligt planerar jag nästa roadtrip. Vilka slott har jag ännu inte besökt? Vilka skogsstigar väntar på att bli vandrade? Var finns caféer med riktigt bra bakverk?

Kanske är det just det som är återhämtning för mig. Inte att sluta drömma eller stänga av nyfikenheten, utan att ge tankarna utrymme att röra sig fritt. Jag trodde att hammocken skulle lära mig att stanna upp. I stället lärde den mig att det går att vila utan att sluta drömma om nästa resa.

/ Urban

Jag har svårt att svara när någon frågar vilken musikstil jag tycker bäst om. Jag är lika hemma bland tunga gitarriff som svängiga basgångar, avancerad fusion och avskalade singer-songwriter-låtar.

För en del kan det verka motsägelsefullt. Hur kan någon som gillar ett intensivt gitarrsolo också njuta av ett stillsamt cellostycke!

För mig finns ingen motsättning. Bra musik har helt enkelt ingen bestämd genre. Det handlar mer om vad musiken gör med mig.

Musik är en av livets stora viloplatser. Inte för att all musik är lugn – tvärtom. Ibland är det ett rivigt gitarriff, ett svängigt basspel eller ett kraftfullt trumkomp som ger själen vila.

Musiken kanske inte förändrar omständigheterna. Problemen finns ofta kvar när musiken tystnar, men den förändrar något i oss. Det som nyss kändes övermäktigt blir åtminstone möjligt att bära en stund till.

Tänker att musiken följt oss människor så länge vi kan minnas. Vi sjunger när vi firar, när vi sörjer, när romantisk musik sätter ord på det hjärtat känner och när vi begraver. Det är som om melodier når fram dit orden inte räcker.

Vissa låtar man lyssnar på blir nästan som gamla vänner. De bär minnen av människor, platser och perioder i livet. Ett enda gitarriff eller en pianoslinga kan på några sekunder ta oss flera decennier tillbaka.

Jag tror inte att det är en slump. Vi är skapade för rytm. Hjärtat slår i takt. Andningen har sin puls. Årstiderna återkommer. Havets vågor rullar in och ut. Kanske är det därför musik kan skapa ordning i ett inre som känns kaotiskt.

Kanske är det därför musik betyder så mycket för oss. Den behöver inte alltid ge svar eller lösa våra problem. Ibland räcker det att den påminner oss om att vi fortfarande känner, hoppas och lever.

/ Urban

Omsorgen är golvet i varje människas liv,
det vi står på, det vi tar stöd av, det som håller oss uppe. Omsorgen är alltings början. Utan omsorg dör den nyfödda.
Omsorgen finns i livets mitt. Även fyrtioåringen som sprudlar av livskraft,
som tror sig vara oberoende av andra
och suverän i sitt eget liv, bärs upp av omsorg. Och slutligen, i livets afton vägleder omsorgen i form av andras närvaro, den gamles avsked med tillvaron.

Arne Johan Vetlesen

Ju mer jag tänker på det, desto mer gillar jag tanken att omsorgen är golvet i varje människas liv.

Vi lägger sällan märke till golvet vi går på. Våra blickar dras mot allt annat i rummet. Vi tittar på möblerna, tavlorna på väggen eller utsikten. Men det är golvet som bär oss. Och först när det sviktar inser vi hur avgörande det är.

Kanske är det likadant med omsorgen. Vi lever i en tid där självständighet hyllas. Att klara sig själv har blivit ett ideal. Vi talar om självförverkligande, att stå på egna ben. Att klara sig själv. Att inte vara beroende av andra.

Men sanningen är att ingen människa någonsin har levt ett liv utan att bäras av andra. Under varje människa som står stadigt finns nästan alltid ett golv av omsorg.

Det börjar redan vid livets första andetag. Ett nyfött barn överlever inte genom vilja eller prestation. Det överlever därför att någon håller, matar och tröstar. Omsorgen är liksom inte ett tillägg till livet, den är själva förutsättningen för att livet ska fortsätta.

Men den slutar inte där. Den finns också mitt i livet, även om den ibland blir osynlig. Den visar sig i partnern som frågar hur dagen har varit. I kollegan som märker att man ser trött ut. I vännen som skickar ett meddelande utan någon särskild anledning. I läraren eller förskolepersonalen som varje dag ser till att barn känner sig trygga nog att våga leka, utforska och lära.

Vi bärs av varandra betydligt mer än vi gärna erkänner.

Kanske är ett av vår tids största missförstånd att beroende ses som ett nederlag. Men människans värdighet mäts inte i hur självständig hon är, utan i hennes förmåga att leva i ömsesidighet – att både ge och ta emot omsorg. Först när golvet sviktar inser vi att det är just det som hela tiden har burit oss.

/ Urban