Urbans Tankar och Funderingar

Jag har aldrig varit särskilt bra på det där med att fasta. Jag har till exempel väldigt svårt för att låta bli en semla bara för att fettisdagen har passerat. Och helt ärligt: jag vet mycket väl att jag behöver mat för att fungera. Utan mat blir jag inte särskilt trevlig eller rolig att umgås med.

Sedan nyår har jag avstått från godis, och det har faktiskt gått mycket lättare än jag trodde. Nu börjar det kännas som att det är dags att ta nästa steg och dra ner på allt fika också. Men egentligen handlar det här inte om fastan i sig. Det handlar om en vilja att hitta tillbaka till en mer hälsosam livsstil och att gå ner i vikt

Samtidigt uppskattar jag att vi i dag inte enbart förknippar fastan med mat och dryck. Allt oftare talar vi om fastan som ett sätt att avstå från det som på olika sätt skymmer det som är viktigt. Att fasta kan handla om att identifiera det som skapar avstånd mellan oss och Gud och att medvetet välja bort det som tar oproportionerligt stor plats i våra liv, det som distraherar oss och skymmer sikten.

Jag läste nyligen en tankeväckande krönika i tidningen Dagen där Erik Helmerson skrev att han under fastan vill ha jungfru Maria som förebild. Inspirerad av hennes hållning vill han öva sig i att säga ”ja” i stället för ”nej”.

Det är ett befriande sätt att tänka. I stället för att fastna vid det jag försöker avstå från, det jag vill värja mig mot eller sätta stopp för kan jag rikta min energi mot det jag faktiskt längtar efter. Fokuset flyttas från begränsningar och förbud till riktning: från nej till ja. Det blir mindre en kamp mot något och mer en rörelse mot något annat, det jag vill ge mer plats åt i mitt liv, det jag vill omfamna och ta till mig.

En konkret sak där jag vill omsätta det här förhållningssättet är mitt bibelläsande. En vän till mig har nyligen läst hela Bibeln på 40 dagar, och först kände jag mig inspirerad att göra samma sak under fastan. Samtidigt behöver jag vara realistisk. Inser jag att jag inte har den tid och det utrymme som skulle krävas för att ta mig igenom hela Bibeln på så kort tid.

Men istället för att låta den insikten driva mig till ett allt-eller-inget-beslut vill jag justera ambitionen. Att läsa bibeln en timme om dagen i 40 dagar känns genomförbart för mig. Det blir mitt ”JA” under fastan – ett ja till tid med Bibeln, till fördjupning och närvaro.

Vad vill du säga ja till under fastan? Inte bara vad du ska avstå från, utan vad du längtar efter att ge mer utrymme åt i ditt liv?

/ Urban

Ikväll var jag och min fru på Rönne kapell för att fira fettisdagen. När jag gick in på toaletten fick jag syn på en tavla ovanför toalettstolen med orden: Allt av nåd.

Tre ord. Ingen förklaring. Bara ett stilla konstaterande. Jag stod kvar en stund och lät blicken vila på dem. Allt av nåd. Inte något. Inte det mesta. Inte nästan allt. Utan allt.

De orden både tröstar och provocerar litegrann i vårt prestationssamhälle. Visst finns det något vackert i ansträngningen, i viljan att prestera. Men mitt i allt detta smyger sig en farlig tanke in: att vi är summan av våra prestationer. Att det vi har och det vi är ytterst är något vi gjort oss förtjänta av.

Nåd kanske låter som orättvisa i ett prestationssamhälle, men att leva av nåd är inte att abdikera från ansvar. Det är att förstå att livet är gåva. Att framgång är något vi får låna, och misslyckanden något som inte definierar vårt värde

Tänk om vi vågade ta orden på allvar. Tänk om vi såg på våra medmänniskor och oss själva med nådens blick. Då skulle vi kanske bli lite mindre upptagna av att bevisa vårt eget värde och lite mer fria att ge av det.

/ Urban

Det är nog få som har undgått att se Ebba Anderssons vurpa i gårdagens skidstafett i OS. Det närmaste vi har sett något liknande var när Gunde Svan försökte lära en grupp amatörer att åka skidor.

Hennes högra skida gick sönder, men hon gav inte upp utan fortsatte kämpa på en skida, med den trasiga under armen, ända tills hon kunde få en ny skida. Det var verkligen en imponerande uppvisning av kämparglöd och vilja att inte ge sig.

Själv hade jag inte ens tagit mig upp efter en sådan kullerbytta. Jag hade nog blivit liggandes kvar i snön en lång stund.

Att vurpa är mänskligt. Vi vurpar allihop ibland. Skillnaden är att våra vurpor sällan sänds på bästa sändningstid. De sker i det tysta, kanske bara inför vår egen inre publik och den publiken är ofta hårdast av alla.

Det kan handla om drömmar som kraschar, misstag man begår eller att vardagen plötsligt känns övermäktig. Och plötsligt ligger man där med något som gått sönder. Skillnaden mellan oss handlar kanske inte om om vi faller, utan om vad vi gör efteråt. Ebba reste sig, tog den trasiga skidan under armen och fortsatte. Det måste ha svidit, både fysiskt och mentalt. Men hon valde rörelse framför uppgivenhet.

Och kanske är det just där kämparglöden bor.
Inte i att vara oberörd. Inte i att aldrig misslyckas. Utan i att vägra låta fallet definiera slutet. För ibland är det inte elegant när vi reser oss. Ibland haltar vi vidare. Ibland bär vi våra trasiga “skidor” under armen:  våra besvikelser, våra misslyckanden, våra ärr. Men vi rör oss. Vi fortsätter. Vi hittar en ny väg, eller får en ny chans, eller samlar kraft att försöka igen.

Det är lätt att beundra elitidrottare. Men den verkliga frågan är hur vi själva svarar när livet drar undan fötterna på oss. Ligger vi kvar och låter kylan krypa in? Eller ger vi oss själva några sekunder att hämta andan  och sedan försöker resa oss?

Nästa gång jag själv ligger där i snön bildligt talat efter ett misslyckande, ett nederlag eller en oväntad kullerbytta i livet, ska jag tänka på Ebba Andersson.

/ Urban

När vi i somras var på semester i Italien besökte vi många kyrkor, och varje gång vi klev in sänkte vi automatiskt rösten. Inte för att någon sa åt oss, utan för att rummet i sig tycktes inbjuda till stillhet och respekt.

Det finns en vördnad där som är svår att värja sig mot. Människor rör sig långsammare. Huvuden böjs. Och jag förstår varför. Utsmyckningarna, marmorgolven och ljuset tycks alla viska samma sak: Här finns något större än du!

Vi kristna, inklusive jag själv har ibland en tendens att tala om Gud som en vän. Men om Gud är Gud, då är han inte bara en kompis vid vår sida. Han är helig, avskild, större och djupare  än allt vi kan förstå, formulera eller kontrollera.

Samtidigt finns det något som skaver inom mig. Jag vill inte bara tro på en Gud som är helig och fjärran, upphöjd bakom guld och altaren. Jag vill tro på en Gud som är närvarande och nära. En Gud jag kan tala med när jag är arg. När jag tvivlar. När jag inte förstår. En Gud som inte blir kränkt av min ärlighet, utan bär den.
Det är här paradoxen blir vacker: Gud är både helig och nära.

Det är här paradoxen blir vacker: Gud är både helig och nära. Hans helighet innebär inte distans, utan hans olikhet från oss gör honom förmögen att älska fullkomligt, utan att tröttna, svika eller dra sig undan.

Och närhet innebär inte att Gud blir vardaglig eller tappar sin värdighet. Det betyder att den Helige själv väljer att komma oss nära, att stiga in i våra liv, våra hem och våra hjärtan.

Kanske förlorar tron en dimension om vi bara håller oss fast vid det ena. Om Gud enbart uppfattas som helig kan han framstå som skrämmande och avlägsen. En Gud vi fruktar men inte vågar närma oss. Om han däremot bara ses som en nära vän riskerar han att bli för liten, en Gud vi talar med men inte längre visar respekt för.

När de två förenas, händer något. Då kan jag gå in i en vacker kyrka och fyllas av vördnad och samtidigt gå ut ur den och tala med Gud som med en Far, en Vän.

Och kanske är det just där tron blir levande. när Gud får vara helig och stor, men ändå väljer att vara nära mig. När jag får böja mitt huvud i vördnad, viska mina böner i tystnad. Men också  ropa ut min glädje, min sorg, mina ilska och mina tvivel.

/ Urban

PS.. Bilderna är från Amalfikatedralen Duomo di Amalfi; Cattedrale di Sant’Andrea DS.

Jag är en ganska verbal person. Jag tycker om att säga vad jag tycker och tänker, att formulera mina åsikter och delta aktivt i samtal. Nuförtiden faller det mig naturligt att ta ordet, bryta tystnaden och bidra med mina tankar i diskussioner. Men så har det inte alltid varit.

När jag väl började ta mer plats i samtal började jag tro att engagemang handlar om att höras, synas och ta plats. Men med tiden har jag börjat fundera på om det verkligen är så att den som pratar mest också bidrar mest?

Vi lever i en tid där den som hörs mest ofta uppfattas som den som vet mest. På möten premieras snabba repliker, i klassrum belönas upptäckta händer, och i sociala sammanhang får den med högst röst lättast tolkningsföreträde.

Det är givetvis viktigt att våga säga vad man tycker och tänker, att stå för sina åsikter och bidra till samtalet. Men lika viktigt är det att inte låta sin egen röst ta över på bekostnad av andras. Den som är verbal och alltid har något att säga riskerar att ta för mycket plats och ge andra för lite utrymme.

Jag har insett att bra samtal inte bara handlar om att våga prata, utan också om förmågan att verkligen lyssna. Och det är ju först när vi ger utrymme åt fler perspektiv, även de som formuleras långsammare eller tystare, som verklig förståelse och utveckling kan uppstå.

Men det är inte alltid så enkelt att stanna upp, ta en paus och aktivt bjuda in de mer tystlåtna att dela sina tankar. Särskilt inte när man själv känner att man har något viktigt och värdefullt att bidra med. Men att göra det är ett tecken på både mognad och respekt.

Tystnaden behöver inte vara detsamma som tomhet, den kan vara fylld av eftertanke, osäkerhet, ideer som ännu inte fått språk eller klokhet som behöver tid att ta form. Och när vi skapar utrymme för den, visar vi att vi värdesätter lyssnande lika mycket som talande.

Att vara verbal handlar alltså inte bara om att ta plats med ord, utan också om att veta när man ska kliva åt sidan. Att använda sin röst för att ge plats åt fler.

/ Urban

Som jag nämnt tidigare har jag börjat studera till förskollärare, och just nu läser vi en kurs som handlar om förskolans framväxt som institution ur ett historiskt och nutida perspektiv. Det är intressant men samtidigt märker jag att jag ibland har svårt att hålla fokus på det som egentligen är kärnan i kursen. Ofta dras min uppmärksamhet till andra delar av texten, små detaljer eller sidospår som väcker min nyfikenhet. Ett exempel är en mening där lek jämförs med såpbubblor.

Man får vara försiktig. Lekar är som såpbubblor – kommer man för nära är det lätt att de spricker.

Jag tänker ofta på hur lätt vi vuxna kliver rakt in i barns lek. Med goda intentioner vill vi hjälpa, stötta, förklara och utveckla. Vi vill att leken ska ha ett syfte, att den ska leda någonstans, mot lärande, utveckling och förberedelse för framtiden.

Men tänk om leken inte bara är ett medel för att nå något annat? Tänk om den istället har ett värde i sig själv?

Jag tror inte barn leker för att bli bättre på matematik, språk eller på att samarbete, de leker för att leka. Och i vår välmenande iver att vara pedagogiska riskerar vi att ta död på det som redan är fullt av mening.

Om vi vuxna kliver in och styr för mycket eller bombarderar med frågor spricker såpbubblan. Så låt oss vara försiktiga. Låt oss beundra såpbubblorna på avstånd. Inte för att vi inte bryr oss, utan för att vi bryr oss tillräckligt för att inte spräcka dem.

Kanske handlar det om tålamod lika mycket som om kunskap. Om att våga stå vid sidan av, se, lyssna och beundra. Att förstå att barns lek är mer än en aktivitet, den är en värld, en erfarenhet och ett sätt att vara i nuet. I den världen behöver vi inte alltid styra, inte alltid förklara, inte alltid ha svar. Ibland räcker det med att vara närvarande, att låta bubblorna sväva och skimra, och låta leken få finnas, helt och fullt, på sina egna villkor.

/ Urban

Tiden går verkligen fort, det är nästan overkligt att det redan har gått åtta år sedan jag höll det allra första tryckta exemplaret av min bok ”Vägen blir till medan(s) vi går” i mina händer.

Jag minns mycket väl hur det var att hålla i det första exemplaret. Doften av trycksvärta och den där märkliga känslan över att något som så länge bara funnits i mitt huvud, som ord på en skärm nu fanns på riktigt. När jag höll boken för första gången kände jag mig stolt. Men om jag ska vara helt ärlig var jag också rädd. Rädd för att ingen skulle bry sig.

Då kändes det som ett mål. I dag känns det mer som ett avstamp. För när jag ser tillbaka inser jag att boken inte bara handlade om vägen framåt, den var en väg. En som fortsatte långt efter att sista kapitlet var skrivet.

Jag har förändrats sedan dess och när jag idag bläddrar i boken möter jag en tidigare version av mig själv. Vissa formuleringar känns främmande, andra träffar mig rakt i hjärtat och ibland vill jag luta mig fram och säga till mitt dåtida jag: Du visste inte hur mycket mod du redan bar på.

Tiden har en märkliga förmåga att både radera och fördjupa. Den kan både sudda ut detaljer och förstärka betydelser. Kanske är det just det som är meningen. Att vi inte ska ha hela vägen klar för oss. Att vi ska våga gå ändå. Att vi ska skriva, skapa, leva utan att veta exakt vart det leder.

Vissa drömmar har förändrats. Andra har dött, och nya har fötts. Jag har snubblat, tvekat, omvärderat men fortsatt att gå. Jag har nog tvivlat mer än jag vill erkänna och vissa perioder har jag på allvar undrat om skrivandet verkligen är något jag ska fortsätta med.

När jag idag bläddrar i ”Vägen blir till medan(s) vi går” blir det tydligt för mig hur viktig den var. Utan den hade jag nog aldrig vågat, eller känt att jag hade förmågan, att skriva min andra bok, ”Att resa sig och gå vidare”.

Om det blir fler böcker får framtiden utvisa, men bloggandet är något jag tänker fortsätta med.  Har flera texter och idéer som väntar på att få bli publicerade.

Urban

En sak jag verkligen uppskattar med Bibelns berättelser är att de inte försöker skynda förbi det smärtsamma eller förringar människors kamp, besvikelse, frustration och lidande. Istället ger de utrymme åt det mörka och svåra och tar människors erfarenheter på djupt allvar.

Ta Jobs bok. Fyrtioett kapitel av vånda. Fyrtioett kapitel av frågor utan svar, av förlust, av kroppslig smärta och existentiell förtvivlan. Vänner som talar mycket, men ofta fel. En Gud som dröjer och en människa som inte förstår varför han drabbas av så mycket lidande.

Och så till slut: ett kapitel av återupprättelse. Ett ynka litet kapitel. Nästan provocerande kort i proportion till lidandet som föregått det, men det ger oss ändå ett nyckelord: tillfälligt! Lidandet på jorden är tillfälligt,

Lidandet på jorden är tillfälligt. Inte obetydligt. Inte inbillat. Inte något som ska tystas med ”det kunde varit värre”. Men tillfälligt. Det är en tanke som både tröstar och utmanar. För när man befinner sig mitt i smärtan känns den allt annat än tillfällig. Den känns total. Oändlig. Som om den alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Och Bibeln protesterar inte mot den upplevelsen. Den säger inte åt oss att skärpa oss eller tänka positivt. Men den viskar, ibland knappt hörbart att historien inte slutar här.

I Uppenbarelseboken formuleras det med ord som nästan är för stora för att ta in: En dag ska Gud själv torka alla tårar och det ska inte längre finnas någon död eller sorg eller gråt eller plåga. Inte mildras. Inte hanteras bättre. Utan helt upphöra att existera.

Det betyder inte att vi förstår meningen med allt lidande här och nu. Job fick aldrig ett tydligt svar på sitt ”varför”. Men han fick möta Gud. Och ibland är det det enda hopp som bär: att Gud inte är frånvarande i smärtan, och att smärtan inte är evig.

Kanske är det därför Bibeln ger lidandet så stort utrymme. För den vet att hoppet inte hotas av ärlighet. Att tron inte rasar för att vi ropar högt. Att Gud förblir Gud, även när vi vågar ställa våra frågor.

/ Urban

Ps. Ni som läst Jobs bok kanske invänder mot formuleringen om ”fyrtioett kapitel av tystnad”, eftersom Gud faktiskt talar till Job i kapitel 38–41. Och det stämmer, Gud är inte helt tyst genom hela berättelsen. Samtidigt är det först i kapitel 42 som Job får upprättelse. Ds.

Efter att jag i höstas gav ut boken ”Att resa sig och gå vidare” – en personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälp och andlig vägledning söker jag nu sammanhang som vill ta del av min föreläsning.

Med stor öppenhet och ärlighet delar jag en gripande och hoppfull livsberättelse om att ha överlevt grovt våld, leva med posttraumatiskt stressyndrom och att finna hopp, läkedom och kraft att gå vidare.

Jag berättar om hur dessa händelser påverkat mitt liv, mitt psykiska mående och hur min kristna tro har utmanats, fördjupats och vuxit.

Föreläsningen lyfter också vikten av att vara medmänniska – att se, lyssna och finnas där för varandra i livets mest utsatta stunder. Jag delar insikter om hur empati, omtanke och hur enkla handlingar kan göra skillnad, ge hopp och bidra till läkning.

Här får vi ta del av Urbans erfarenheter kring modet att möta smärtan och att dra fram den i ljuset för att förstå och börja bearbeta det som hänt. Vi får en mängd verktyg att använda när livet sätts på paus och allt vi kan göra är att försöka överleva. Minut för minut. Andetag efter andetag.  Verktygen, som snarare är en hel verktygslåda kommer ur hans egna erfarenheter och levereras helt utan pekpinnar, men med en ödmjukhet och sårbarhet som berör. Vi bjuds in att följa med Urbans resa samtidigt som vi kan dra paralleller till olika skeden och händelser i våra egna liv

Ur Maria Wanches förord

Om ni vill boka en föreläsning eller vill veta mer är ni varmt välkomna att höra av er. Ni kan kontakta mig direkt via bloggen eller på telefon 072-736 21 12.

Boken går att beställa direkt av mig för 150kr + porto eller via https://bokshop.bod.se/att-resa-sig-och-ga-vidare-urban-arvidsson-9789180978057

/ Urban

 

Det är något med ordet respekt som skaver i dagens samhälle. Inte för att det är ett dåligt ord – tvärtom. Det är ett av våra viktigaste, men det har börjat användas på ett felaktigt sätt.

Idag hör man ofta unga säga: ”Du ska ha respekt för mig!” men det som de egentligen menar är: ”Du ska vara rädd för mig.”

Men respekt handlar inte om rädsla, även om en del tror att respekt är något man kan pressa fram genom att skrämma andra till tystnad. När respekt förväxlas med rädsla uppstår tystnad istället för dialog, hierarkier istället för gemenskap och konflikt istället för förståelse.

I grunden handlar respekt om att visa hänsyn, förståelse och omtanke för andra människor. Det innebär att man ser och erkänner andras värde, rättigheter, tankar och känslor, även om man inte alltid håller med dem.

Att visa respekt kan handla om att lyssna även om man inte håller med. Det är att ge andra utrymme även om man själv vill ta plats. Att acceptera olikheter och behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Det är att förstå att människor har olika bakgrund, olika erfarenheter, olika sätt att uttrycka sig och ändå behandla dem med värdighet.

Respekt innebär också att man tar ansvar för sina egna handlingar och hur de påverkar andra. Men det är också viktigt att understryka att det inte är respektlöst att ifrågasätta eller säga att mot när någon uttrycker åsikter som man upplever som oacceptabla, såsom rasistiska eller sexistiska ståndpunkter.

Och nästa gång någon säger ”du ska ha respekt för mig”, kanske vi ska fråga: ”Men vad menar du med det?” Kanske är det där samtalet börjar, ett samtal om vad det egentligen innebär att vara människa bland andra människor.

/ Urban