Urbans Tankar och Funderingar

Det kan låta som ett undvikande svar. Som om man inte riktigt vill bestämma sig. Men ibland är det faktiskt det mest ärliga svaret vi kan ge.

För vissa frågor har inget självklart eller givet svar, mycket i livet beror faktiskt på omständigheterna.

Är fem kilometer långt? Det beror på vem som går.

Är femhundra kronor mycket pengar? Det beror på hur ekonomin ser ut.

Är en timme lång tid? Det beror på om du umgås med någon du tycker om eller väntar på ett besked du är orolig för.

Är en uppgift svår? Det beror på vem som ska göra den. Det beror på erfarenhet, kunskap och dagsform.

Samma fråga kan alltså få olika svar beroende på sammanhanget. Vi människor tycker ofta om tydliga svar. Ja eller nej. Rätt eller fel. Mycket eller lite. Långt eller nära. Men livet fungerar inte alltid så enkelt. Ibland måste man känna till omständigheterna innan man kan svara.

I mitt arbete i förskolan möter jag det här hela tiden. Något som fungerar väldigt bra i en situation kan fungera betydligt sämre i en annan. En aktivitet som blev en succé med en barngrupp kanske inte alls fångar intresset hos en annan.

Ett sätt att bemöta ett barn kan fungera utmärkt ena dagen, men inte alls nästa. Det kan bero på sammanhanget och dagsformen.

Ibland behöver vi vuxna vara väldigt tydliga och hålla fast vid en plan. Andra gånger behöver vi släppa planen och följa barnens intresse. Ibland behöver ett barn hjälp direkt, medan det vid ett annat tillfälle är bättre att vänta lite och låta barnet försöka själv. Det finns helt enkelt inte alltid ett färdigt facit.

Och kanske är det just det som gör arbetet i förskolan både svårt och spännande. Vi behöver hela tiden läsa av situationen, fundera över vad barnen behöver och anpassa oss efter det som händer här och nu.
Vad fungerar bäst?

Det beror på.

Det beror på. Kanske handlar det också om var i livet vi befinner oss. Det som var viktigt för mig när jag var tjugo behöver inte kännas lika viktigt idag. Sådant som jag en gång stressade över kan jag idag rycka på axlarna åt. Och sådant jag tidigare tog för givet kan med åren ha blivit mycket mer värdefullt.

Det gäller också när vi försöker förstå andra människor. Vi är ofta ganska snabba med att dra slutsatser men kanske skulle vi ibland behöva stanna upp och tänka: det beror på. Det kan finnas omständigheter, erfarenheter och sådant i en människas liv som vi inte känner till.

Varför gjorde hon så? Det beror kanske på något jag inte känner till. Varför orkar han inte? Det beror kanske på något som inte syns. Varför reagerade hon så starkt på en liten sak? Kanske var den lilla saken bara den sista droppen efter hundra andra saker som jag aldrig såg.

Inte för att ursäkta allt, utan för att påminna oss om att människor är mer än det vi råkar se just i stunden.

Kanske är det därför ”det beror på” inte alltid är ett svagt eller undvikande svar.

Ibland är det tvärtom ett klokt svar.

Ett sätt att påminna sig om att verkligheten är större än det vi ser just nu. Att sammanhang spelar roll. Att människor bär på sådant vi inte känner till. Och att samma sak inte alltid fungerar på samma sätt i alla situationer.

Vi vill gärna ha tydliga svar och enkla lösningar. Men livet är sällan så enkelt.

Så nästa gång någon frågar vad som är bäst, vad som är rätt eller vad som fungerar kanske det mest ärliga svaret faktiskt är: Det beror på.

/ Urban

För några år sedan såg jag två barn springa mot varandra. Båda kämpade. Båda ville vinna. Båda använde mycket kraft.

Men de använde kraften på helt olika sätt.

Hon riktade kraften framåt och uppåt. Det såg nästan ut som om hon flög fram över gruset. Stegen var lätta och det fanns ett naturligt flyt i löpningen.

Han kämpade minst lika mycket, kanske till och med mer. Men hans steg gick nästan rakt ner i marken. Varje fotisättning såg tung ut. Det smällde i gruset och hela kroppen verkade arbeta.

Med blotta ögat gick det nästan att se vem som skulle vinna.

Hon vann med 1,2 sekunder.

Och en grabb blev oerhört besviken.

Jag minns fortfarande hur fascinerad jag blev. De hade båda kämpat. De hade båda tagit i. Men de hade använt sin kraft på helt olika sätt. Det fick mig att fundera. Vilket löpsteg har jag själv genom livet?

Som ÖSK-supporter minns jag också Stefan Rodevåg. Han hade ett tungt löpsteg och såg nästan ut att kämpa sig fram, trots att han faktiskt var väldigt snabb.

Det är lite märkligt det där. Hur något ser ut utifrån behöver förstås inte alltid säga sanningen om vad som händer på insidan.

Men samtidigt tror jag att våra ”löpsteg” genom livet påverkar människor omkring oss. Det finns människor som gör väldigt mycket gott för andra, men som samtidigt har svårt att säga nej.

De ställer upp. Hjälper till. Säger ja när någon behöver dem. Men ibland hör man samtidigt:
”Det är så mycket nu”, ”Jag hinner egentligen inte”.

Och om jag ska vara ärlig finns det stunder då jag själv fungerar precis så.

För det går att göra något gott och samtidigt förmedla hur tungt och ansträngande det är att göra det. Det betyder inte att man ska låtsas att livet alltid är enkelt. Absolut inte.
Vi behöver få säga att vi är trötta. Vi behöver få erkänna när livet är för mycket. Vi behöver få be om hjälp.

Men det finns också andra frågor som kan vara värda att fundera över:

Vad signalerar mitt sätt att leva till människor omkring mig?

Sprider jag energi eller trötthet?

Tar jag på mig mer än jag egentligen orkar?

Har jag svårt att säga nej?

Försöker jag bevisa att jag klarar allt själv?

Livet handlar kanske inte om att springa snabbast. Det handlar om att hitta ett löpsteg som håller. Ett tempo där det finns plats för både ja och nej, arbete och vila, kamp och glädje. Ett löpsteg som för mig framåt utan att all kraft försvinner ner i marken.

Vilket löpsteg har du i livet?

/ Urban

I veckan var jag i Brickebergskyrkan och lyssnade på Greger Andersson, som talade om hopp.

Hoppet är centralt i Bibeln och i kristen tro. Hopp här i livet, i historien och ett eskatologiskt hopp. Hur ska detta förstås?
Hur relaterar detta till vår tids brist på hopp?

Det väckte många tankar hos mig, och i det här blogginlägget vill jag dela några av dem.

Bibeln är full av berättelser om människor som hoppas, väntar och tror på att Gud inte har övergett dem. Det finns något att hålla fast vid här och nu, något som människor har burit genom historien och som sträcker sig bortom döden.

Det kristna hoppet är heller inget nytt. Genom historien har människor burit samma frågor, samma rädsla och samma längtan. Generationer före oss har levt i krig, sjukdom, förföljelse och osäkerhet och ändå hållit fast vid tron på att mörkret inte får sista ordet. På något sätt blir deras berättelser också en påminnelse om att hoppet är större än min egen tid och min egen erfarenhet.

Men ibland kan själva ordet hopp nästan skava. För livet känns inte alltid hoppfullt.

Bibeln försöker inte dölja att livet kan vara svårt. Den är inte fylld av människor som alltid är starka, trygga och hoppfulla. Där finns människor som gråter, klagar, tvivlar och ropar efter Gud. Människor som frågar varför och undrar var Gud är. Psaltaren rymmer både lovsång och djup förtvivlan. Job försöker förstå ett lidande som inte går att förstå. Och till och med Jesus ropar på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Det tycker jag säger något viktigt: tron rymmer också frågorna, tvivlet och känslan av övergivenhet.

Att vara kristen innebär inte att man automatiskt går omkring med ett ständigt leende eller en orubblig övertygelse om att allting kommer att ordna sig. Tron är inget vaccin mot sorg, oro, rädsla eller hopplöshet. Ändå finns det ibland en föreställning om att den som tror alltid borde känna frid, vara fylld av hopp och kunna säga att allt kommer att bli bra.

Så ser inte mitt liv ut.

Jag kan tro på Gud och ändå känna oro. Jag kan be och ändå känna mig tom. Jag kan tro på evigheten och samtidigt vara rädd för framtiden. Jag kan bära tron inom mig och ändå ha dagar när hopplösheten kommer väldigt nära.

Kanske är det just där tron blir som mest verklig för mig. Inte när allt känns enkelt och självklart, utan när hoppet får finnas kvar också mitt i tvivlet, rädslan och det som gör ont.

Mitt i allt det svåra finns ändå något jag återvänder till: tron på att jag inte är ensam. Att någon går med mig.

Jag känner inte alltid Guds närvaro. Ibland är Gud nära, andra gånger är det tyst. Ibland består bönen bara av ett ”hjälp”, en suck eller en tystnad.

Ändå finns tron där. Kanske ibland bara som en tunn tråd. Men ibland räcker en tunn tråd.

För mig handlar det kristna hoppet därför inte om att förneka det svåra och att tro att allt kommer att bli som jag önskar. Det handlar om att våga tro att det svåra inte är hela berättelsen och att mörkret inte får sista ordet.

Det finns något befriande i det. Jag behöver inte låtsas att allt är bra. Jag får säga att livet gör ont. Jag får erkänna att jag är rädd, att jag inte förstår och att jag ibland har svårt att se någon väg framåt.

Kanske är det just där skillnaden mellan optimism och hopp finns. Optimismen säger: ”Det ordnar sig säkert.” Hoppet säger: ”Jag vet inte hur det kommer att bli, men jag tror att jag inte behöver gå igenom det ensam.”

Kanske behövs det hoppet särskilt i en tid när många känner oro inför framtiden. Krig, klimatförändringar, ekonomisk osäkerhet och ett hårdare samhällsklimat kan lätt skapa en känsla av att allt går åt fel håll. Det kristna hoppet ger inga enkla svar på det. Men det säger att uppgivenheten inte behöver få sista ordet och att det fortfarande är meningsfullt att älska, hjälpa och göra gott.

Jag tror inte på en Gud som lovar ett liv utan svårigheter. Jag tror på en Gud som går med mitt i livet. En Gud som inte alltid tar bort stormen, men som finns där när vi går igenom den. Ibland märker jag den närvaron tydligt. Ibland möter jag den genom andra människor.

För mig är det där tron får fäste. Inte i övertygelsen om att livet alltid blir som jag önskar, utan i tron på att Gud finns med mig i det liv som faktiskt blev mitt – i glädjen, sorgen, frågorna och tystnaden.

Och när mitt eget hopp inte räcker kanske det får räcka att viska: Gud, jag ser inte vägen framför mig. Men gå med mig.

Det kristna hoppet handlar också om något som sträcker sig bortom livet här och nu. Jag bär på ett evighetshopp – en tro på att döden inte får sista ordet och att Gud en dag ska göra allting nytt. Att sorgen, lidandet och döden inte är slutstationen.

Jag vet inte exakt hur evigheten ser ut. Jag har inga färdiga bilder av den och fortfarande många frågor. Men jag hoppas. Jag tror att döden inte är slutet och att det finns något mer, även om jag inte kan beskriva hur det ska bli.

För mig innebär det hoppet inte att jag vill fly från livet här och nu. Tvärtom. Det påminner mig om att livet är värdefullt och att det vi gör spelar roll. Kärleken betyder något. Medmänskligheten betyder något. Det lilla vi gör för varandra betyder något.

Kanske kan allt detta ses som små tecken på det som en dag ska fullbordas – glimtar av Guds rike mitt i det vanliga livet.

Jag förstår inte allt. Jag har fortfarande många frågor. Men jag hoppas. Och kanske behöver hoppet inte alltid vara större än så.

/ Urban

Idag är det ett år sedan jag för första gången fick hålla min bok Att resa sig och gå vidare i mina händer.

Det var en speciell känsla att se alla tankar, erfarenheter och ord som jag burit på under lång tid bli till en riktig bok. En bok om de mörka och traumatiska erfarenheter som livet kan föra med sig, men också om hopp, tro och möjligheten att faktiskt resa sig och gå vidare.

Jag är väldigt tacksam för alla som har köpt boken, läst den och hört av sig med tankar och reflektioner. Att något jag själv har skrivit får leva vidare hos andra betyder mycket.

Nu har det gått ett helt år, och det vill jag gärna uppmärksamma. Därför har jag ett särskilt jubileumspris på boken från och med idag och under hela oktober. Under den perioden kostar ett exemplar 100 kronor. Kanske har du funderat på att läsa den själv, eller kanske känner du någon som du tror skulle uppskatta den. Då är det ett fint tillfälle nu.

Urban berättar rakt, uppriktigt och ärligt om hur han utsatts för flera grova våldsbrott. Berättelsen är tung och hemsk. Smärtan strålar ut från sidorna och griper tag i hjärtat. Allt det mörka känns svårt att riktigt ta in. Det skulle kunna vara en fruktansvärd bok från första sidan till den sista. Men berättelsen stannar inte där. Urban för oss ödmjukt och med varsam hand igenom det svåra. Orden blir en språngbräda mot ljuset och mot livet. Ibland är orden knivskarpa och ibland med en vacker och rentav poetisk ton, men alltid grundat i en djup ärlighet.

Ur förord av Maria Wanche

/ Urban

Ett halvt sekel av musik, texter, konserter och låtar som på olika sätt har följt människor genom livet. Idag fyller mitt absoluta favoritband U2 50 år.

För mig började allt när jag var tio år. Jag satt hemma hos en kompis och lyssnade på musik när vi upptäckte att hans storebror hade köpt en ny LP-skiva: The Joshua Tree med U2.

Jag minns fortfarande hur min kompis försiktigt släppte ner pickupen på skivan och introt till ”Where the Streets Have No Name” började.

Först den där snygga, stämningsfulla och nästan svävande inledningen. Tonerna som långsamt bygger upp en förväntan. Sedan trummorna, basen – och så exploderar låten i The Edges klassiska gitarrspel.

Jag var helt oförberedd. Men något hände där och då. Jag var tio år gammal och hade förstås ingen aning om vilken betydelse det där bandet skulle komma att få i mitt liv.

Jag visste inte att jag nästan fyrtio år senare skulle lyssna på samma fyra musiker, fortsätta upptäcka nya saker i deras texter och ännu kunna känna någonting när de första tonerna till en gammal låt börjar ljuda.

Jag visste bara en sak.

Det här var fantastiskt.

Där och då blev jag ett stort U2-fan.

U2:s sound är lätt att känna igen, även om bandet har förändrats mycket genom åren. För mig handlar det mycket om känslan av rymd och rörelse – som om musiken öppnar ett större landskap

Mycket av det sitter i The Edges gitarrspel. Han behöver inte spela särskilt många toner, men med hjälp av delay, eko och upprepningar låter han tonerna hänga kvar i luften och skapa den där öppna, rymliga känslan som blivit så typisk för U2

Under detta finns Adam Claytons bas och Larry Mullen Jr:s trummor. Basen är ofta enkel, stadig och melodisk, medan trummorna ger musiken ett tydligt driv. Larrys spel kan ibland ha något marschliknande över sig, vilket ger låtarna både kraft och riktning.

Och så Bonos röst. Den är en stor del av U2:s identitet: ibland kraftfull och ropande, ibland lågmäld, sprucken och sårbar. Det finns ofta en sådan nerv i Bonos röst att orden känns levda, inte bara sjungna.

Tillsammans skapar de den kontrast som jag tycker är så typisk för U2: det stora och det nära, det explosiva och det stilla, det hoppfulla och det vemodiga. Musiken kan fylla en hel arena och samtidigt kännas märkligt personlig.

Och någonstans är det just där musik blir så mycket mer än bara musik.

En låt kan fastna för att melodin är bra. Ett album kan bli förknippat med en viss period i livet. Men ibland händer något mer. Musiken blir en följeslagare. Den sätter ord på sådant man själv inte riktigt kan formulera. Den finns där när livet är lätt, men kanske ännu mer när livet är svårt.

Så har U2:s musik blivit för mig.

U2 har aldrig varit rädda för de stora frågorna. Kanske är det också därför U2:s texter har följt mig. De handlar om sådant som livet faktiskt består av – kärlek och förlust, tro och tvivel, skuld och försoning, dödlighet och tidens gång,  orättvisor och hopp.

Bono skriver sällan som om han sitter inne med alla svar. Istället ställer de frågor. Gud kan kännas nära i en låt och nästan frånvarande i nästa. Kärleken kan vara både fantastisk och smärtsam. Världen kan vara mörk, men någonstans finns ändå en strimma av hopp. Och ju äldre jag blivit, desto mer har jag kanske förstått de där texterna.

Låtarna har fått olika betydelse beroende på var jag själv befunnit mig i livet.

Det är också det märkliga med riktigt bra musik. Låten förändras inte, men jag gör det.

En låt jag hörde på ett sätt när jag var yngre kan plötsligt betyda något helt annat när jag lyssnar på den många år senare. Orden är desamma, men erfarenheterna jag bär med mig gör att jag hör något nytt.

På sätt och vis är det ganska långt från den där tioårige pojken som satt hemma hos en kompis och för första gången hörde ”Where the Streets Have No Name” till den jag är idag.

Och samtidigt finns det en tråd mellan oss: musiken.

/ Urban

Idag fyller mitt favoritband U2 50 år, och igår släppte de den nya låten Silencio. En ganska intensiv låt, fylld av starka bilder och kontraster som får en att stanna upp och fundera. Och kanske är det just det som gör den så fascinerande: den handlar om tystnad, men är själv allt annat än tyst.

Det som först fångar mig i Silencio är hur tystnaden nästan blir något heligt. Där finns barnet, modern och Maria – bilder som ganska snabbt för mina tankar till julens berättelse. Till Gud som kommer till världen, inte med buller och maktdemonstrationer, utan som ett litet barn. Sårbar. Beroende av andra.

Det är långt ifrån den bild vi människor ofta har av makt. Men Gud tycks gång på gång välja det lilla, det stilla och det som lätt kan missas. Kanske är det därför jag ibland behöver tystnaden.

Mitt liv, precis som många andras, är ofta fyllt av ljud. Samtal, arbete, musik, telefonen, sociala medier och alla möjliga intryck. Det går att fylla nästan varje tomrum med någonting.

Men när det blir tyst händer något. Man hör sig själv tydligare. Det kan vara både befriande och obekvämt. Man kanske också börjar höra andra människor på ett annat sätt, en suck, en viskning, det som aldrig sägs högt. Och kanske kan man mitt i allt detta också ana Gud.

Uneasy feeling, I just heard a gunshot (silencio). There are things you can get used to or not. A thief at large in a carnival of souls. In the silence the devil rock and rolls.

Men tystnaden i Silencio förändras. Ett skott hörs. Våld och rädsla träder fram. Plötsligt handlar tystnaden inte längre om frid, utan om vad som händer när människor tiger inför våld och orättvisa.

Det finns en tystnad där vi lyssnar. Men det finns också en tystnad där ingen säger ifrån. Där människor far illa medan omgivningen tittar bort. Där den som försöker tala blir tillsagd att vara tyst.

Vi människor kan vänja oss vid mycket. Bilder av krig, våld och människor som lider passerar dag efter dag. Det som först grep tag i oss riskerar till slut att bli ännu en bild i flödet. Vi ser. Vi hör. Men vi berörs inte på samma sätt.

Och kanske är det där tystnaden blir farlig. När den inte längre är stillhet eller eftertanke, utan likgiltighet. När lidandet blir en del av bakgrundsbruset.

Vad händer med oss när tystnaden inte längre är frid, utan likgiltighet?

Mitt i detta ropar Bono till Jesus.

Silencio, silencio! Where did our love go,
Hey, Jesus of Rio?

Var tog kärleken vägen mitt i allt detta? Jesus, ser du vad som händer?

Frågan känns nästan mer som en bön än som en anklagelse. För tro innebär inte att alla frågor försvinner. Ibland gör tron dem snarare ännu starkare.

Om Gud finns – varför är världen sådan här?

Om Gud är kärlek – varför finns det så mycket hat?

Om Gud hör – varför verkar han ibland så tyst?

It’s when I’m with you / I miss you the most

Raderna kan handla om en mänsklig relation, att stå nära någon och ändå känna ett avstånd. Men jag läser dem också andligt.

Man kan be och ändå sakna Gud. Sitta i kyrkan och ändå känna sig långt borta. Sjunga lovsång och samtidigt undra var Gud finns.

För mig gör inte det tron mindre verklig, utan snarare mer ärlig. Bibeln är full av människor som ropar, tvivlar och frågar. Job gör det. Psalmisterna gör det. Jesus själv gör det från korset.

Tro är inte alltid att förstå eller känna sig säker. Ibland är tro att fortsätta ropa också när svaret dröjer. Att sakna Gud och ändå stanna kvar.

Church is playing crowd control. In the silence is the devil’s rock and roll.

Men Silencio väcker också en obekväm tanke: Vad händer när kyrkan själv blir den som tystar?

Kyrkan borde vara en plats där människor får komma till tals. Där den som bär på sorg får berätta. Där frågor inte ses som ett hot och där tvivlet får finnas utan att någon genast försöker rätta till det. En plats där den som har blivit sårad blir lyssnad på och där också den som inte längre orkar höja rösten blir sedd.

Men kyrkan har inte alltid varit en sådan plats. Ibland har kontroll, makt och rädslan för det obekväma fått större utrymme än människors berättelser. Röster har tystats. Frågor har sopats undan. Den som säger något som stör den vackra bilden av gemenskapen kan uppfattas som ett problem i stället för som någon man behöver lyssna på.

Dressed like a devil but tonight you’re the host Of Father, Son and the Holy Ghost.

Jag fastnar också för en annan märklig och stark bild i texten. Någon är ”klädd som en djävul”, men blir samtidigt värd för Fadern, Sonen och den helige Ande

Det är en motsägelsefull bild, men kanske är det just därför den fungerar. Gud kan dyka upp på oväntade platser och hos människor som kanske inte alls ser särskilt religiösa ut.

Ordet ”host” är intressant. Det betyder den som tar emot en gäst, men i ett religiöst sammanhang kan ordet också föra tankarna till nattvarden. Kanske leker Bono med båda betydelserna. Mitt i karnevalen, bland masker och motsägelser, visar sig det heliga på en plats där man kanske minst väntar sig det.

Kanske finns där också en påminnelse till kyrkan och till oss som tror. Vi ska vara försiktiga med att avgöra vilka människor Gud kan eller inte kan finnas hos. Jesus sökte sig ofta till människor som de religiöst respektabla såg ner på.

Men raden kan också säga något om människans dubbelhet – att mörker och helighet kan finnas sida vid sida. Och kanske rymmer den samtidigt en varning: religiösa ord och symboler är ingen garanti för att det som sker faktiskt är gott.

Det finns en tystnad där jag hör havet. En tystnad där jag kan ana en annan människas själ och där mysteriet får plats. Kanske också en tystnad där Gud kan viska.

Men det finns en annan sorts tystnad. Den där människor tystas, där djävulen får härja eftersom ingen protesterar.

Tystnaden kan alltså vara både något vackert och något farligt. Kanske är frågan därför inte om tystnad är bra eller dålig, utan vilken sorts tystnad vi väljer.

Ibland behöver vi bli tysta för att kunna lyssna. Inför en annan människas smärta behöver vi kanske inte komma med svar, utan bara finnas där och höra. Men inför orättvisa kan tystnaden bli ett svek. Då behöver vi tala.

Och inför Gud behöver vi kanske göra båda.
Vara tysta och ropa. För ibland återstår bara att stå mitt i allt det vi inte förstår och rikta frågan mot himlen: Gud, var är du i allt detta?

Kanske kommer inget snabbt svar. Kanske är det just där tron ibland får leva – mitt i frågorna och i tystnaden.

Under den explosiva musiken finns frågan: Vad hör vi när allt annat tystnar?
Kanske hör vi vår egen oro. Kanske en annan människas röst. Kanske världens smärta.
Och ibland, mitt i allt detta, kanske vi anar en viskning om att Gud fortfarande är där.

/ Urban

Det är inte varje arbetsdag man får åka till återvinningen för att hämta sin plånbok, sina arbetskläder och massa annat ur ett skåp som vaktmästarna har slängt.

Men tydligen finns sådana dagar också.

Vi skulle få nya skåp på jobbet och hade därför fått information om att de gamla behövde tömmas. Snart skulle de bort och ersättas med nya. En enkel och tydlig uppmaning som egentligen inte borde gå att missförstå.

Problemet var bara att jag inte riktigt hade lyssnat.

Visst, jag hade sett informationen om det. Jag hade hört kollegor prata om det. Men någonstans på vägen hade den inte riktigt landat. Och det är ju skillnad på att höra och att faktiskt lyssna.

Medan de andra hade tömt sina skåp stod mitt fortfarande kvar med alla saker i. Och vaktmästarna gjorde precis det de fått i uppdrag att göra: tog hand om de gamla skåpen och körde dem till återvinningen.

Plötsligt fick arbetsdagen ett inslag som jag inte riktigt hade räknat med. Det blev helt enkelt en tur till återvinningen för att leta reda på mitt skåp bland allt som hade körts dit. Som tur var stod det fortfarande orört och lättillgängligt, så jag kunde låsa upp det och plocka ut mina saker.

Det är klart att man kan skratta åt det i efterhand. Det blev ju en ganska bra historia att berätta. Samtidigt fick det mig att fundera över hur lätt det är att missa information. Hur ofta hör vi egentligen vad andra säger?

Vi lever i en tid där information kommer från alla håll. Mejl. Sms. Möten. Lappar. Samtal. Påminnelser och saker som någon säger i förbifarten.

Någon säger något medan man själv redan tänker på nästa sak som ska göras. Vi hör orden. Men ibland lyssnar vi inte.

Och det gäller förstås betydligt viktigare saker än gamla skåp.

Någon berättar hur den mår, men medan personen pratar funderar vi redan på vad vi själva ska svara.

Ett barn försöker berätta något som för barnet är oerhört viktigt, samtidigt som vi vuxna har tusen andra saker i huvudet.

En kollega försöker säga något som kanske borde få oss att stanna upp.

En vän säger: ”Det är ganska mycket nu.”
Och vi svarar snabbt: ”Ja, det är mycket för alla.”

Ibland behöver människor inte våra svar. De behöver vår uppmärksamhet. Att lyssna handlar om mer än att orden når öronen. Det handlar om att låta det någon säger få landa i oss.

Jag kommer säkert fortsätta missa saker. Glömma saker. Tänka att ”det där gör jag senare” och sedan inse att senare redan har passerat. Som tur var gick det bra den här gången. Jag fick tillbaka mina saker och kunde samtidigt lägga ännu en historia till samlingen.

Men framför allt fick jag med mig en påminnelse: att försöka lyssna lite bättre. Inte bara när någon säger att skåpet ska tömmas, utan när människor omkring mig försöker berätta något som verkligen betyder något. För ibland är skillnaden mellan att höra och att lyssna större än vi tror.

Den här gången kostade det mig bara en tur till återvinningen.

/ Urban

Idag skriver jag utifrån en låt som följt mig länge och som fortfarande berör mig lika starkt – U2:s Pride (In the Name of Love). För mig är det helt enkelt världens bästa låt.

Vad kan egentligen göras i kärlekens namn?

Kärlek är ett stort ord, kanske ett av de största vi har. Samtidigt är det ett ord som lätt blir vackert på avstånd. Något vi säger till dem som står oss nära och sjunger om i tusentals sånger.

Men kärleken i Pride är inte särskilt bekväm.
Den kostar något.

Låten handlar bland annat om Martin Luther King som fortsatte tala om människors lika värde trots hoten omkring honom. Han visste att orden kunde få ett pris, men han vägrade låta hatet bestämma vilken väg han skulle gå.

Det får mig att fundera över mitt eget liv.
Jag kommer förmodligen aldrig att stå inför tusentals människor och hålla ett tal som förändrar historien. De flesta av oss gör inte det.

Men kanske är det inte där den viktigaste kärleken alltid visar sig. Kanske visar den sig en vanlig dag. I hur jag möter människan framför mig.

Jag tänker också på Jesus när jag hör Pride. Han talade inte bara om kärlek – han gjorde den till handling. Han såg dem som andra gick förbi, sökte sig till dem som stod utanför och visade att människovärdet inte beror på status eller prestation.

Det är en kärlek som går längre än att bara älska dem som älskar oss tillbaka. Och jag märker hur svårt det kan vara, särskilt när jag själv blivit sårad eller besviken. För Jesus ledde den vägen till slut hela vägen till korset.

Det kan vara lätt att tala om kärlek när livet flyter och jag befinner mig bland människor som tycker ungefär som jag själv. Det är betydligt svårare när jag möter någon jag inte förstår, någon som provocerar och väcker motstånd i mig eller någon som faktiskt har gjort mig illa.

Det är då orden får prövas mot verkligheten. Kärleken är inte alltid varm, enkel och självklar. Ibland innebär den att välja det svårare framför det bekväma.

Att stå upp för någon som behandlas illa och våga säga ifrån när andra är tysta, trots att det vore bekvämare. Att möta en människa med respekt även när vi tycker olika. Att försöka förlåta när en del av mig hellre vill hålla fast vid ilskan. Att fortsätta tro gott om människor i en tid då det ibland verkar enklare att misstänkliggöra dem. Och att faktiskt lyssna, även när min första impuls är att försvara mig.

Kärlek är inte bara en känsla. Ibland är den ett beslut. Kanske till och med ett slags motstånd. Mot cynismen. Mot hatet. Mot likgiltigheten. Mot viljan att alltid ha rätt. Mot vår egen impuls att dela upp människor i vi och dom.

Jag tänker ibland på hur lätt det är att dela upp världen i ”vi” och ”dom”. Att snabbt bestämma vilka som är goda och vilka som är onda. Jag gör det också. Kanske oftare än jag skulle vilja erkänna. Men kärleken utmanar den sortens enkla uppdelningar.

Martin Luther King förändrade inte världen genom att välja den enklaste vägen. Han gjorde det genom att envist hålla fast vid tanken att mörker inte besegras med mer mörker och hat inte besegras med mer hat.
Det är en tanke som fortfarande behövs.
Kanske mer än någonsin.

They took your life. They could not take your pride.

U2 sjunger om att Martin Luther Kings liv kunde tas ifrån honom, men inte hans stolthet. Jag tycker om den tanken.

För livet kan ta mycket ifrån oss, men kanske får vi fortfarande välja vilken människa vi vill vara efter det som har hänt.

U2 återkommer gång på gång till orden:

In the name of love.

I kärlekens namn.

Och kanske är det just där låten träffar mig. Frågan riktas inte bara till människor som förändrar historien, utan också till mig:

Vad gör jag i kärlekens namn?

Kanske börjar det i det lilla. Att se någon. Lyssna. Stanna kvar. Säga ifrån. Sträcka ut en hand.

Och när mitt eget liv en gång summeras hoppas jag att någon kan säga:

Han försökte välja kärleken.

I kärlekens namn.

/ Urban

U2 sjunger om det nästan som om det vore en plats man kan återvända till. En plats där världen ännu inte hunnit bli så komplicerad. Där det fortfarande finns närhet till leken, förundran och det enkla.

Men någonstans på vägen förändras vi.

Vi lär oss att tänka efter innan vi skrattar för högt. Vi väger våra ord, skyddar oss, planerar och presterar. Vi upptäcker också att livet inte alltid är tryggt, att människor kan göra oss besvikna och att sådant vi älskar kan gå sönder.

Kanske är allt det en del av att bli vuxen. Men ibland undrar jag ändå vad vi lämnar kvar på vägen.

Jag har arbetat med barn i trettio år. Under alla dessa år har jag försökt lära barn saker, men ju äldre jag blir desto mer inser jag hur mycket de också har lärt mig. Framför allt om konsten att vara närvarande..Ett barn kan stanna vid en vattenpöl som om det vore ett hav. Några stenar kan bli en skatt. En daggmask eller spindel kan få allt annat att försvinna för en stund.

Barnet ser.

Narnet stannar.

Barnet undrar.

Vi vuxna går ofta förbi.

Kanske är det också därför jag tycker så mycket om hur Jesus möter barnen. Han verkar inte se dem som människor som först måste växa upp för att räknas. Tvärtom säger han till de vuxna:

Om ni inte omvänder er och blir som barnen…

Det är ganska märkliga ord egentligen.
Vi tänker ofta att barnen ska bli som oss vuxna. Jesus vänder nästan på det och säger att vi vuxna har något att lära av barnen.
Kanske handlar det inte om att bli barnslig. Inte heller om att tro att barndomen alltid är enkel eller trygg.

Kanske handlar det om något annat. Om tilliten. Öppenheten. Förundran. Förmågan att vara helt upptagen av det som händer just nu. Och kanske är det där Jesu ord möter U2:s ord för mig.

I can go back / I can stay awhile.

Jag kan gå tillbaka. Jag kan stanna en stund.
Inte tillbaka till barndomen. Den vägen finns inte.

Men kanske går det att hitta tillbaka till något av barnets sätt att möta världen. Till förundran. Till nyfikenheten. Till leken. Till modet att känna det man känner..Barn har ännu inte lärt sig att dölja allt. När de är glada syns det. När de är ledsna syns det också.
Vi vuxna blir bättre på att gömma oss.

”Hur är det?”

”Bra.”

Och så går vi vidare.

Och visst – ibland kan jag tänka att det faktiskt vore ganska roligt att få vara barn igen. Att få springa runt, leka och upptäcka världen i stället för att sitta still och lyssna på en tråkig predikan. Men egentligen handlar det nog om något djupare än så.

Om den del av oss som ännu inte har lärt sig att gömma sig bakom fasader, väl valda ord och ett snabbt: ”Det är bra.”

Kanske behöver vi inte bli barn igen. Men kanske skulle vi må bra av att ibland hitta tillbaka till något av det barnet fortfarande bär: förundran, nyfikenheten och modet att vara den man är.

För jag tror inte att barnet inom oss försvinner.

Kanske går det bara lite längre in.

Into the heart.

In i hjärtat.

Och ibland hittar vi tillbaka dit.

/  Urban

På sociala medier ser jag ofta hur Beautiful Day används som bakgrundsmusik till inlägg från dagar då allt verkar stämma – solen skiner, livet känns lätt och allt är på topp. Men är det verkligen det U2:s låt handlar om?

Nej, lyssnar man närmare på texten handlar låten egentligen om något annat. Beautiful Day är inte en sång om den perfekta dagen. Den handlar snarare om att kunna se något vackert och värdefullt i livet också när omständigheterna långt ifrån är perfekta.

Det finns dagar då livet känns som om det står still. Planer går sönder, vägen framåt känns blockerad och man vet inte riktigt hur man ska komma vidare.

Det är ungefär där personen i U2:s Beautiful Day befinner sig. Långt ifrån en perfekt dag. Ändå kommer orden:

It’s a Beautiful Day

Nästan provocerande – men kanske är det just där låtens hopp finns.

Hur kan det vara en vacker dag när jag sitter fast, är besviken eller när livet inte blev som jag tänkt?

Men kanske betyder orden inte att allting är bra. De betyder snarare: Titta igen. Det svåra är inte allt som finns!

Vi väntar så lätt med livet. När problemen är lösta ska jag njuta. När jag mår bättre ska jag börja leva. När jag får mer tid ska jag bli mer närvarande.

Men livet börjar inte sedan. Det pågår nu.
Kanske är det just det som gör Beautiful Day så stark. Dagen är inte vacker därför att allt är perfekt, utan därför att livet fortfarande finns där mitt i allt som är ofärdigt.

The heart is a plant / Shoots up through the stony ground.

Jag tycker mycket om bilden som öppnar låten: hjärtat som en växt som pressar sig upp genom stenig mark.

Det finns något trotsigt i den bilden. En liten grön växt borde egentligen inte kunna växa där. Marken är hård. Det finns nästan ingen jord. Förutsättningarna är dåliga.
Ändå växer den.

Jag tänker att livet ibland ser ut precis så, för vi får inte alltid välja marken vi ska växa i. Vi kan gå igenom perioder som känns som stenig mark, där det känns som att livet inte ger särskilt mycket näring. Ändå händer någonting inom oss.

Små tecken på liv – inte för att allt blivit bra, utan för att livet fortfarande finns där. Det svåra försvinner inte. Men det är inte allt som finns.

You’re out on the road / But you got no destination

Det är en bild av livet som jag tror många känner igen. Vi vill gärna veta vart vi är på väg, ha en plan och förstå vad som väntar. Men livet fungerar inte alltid så.

Ibland befinner vi oss bara ute på vägen. Vi vet inte riktigt vart den leder eller varför den ser ut som den gör.

Kanske finns det perioder då det viktigaste är att fortsätta gå, även när vi inte ser hela vägen. Ett steg. Sedan ett till.

Och kanske handlar livet inte alltid om att ha alla svar, utan om att våga leva mitt i frågorna

Touch me / Take me to another place / Teach me.

Det är nästan som en bön. Ta mig någon annanstans..Hjälp mig att se på ett annat sätt.
Lär mig någonting jag ännu inte förstått.
Jag tycker om det, eftersom jag tror att vi ibland behöver just det. Inte alltid nya omständigheter, utan nya ögon. För världen kan förändras när blicken förändras.

I know I’m not a hopeless case.

Jag är inget hopplöst fall. Det är ord som ibland behöver sägas högt. För när vi misslyckas, faller tillbaka i gamla mönster eller inte lyckas vara den människa vi vill vara, är det lätt att tro att vi är våra misstag.
Men ett misslyckande behöver inte vara slutet. En mörk period behöver inte bli hela berättelsen.

Så länge livet pågår kan något fortfarande förändras. Jag kan säga förlåt. Börja om. Ta ett annat steg.

Jag är inget hopplöst fall.

Sedan förändras perspektivet i låten:

See the world in green and blue.

Blicken lyfts från människan som sitter fast och världen öppnar sig igen. Jag tycker om den bilden. För när jag fastnar i oro eller grubblande krymper världen lätt. Ett problem kan till slut fylla nästan hela synfältet och kännas som hela verkligheten. Men det är det inte.

Världen är fortfarande större än det jag just nu kämpar med. Träden står fortfarande kvar. Molnen rör sig över himlen… Ibland behöver jag påminnas om just det. Inte för att förminska det som gör ont, utan för att komma ihåg att det finns mer.

Och kanske är det därför en av låtens viktigaste bilder kommer efter katastrofen:

After the flood all the colors came out.

Efter översvämningen kom färgerna fram.
Det svåra har hänt och går inte att göra ogjort. Men när vattnet sjunker undan finns världen fortfarande kvar. Kanske förändrad och märkt, men inte färglös.

Så kan det vara i livet också. Vi går igenom sådant vi aldrig hade valt, men ibland ser vi efteråt människor, tiden och livet med andra ögon.

Kanske är det just det hopp är. Inte att slippa stormen, utan att upptäcka att färgerna fortfarande finns kvar när den har dragit förbi.

What you don’t have you don’t need it now.

Det du inte har behöver du inte just nu. Vi lever i en tid som ständigt påminner oss om vad vi saknar. Mer pengar. Fler saker. Större upplevelser. Något nytt att längta efter.

Men tänk om frågan ibland borde vara en annan: Vad har jag redan? Människorna omkring mig. Samtalen. Promenaderna. Musiken. Skogen. Kaffet på morgonen. Ett hjärta som fortfarande slår. En dag till.

Kanske är Beautiful Day därför inte en sång om lycka och perfekta dagar. Det är en sång om närvaro och att upptäcka livet mitt i de ofullständiga dagarna. När trafiken står still.
När jag inte vet destinationen. När marken är stenig. När jag behöver någon som tar mig till en annan plats och lär mig se igen.

Kanske är det just därför refrängen återkommer gång på gång:

It’s a beautiful day / Don’t let it get away.

Låt den inte gå dig förbi. För den här dagen kommer aldrig tillbaka. Den behöver inte vara perfekt. Den behöver inte ens vara lätt. Kanske räcker det att den är här. Att jag är här.

/ Urban