Urbans Tankar och Funderingar

Genom åren har jag ofta likställt sårbarhet med svaghet. Jag har tänkt att sårbarhet innebär att vara för känslig, att låta sig påverkas alltför mycket av livets omständigheter.

Och jag tror att det finns en tyst överenskommelse i många av våra liv: att inte visa för mycket. Att hålla ihop, vara stark och inte låta sprickorna synas.

Vi lär oss tidigt att sårbarhet är något man bör hantera diskret, för det riskerar att avslöja att vi inte är så stabila som vi vill framstå. Men tänk om vi har missförstått alltihop?

Sårbarheten är ursprunget till de känslor och upplevelser som vi längtar efter. I sårbarheten föds kärleken, tillhörigheten, glädjen, modet, medkänslan och kreativiteten. Från sårbarhetens källa kommer hoppet, medkänslan, ansvarskänslan och äktheten. Om vi vill att syftet med våra liv ska bli tydligare eller att vårt andliga liv ska bli djupare och mer meningsfullt, då är det sårbarhetens väg som vi måste gå.

Brene Brown

Om Brené Brown har rätt, betyder det att det vi så ofta försöker skydda oss från: osäkerheten, risken och den känslomässiga nakenheten i själva verket är det som gör livet levande.

Det är en obekväm tanke. För sårbarhet känns ju inte som styrka. Det känns snarare som att stå oskyddad när vinden tilltar. Som att säga ”jag älskar dig” utan att veta hur orden kommer tas emot. Som att visa sitt innersta och riskera att mötas av tystnad. Och ändå är det just där något händer.

Kanske är sårbarhet inte motsatsen till styrka, utan själva grunden för den. För vad kräver egentligen mest mod – att gömma sig bakom en välputsad fasad  eller att visa sig som man är, med allt vad det innebär?

Masker och rustningar är perfekta bilder för det vi gör när vi skyddar oss från den obehagliga sårbarheten. Maskerna gör att vi känner oss tryggare, även om de kväver oss. Rustningarna gör att vi känner oss starkare, även om vi blir trötta av att släpa runt på onödigt tunga saker.

Brene Brown

Att bära en mask är tryggt, men i längden blir det kvävande. När vi vågar lägga ner rustningen blir vi mer utsatta, men också friare. För masken handlar ofta om rädslan att visa vem man verkligen är, rädslan för att vara sårbar. Det är som att få runt i livet i en svart sopsäck. Vi talar ofta om vikten av att se varandra, men hur ska vi kunna göra det om vi alla gömmer oss i våra svarta sopsäckar?

Vi lever i en tid där vi gärna vill ha kontroll. Vi vill veta, planera och skydda oss mot det oväntade. Men sårbarhet låter sig inte kontrolleras. Den kräver att vi vågar kliva ut utan garantier. Och just därför är den så svår och så nödvändig.

Att be om hjälp. Att säga förlåt. Att stå för sina brister och fel. Att våga prova, trots risken att misslyckas eller inte räcka till. Det är inga små handlingar. Tvärtom. Det är kanske några av de modigaste saker en människa kan göra. För de kräver att vi släpper taget om kontrollen och visar oss som vi faktiskt är.

Kanske är det just där, i det spruckna och ofullkomliga, som livet blir verkligt på riktigt?

Och kanske är det så vi får en djupare kontakt både med oss själva och med andra. För när en människa vågar vara sårbar, händer ofta något oväntat. Det öppnar en dörr. Inte bara för den som vågar, utan för alla runt omkring. Mod smittar.

Det innebär inte att vi behöver slå upp dörren till vårt inre på vid gavel, men tillräckligt för att ljuset ska hitta in.

/ Urban

Det är märkligt hur ofta vi kliver rakt in i fel business utan att ens märka det. Vi engagerar oss, irriterar oss, oroar oss –  och först i efterhand inser vi att vi lagt både tid och energi på sådant som aldrig låg inom vår kontroll.

Tanken om My business, your business och God’s business är nästan provocerande i sin enkelhet. Vi vet det ju redan. Jag kan inte styra vädret. Jag kan inte bestämma hur andra beter sig i trafiken. Ändå är det precis där jag hamnar, gång på gång.

Jag märker det tydligast i trafiken. Bilen framför kör långsamt. Nästan provocerande långsamt. Och direkt kommer tankarna: Hittar hon inte gasen? Är de ute och söndagsåker? Men vems ansvar är hastigheten? Förarens. Och vems ansvar är irritationen? Mitt.

Det är en ganska obekväm insikt. Den lämnar inget utrymme att skylla ifrån sig. Och ändå beter jag mig ibland som om bilen framför till slut skulle svänga av bara för att jag stör mig tillräckligt mycket. Det gör den sällan.

Samma sak med vädret. Jag kan kolla väderappar flera gånger om dagen, som om min uppmärksamhet i sig skulle få molnen att ändra riktning. Samma sak med sådant som redan har hänt. Och sådant jag oroar mig för kanske ska hända. Jag tänker, analyserar, ältar utan att påverka någonting.

Ordet business kommer från busy. Att vara upptagen. Frågan är bara: av vad?

Är jag upptagen av my business, your business eller God’s business?

Lägger jag min energi där den faktiskt kan göra skillnad, i hur jag tänker och agerar?
Eller går den åt till att irritera mig på andra, försöka styra det jag inte kan styra, eller oroa mig för sådant ingen av oss rår på?

Jag vet vilken business jag borde lägga energi på men ändå sitter jag bakom ratten, och tycker att bilen framför borde köra lite snabbare. Som om det någonsin har hjälpt.

/ Urban

Jag har ett tydligt minne av en lektion i själavård från tiden då jag gick Frälsningsarméns distansbibelskola. Läraren hade lagt ut en mängd bilder på golvet som vi fick gå runt och betrakta, för att sedan välja den bild vi tyckte bäst symboliserade själavård. Det fanns motiv av händer, fötter, en tom fåtölj, ett öra, människor som kramades och hjärtan. Symboler för omsorg, närhet, lyssnande. Men det var inte någon av dem som fastnade hos mig. Den bild som verkligen talade till mig var en bild av naturen.

För mig har naturen en särskild förmåga att ge just den där känslan av själavård.

Det sägs ibland att naturen är den skönaste terapifåtöljen, den billigaste retreaten och det vackraste andaktsrummet som finns. Kan förstå att det kan låta som en klyscha, ända tills man själv befinner sig där. Då blir orden plötsligt verkliga.

Att vara ute i naturen, höra vinden, känna dofterna, känna marken under fötterna och låta blicken vila på träd, blommor, vatten eller himmel kan ge själen utrymme att andas.

Kanske är det själavård för att naturen inte kräver något. Den bara är och låter oss också bara vara, utan att behöva förklara oss, förbättra oss eller leverera något.

För mig som bär en tro får naturen ofta ytterligare en dimension. Den blir inte bara en plats för vila, utan också en plats för möte. Med Gud, med skapelsen, med något större än mig själv. Samtidigt är det en insikt som kan utmanas. Gud är ju lika nära hemma. Och visst är det sant.
Men kanske är det ändå något särskilt med naturen. Inte för att Gud är mer närvarande där utan för att vi är det. Mer öppna. Mindre distraherade.

Kanske är det därför naturen kan kännas som själavård, för att den hjälper oss att bli närvarande i det som redan är.

/ Urban

Varje vår upprepar sig ett litet mirakel hemma hos oss. Min fru plockar kastanjer och ekollon, lägger dem i glasflaskor med vatten och ställer dem i fönstret, där ljuset får göra sitt.

Först händer ingenting. Sedan, nästan i hemlighet, spricker skalet upp. En tunn, vit rot tränger sig ut och söker sig målmedvetet nedåt i vattnet. Och strax därefter, ett skott uppåt, mot ljuset. Det är lika fascinerande varje år med ett träd, i sin enklaste form.

Växtkraft – det är ett ord som rymmer så mycket mer än det vi ser. För visst är det lätt att stanna upp och förundras över naturens kraft just nu. Hur den utan tvekan, utan att be om tillåtelse, tar plats igen. Träd som sträcker sig mot himlen, gräs som breder ut sig över marken, blommor som trotsigt slår ut även där förutsättningarna verkar som sämst.

Naturens växtkraft väcker också en fråga som ibland kan vara svår att svara på: vad växer inom oss?

Ibland får jag en känsla av att vi lever som om årstiderna inte riktigt gäller oss. Som om vi förväntas vara lika produktiva, lika blomstrande och lika starka – oavsett tid på året, oavsett var vi befinner oss i livet.

Men jag tror att vi har årstider inom oss och kanske är det just nu, när naturen visar sin växtkraft, som vi också kan tillåta oss att känna efter och fundera på vad som legat i vila inom oss? Vad har väntat på rätt ljus, på rätt värme?

Under ytan kan något redan ha börjat spricka upp. En tanke som fått fäste, en insikt som långsamt letar sig nedåt och gör oss stadigare, även om ingen annan ser det än. Men en dag märks det som ett skott som söker ljus, för att det inte kan låta bli.

Varje vår, när glasflaskorna står där i fönstret med sina mirakel blir det tydligt att växande inte handlar om tempo, utan om riktning. Nedåt. Uppåt. Framåt. Och om modet att börja, även när det enda man är liknar en liten oansenlig kastanj.

/ Urban

Det finns något oväntat befriande i att sjunga om det som inte är vackert. I dagens gudstjänst sjöng vi en lovsång som dröjde sig kvar hos mig, en sång som inte lyfte fram våra bästa sidor, våra putsade liv eller välformulerade böner.

Tvärtom – den pekade åt andra hållet. Och jag tänker att det finns en särskild sorts ärlighet som bara uppstår när vi slutar låtsas och släpper taget om våra fasader.

Vi vill ge Dig det värsta vi har. Mörka hjärtan, nya sår och gamla ärr. Vi håller inte igen, vi bär vårt offer fram. Du såg oss när vi föll, Du kan bära allt.

I många sammanhang visar vi upp det som fungerar, det som är helt och det som inger kontroll. Och jag tror att kyrkan ibland blir en sådan plats också, där vi kommer med våra söndagsleenden och våra välrepeterade svar.

Men så finns det sånger som bryter mönstret. Den här gör just det, vägrar anpassa sig. Den säger: kom som du är. Inte som en sliten fras eller en bekväm klyscha, utan på allvar. Med det som gör ont, med det som skaver och det som ännu saknar ord och mening.

Och kanske är det just där, i det ofärdiga och det trasiga, som något verkligt kan börja. Inte i det perfekta, utan i det erkända.

Men vad innebär det egentligen att ”inte hålla igen?”

Kanske är det att släppa taget om bilden av oss själva som starka och samlade. Att våga erkänna att vi bär på sådant vi inte kan reda ut på egen hand. Att livet inte alltid går att laga med rätt inställning eller lite mer ansträngning.

Att släppa kontrollen och våga visa det som skaver och gör ont. Inte för att det är bekvämt, utan för att det är nödvändigt. För vad händer annars? Vi kapslar in oss själva. Vi bygger murar av tystnad och stolthet tills vi knappt längre minns hur det känns att bli buren.

I en tid där så mycket handlar om att orka själv, att vara självständig, att inte belasta andra, går den här sången i en annan riktning. Den pekar mot beroendet, inte som svaghet, utan som en möjlighet. Att få bli buren.

För mig handlar det ibland om att erkänna sådant jag helst vill gömma. Tankar jag inte är stolt över. Känslor som inte passar in i bilden av hur jag tycker att jag borde vara. Men det är ju inte enkelt. Det finns något i oss som vill hålla tillbaka, som vill behålla kontrollen. För vad händer om vi verkligen släpper fram det där? Om det inte möts av nåd, utan av tystnad?

Att inte hålla igen kanske inte handlar om stora ord eller dramatiska handlingar, utan om att komma med det jag helst hade lämnat hemma. Det jag skäms över. Det jag inte vet hur jag ska bära. Och ändå lägga det i Guds händer.

Du såg oss när vi föll, Du kan bära allt.

Det finns tröst i den tanken. Inte som en snabb lösning eller ett löfte om att allt genast blir bra, men en påminnelse om att vi inte är ensamma. Att det finns någon som redan sett det vi försöker dölja, och som inte vänder bort blicken.

Vi bär alla på våra berättelser, på skuld och skam. Nya sår som fortfarande pulserar och gamla ärr som vi lärt oss leva med. Frågan är inte om de finns där, utan hur vi förhåller oss till dem. Försöker vi dölja dem? Eller vågar vi visa dem som de är?

/ Urban

Förr var resultaten för Färjestad och Örebro SK något som påverkade mig på djupet. Mitt humör och mitt mående kunde svänga beroende på hur det gick för lagen. En vinst fyllde mig med glädje och energi. Och en förlust kunde dröja sig kvar som en gnagande irritation långt efter slutsignalen.

Sedan hände något, inte över en natt utan smygande. Matcherna jag brukade prioritera, både på plats och framför tv:n, blev färre och färre. Engagemanget som en gång varit så självklart började sakta svalna, och jag tappade successivt greppet om hur det egentligen gick för lagen. Resultaten berörde inte längre på samma sätt. Det som tidigare varit en naturlig och viktig del av livet och blev till slut något som kändes avlägset och oviktigt.

Gång på gång har jag funderat på vad som egentligen hände. Och mycket av svaret är nog ganska enkelt, livet fylldes av andra intressen, annat tog plats och tiden räckte inte riktigt till. Samtidigt finns det något jag har saknat. Den där speciella känslan av att få dras med, att låta en match få betydelse på riktigt.

Igår var jag tillbaka på Behrn Arena när ÖSK tog emot IFK Norrköping. Och inte nog med det – de vann med 2–1. Det som länge känts avlägset kom plötsligt tillbaka: pulsen, engagemanget, närvaron. Det var som om något jag saknat länge väcktes till liv igen.

Plötsligt var jag där igen, inte bara fysiskt, utan känslomässigt. Jag brydde mig. På riktigt. Och rösten den sprack redan i första halvlek!

Jag har saknat det här. Inte bara sporten i sig, utan vad den gör med en. Hur den tillåter en att känna fullt ut! I en tid där mycket ska vara lagom, balanserat och genomtänkt, finns det något befriande i att få reagera direkt utan hämningar. Att jubla högt, klaga på domaren och dela ögonblick med tusentals andra.

När slutsignalen gick och rösten var hesare än på länge fanns det ingen tvekan. Det här var inte en engångsföreteelse. Jag ska på fler matcher med Ösk denna säsong!

Och nästa säsong blir det allsvensk fotboll på Behrn arena igen. För detta unga lag har verkligen stolthet, hjärta och passion.

/ Urban

Jag tänker att det finns en särskild sorts trötthet som inte alltid syns utanpå. Den som växer fram när man ständigt försöker leva upp till bilden av var man tycker att man borde vara.

I tron, i livet, inom sig själv. Den där lågmälda rösten rösten som viskar: du borde ha kommit längre vid det här laget. Du borde tro mer, tvivla mindre. Vara mer hel, mer trygg, mer säker.  Att vi måst resa oss ur våra tvivel, våra misslyckanden och vår trasighet. Att det är först när vi nått en viss nivå som vi kan närma oss Gud.

Men evangeliet säger något helt annat.

Mitt i den där spänningen mellan verklighet och ideal, mellan det liv vi faktiskt lever och det vi tänker att vi borde leva sker något avgörande i evangelierna. Gud möter oss precis där vi är, inte där vi tycker att vi borde vara.

Det blir tydligt i mötet med Tomas. Han som genom historien fått etiketten “tvivlaren”. De andra lärjungarna hade sett den uppståndne Jesus och bar på visshet och glädje. Tomas är kvar i något annat och säger det rakt ut: han kan inte tro utan att få se och röra. Det är lätt att tänka att han borde ha varit som de andra. Att han borde ha trott, borde ha förstått.

Men Jesus möter honom inte i något “borde”. När han kommer tillbaka till lärjungarna möter han inte Tomas med besvikelse, utan personligt. Han går rakt in i hans verklighet: “Räck hit ditt finger. Här är mina händer.” Det är som om Jesus säger: Jag ser var du är och jag möter dig där.

Tron börjar inte där vi har alla svar utan där vi vågar vara ärliga. Samtidigt lever vi i en tid där mycket handlar om att visa upp en tillrättalagd och fin sida av oss själva. Till och med tron kan bli något vi försöker prestera – med rätt ord, rätt känsla, rätt övertygelse.

Berättelsen om Tomas visar att tvivlet inte är ett hinder för mötet med Gud. Det kan snarare vara platsen där mötet sker. Det är också en påminnelse om att tron inte alltid ser likadan ut. Den är inte alltid stark och självklar – ibland är den trevande, sökande, nästan viskande. Och ändå räknas den.

/ Urban

När jag på långfredagen vaknade och som så ofta började scrolla på mobilen upptäckte jag att U2 plötsligt, och utan minsta förvarning eller rykten släppt ännu en EP: ”Easter Lily”. Sedan dess har den gått på repeat.

Vi lever i en tid där ytan ofta premieras. Filtrerade liv, polerade berättelser och noggrant utvalda ögonblick av livet skapar en illusion av helhet.

Sprickor ska döljas, misslyckanden suddas ut och sår förväntas läka i det tysta, utan att lämna några spår. Men sanningen är att ingen är hel, inte på riktigt. Under fasaderna finns sprickor och sår och kanske är det i det som brister som något avgörande tar sin början?

U2:s låt “Scars” tar fasta på denna paradox. Den lämnar synen på ärr som enbart smärtsamma eller skamfyllda och öppnar istället för en djupare insikt: att ärren inte bara är spår av det vi gått igenom, utan också platser där något nytt kan växa fram.

I know, know, know. All that you’ve been through. I know, know, know. Who you are, who you are. Let ‘em show, show, show
It’s your scars that give you beauty
You’re a beauty. Don’t cover your scars

U2

Det finns något provocerande men också befriande i tanken att ärren också är det som gör oss vackra. Inte vackra på det ytliga sättet, utan på det mänskliga.

Tror att många av oss kan känna igen oss i att det som sårat oss mest också är det som på djupet format oss. Att smärtan, hur tung den än varit, inte bara bryter ner utan också långsamt bygger upp något nytt inom oss – en djupare förståelse, en större empati, kanske till och med en styrka vi inte visste att vi bar på.

Om vi slutar försöka dölja våra ärr och istället vågar låta dem synas, händer något. Skammen tappar sitt grepp. I stället växer något annat fram – acceptans och en stolthet över att ha kunnat gå vidare. Att ha överlevt det som en gång kändes övermäktigt.

Ärren är en karta över var du har varit och ett bevis på att du har överlevt. Dölj dem inte; låt dem vara den skönhet som gör dig till den du är.

Put your hand in my side, feel the contours of control. The silver spikes of friendship, traded for a soul. The touch and the taste of me, vinegar sweet

U2

Referensen till Tomas, lärjungen som tvivlade, är tydlig. Han ville inte tro på uppståndelsen utan att själv få röra vid såren. Det var först när han fick lägga sina fingrar i Jesu sår som hans tvivel förvandlades till tro.

Det är en berättelse som utmanar tanken att tro skulle vara motsatsen till tvivel. Istället antyder den att vägen till tro ofta går rakt igenom det som skaver, det som gör ont och det vi inte kan förklara. Att det finns en närvaro även där vi känt oss som mest övergivna. Att såren är en  plats där Gud möter oss.

Kanske är det just i sprickorna som det gudomliga får fäste, inte i vår fullkomlighet, utan i vår brustenhet. Inte när vi har alla svar, utan när vi vågar ställa frågorna. Tomas behövde se och känna, och det fick han. Inte som en tillrättavisning, utan som en inbjudan. Kanske gälle det även oss?

/ Urban

Det finns en slags njutning vi sällan pratar om. Den är nästan lite skamlig men också djupt mänsklig. Jag tänker på det där ögonblicket när fingret, nästan av sig självt, söker sig till en sårskorpa. Man vet att man inte borde. Att det kan förvärra, dra ut på läkningen och lämna spår. Ändå gör man det.

Kroppen har redan gjort sitt – den har lagat, skyddat och byggt upp något nytt över det som var skadat. Ändå sitter vi där, otåliga, och vill peta i processen. Som om läkningen går för långsamt. Som om vi inte riktigt vågar lita på att det som en gång gick sönder faktiskt kan bli helt igen.

Ofta gör vi nog likadant med livet. Vi har våra egna sårskorpor där också som vi inte kan låta bli att klia på. Vi återvänder till dem, gång på gång. Vi petar i gamla minnen, river upp sådant som nästan hade hunnit läka. Inte för att vi vill ha ont, utan för att något i oss söker förståelse. Eller kanske bara igenkänning. Vi vill känna att vi har kontroll över det som hände.

En sårskorpa är ju kroppens sätt att säga: “Här har något gått sönder, men jag håller på att fixa det.” Den är både ett skydd och en påminnelse. Och kanske är det just det dubbla som gör den så svår att låta vara. Den signalerar att något har hänt, men också att det håller på att gå över. Men vi människor har en märklig ovilja att låta det som håller på att läka få göra det i fred.

Det finns något djupt mänskligt i det. Vi vill gärna skynda på, förstå direkt, känna färdigt. Eller så gör vi tvärtom, vi stannar kvar för länge i det som gör ont, som om vi är rädda för vem vi blir utan det. Som om såret, hur märkligt det än låter, blivit en del av vår identitet.

Och så sitter vi där, med våra små och stora sårskorpor och kliar. Ibland blir det ärr. Små märken som knappt syns för någon annan, men som vi själva vet precis var de sitter. Och kanske är det just det som är livet: en samling läkta sår, några ärr, och en ständig balans mellan att låta bli och att inte kunna låta bli.

/ Urban

På långfredagen släppte mitt favoritband U2:  ”Easter Lily EP’, och en textrad som verkligen har stannat kvar hos mig under denna påsk är:

If love is in the air, Let’s take a breath

Kanske är det just något med andningen som gör den så träffande. Vi tänker sällan på den, förrän den förändras. När något gör ont. När rädslan slår till. Eller när vi plötsligt känner att vi kan andas igen.

När rädslan slår till..Eller när vi plötsligt, känner att vi kan andas igen. Men också när vi tar i. När vi springer, lyfter, kämpar då blir andningen tydlig. Det är som om livet självt rör sig i de där knappt märkbara rörelserna: in, ut. Ett samspel mellan det som lämnar och det som kommer tillbaka, mellan förlust och återkomst.

Textraden fångar något enkelt men samtidigt djupt – en påminnelse om att stanna upp mitt i allt, att faktiskt andas in det som kanske redan finns runt omkring oss. Om kärleken verkligen är närvarande, varför då inte ta ett ögonblick och låta den fylla oss helt och hållet?

Kanske är det just det påskdagen bär på – det där andetaget. Inte som en triumf som slår undan allt mörker, utan som en stilla återkomst av liv. Som om världen, efter att ha hållit andan genom långfredagen, försiktigt släpper taget och drar in luft igen.

/ Urban