Innan dagen riktigt har börjat finns en märklig stillhet. Fåglarna är vakna, men de flesta människor sover fortfarande och vägarna ligger nästan tomma.
Det är då jag brukar slå upp ögonen. Inte för att jag vill, utan för att kroppen har bestämt sig.
Jag vaknar ofta någon gång mellan fem och sex. Och när jag väl slagit upp ögonen är det som om kroppen har bestämt sig. Hur mycket jag än vrider och vänder mig, puffar till kudden eller försöker övertyga mig själv om att det bara är att somna om, så går det inte.
Nu är det semester, och egentligen borde jag njuta av långa sovmorgnar, men det gör jag inte! Däremot noterade jag med viss förvåning att jag i morse sov ända till 06.05.
Semestern förlänger kvällarna men inte morgnarna. Jag lägger mig senare än vanligt, men vaknar lika tidigt ändå.
Resultatet? Jag sover mindre när jag är ledig än när jag arbetar.
Det känns nästan bakvänt. Är inte semestern till för återhämtning?
Och då börjar jag fundera på vad vila egentligen är. Vi talar ofta om vila som något mätbart. Antal timmars sömn. Pulsklockor som berättar hur väl vi återhämtat oss under natten. Vi unnar varandra sovmorgon som om den vore den högsta formen av lyx. Men jag har insett att det inte riktigt är min sorts vila.
För när jag väl slutat kämpa mot den där tidiga morgonen och istället kliver upp, händer något.
Faktum är att jag tycker om att stiga upp innan alla andra vaknat. Det är något fridfullt med att få möta dagen innan den hunnit fyllas av ljud, måsten och krav. Det är som om världen fortfarande andas lugnt.
Jag tänker på Tomas Sjödins ord:
Varje morgon vaknar vi upp i en värld som vi inte själva skapat. En värld så sinnesrikt konstruerad att vi borde ägna en stund varje morgon åt att bara häpna.
Det finns något befriande i den tanken. Att världen inte behöver min kontroll för att fungera. Solen går upp ändå. Fåglarna sjunger ändå. Livet bärs av krafter som är långt större än mina egna.
Kanske är det därför jag uppskattar de tidiga morgnarna.
Att gå en promenad i den friska morgonluften, medan solen sakta stiger och världen vaknar till liv.
Att sitta och läsa en stund, skriva några rader och fundera över livet innan dagen fylls av allt annat. För mig är det en form av vila.
Eller för att återigen använda Tomas Sjödins ord:
Vila är en växtplats. Där den inre människan sträcker på sig.
Missförstå mig inte. Jag skulle gärna sova åtta timmar i sträck och vakna utvilad. Men jag har slutat betrakta de tidiga morgnarna som enbart ett problem som måste lösas. Kanske är de istället en inbjudan att börja dagen på ett annat sätt.
För någon är vila en lång sovmorgon. För någon annan en tupplur i hängmattan. För mig börjar den ofta tidigt på morgonen, när resten av världen fortfarande sover och jag får möta en ny dag innan den hunnit bli allas. Kanske är det just då jag vilar som allra bäst?
Det är sommar, och många av oss har säkert varit vid stranden. En del för att sola och bada, andra för att fiska eller njuta av en vacker soluppgång eller solnedgång.
Det är något speciellt med en strand. Jag vet inte hur det är för dig, men jag tycker att det är en sån plats där man gärna stannar upp lite. Man tittar ut över vattnet och andas lite lugnare. Så egentligen är det kanske inte så konstigt att flera viktiga möten i Bibeln händer just där, på en strand.
När Jesus vandrade utmed Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod vid sjön och fiskade med kastnät, för de var fiskare. Han sade till dem: Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare, och de lämnade genast sina nät och följde honom.
Matteusevangeliet 4:18-20
Petrus liv som lärjunge börjar vid en strand. Han står där med sina nät. Det är en vanlig arbetsdag. Sjön breder ut sig framför honom. Framtiden verkar redan utstakad. Men den här dagen kommer Jesus gående och säger orden som förändrar allt:
– Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare!
Jag har ofta funderat på vad Petrus tänkte när Jesus kallade honom att bli människofiskare. För en yrkesfiskare måste det låtit både konstigt och svårbegripligt. Hur fiskar man människor? Kanske förstod han inte alls, men ändå lämnade Petrus sina nät och följde.
Det är början på en resa som Petrus aldrig hade kunnat föreställa sig. Det märkliga är att hans berättelse också slutar vid en strand. Efter korsfästelsen, efter förnekelsen, efter sorgen och förvirringen, står Petrus åter vid Galileiska sjön. Han har gått tillbaka till det han kan. Han fiskar igen. Men denna natt blev det ingen fångst. Och där i gryningen, står Jesus på stranden.
Mellan dessa två stränderna ryms hela berättelsen om vad det innebär att följa Jesus. Och kanske finns vår egen berättelse där också.
Jag sade nyss att berättelsen slutar vid en strand, men det är egentligen inte sant. Det är snarare så att berättelsen gör en cirkel och återvänder till stranden. Efter allt som har hänt möter vi honom vid en strand igen. Inte för att sätta punkt, utan för att Jesus ska ge honom en ny början.
Den första stranden handlar om kallelsen.
Jesus möter inte Petrus när han har allt på plats, när tron är stark eller livet fulländat. Han möter honom mitt i vardagen, bland fisknäten. Med doften av sjövatten och fisk omkring sig. Mitt i hans brister, begränsningar och ofullkomlighet. Kallelsen är inte en belöning för ett felfritt liv. Den är en inbjudan att följa honom, precis som man är.
Följ mig – så börjar också vårt lärjungaskap. Inte med att vi har alla svar. Inte med att vi är värdiga. Utan med att Jesus kallar oss att gå med honom.
Mellan den första och den sista stranden ligger allt det som Petrus inte hade räknat med. Där finns vandringen med Jesus. Där finns undren och glädjen. Där finns stunder då tron känns stark nog för att kunna gå på vatten.
Ni kanske minns den märkliga berättelsen om när Jesus kommer gåendes på vattnet. Och där mitt i allt, ser Petrus son herre och fylls av en längtan att också testa att gå på vattnet. Och när Jesus säger: Kom, kliver Petrus ur båten och går på vattnet. Men när blicken flyttas från Jesus till vinden och vågorna börjar han sjunka och ropar: ”Herre, hjälp mig!” Där blir det tydligt att lärjungaskapet aldrig handlar om att lite på den egna tron, eller på vår egen styrka utan om ett ständigt beroende av honom som sträcker ut sin hand.
Vandringen är också fylld av tillfällen då Petrus missförstår Jesus. När Petrus bekänner: ”Du är Messias, den levande Gudens Son”, får han beröm. Men bara några ögonblick senare, när Jesus börjar tala om sitt lidande och sin död, protesterar Petrus: Det ska aldrig hända dig!. Då får han istället höra de skarpa orden: Gå bort från mig, Satan! Du vill inte det Gud vill utan det människorna vill.
Vid den sista måltiden vill Petrus inte att Jesus ska tvätta hans fötter. Men när Jesus förklarar att det är nödvändigt svänger Petrus åt andra hållet och vill att Jesus ska tvätta både hans händer och huvud också.
Där finns också misslyckandena och rädslan. Där finns natten på översteprästens gård, där Petrus som lovat att aldrig överge Jesus tre gånger förnekar att han ens känner honom. När tuppen gal och Jesus vänder sig om och ser på honom, brister allt,och han går ut och gråter bittert.
Petrus upptäcker det som varje lärjunge förr eller senare får upptäcka: vägen med Jesus avslöjar inte bara vem Gud är, den avslöjar också vem jag själv är. Han får se både sin kärlek och sin självsäkerhet. Sin iver och sina missförstånd. Sin längtan att följa Jesus och sin oförmåga att göra det i egen kraft. Han upptäcker sanningen i Jesu ord.
Utan mig kan ni ingenting göra.
Johannesevangeliet 15:5
Men just där, när Petrus inte längre kan lita på sig själv, börjar Gud forma honom på djupet. Lärjungaskapets väg handlar inte om att bli stark utan om att steg för steg lära sig att leva av hans nåd.
Också vi bär på drömmar om en stark och konsekvent tro. Men livet blir inte alltid som vi tänkt. Vi tvivlar. Vi misslyckas. Vi säger och gör sådant vi ångrar. Och ibland känns det som om vi har kommit långt bort från den första glädjen i tron. Då är det viktigt att se vad som händer vid den andra stranden.
Petrus har börjat jobba som fiskare igen och har arbetat hela natten utan att få någonting. Han är trött, frustrerad och oerhört besviken. Det var inte så natten skulle bli. Det var inte det resultat han hade planerat för.
Kanske känner vi igen oss. Det gör iallafall jag även om jag inte är en fiskare. Vi har alla perioder då livet inte blir som vi tänkt. När ansträngningarna inte ger resultat. När drömmar går i kras. När framtiden känns osäker.
Det är just där Jesus möter Petrus. Inte när allt går bra. Inte när näten är fulla. Inte när Petrus känner sig stark och framgångsrik. Jesus stiger i Petrus båt när den är tom.
Sedan säger Jesus något märkligt: Kasta ut näten på höger sida om båten, så får ni. Petrus är yrkesfiskare. Jesus är snickare. Om någon vet hur man fiskar är det Petrus. Ändå gör han och de andra lärjungarna som är med precis det Jesus säger.
Och när Petrus gör det händer något oväntat. Nu orkar de inte dra in nätet för det är proppfullt med fisk.
Det är trons kärna. Tro handlar inte om att ha alla svar. Tro handlar om att våga lita på Jesus även när vi inte förstår allt.
När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: – Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör? Simon svarade: – Ja, herre, du vet att jag har dig kär. Jesus sade: För mina lamm på bete. Och han frågade honom för andra gången: Simon, Johannes son älskar du mig? Simon svarade: – Ja herre, du vet att jag har dig kär. Jesus sade: – Var en herde åt mina får. Och han frågade honom för tredje gången: – Simon, Johannes son har du mig kär? Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: Har du nog kär och han svarade: – Herre du vet allt, du vet att jag har dig kär. Jesus sade: För mina får på bete.
Johannesevangeliet 21:15-17
Kan nästan tycka att Jesus är lite hård mot Petrus. Måste han verkligen fråga tre gånger: ”Älskar du mig?”. Hade någon gjort så mot mig hade jag nog blivit frustrerad och undrat: ”Hör du inte vad jag säger?”
Men Jesus vill inte trycka ner Petrus, han vill upprätta honom. Lika många gånger som Petrus hade förnekat Jesus får han nu bekänna sin kärlek. Det som först kan uppfattas som ett förhör visar sig vara en kärleksfull återupprättelse.
”Älskar du mig?”
Inte: Har du lyckats?
Inte: Har du varit felfri?
Inte: Har du levt upp till alla förväntningar?
Utan: Älskar du mig?
Tre gånger får Petrus svara. Tre gånger får han höra orden om tjänsten. Där hans förnekelse hade lämnat sår får nåden tala.
Jesus förlåter inte bara Petrus, han ger honom på nytt sitt förtroende. Det är som om han säger: ”Petrus, ditt misslyckande är inte sista ordet. Jag har fortfarande en plats för dig i mitt rike.” Det är så Gud handlar. Han använder inte människor därför att de aldrig fallit, utan därför att hans nåd har rest dem upp igen.
Kanske står du idag någonstans mellan de två stränderna. Kanske dras du mot den första, fylld av förväntan och längtan. Eller så känner du dig närmare den andra, tyngd av misslyckanden och med ett djupt behov av nåd. Men din utgångspunkt är inte det avgörande. Var du än befinner dig står Jesus redan på stranden. Och han säger:
Jag är nära dig, jag ska alltid bära dig genom sol och genom regn, genom öken och över hav. Jag vet hur du mår, du ska veta att jag går alltid bredvid, nära dig.
Jag tycker om många saker i livet. Jag älskar att baka kladdkakor och jag kan utan problem tillbringa flera timmar ute på en vandring i naturen. Solnedgångar har också en alldeles särskild plats i mitt hjärta, en annan stor passion är att skriva bloggtexter. För mig är skrivandet ett sätt att reflektera, känna efter och ge ord åt alla de tankar och känslor som rör sig inom mig. Det är där jag får utrymme att förstå mig själv lite bättre och dela med mig av det som betyder något
Och så har musiken en stor plats i mitt liv, att sätta på U2 och bara lyssna, sjunga med och försvinna in i musiken är något jag verkligen tycker om.
Jag har många passioner i livet, men få saker gör mig så glad som att predika. Det är något jag ser fram emot varje gång och som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
För många kan det kännas skrämmande att tala inför människor, nervositeten kan vara påtaglig. För mig är det precis tvärtom. Att få ställa mig framför en församling är inte en börda, utan en glädje. Det är något som fyller mig med både energi och inspiration – ett privilegium jag bär med stor tacksamhet.
Det är faktiskt inte bara själva predikandet jag tycker om, nästan lika roligt är det att förbereda och skriva predikan. Jag gillar processen med att arbeta fram budskapet och hitta orden. Drömmen är att så småningom kunna tala mer fritt, men än så länge känner jag mig tryggast med att skriva ner allt jag ska säga.
Ofta börjar det med en bibeltext som man läst många gånger tidigare. Orden känns välbekanta och berättelsen välkänd. Men så händer det märkliga. Plötsligt upptäcker man något som man aldrig tidigare har lagt märke till – ett ord, en fråga eller en liten detalj i berättelsen. Hur har jag kunnat läsa den här texten så många gånger utan att lägga märke till det här?
Jag läser texten långsamt, om och om igen. Jämför olika översättningar, funderar över sammanhanget och söker uppslag i böcker jag har i min bokhylla. Jag ställer frågor till texten, men upptäcker ofta att texten samtidigt ställer frågor till mig. Ofta börjar predikan arbeta i predikanten långt innan den når församlingen.
Och det kan vara obekvämt.
Man kanske förbereder en predikan om sanningen och upptäcker hur lätt det är att själv dölja sådant man helst inte vill kännas vid. Man vill tala om förlåtelse och blir påmind om någon man fortfarande har svårt att förlåta. Man förbereder en predikan om tillit och inser hur mycket man själv försöker kontrollera..
Bibeln har en märklig förmåga att inte bara bli studerad – den börjar studera oss. Den blottlägger våra hjärtan och visar oss sådant vi helst hade velat slippa se. Och kanske är det just där predikan börjar bli levande.
Sedan kommer arbetet med orden. Hur gör man en uråldrig bibeltext levande för människor i dag? Hur berättar man så att människor kan känna igen sig? Det är en process jag verkligen älskar. Att leta efter orden, bilderna och formuleringarna som kan hjälpa människor att upptäcka att Bibelns budskap fortfarande talar rakt in i våra liv.
Ibland kommer orden nästan av sig själva. Tankarna faller på plats och texten växer fram utan större ansträngning. Andra gånger är det precis tvärtom. Man sitter framför skärmen utan att veta hur man ska börja. Man skriver några rader, raderar dem igen, hämtar en kopp kaffe och återvänder till texten. Man läser bibelordet ännu en gång och väntar.
Men även i kampen finns en glädje. För någonstans, mitt i tystnaden och sökandet, börjar något ta form. Det som först var lösa idéer blir en riktning. En röd tråd växer fram.
Och så kommer den där stunden. Man läser igenom predikan en sista gång och känner: Där är den. Inte perfekt – det blir den nog aldrig. Men den bär på något som jag tror är värt att dela.
Samtidigt vet jag att arbetet aldrig helt är ens eget. Jag har studerat, tänkt, skrivit, strukit och formulerat om. Genom hela processen har jag återkommande bett om Guds tilltal – att han ska leda mina tankar, forma mina ord och använda det jag skrivit för att tala till andra. Min bön har hela tiden varit: Gud, använd detta.
Jag kan förbereda orden med omsorg. Men ingen av oss kan styra vad som sker när orden möter en annan människa. Det är där vi får släppa taget om orden och lita på att Gud verkar genom dem.
Idag kl. 18 predikar jag i Immanuelskyrkan i Örebro. Vi kommer att följa Petrus i hans möte med Jesus. En berättelse om kallelse, nåd och förvandling. Du är varmt välkommen!
Beroende av godis. Kladdkaka. Fika. Jag behöver sådant för att må bra!
Eller … rättare sagt: jag har kanske inte riktigt fattat ännu att det förmodligen är frukt och grönt som min kropp egentligen behöver för att må bra.
Otaliga är de gånger jag har bestämt mig för att sluta äta godis och börja ett nytt och nyttigare liv. Det brukar gå sådär.
Jag är beroende av promenader. Av naturen. Jag behöver träden, skogen, vattnet och himlen. Jag behöver känna frisk luft och höra fåglarna i stället för stadens brus.
Ibland känns det nästan som att kroppen själv säger: Ut. Du behöver gå ut!
Jag är beroende av min telefon. Den var jobbig att erkänna. För hur många gånger tar man egentligen upp mobilen utan att ens veta varför?
Alldeles för ofta kommer jag på mig själv med att sitta och scrolla utan att egentligen veta vad jag letar efter. Facebook, Instagram, Aftonbladet, Expressen – och sedan tillbaka till Facebook igen. Som om något nytt och livsavgörande skulle ha hänt under de senaste minuterna.
För tio år sedan började jag dricka kaffe, och det dröjde inte särskilt länge innan det blev en naturlig del av min vardag. Till en början tänkte jag inte så mycket på det, men med tiden märkte jag att jag hade blivit beroende av koffeinet. I dag känner jag tydligt av det om jag inte får mitt kaffe. Jag blir trött, seg och har svårare att fokusera.
Det är som att kroppen vant sig vid kaffet och förväntar sig den där dagliga dosen för att jag ska fungera som vanligt. Kaffe har helt enkelt blivit en vana som är svår för mig att vara utan.
Så vad är egentligen ett beroende?
Enkelt uttryckt handlar det om att inte kunna sluta med någonting. Och vi människor verkar vara experter på att bli beroende av saker. Kaffe. Socker. Träning. Shopping. Bekräftelse. Sex. Arbete. Telefoner. Sociala medier…
Listan kan göras lång.
Och jag tror att vi ibland behöver våga ställa några obekväma frågor till oss själva:
Vad är jag beroende av?
Är mitt beroende bra eller dåligt?
Finns det någonting jag skulle behöva bli fri från?
Och kanske den svåraste frågan: Vad försöker jag dämpa?
Samtidigt funderar jag på om allt beroende verkligen är dåligt. I barnomsorgen och skolans värld pratar vi ofta om att barn ska bli självständiga. De ska klara sig själva. Inte vara beroende av andra. ”Kan själv!” är bland det första ett litet barn lär sig att säga. Och på något sätt fortsätter vi att säga samma sak hela livet, bara med andra ord.
Självständighet är naturligtvis viktigt. Men ibland undrar jag om vi har gått för långt. Vi människor är flockvarelser. Vi behöver varandra.Jag skulle aldrig må som jag gör idag utan den professionella hjälp jag fått genom mitt terapiarbete.
Jag har behövt andra människor. Och andra människor har ibland behövt mig. Det skulle vara en stor lögn om jag sa att jag var född för att leva helt för mig själv. När vi föds är vi små och hjälplösa. Vi behöver bli burna. Vi behöver mat, värme och trygghet. Vad jag vet finns det inga individualistiska bebisar. Ingen nyfödd reser sig upp på BB och säger: ”Tack för hjälpen. Nu klarar jag mig själv.”
Vi föds beroende av andra människor. Sedan går livet vidare. Våra föräldrar tar hand om oss. En dag kanske vi tar hand om våra föräldrar. Våra barn kanske en dag tar hand om oss. Vi behöver varandra. Och jag tror att det finns ett annat behov i oss också.
Ett behov av tro.
Av någonting större än oss själva.
Jag vill vara beroende av Gud. Inte på samma sätt som jag är beroende av min telefon. Inte ett rastlöst behov av att hela tiden kontrollera om Gud har skickat en ny notis. Utan ett djupare beroende.
Inte bara på söndagar.
Inte bara när livet kraschar.
Inte bara när jag har testat alla andra lösningar först.
Jag behöver dig mitt i vardagen. På promenaden. Vid fikabordet. När jag skrattar. När jag gråter. När jag scrollar alldeles för länge och när tankarna snurrar på natten.
Ett beroende som säger: jag klarar inte livet helt på egen hand.
Jag kommer förmodligen att fortsätta vara svag för godis. Jag kommer definitivt att fortsätta älska kladdkaka. Jag kommer att gå mina promenader, söka mig till naturen och antagligen ta upp telefonen fler gånger än jag borde. Men mitt i alla dessa beroenden finns ett beroende jag inte vill bli fri från. Mitt beroende av Gud.
Och kanske handlar livet inte om att bli helt oberoende. Kanske handlar det också om att upptäcka vad och vem vi väljer att vara beroende av.
Vad innebär det egentligen att vara sig själv? Det är en fråga som många av oss återvänder till, gång på gång genom livet
Vi får ständigt höra att vi ska ”vara oss själva”, som om det vore något självklart och enkelt. Men vilket jag är det vi egentligen menar? Vilken version av oss är den mest sanna?
Vi lever i en tid där äkthet hyllas och vi uppmuntras att vara oss själva, stå för våra åsikter och värderingar och inte gömma oss bakom masker. Samtidigt anpassar vi oss ständigt. Vi väljer våra ord utifrån situationen, tonläge efter sällskap och beter oss olika i olika sammanhang.
Men betyder det att vi är oäkta?
Eller är det helt enkelt en naturlig del av att vara människa?
Jag är inte samma person på jobbet som hemma. Jag skämtar annorlunda med mina vänner än med min familj. I vissa sammanhang tar jag plats, i andra håller jag mig i bakgrunden. Om någon följde mig genom en vanlig vecka skulle de kanske tro att de mötte flera olika människor.
Men de skulle bara ha mött olika sidor av mig.
Tänk dig ett träd. Det förändras med årstiderna. Under våren och sommaren bär det sin gröna krona. När hösten kommer skiftar löven i gult och rött, för att till slut falla till marken.
Ändå är det samma träd.
Kanske är det likadant med oss. Vi förändras med tiden och med sammanhanget, utan att för den skull förlora vår identitet.
Jag är inte en enda människa. Jag är ett samtal mellan alla de människor jag har varit, den människa jag är idag och den människa jag ännu håller på att bli.
I en tid där allt förväntas vara enkelt, snabbt och lätt att definiera är det kanske den största friheten av alla: att få vara mer än en sak. Att inte behöva definiera oss en gång för alla.
Och kanske är det just därför vi människor är så svåra att förstå. Vi är inte en rak berättelse. Vi är snarare ett bibliotek av berättelser. Vi bär våra tidigare kapitel inom oss samtidigt som vi skriver nya. Och ibland bläddrar livet tillbaka till en gammal sida, långt efter att vi trodde att berättelsen hade gått vidare.
Jag har läst berättelsen många gånger. Jesus kommer till Petrus och hans bror Andreas och säger: ”Kom och följ mig. Jag ska göra er till människofiskare.”
De står där med sina nät och sitt arbete, mitt i det liv som är deras vardag. Men när Jesus kallar på dem lämnar de genast sina nät och följer honom.
Fint.
Starkt.
Vilken tro de hade. Tänk att bara lämna allt och följa Jesus.
Men häromdagen började jag tänka på berättelsen på ett lite annat sätt. För ärligt talat, om samma sak hade hänt idag, vad hade jag tänkt då?
Föreställ dig att du är på jobbet när en främmande man plötsligt dyker upp och säger: ”Kom och följ mig”, och två av dina kollegor säger upp sig på stående fot, lämnar sina saker och går efter honom.
Vad hade du tänkt?
Förmodligen hade några varningsklockor börjat ringa. Vem är den här personen? Varför följer de honom? Har de verkligen tänkt igenom detta? För vi vet att det kan vara riskfyllt att blint följa starka och karismatiska människor.
På Jesu tid såg världen annorlunda ut och att följa en rabbin, en religiös ledare var inget främmande. På den tiden fanns det många lärjungar och som lärjunge fick man gå nära sin lärare, lyssna på undervisningen och lära sig. Det handlade inte bara om att förstå vad läraren sa, utan om att formas av honom och försöka leva på samma sätt
Men vanligtvis var det människor med rätt förutsättningar som förväntades gå den vägen. De som kunde studera. De som hade förmågan att ta till sig undervisningen. De som på olika sätt ansågs lämpade…
…och så kommer Jesus till några fiskare och säger ”Följ mig”.
Jesus börjar inte ens med att fråga efter deras utbildning. Han ber inte om deras meriter. Han håller ingen intervju med dem för att undersöka om de har tillräckligt djupa teologiska kunskaper. Han kallar vanliga människor.
Kanske är det en av de vackraste sakerna med Jesu kallelse. Han kallar inte bara de människor som redan verkar färdiga. Han kallar människor för att de ska följa honom och genom följandet bli formade.
Men berättelsen väcker också en fråga som känns minst lika aktuell idag. Vem följer vi? Det enkla och självklara svaret för oss som är kristna är förstås: Jesus.
Men om vi vågar tänka ett varv till blir frågan mer komplicerad. För vilka andra människor följer vi? Vilka röster lyssnar vi på? Vilka predikanter formar vår bild av Gud? Vilka författare påverkar vår teologi? Vilka poddar, klipp och inlägg får vår uppmärksamhet vecka efter vecka? Vilka människor har vi gett rätten att tolka Bibeln och det kristna livet åt oss?
Genom historien har människor följt starka och inflytelserika ledare. Ibland har det lett till något gott. Människor har blivit inspirerade, utmanade och hjälpta att växa. Men vi känner också till den andra sidan. Ledare som har missbrukat sin makt. Människor som har använt andras förtroende för sina egna syften. Karismatiska personligheter som blivit så stora att ingen längre vågat ställa frågor.
Problemet börjar kanske när vi slutar pröva det vi hör. När en människas ord automatiskt blir sanning. När vår lojalitet till en ledare blir starkare än vår vilja att söka Jesus.
Petrus och Andreas lämnade sina nät och följde Jesus. Frågan är vad vi själva har lämnat våra nät för?
Först för att köpa bullar på Svart Verkstan. Sedan för att köpa våfflor på Wåffelbaren.
Två långa köer på samma dag. Två gånger har vi frivilligt ställt oss bakom en massa människor, sakta rört oss framåt några steg i taget och tålmodigt väntat på vår tur.
Tänker att det finns något fint med att köa. Att köa är att acceptera att världen inte kretsar kring mig. Jag vill ha min bulle. Jag vill ha min våffla. Men personen framför mig vill precis samma sak, och av någon anledning har vi tillsammans bestämt att den som kom först också får sin bulle eller våffla först.
Någon sade att det är typiskt svenskt att köa. Jag vet inte om det stämmer, men vi verkar onekligen vara ganska bra på det.
Vi behöver inte ens ett kösystem. Det räcker att några människor står lite löst utspridda framför en disk. Alla vet ändå. Vem som kom först och vem som är näst på tur. Vi vet och nåde den som inte vet.
Det finns få saker som kan väcka en sådan kollektiv irritation som en person som råkar gå före i kön. Ingen säger nödvändigtvis något. Det behövs inte. Blickarna gör jobbet.
Jag minns fortfarande en gång när jag skulle köpa en cd på Najz Prajs, den sedan länge nedlagda skivbutiken i Örebro. Det var lång kö till kassan. Eller rättare sagt: det var lång kö till den ena kassan. Vid den andra var det nästan tomt.
Jag förstod inte riktigt varför. Kanske hade jag missat något, men för mig verkade det fullständigt logiskt att gå raka vägen fram till den lediga kassan. Så det gjorde jag.
Det var först när jag mötte blickarna från människorna i den långa kön som jag började ana att jag kanske hade brutit mot någon oskriven regel. Ingen sade något. Det behövdes inte. Blickarna sade allt. Den långa kön var till båda kassorna!
Jag minns dem än idag. Tydligen hade jag gått före i kön. Helt ovetande. Och få saker verkar provocera oss svenskar så mycket som någon som inte förstått hur kön fungerar.
Jag har köat till mycket i mitt liv. Till mat. Till toaletter. Till flyg. Och till konserter. Många konserter och då kan jag stå länge. Det märkliga är att jag nästan aldrig har köat till en gudstjänst. Jag har aldrig stått utanför en kyrka och hört någon fråga: ”Är det här kön till gudstjänsten?” Ingen har sovit i tält utanför kyrkan för att få en plats långt fram. Ingen har kommit flera timmar i förväg och sagt att det är viktigt att hamna nära scenen.
Vad är vi beredda att köa till? Kanske är det just det våra köer berättar om oss. Vad vi längtar efter. Och vad vi tycker är värt att vänta på.
Idag har jag köat för bullar och våfflor. Och det gjorde jag gärna.
Ändå finns det något i kontrasten som stannar kvar hos mig.
Tänk om vi längtade efter en gudstjänst som vi längtar efter en konsert. Tänk om vi vaknade på morgonen och tänkte: Vi måste åka tidigt, annars får vi ingen bra plats.
Frihet är något de flesta av oss värdesätter högt. Själva ordet väcker ofta positiva känslor och förknippas med möjligheten att själv bestämma över sitt liv. Vi har friheten att välja utbildning, yrke, partner och livsstil. Vi kan uttrycka våra åsikter och påverka riktningen våra liv tar. I dagens samhälle har dessa valmöjligheter blivit så självklara att de betraktas som en mänsklig rättighet.
Samtidigt finns det en sida av friheten som inte alltid är lika tilltalande, det ansvar som följer med den.
Den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir menar att frihet och ansvar förutsätter varandra. Om jag är fri att välja hur jag handlar måste jag också ta ansvar för mitt val. Det låter enkelt, men i vardagen är det betydligt mer komplicerat.
När saker går som vi vill tar vi gärna åt oss äran och ser framgången som ett resultat av våra egna val och beslut. Men när det går dåligt är det lätt att i stället skylla på situationen eller omständigheterna.
Jag hade inget val. Systemet fungerar så. Alla andra gjorde likadant.
Vi vill gärna ha friheten, men inte alltid det ansvar som följer med den.
I vardagen ställs vi ofta inför situationer där det inte finns något tydligt facit för vad som är rätt eller fel. Ska jag säga ifrån när någon behandlas illa? Ska jag hjälpa en människa som verkar behöva hjälp, även om jag egentligen har bråttom? Ska jag stå för min åsikt när det vore enklare att vara tyst?
Lagar, normer och andra människor kan hjälpa oss att fatta beslut, men i slutändan är det fortfarande vi som väljer hur vi agerar.
I boken Etik i professionellt lärarskap skriver Sara Irisdotter Aldenmyr, Ann Paulin och Kirsten Grønlien Zetterqvist:
Om människan som etisk aktör säger sig vara fri att välja handling, tillskriver hon samtidigt sin medmänniska samma frihet. Vi delar så att säga på den existentiella och etiska meningsuppgiften att se till att det är viktigt att vara människa.
Det är en tanke som för resonemanget om frihet ett steg längre. Friheten stannar inte vid mig.
Men friheten stannar inte vid mig. Om jag kräver rätten att forma mitt eget liv måste jag erkänna samma frihet hos andra. Jag kan inte hävda min egen frihet och samtidigt behandla andra människor som redskap, hinder eller statister i mitt liv.
Människorna runt omkring mig har, precis som jag, sina egna liv, tankar och känslor. De gör sina egna val, försöker hitta mening och skapa ett liv som känns rätt för dem.
Det är lätt att glömma att varje människa är så mycket mer än det vi först ser. Ofta placerar vi snabbt människor i olika fack utifrån deras politiska åsikter, yrke, kön eller sätt att leva. Jag kan tro att jag redan vet vem någon är, utan att egentligen känna personen.
Men att möta den andre som fri är att försöka se bortom mina egna föreställningar och acceptera att hon är mer än den färdigdefinierade bild jag har skapat av henne.
Kanske är det så att etik börjar i de vanliga möten vi har med människor varje dag. I hur jag bemöter andra, hur jag pratar med dem och om jag faktiskt tar mig tid att lyssna. Om jag ger den andra människan utrymme att vara mer än den bild jag redan har skapat.
Vi delar den existentiella och etiska uppgiften att se till att det är viktigt att vara människa.
Det är ett stort ansvar.
Samtidigt finns det något hoppfullt i tanken. Om våra handlingar faktiskt spelar roll betyder det också att vi kan påverka den värld vi lever i.
Frihet är inte bara att få göra precis vad man vill.
Frihet är också att inse att det jag väljer betyder något – både för mig och för andra människor.
Igår publicerade jag ett blogginlägg om min barnsliga förtjusning i solnedgångar. Ungefär samtidigt skrev min bloggvän Pedher Skoog en text om soluppgången. När jag läste hans text insåg jag att våra två inlägg egentligen handlade om samma sak. Han skrev om dagens början, jag om dess slut. Tillsammans berättade de om livets rytm.
Det finns vissa saker i livet som är så självklara att vi knappt tänker på det längre. Solen går upp. Solen går ner. Dag blir natt och natt blir dag. Det sker varje dygn, stilla och troget, utan fanfarer och utan att någon behöver påminna solen om dess uppgift. Men tänk om det en dag inte hände. Hur vore livet utan soluppgångar och solnedgångar?
Utan soluppgångar och solnedgångar skulle livet sakna sina naturliga hållpunkter. Antingen skulle vi leva i ett evigt mörker eller i ett ständigt dagsljus, en värld utan de mjuka övergångar som hjälper oss att orientera oss i tiden. Gryningen och skymningen är mer än bara övergångar mellan natt och dag, de påminner oss om tidens gång, om livets rytm.
Soluppgången påminner oss om att varje dag är en ny möjlighet. Den påminner oss om att börja om, att resa oss och försöka igen. Kanske är det därför en tidig morgon kan kännas så lugn. Världen har ännu inte hunnit bli stressig, och allt känns liksom möjligt.
Solnedgången säger något helt annat. Den berättar att det är okej att stanna upp. Att dagen är slut även om inte allt blev färdigt. Den inbjuder oss att känna tacksamhet för den dag vi fått.
Som någon en gång uttryckte det:
När solen går ner bär den med sig dagens bekymmer och lämnar plats för hoppet om morgondagen.
Okänd
Solens gång påminner oss om att allt förändras. Mörker följs av ljus, och ljus följs av mörker. Det är en rytm som speglar livet självt. Kanske borde vi därför stanna upp lite oftare. Inte för att vi måste, utan för att vi faktiskt har något vackert precis framför oss.
Kanske är det först när vi föreställer oss ett liv utan soluppgångar och solnedgångar som vi inser hur mycket de betyder. De ger inte bara ljus åt våra dagar, utan också rytm åt våra liv.
Igår kväll stod jag där igen, vid Undens strand och såg ännu en vacker solnedgång. Har ingen aning om hur många gånger jag har upplevt just detta skådespel, eller hur många bilder jag har tagit genom åren.
Ändå gör jag samma sak varje gång. Jag stannar upp. Tittar. Fotograferar. Njuter.
Det är bara att konstatera: jag är barnsligt förtjust i solnedgångar.
Det märkliga är att de egentligen alltid följer samma mönster. Ändå är ingen kväll den andra lik. Ljuset förändras, molnen målar nya tavlor och sjön speglar himlen på sitt alldeles egna sätt. Naturen upprepar sig, men aldrig exakt.
Jag är annars en människa som ständigt söker nya resmål att upptäcka, nya caféer att slå mig ner på, nya hamburgerhak att prova och nya naturupplevelser att bära med mig hem. Jag trivs med omvägar och spontana utflykter.
Samtidigt finns det en märklig rikedom i det som återkommer. En kopp kaffe på altanen. En promenad på samma stig. Eller att gång på gång återvända till samma plats, samma strand och samma solnedgång
Kanske är det just därför jag återvänder. Inte för att jag förväntar mig något annorlunda, utan för att jag vet vad jag får. Några minuter då världen saktar ner. Mobilen används inte för att scrolla, utan för att försöka fånga något som egentligen inte går att fånga.
Så jag kommer säkert att stå där igen vid Undens strand. Ta ännu fler bild som liknar de tusentals jag redan har tagit. Och ändå veta att just den här solnedgången är helt unik.
Urbans Tankar och Funderingar 