Urbans Tankar och Funderingar

Omsorgen är golvet i varje människas liv,
det vi står på, det vi tar stöd av, det som håller oss uppe. Omsorgen är alltings början. Utan omsorg dör den nyfödda.
Omsorgen finns i livets mitt. Även fyrtioåringen som sprudlar av livskraft,
som tror sig vara oberoende av andra
och suverän i sitt eget liv, bärs upp av omsorg. Och slutligen, i livets afton vägleder omsorgen i form av andras närvaro, den gamles avsked med tillvaron.

Arne Johan Vetlesen

Ju mer jag tänker på det, desto mer gillar jag tanken att omsorgen är golvet i varje människas liv.

Vi lägger sällan märke till golvet vi går på. Våra blickar dras mot allt annat i rummet. Vi tittar på möblerna, tavlorna på väggen eller utsikten. Men det är golvet som bär oss. Och först när det sviktar inser vi hur avgörande det är.

Kanske är det likadant med omsorgen. Vi lever i en tid där självständighet hyllas. Att klara sig själv har blivit ett ideal. Vi talar om självförverkligande, att stå på egna ben. Att klara sig själv. Att inte vara beroende av andra.

Men sanningen är att ingen människa någonsin har levt ett liv utan att bäras av andra. Under varje människa som står stadigt finns nästan alltid ett golv av omsorg.

Det börjar redan vid livets första andetag. Ett nyfött barn överlever inte genom vilja eller prestation. Det överlever därför att någon håller, matar och tröstar. Omsorgen är liksom inte ett tillägg till livet, den är själva förutsättningen för att livet ska fortsätta.

Men den slutar inte där. Den finns också mitt i livet, även om den ibland blir osynlig. Den visar sig i partnern som frågar hur dagen har varit. I kollegan som märker att man ser trött ut. I vännen som skickar ett meddelande utan någon särskild anledning. I läraren eller förskolepersonalen som varje dag ser till att barn känner sig trygga nog att våga leka, utforska och lära.

Vi bärs av varandra betydligt mer än vi gärna erkänner.

Kanske är ett av vår tids största missförstånd att beroende ses som ett nederlag. Men människans värdighet mäts inte i hur självständig hon är, utan i hennes förmåga att leva i ömsesidighet – att både ge och ta emot omsorg. Först när golvet sviktar inser vi att det är just det som hela tiden har burit oss.

/ Urban

Det finns frågor som är större än de först verkar. Lenny Kravitz ställer en sådan i sin klassiska låt Are You Gonna Go My Way?

Det är lätt att fastna för det ikoniska gitarriffet och den explosiva energin. Men bakom de högljudda gitarrerna finns en fråga som träffar rakt i hjärtat: Vilken väg tänker du gå?

Lenny Kravitz har själv sagt att ”Are You Gonna Go My Way” är skriven ur Jesu perspektiv. Att han tänkte sig att det är Jesus som ställer frågan. Inte som en befallning. Inte som ett hot. Utan som en inbjudan.

Och att frågan egentligen handlar om kärlekens väg. Eller för att citera en annan av Kravitz låtar:

Love is gentle as a rose. And love can conquer any war. It’s time to take a stand. Brothers and sisters, join hands. We’ve got to let love rule

Kravitz fråga: Are you gonna go my way? Är en fråga vi möter oftare än vi tror. Varje dag finns människor, företag, politiker, influencers och organisationer som försöker få oss att följa just deras väg. Köp det här. Tyck så här. Lev så här. Se ut så här. Tro på det här.

Det märkliga är att vi sällan märker hur lätt vi låter andra välja riktning åt oss. Vi följer strömmen därför att det är enklare än att stanna upp och fundera över vart den egentligen leder.

Och vår tids största utmaningar inte är att hitta en väg. Det finns hur många som helst.
Utmaningen är att välja den som är rätt.

När Lenny Kravitz sjunger Are You Gonna Go My Way? hör jag ekot av Jesu röst genom evangelierna.

En fråga som inte kan besvaras med ord eller teologi, utan med livet självt. Inte: Vad tycker du om mig? Inte: Har du förstått allt? Utan:
”Är du villig att gå min väg?” Det är en fråga som ställs till varje generation. Och den väntar fortfarande på ett personligt svar.

/ Urban

Vi lever i en tid där känslor har fått ett allt större utrymme. Det är i grunden något gott. Att kunna sätta ord på sorg, ilska, rädsla och besvikelse är en styrka. Känslor är en del av att vara människa.

Men det finns en viktig skillnad som ibland verkar ha suddats ut. Att förstå varför någon reagerar som den gör är inte samma sak som att ursäkta beteendet.

Jag kan förstå att någon blir arg. Jag kan förstå att en människa som är stressad, sårad eller utmattad reagerar kraftigare än vanligt. Jag kan till och med känna igen mig. Men förståelse får aldrig bli en fribiljett för dåligt beteende.

Vi förklarar gärna våra handlingar med våra känslor. ”Jag var så arg.” ”Jag var sårad.” ”Jag kunde inte hjälpa det.”

Känslor kan förklara våra handlingar. Men de befriar oss aldrig från ansvaret för dem.

Har jag alltid agerat hundraprocentigt rätt? Har jag alltid handlat etiskt och moraliskt rätt när jag varit besviken, trött eller haft kroppen fylld av adrenalin? Nej. Jag har också fattat tveksamma beslut, reagerat märkligt och ibland betett mig på ett dåligt sätt både i andras ögon och enligt mig själv.

Just därför har jag blivit allt mer övertygad om att känslor kan förklara ett beteende, men de kan aldrig ursäkta det. Att säga ”Jag var arg” eller ”Jag mådde dåligt” kan hjälpa andra att förstå vad som hände. Men ansvaret för mina ord och handlingar är fortfarande mitt.

Vi bär alla på känslor, och vi kan inte alltid styra vad vi känner. Men vi har alltid ett ansvar för hur vi behandlar andra.

Ilska kan förklara en höjd röst, men aldrig rättfärdiga en förolämpning. Rädsla kan förklara att någon drar sig undan, men aldrig ursäkta en lögn. Besvikelse kan vara äkta, men den ger ingen människa rätt att förnedra en annan.

Kanske är det just där mognad börjar. Inte när vi slutar känna starkt, utan när vi lär oss att våra känslor inte behöver styra våra handlingar. Och det är inte ett tecken på svaghet att be om ursäkt. Tvärtom. Det är ett tecken på styrka. Den som ber om ursäkt erkänner att känslorna var verkliga, men vägrar låta dem bli en ursäkt för sitt beteende.

/ Urban

På två dagar har vi besökt två platser som båda kallar sig Världens ände. Först Arkösund och sedan Trosa.

Arkösund kallas ibland ”Världens ände”, eftersom samhället länge upplevdes som den yttersta utposten innan den vidsträckta S:t Anna-skärgården tog vid. Här tog landet slut och havet tog över.

Trosa har också länge burit smeknamnet ”Världens ände”, eftersom staden förr låg vid slutet av vägen. När man väl kommit fram fanns ingen väg vidare – ville man åka därifrån fick man vända och köra samma väg tillbaka. För många gav det känslan av att ha nått vägens, och kanske också världens ände.

Jag kunde inte låta bli att le åt tanken. Hur kan det finnas två platser som båda kallar sig Världens ände? Egentligen finns det förstås många fler. Människan har alltid velat sätta namn på platser där vägen tycks ta slut, landskapet öppnar sig och det känns som om man kommit så långt man kan komma.

Medan jag stod där började jag fundera på en annan sorts världens ände. För de flesta av oss kommer livet någon gång till en plats där det känns som om vägen tar slut.

Ett dödsbesked. En sjukdom. Att förlora ett arbete. En utmattning. Ett svek. En dröm som går i kras…

Vi talar ibland om att ha kommit till vägs ände. När marken försvinner under fötterna och framtiden ligger dold i dimma är det nästan omöjligt att föreställa sig att solen någon gång ska gå upp igen.

När jag själv ser tillbaka på mitt liv finns det sådana platser. Stunder då jag trodde att allt var över. Att det inte fanns någon väg framåt. Att livet hade nått sitt slut, åtminstone det liv jag hade tänkt mig.

Men livet fortsatte, inte genom att sudda ut det som hänt. Inte genom att ge enkla svar eller snabba lösningar. Utan genom att låta en ny stig växa fram där jag bara såg ett stup. Jag hade bara svårt att se det medan jag stod där. För när vi befinner oss mitt i sorgen eller krisen är sikten begränsad. Vi ser det vi har förlorat, men inte det som ännu väntar.

Kanske är det därför jag tycker om de där platserna som kallas Världens ände. De påminner mig om att det som ser ut som slutet från ett håll ofta bara är början från ett annat.

/ Urban

Det sägs ofta att goda relationer handlar om kommunikation. Men kanske handlar de ännu mer om tolkningar. Inte bara om vad som faktiskt sägs, utan om vad vi tror att den andra menar.

Alla relationer bygger på tolkningar. Inte på absoluta sanningar eller fakta, utan på hur vi uppfattar ord, tonfall, blickar, tystnad och handlingar. Vi tolkar det som sägs, men också det som inte sägs. Vi läser in avsikter, känslor och motiv – ofta utan att veta om våra slutsatser stämmer.

Detta gäller kärleksrelationer, vänskap, arbetskollegor, syskon, föräldrar och barn, grannar.

Vi tror gärna att vi reagerar på det människor gör. Men många gånger reagerar vi egentligen på vår egen tolkning av det de gör. Och där, i glappet mellan verkligheten och vår tolkning av den, föds nog många missförstånd, konflikter och sår.

Ingen av oss har tillgång till andras tankar, intentioner eller inre liv. Vi ser handlingar, hör ord, snappar upp tonfall och fyller sedan i resten själva.

Hon svarade kort – hon är irriterad. Han glömde – alltså bryr han sig inte. Hon gick förbi utan att hälsa – hon ville nog undvika mig. Han svarade inte på mitt sms  – vår vänskap betyder nog inte så mycket.

Men egentligen vet vi väldigt lite. Vi vet inte om det korta svaret berodde på stress eller trötthet, om det glömda var ett ärligt misstag, om personen som gick förbi helt enkelt var djupt försjunken i sina egna tankar eller om det obesvarade sms:et aldrig hann bli besvarat.

Ändå fyller vi gärna i luckorna själva. Och märkligt nog väljer vi ofta den hårdaste möjliga förklaringen – den som gör mest ont.

Tänk om vi istället övade oss i snäll tolkning. Inte en naiv tolkning. Inte att blunda för dåligt beteende eller låta människor köra över våra gränser.

Utan en generös tolkning som säger: Jag kanske inte har hela bilden. Kanske var personen stressad. Kanske bar hon på en sorg jag inte känner till. Kanske glömde han – inte för att jag är oviktig, utan för att livet ibland blir mer än man mäktar med.

Den generösa tolkningen handlar inte om att alltid ha rätt. Den handlar om att ge andra samma utrymme för mänskliga misstag som vi hoppas att de ska ge oss. För ärligt talat – hur ofta önskar vi inte själva att någon skulle tolka oss lite vänligare, lite mer nådefullt, när vi säger fel, glömmer något eller inte orkar vara vårt bästa jag?

Kanske är det just där goda relationer börjar. Inte i att vi alltid kommunicerar perfekt, utan i att vi väljer att tolka varandra med lite mer ödmjukhet, lite mer tålamod och lite mer kärlek.

/ Urban

Den senaste tiden har jag fördjupat mig i litteratur om lek, och jag trodde nog att trettio år inom barnomsorgen hade lärt mig det mesta om ämnet. Men ju mer jag läser, desto mer inser jag hur omfattande och komplext lek egentligen är.

Och det är en märklig tid vi lever i. Redan i förskolan förväntas barn förberedas inför skolan, arbetslivet och framtiden. Samtidigt tycks leken allt oftare behöva berättigas genom vad den bidrar med eller vilka färdigheter barnen förväntas utveckla genom den.

Men tänk om leken inte behöver motiveras alls? Tänk om den har ett värde i sig själv?

Fröbel beskrev den vackraste bilden av barndomen som lekande barn som är så uppslukade av leken att de till slut somnar av ren utmattning. Den bilden säger något viktigt. Barn leker inte för att bli bättre på något. De leker för att de vill. För att det är roligt. För att de upplever glädje, frihet och gemenskap.

Psykologen Mihaly Csikszentmihalyi beskriver detta som ett flow – ett tillstånd där själva aktiviteten är belöningen. Det behövs inget yttre mål. Upplevelsen är tillräcklig.

Ändå verkar vuxenvärlden ha svårt att acceptera det.

På många håll får den fria leken allt mindre utrymme till förmån för planerade och målinriktade aktiviteter där lärandet ofta står i centrum.

Om ett barn bygger med klossar ska det helst handla om matematik. Om barn springer runt på gården ska det utveckla motoriken. Om de målar ska det handla om estetik och finmotorik. Om de sjunger ska det stärka språkutvecklingen. Om de leker rollekar ska de träna social kompetens. Om de gräver i sandlådan ska de utforska naturvetenskapliga fenomen.

Men tänk om barn ibland bara bygger för att det är roligt. Springer för att de har spring i benen. Målar för att de vill skapa. Sjunger för att de tycker om att sjunga. Leker för lekens egen skull.

Kanske behöver inte varje stund motiveras med ett lärandemål. Ibland är själva leken, nyfikenheten och glädjen tillräckliga. Och kanske är det just därför som lärandet så ofta uppstår – inte som ett mål, utan som en följd av en meningsfull lek.

Kanske håller vi på att ta ifrån barn något ovärderligt när vi inte längre låter leken få vara just lek.

Om leken alltid ska vara ett medel för något annat, förlorar den sitt egenvärde. Flera forskare ifrågasätter dessutom den gamla tanken att barn främst leker för att träna inför vuxenlivet. Tvärtom visar flera forskare att lekens viktigaste funktion finns i nuet.

Barn leker därför att leken är meningsfull här och nu.

/ Urban

Jag behöver gå ner i vikt. Den insikten går inte längre att komma runt. Vågen ljuger inte, och kroppen skickar sina signaler. Ska jag lyckas måste jag förändra mina matvanor. Det finns inga genvägar. Det som kommer in genom munnen påverkar kroppen, så enkelt är det. Just den insikten fick mig att tänka på Jesu ord:

Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.

Matteusevangeliet 15:11

Vid första anblicken kan orden låta märkliga. Mat spelar ju faktiskt roll. Vi vet att det vi äter påverkar vår kropp och vår hälsa. Men Jesus pekar på något som är ännu viktigare. Han vill flytta vår uppmärksamhet från det yttre till det inre, från det vi stoppar i munnen till det som finns i hjärtat.

Det väcker en annan fråga hos mig. Om jag behöver vara medveten om vad jag äter för kroppens skull, borde jag då inte vara minst lika medveten om vad jag släpper in genom ögon och öron – det som formar mina tankar, mitt hjärta och till slut mina ord?

Vi lever i en tid där vi konsumerar mer information än någon generation före oss. Nyheter, sociala medier, poddar, debatter, kommentarer och underhållning fyller våra dagar. Vi matar inte bara våra kroppar. Vi matar också våra tankar. Det vi ser, hör och tar till oss formar vårt inre och det märks så småningom i hur vi talar och handlar.

Om jag ständigt lyssnar till människor som klagar, är det inte konstigt om jag själv blir en som klagar. Om jag matar mig med ilska blir det lätt ilska som kommer ut. Om jag lever på cynism blir mina ord cyniska.

Det som går in genom öronen och ögonen hittar förr eller senare vägen ut genom munnen.

Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen

Matteusevangeliet 12:34

Jesus säger att det är orden som avslöjar hjärtat. Munnen är egentligen bara högtalaren. Hjärtat är mikrofonen.

Kanske handlar den viktigaste dieten inte bara om mindre socker, färre kalorier eller vad som ligger på tallriken. Kanske handlar den lika mycket om vad vi ger näring åt i vårt inre. Om vi vill att våra ord ska bära värme, sanning och hopp behöver vi också fylla våra hjärtan med sådant som föder just det.

Jag vill fortfarande gå ner i vikt. Det är ett mål jag behöver ta på allvar. Men jag vill inte bli lättare på utsidan om jag samtidigt blir tyngre på insidan. Kroppen behöver god näring men hjärtat behöver det ännu mer.

/ Urban

Det finns uttryck som låter så självklara att man nickar instämmande utan att egentligen fundera över dem. ”Den bästa träningen är den som blir gjord” är ett sådant.

Klokt. Rimligt. Typ omöjligt att argumentera emot tänker man och går vidare. Tills en ouppackad steppbräda i sovrummet plötsligt får en att fundera över hur svårt det kan vara att leva efter dem.

Tidigt i våras bestämde jag mig. Nu skulle jag ta hand om mitt artrosknä. Så jag köpte en steppbräda för att kunna utföra de övningar jag fått av fysioterapeuten.

Kartongen hamnade i sovrummet. Och där står den fortfarande oppackad.

När jag köpt steppbrädan hände något oväntat. Knät började kännas bättre. Smärtan avtog och med den försvann också känslan av brådska. Det som nyss varit viktigt gled sakta ner på listan över sådant jag skulle ta tag i ”sen”.

Jag tänkte ”Jag börjar nästa vecka.” Och nästa vecka blev nästa månad. Till slut blev steppbrädan en del av inredningen. Nu har den stått där så länge att den nästan ser hemmastadd ut!

Det är märkligt hur vi människor fungerar. Vi reagerar på det akuta. Vi söker lösningar när något gör ont, men när värken lättar tror vi gärna att problemet har försvunnit. Som om kroppen inte längre behöver vår omsorg bara för att den slutat ropa på hjälp. Vi glömmer att det kanske var just förebyggandet som var poängen från början.

Det är lätt att ta det som fungerar för givet.
Ett knä som bär. Ett hjärta som slår utan att vi tänker på det. Lungor som fylls med luft. Vi märker dem mest när något inte längre fungerar som det ska. Först då blir vi påminda om hur mycket av livet som faktiskt bärs upp av det vi aldrig brukar ägna en tanke.

Jag har insett att motivation är en opålitlig följeslagare. Den dyker upp när man minst behöver den och försvinner precis när man borde sätta igång. Kanske är det därför så många träningsredskap blir dammsamlare. De är köpta med de bästa av intentioner, men intentioner tränar inga muskler.

Det kanske är det dags att packa upp steppbrädan. Inte för att knät gör ont just nu, utan för att jag gärna vill att det ska fortsätta kännas bra.

Den ouppackade steppbrädan har blivit en påminnelse om dålig disciplin, men framförallt en påminnelse om hur lätt det är att skjuta upp det förebyggande. Tänker att vi människor är bra på att släcka bränder, men betydligt sämre på att vattna innan det börjar brinna.

/ Urban

Det första man lägger märke till när man vandrar i Tivedens nationalpark är inte tystnaden, de mäktiga stenblocken eller den djupa skogen. Det är rötterna.

De breder ut sig kors och tvärs över stigarna – knotiga, sega och ibland förrädiska. För att ta sig fram måste man både lyfta blicken och hålla den fäst vid marken. Ett enda ögonblicks ouppmärksamhet räcker för att man ska snubbla.

Rötterna har inte alltid sett ut så. De har blivit synliga för att tusentals vandrarkängor under årens lopp slitit bort mossa och jord.

Och ju fler som gått där, desto mer blottas det som en gång låg dolt.

Den tanken följde mig resten av vandringen. Kanske fungerar inte bara skogens rötter på det sättet.

Vi människor bär också på rötter. De ligger sällan synliga, men de bär oss ändå. Våra värderingar, erfarenheter, relationer och minnen ligger ofta gömda under ytan, som trädens rotsystem under marken. De håller oss upprätta när det blåser. De ger oss näring när livet känns magert. De berättar varifrån vi kommer, långt innan vi själva kan sätta ord på det.

Ett träd med djupa rötter kan stå emot stormar. Så är det också med människor. Den som har en trygg förankring klarar livets stormar bättre. Inte för att de aldrig faller, utan för att de har något att resa sig mot.

Har du någon gång funderat över vad som egentligen utgör dina rötter?

Är det platsen där du växte upp, människorna som uppfostrade dig eller erfarenheterna som gjort dig till den du är?

Med åren har jag allt mer insett att livets rötter handlar om betydligt mer än vårt ursprung, de handlar om vår identitet.

Samtidigt kan rötter också kännas tunga. Alla har inte en trygg uppväxt eller en plats de längtar tillbaka till. Då kanske livets största utmaning är att skapa nya rötter. Att bygga ett sammanhang där man känner sig hemma och vågar växa. Precis som ett träd kan slå rot på en ny plats kan också människor hitta ett nytt hem och en ny gemenskap.

Kanske är det just det som är livets rötter. Inte bara det vi kommer ifrån, utan också det vi väljer att ta med oss vidare. Våra erfarenheter formar oss, men de behöver inte begränsa oss. De kan i stället bli grunden för något nytt. För utan rötter är det svårt att stå stadigt. Men utan modet att växa blir inte heller trädet särskilt högt.

/ Urban

När jag satt och läste om barns lek i morse stötte jag på en tanke om reflektion i Birgitta Knutsdotter Olofssons bok: Den fria lekens pedagogik som fick mig att stanna upp.

Ordet reflektion betyder böja tillbaka, det vill säga att upplevelser tas tillbaka från minnet för att konkretiseras i det yttre igen. Vi återupplever det vi varit med om och det blir tydligt, hanterbart och möjligt att bearbeta.

Birgitta Knutsdotter Olofsson

Ordet reflektion betyder att böja tillbaka. Jag gillar den bilden. Den påminner om något som är lätt att glömma i en tid där allt går fort och där vi lätt tror att livet blir rikare ju fler upplevelser vi samlar på oss.

Jag är inte annorlunda. Jag dras också till det nya, jagar gärna nästa upplevelse och fyller kalendern. För samtidigt som jag skriver detta sitter jag och funderar på vilka naturområden, slott och caféer jag vill besöka i sommar.

Men vi lever inte bara av det vi är med om, utan av det vi förstår av det vi varit med om. Och kanske är det så att vi är skickliga på att uppleva, men mindre skickliga på att bearbeta?

Jag börjar ana att det inte är de nya intrycken som förändrar mig mest. Det är först när jag stannar upp och ser tillbaka som jag förstår vad en upplevelse faktiskt har gjort med mig.

Kanske är det just det reflektion handlar om: att böja tillbaka blicken. Att ge det vi redan har varit med om en chans att sjunka in. För det är kanske inte mängden upplevelser som gör livet rikt, utan vad de får bli inom oss.

Utan reflektion riskerar livet att bli en lång rad händelser som aldrig riktigt blir erfarenheter.

Att böja livet tillbaka innebär därför inte att vända sig bort från framtiden. Tvärtom kan det vara det bästa sättet att möta den. För den som förstår varifrån den kommer har också lättare att välja vart den är på väg.

/ Urban