När vi i somras var på semester i Italien besökte vi många kyrkor, och varje gång vi klev in sänkte vi automatiskt rösten. Inte för att någon sa åt oss, utan för att rummet i sig tycktes inbjuda till stillhet och respekt.
Det finns en vördnad där som är svår att värja sig mot. Människor rör sig långsammare. Huvuden böjs. Och jag förstår varför. Utsmyckningarna, marmorgolven och ljuset tycks alla viska samma sak: Här finns något större än du!

Vi kristna, inklusive jag själv har ibland en tendens att tala om Gud som en vän. Men om Gud är Gud, då är han inte bara en kompis vid vår sida. Han är helig, avskild, större och djupare än allt vi kan förstå, formulera eller kontrollera.
Samtidigt finns det något som skaver inom mig. Jag vill inte bara tro på en Gud som är helig och fjärran, upphöjd bakom guld och altaren. Jag vill tro på en Gud som är närvarande och nära. En Gud jag kan tala med när jag är arg. När jag tvivlar. När jag inte förstår. En Gud som inte blir kränkt av min ärlighet, utan bär den.
Det är här paradoxen blir vacker: Gud är både helig och nära.
Det är här paradoxen blir vacker: Gud är både helig och nära. Hans helighet innebär inte distans, utan hans olikhet från oss gör honom förmögen att älska fullkomligt, utan att tröttna, svika eller dra sig undan.
Och närhet innebär inte att Gud blir vardaglig eller tappar sin värdighet. Det betyder att den Helige själv väljer att komma oss nära, att stiga in i våra liv, våra hem och våra hjärtan.
Kanske förlorar tron en dimension om vi bara håller oss fast vid det ena. Om Gud enbart uppfattas som helig kan han framstå som skrämmande och avlägsen. En Gud vi fruktar men inte vågar närma oss. Om han däremot bara ses som en nära vän riskerar han att bli för liten, en Gud vi talar med men inte längre visar respekt för.

När de två förenas, händer något. Då kan jag gå in i en vacker kyrka och fyllas av vördnad och samtidigt gå ut ur den och tala med Gud som med en Far, en Vän.
Och kanske är det just där tron blir levande. när Gud får vara helig och stor, men ändå väljer att vara nära mig. När jag får böja mitt huvud i vördnad, viska mina böner i tystnad. Men också ropa ut min glädje, min sorg, mina ilska och mina tvivel.
/ Urban
PS.. Bilderna är från Amalfikatedralen Duomo di Amalfi; Cattedrale di Sant’Andrea DS.










