Urbans Tankar och Funderingar

The only baggage you can bring is all that you can’t leave behind.

Det enda bagage du kan ta med dig är det du inte kan lämna kvar.

Jag tycker om den bilden, för livet är på många sätt en resa där vi hela tiden packar och packar om våra väskor. Något läggs till. Något tas bort. Människor kommer in i våra liv och människor försvinner. Drömmar förändras. Det som en gång verkade oerhört viktigt kan några år senare kännas nästan betydelselöst.

Och under ett liv hinner man samla på sig ganska mycket.

Inte bara saker.

Minnen. Erfarenheter. Relationer. Drömmar. Förhoppningar. Misslyckanden. Ord som människor har sagt. Bilder av vem man är och vem man borde vara. Saker man är stolt över och sådant man helst skulle vilja göra ogjort.

En del av det vill jag bära med mig.

Annat skulle jag må bättre av att lämna kvar.

Jag tror att jag under stora delar av mitt liv har varit ganska bra på att bära. Kanske ibland lite för bra. Jag har kunnat stoppa ner ännu en sak i ryggsäcken och tänka, lite till klarar jag:

Krav och ansvar, förväntningar, jobbiga saker som hänt, saker jag önskar att jag gjort annorlunda och oro för sådant som kanske aldrig ens kommer att inträffa.

Men till slut blir väskan tung.

Det märkliga är att man kan vänja sig vid tyngden. Man fortsätter gå och tänker att det är så här livet ska kännas. Först när man någon gång lyckas lägga ifrån sig något inser man hur mycket kraft det faktiskt tog att bära det.

Kanske är det därför de två orden i refrängen till U2:s Walk On är så starka.

Walk on.

Gå vidare.

Fortsätt gå.

Två enkla ord. Men ibland bland de svåraste som finns.

Inte spring.

Inte glöm.

Inte låtsas som att ingenting har hänt.

Bara gå.

Ett steg till.

Och sedan ett till.

Att gå vidare betyder inte att det som hänt plötsligt saknar betydelse. Det betyder inte att sorgen är borta eller att alla sår har läkt. Ibland betyder det bara att man bestämmer sig för att det som ligger bakom inte längre ska få bestämma riktningen.

Ibland tror vi att vi måste ha förstått allt innan vi kan gå vidare, men så fungerar livet sällan.

Ibland går vi vidare med frågor vi aldrig får svar på.

bland går vi vidare med ärr.

Men vi går.

Jag har många gånger tänkt att livet borde ha någon sorts ångra-knapp. Att det skulle gå att återvända till vissa situationer och säga något annat. Göra något annat. Välja en annan väg.

Det finns saker jag gärna hade gjort annorlunda. Stunder då jag sagt fel, valt fel eller inte varit den människa jag önskar att jag hade varit.

Men livet går inte att backa, det finns bara vägen vidare.

And I know it aches, and your heart it breaks, and you can only take so much.

Livet, det gör ont. Hjärtan går sönder. Och en människa kan bara bära en viss mängd.

Ändå har jag många gånger levt som om motsatsen vore sann. Som om jag borde klara lite till. Prestera lite mer. Vara lite starkare. Hin­na lite mer. Vara den där människan som alltid orkar, alltid ställer upp och alltid har kontroll. Men vi människor är inte byggda för att bära allt.

Förr eller senare måste något få läggas ner.

Mot slutet av Walk on kommer också en annan uppmaning: Leave it behind

Lämna det bakom dig.

Kanske hör de ihop. För att kunna fortsätta gå måste vi ibland lämna något. Vi kan inte ta med oss allt. Och kanske är det en av livets svåraste lärdomar: att förstå vad som ska följa med och vad som får stanna kvar.

Jag är snart femtio år. Det är en märklig plats i livet att befinna sig på. Bakom mig finns nästan ett halvt sekel av människor, arbete, tro, tvivel, glädje, sorg, vägval och erfarenheter. Framför mig finns förhoppningsvis många år, men de känns inte längre obegränsade på samma sätt som när jag var tjugo.

Kanske gör det frågan ännu viktigare:

Vad vill jag lämna bakom mig? Och vad vill jag bära med mig vidare?

Det finns mycket i livet som jag inte vill lämna bakom mig. Människorna jag älskar och samtalen som har förändrat mig. Skratten, promenaderna och musiken som följt mig genom olika perioder i livet. Stunderna då någon trodde på mig när jag själv hade svårt att göra det. Tron, också när den varit mer fylld av frågor än av svar. Hoppet om att det fortfarande finns nya vägar att gå. Och tacksamheten över allt det som faktiskt har burit mig hit.

Det är märkligt att sådant som betyder allra mest ofta är sådant som inte går att väga, mäta eller sätta ett pris på.

Det går inte att köpa.

Det går inte att sälja.

Och egentligen kan ingen annan ta det ifrån oss.

Kanske är det just därför kärleken i Walk on beskrivs som det enda verkliga bagaget.

And love is not the easy thing. The only baggage you can bring.

Kärleken är inte enkel.

Den kostar. Den gör oss sårbara. Att älska någon innebär också risken att en dag sakna och förlora.

Och ändå är det kärleken vi skulle välja att bära med oss.

När mycket annat skalas bort är det inte vad jag ägde som återstår. Inte vad jag tjänade. Inte hur mycket jag hann göra. Inte hur framgångsrik jag verkade i andras ögon. Utan människorna. Relationerna. Stunderna.

Kanske är livet en lång övning i att förstå skillnaden mellan det som är viktigt och det som bara verkar viktigt.

/ Urban

I slutet av september är det 50 år sedan U2 bildades. Ett halvt sekel av musik, texter, konserter och låtar som på olika sätt har följt människor genom livet, och som också har betytt mycket för mig personligen.

För att uppmärksamma jubileet kommer jag under september att publicera ett antal blogginlägg med utgångspunkt i olika U2-låtar.

Inläggen kommer inte i första hand att handla om musiken i sig, utan om de tankar, minnen, frågor och känslor som låtarna väcker hos mig. Ibland kanske det handlar om tro och tvivel, ibland om livet, relationer eller om den värld vi lever i.

Det finns låttitlar som nästan rymmer en hel berättelse, Running to Stand Still är en sådan.

Det finns människor som springer för att komma fram. Och så finns det människor som springer för att slippa känna efter. Som springer för att slippa stanna.

Running to Stand Still är en mörk berättelse. En berättelse om beroende, flykt och desperation. Om en människa som försöker hitta en väg ut ur något som blivit för tungt att leva i. Men ju mer jag lyssnar på låten, desto mindre tycker jag att den bara handlar om heroin. Den handlar också om oss. Om alla våra sätt att fly.

Vi springer genom livet med kalendern full och telefonen i handen. Vi fyller våra dagar med arbete, måsten, konsumtion, projekt och planer.

Vi fortsätter scrolla och håller oss ständigt sysselsatta för att slippa höra det som blir tydligt först när det blir tyst.

Tystnaden kan vara obekväm. Där kan sådant finnas som vi helst vill slippa möta. Sorgen vi inte riktigt har bearbetat. Oron vi försöker hålla undan. Ensamheten. Skammen. Känslan av att inte räcka till.

Mitt i låten finns en märklig rad:

You got to cry without weeping.

Kanske är det just så det ibland känns att bära på sådant som gör ont. På utsidan fortsätter livet nästan som vanligt. Man går till jobbet, handlar och gör det som förväntas. Men någonstans där inne pågår något helt annat.

Det finns tårar som aldrig når ögonen. Sorg som inte syns. Oro som bärs i tysthet. Smärta som blivit så väl inövad att omgivningen kanske inte ens märker den.

Så vi fortsätter att springa. Genom dagar som fylls till brädden, genom brus och distraktioner, med en känsla av att rörelsen i sig måste betyda att vi är på väg bort från det som gör ont.

Run from the darkness in the night.

Vi har nog alla sådant mörker. Sådant vi helst skulle vilja lägga bakom oss. Saker vi ångrar.
Saker vi oroar oss för. Saker andra gjort mot oss och saker vi själva gjort. Rädslor för framtiden. Och ibland tänker vi att bara vi rör oss tillräckligt snabbt kommer mörkret inte hinna ikapp. Problemet är bara att mörkret ofta är en uthållig löpare.

Ibland springer vi så snabbt att vi nästan lyckas övertyga oss själva om att vi faktiskt är på väg någonstans. Men ibland stannar vi till.
Och då kommer insikten. Vi har rört oss hela tiden, men ändå inte kommit vidare.
Vi har sprungit långt. Men står fortfarande kvar.

Det är det som gör titeln Running to Stand Still så smärtsamt träffande. Bilden av en människa som använder all sin kraft för att fly, men som ändå inte kommer vidare. Beroenden fungerar ofta så. De lovar en väg ut. En stunds lättnad. En paus från verkligheten. Några minuter då livet känns lite enklare att bära. Men det som först verkade vara en flyktväg kan långsamt förvandlas till ännu ett fängelse.

Låten börjar med ett uppvaknande. En kvinna vaknar och inser att någonting måste hända: I gotta do something about where we’re going.

Någonting måste förändras. Förr eller senare tror jag att den insikten når de flesta av oss. Inte alltid som en dramatisk vändpunkt, utan ibland bara som en stilla tanke mitt i en helt vanlig vardag: Jag kan inte fortsätta så här. Något behöver bli annorlunda. Jag måste fundera över vart jag egentligen är på väg.
Och kanske är det just där förändringen börjar. Inte i att öka tempot, kämpa hårdare eller springa ännu fortare.

Ibland tror vi att friheten finns i flykten. Men kanske börjar friheten först när vi slutar springa. När vi vågar stanna.

/ Urban

På frågan om ”vad man får säga” brukar jag svara: ”Man får säga vad man vill. Men man kan göra sig medveten om att hur man talar om barn kan få konsekvenser och påverka hur man tänker om dem, hur man bemöter dem och hur man agerar gentemot dem. Ett sådant resonemang blir relevant om vi föreställer oss att språket inte bara avbildar den så kallade verkligheten, utan faktiskt också är med och skapar – konstruerar – den.

Linda Palla

Nu är jag igång med termin två på min utbildning till förskollärare, och när jag idag satt ute i solen med kurslitteraturen i handen fastnade jag för några rader som väckte något hos mig. Tankarna började vandra, och ur de där raderna växte så småningom den här bloggtexten fram.

Man får säga vad man vill.

Det är på sätt och vis sant. Vi har rätt att uttrycka våra tankar, våra frustrationer och våra upplevelser. Men frågan är inte bara vad vi får säga, utan vad våra ord gör med oss.

Kanske är det så att ord inte bara beskriver människor. Ibland är de också med och formar dem.

Vi människor tycks ha ett behov av att sätta etiketter på varandra. Kanske för att världen känns lite enklare och mer begriplig när vi kan sortera in människor i olika fack.

Vi gör det så lätt för oss. Den ena är besvärlig, den andra egoistisk. Någon är social, någon annan tyst. Någon är negativ och någon annan lat. När etiketten väl sitter där börjar vi lätt tolka allt personen gör genom den.

Om den vi betraktar som egoistisk sätter sina egna behov först tänker vi: Där ser man. Om den vi kallar negativ har invändningar tänker vi: Precis som vanligt. Och om den vi tycker är besvärlig säger emot blir det ytterligare ett bevis på det vi redan bestämt oss för.

Vi tror att vi bara beskriver verkligheten, men kanske är vi samtidigt med och skapar den.
För om jag gång på gång bemöter någon som om personen är besvärlig kommer det förstås också att påverka relationen.  Jag kanske blir kortare i tonen. Mindre nyfiken. Mindre generös i mina tolkningar. Kanske lyssnar jag inte heller riktigt lika noga. Och den andra människan märker det, och sedan förändras också hennes sätt att möta mig. Plötsligt står vi där och har tillsammans byggt den verklighet som jag från början trodde att jag bara beskrev.

Och jag behöver förstås också rikta den här tanken mot mig själv. För jag har också gjort det. Jag har mött människor och ganska snabbt bestämt mig för hur de är. Besvärliga. Negativa. Egoistiska. Ibland har jag nog till och med letat efter sådant som bekräftar den bild jag redan skapat.

Det är inte alltid så bekvämt att erkänna, men kanske är det just därför det är viktigt. När jag blir medveten om mina egna föreställningar får jag också en chans att ompröva dem, och kanske upptäcka att människan framför mig är betydligt större än den etikett jag först satte på henne.

Det betyder inte att vi ska sluta säga sanningen. Människor kan bete sig illa. Människor kan vara själviska, hänsynslösa och rent av elaka. Att välja sina ord handlar inte om att blunda för sådant eller linda in allt i vänliga formuleringar.

Men det finns en skillnad mellan att säga:
”Det du gjorde var besvärligt.” och: ”Du är besvärlig.” Den första meningen beskriver en handling. Den andra dömer en människa.
Och vi är alltid större än våra sämsta handlingar. Kanske också större än våra bästa.

/ Urban

Det är valtider, och allt oftare talas det om att barn till föräldralediga och arbetssökande ska få fler timmar i förskolan. Argumentet är att förskolan har stor betydelse för barns utveckling, språk, lek och lärande.

Och visst kan det i vissa fall finnas goda argument för utökad tid. Men mitt i diskussionen saknar jag en fråga:

Vart tog föräldraansvaret vägen?

Förskolan har redan ett omfattande uppdrag. Vi ska ge omsorg och trygghet, bedriva undervisning, stimulera språk och matematik, arbeta med demokrati och värdegrund och samtidigt möta varje barns behov.

Förskolan är viktig, men den kan aldrig ersätta föräldrarna. Ändå får jag känslan av att den allt mer ses som huvudarenan för barns vardag, utveckling och lärande, snarare än som ett komplement till hemmet.

Det finns en gräns för hur många samhällsproblem som kan lösas genom fler timmar i förskolan. Den ska inte heller vara lösningen på familjers så kallade livspussel.

Den politiska diskussionen borde därför också handla om hur samhället kan stärka föräldrar i deras föräldraskap. Hur hjälper vi dem att läsa, samtala, leka och uppleva saker tillsammans med sina barn? Hur förmedlar vi att de inte behöver skapa pedagogiska aktiviteter hemma, men att deras närvaro betyder mer än de kanske anar?

Kanske behöver vi vända på frågan. I stället för att alltid fråga hur många fler timmar förskolan kan erbjuda borde vi fråga hur samhället kan ge föräldrar bättre möjligheter att faktiskt vara föräldrar.

Barn behöver en bra förskola. Men de behöver också sina föräldrar. Och det ansvaret går inte att rösta bort.

/ Urban

En vän frågade mig häromdagen vad det fina med förbön är. Och när jag började fundera på hur jag skulle formulera mitt svar insåg jag ganska snabbt att tankarna också skulle kunna bli en bloggtext:

För mig handlar förbön om att någon annan bär det med mig. Jag behöver inte bära allt ensam.

Vi människor är ganska bra på att försöka bära allt själva. Oro, sorg, rädsla, frågor och sådant som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera. Vi tänker, grubblar och försöker hitta lösningar. Ibland lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Och ibland blir det helt enkelt för tungt. Då är det väldigt fint att få säga till en annan människa: – Be för mig!

Det betyder inte att problemet försvinner. Situationen kanske ser precis likadan ut efter bönen som före. Sjukdomen finns kvar. Sorgen finns kvar. Det svåra beslutet behöver fortfarande fattas. Men något har ändå hänt.
Jag är inte ensam med det längre. Någon annan har hört min berättelse och tagit den på allvar. Någon annan bär det en liten bit tillsammans med mig.

Och där någonstans uppstår också gemenskap. Någon lyssnar, bryr sig och ber tillsammans med mig. Förbön är därför inte bara ord riktade till Gud. Det är också ett väldigt konkret uttryck för samhörighet mellan människor. Jag behöver inte alltid bära min tro, mitt hopp och mina böner på egen hand.

Kanske är det just i de stunder då de egna orden tar slut som förbönen får en särskild betydelse. Ibland kommer bönen naturligt och orden är lätta att hitta, men det finns också perioder då man inte vet vad man ska säga till Gud. Då kan någon annan få bära bönen åt en och sätta ord på det man själv inte förmår uttrycka.

Och så finns det ytterligare en sak som förbönen betyder för mig, och det är att få lämna det hos Gud.

Jag är ganska bra på att försöka lösa saker själv. Jag tänker, vrider och vänder på saker och låter tankarna gå några extra varv. Men hur mycket jag än funderar finns det sådant i livet som ligger utanför min kontroll.

Och just där blir bönen allra viktigast för mig. Jag får lämna det hos Gud.

Inte för att jag vet hur Gud kommer att handla eller för att jag fullt ut förstår hur bön fungerar. Och inte heller för att bönen är någon garanti för att allt kommer att bli som jag hoppas.

Utan därför att jag behöver någonstans att lägga det jag själv inte kan bära eller förändra.

Kanske är förbön ibland just det. En människa som sitter bredvid en annan människa och säger: Det här klarar vi inte själva. Men vi lämnar det tillsammans hos Gud. Och kanske behöver det inte vara mer komplicerat än så.

Någon lyssnar.

Någon bryr sig.

Någon ber.

Och för en stund behöver jag inte bära allt ensam.

/ Urban

Jag har aldrig sett Kristina från Duvemåla och ska jag vara helt ärlig har jag ganska dålig koll på vad musikalen egentligen handlar om. Däremot finns det en sång därifrån som jag känner mycket väl till.

Du måste finnas.

Det finns sånger som är vackra att lyssna på. Och så finns det sånger som berör så starkt att det nästan gör ont. Du måste finnas tillhör för mig den senare kategorin. När Samuel Ljungblahd sjunger den går orden rakt in och jag får gåshud.

Det finns stunder då tron känns självklar.
Stunder då det är lätt att tro på en Gud som bär, leder och finns nära. När livet fungerar, när böner tycks få svar och när framtiden känns någorlunda begriplig.

Och så finns det andra stunder.

Stunder då orden fastnar. Då bönen känns som att tala rakt ut i ett tomt rum. Då man börjar undra om någon faktiskt lyssnar.
Det är kanske därför Du måste finnas ur Kristina från Duvemåla berör mig så starkt.

Det är inte en sång om den självklara tron. Inte om den där tron som har svar på allt och som aldrig behöver tveka. Tvärtom.

Den handlar minst lika mycket om tvivel. Om den där smärtsamma platsen där man vill tro, kanske till och med behöver tro, men samtidigt inte riktigt får ihop det man tror med det man ser omkring sig.

Du måste finnas.

Tänk om Gud inte finns?

Bara tanken är svindlande. För den som aldrig har trott på Gud kanske frågan inte är särskilt dramatisk. Men för den som har byggt sitt liv, sitt hopp och sin trygghet på tron blir den existentiell. Om Gud inte finns, vem har jag då talat med när jag bett? Vart har mina böner tagit vägen? Vad händer med hoppet om att det finns någon som bär när jag själv inte orkar?

Jag tror att många människor som har en tro känner igen den erfarenheten, även om vi kanske inte alltid vågar tala om den. I kyrkan kan det ibland låta som om tro framför allt handlar om säkerhet. Vi bekänner vad vi tror på. Vi sjunger om Guds trofasthet. Vi talar om hopp.

Men någonstans mitt i allt detta finns också frågorna.

Var är du, Gud?

Varför händer detta?

Varför svarar du inte?

Finns du verkligen där?

Men jag tänker att tvivel inte behöver vara motsatsen till tro. Ibland kan tvivlet nästan vara ett uttryck för tron. Den som ropar efter Gud har trots allt fortfarande någon att ropa efter.

Bibeln är full av människor som brottas med Gud. I Psaltaren frågas det gång på gång varför Gud tycks vara långt borta. Job protesterar mot det som har drabbat honom. Till och med Jesus ropar på korset och frågar varför Gud har övergivit honom. Det finns något befriande i det.

Tron behöver inte alltid låta stark. Ibland får den låta desperat, ibland får den vara en viskning. Och ibland kanske hela tron finns i orden: Du måste finnas!

För livet innehåller sådant som är svårt att förklara. Människor drabbas av sjukdom, sorg, våld och förluster. Böner blir inte alltid besvarade på det sätt vi önskar, och det som vi trodde skulle ordna sig gör inte alltid det. Och då räcker det inte med några enkla svar.

Kanske är det just där tron ibland börjar. Inte i de färdiga svaren, utan i ropet. I längtan efter att det trots allt ska finnas någon där. Någon som hör, även när jag inte hör något svar. Någon som bär, också när jag själv inte känner mig buren.

Och kanske är det ibland den enda bön jag förmår be:

Du måste finnas!

/ Urban

Efter semestern har jag gått med i viktväktarna och bestämt mig för att dra ner på fikandet.

Det känns som ett ganska rimligt beslut efter en sommar där det blivit en hel del cafébesök. Många utflykter har på något märkligt sätt råkat passera ett café, och då vore det ju nästan oartigt att inte gå in.

Så idag, när det var dags för fredagsfika på jobbet, fick jag morötter av en kollega.

Morötter.

Det är kanske inte riktigt det första man tänker på när man hör ordet fredagsfika. Och jag ska inte påstå att en morot smakar precis lika gott som fika. Det gör den inte. Men jag åt mina morötter och började ganska snart fundera över själva ordet.

En morot är ju inte bara den där oranga saken som växer i jorden och som vi sedan äter.

Ibland pratar vi om att behöva en morot. Något som lockar oss framåt. Något som gör att vi är beredda att anstränga oss, avstå från något eller förändra våra vanor eftersom det finns någonting längre fram som vi vill uppnå.

Och just nu är min morot ganska konkret.
Jag vill gå ner i vikt. Men egentligen är det inte siffran på vågen som är det viktigaste. Min verkliga morot är det jag hoppas att viktnedgången ska ge mig: mer ork.

Jag vill känna mig piggare. Jag vill att kroppen ska kännas lättare när jag rör på mig. Jag vill orka mer av sådant som jag tycker om att göra. Det är egentligen det som finns framför mig när jag väljer bort fikabrödet.

Och kanske är det just så en bra morot fungerar. Den handlar inte bara om vad vi ska avstå ifrån, utan om vad vi vill få istället.

Jag tror att vi människor behöver saker att längta efter. Något som drar oss framåt. Det kan vara en resa, en dröm, ett mål eller ett projekt. Ibland är moroten långt borta. Ibland finns den redan nästa helg.

Jag tycker om att ha något att se fram emot. Ett datum i kalendern som sticker ut från alla andra. Men livet kan inte bara bestå av att ta sig från den ena moroten till den andra. Kanske behöver jag därför flera sorters morötter. De stora, som handlar om drömmar och sådant jag hoppas få uppleva eller åstadkomma. Men också de små. En promenad efter jobbet. En stund i skogen. Att få skriva någonting som sätter ord på en tanke jag burit på. Att få känna att jag gjort något meningsfullt för en annan människa.

Just nu handlar min morot om att få mer ork och känna mig starkare i kroppen. Längre fram kanske den ser helt annorlunda ut. För det vi längtar efter förändras nog, precis som livet självt gör.

/ Urban

Idag dök ett nio år gammalt minne upp på Facebook.

För nio år sedan predikade jag för första gången i Immanuelskyrkan i Örebro. Då var det en dröm som gick i uppfyllelse.

Det som den där första gången kändes nästan overkligt har med åren blivit något jag fått förtroendet att göra många gånger.

Men när Facebook idag plockade fram minnet blev jag påmind om hur speciell den där första gången faktiskt var. Minns att det kändes stort. Inte stort i betydelsen att det var massor av mötesbesökare eller att något dramatiskt hände. Men stort för mig. Jag hade drömt om att få predika där. Och plötsligt stod jag där. Inte för att drömmen bara råkade gå i uppfyllelse, utan för att jag faktiskt hade vågat fråga om jag fick predika på en av sommarens gudstjänster.

Detta minne fick mig att fundera på drömmar. Vi talar ibland om drömmar som om de måste vara enorma. Att göra något som får andra människor att höja på ögonbrynen.
Men en dröm behöver egentligen inte imponera på någon annan. Den behöver bara betyda något för den som bär på den.

Drömma är personliga. Därför går de heller inte att rangordna. Och kanske behöver vi vara lite försiktiga med att avfärda våra egna drömmar som för små eller obetydliga.

Ibland tar vi död på våra drömmar redan innan de fått chansen att leva. Vi börjar genast tänka på allt som kan gå fel. Att vi kanske inte är tillräckligt duktiga. Att någon annan kan göra det bättre. Att vi är för gamla, för unga, för oerfarna eller helt enkelt inte den sortens människa som gör sådana saker.

Alla våra drömmar går naturligtvis inte i uppfyllelse. En del förändras längs vägen. Andra måste vi släppa. Men det betyder inte att vi ska sluta drömma.

Drömmar kan få oss att rikta blicken framåt. De kan få oss att våga prova sådant vi ännu inte kan. Men en del drömmar blir aldrig verklighet av den enkla anledningen att vi aldrig vågade ta det första steget. Ibland måste man våga fråga!

Jag bär fortfarande på drömmen om att få komma ut och dela min livsberättelse med utgångspunkt i min bok Att resa sig och gå vidare.

Fyra gånger har jag redan fått förmånen att göra det, och den 22 oktober väntar ännu ett tillfälle, då jag ska tala i Mosjö utanför Örebro. På sätt och vis har drömmen alltså redan gått i uppfyllelse. Samtidigt lever den vidare – för jag hoppas att det blir många fler tillfällen att få berätta, dela och möta människor.

Kanske handlar dagens Facebookminne inte bara om något som hände för nio år sedan. Det är också en påminnelse om att fortsätta drömma …

… för vem vet? Något av det som idag bara är en tanke eller en längtan kanske en dag dyker upp som ett Facebookminne. Och då kanske jag stannar upp och tänker: Just det. Det där var en gång bara en dröm.

/ Urban

Semestern har nått sitt slut, imorgon väntar jobbet och vardagen igen. Dagarna kan inte längre växa fram i sin egen takt, styrda av vädret, dagsformen och spontana infall. Nu gör kalendern, arbetstiderna och rutinerna åter entré i tillvaron.

Och vet ni vad? Det ska faktiskt bli kul att börja jobba igen.

Jag älskar att ha semester. Att vakna på morgonen utan att riktigt veta vad dagen ska innehålla. Kanske en vandring, kanske en spontan utflykt eller ett besök på något café som någon rekommenderat. Och skulle det dyka upp en skylt med ordet ”slott” längs vägen är sannolikheten ganska stor att den ursprungliga resplanen snabbt får justeras. Fast om jag ska vara helt ärlig är många av slotten sällan särskilt spontana, de brukar redan finnas med i planeringen.

Att ha semester är fantastiskt, men jag tror inte att människan är skapad för att ständigt ha semester. Efter ett tag behöver åtminstone jag sammanhang, uppgifter och rutiner. Jag behöver känna att det är måndag och att något förväntas av mig.

Det är lite märkligt. Under arbetsåret kan man längta efter semester. Men efter en tids ledighet händer något. Längtan börjar sakta byta riktning, och det som vi tidigare behövde en paus från börjar plötsligt kännas lockande igen.

Kanske behöver vi båda delarna. Vi behöver avbrotten, men vi behöver också det som avbrotten är avbrott från. Utan vardagen skulle semestern knappast kännas som semester, och utan pauserna skulle vardagen bli betydligt tyngre.

Tänker att vardagen fått ett oförtjänt dåligt rykte. Det mesta av livet är trots allt vardag. Då vore det ganska sorgligt om vi bara såg den som en transportsträcka. Och det finns något tryggt i det återkommande. Visst, rutiner kan ibland kännas begränsande, men de kan också skapa en ram som gör livet lite lättare att leva.

Imorgon väntar arbete och vardagen igen. Jag kommer säkert ganska snart att längta efter nästa ledighet. Så fungerar jag. Det kommer nya utflykter, nya fik och säkerligen fler slott. Men just nu tänker jag inte sörja över att semestern är slut. Jag tänker istället vara tacksam över att den varit så bra att jag kommer att sakna den och samtidigt vara tacksam över att jag har en vardag som jag faktiskt tycker om att återvända till.

/ Urban

Idag har vi varit och plockat solrosor. Det har blivit en av sommarens små traditioner, att i början av augusti ge sig ut bland de gula fälten och försöka hitta de allra finaste solrosorna.

Och igår bakade min fru blåbärspaj på de amerikanska blåbären från trädgården. När bären har mognat och grenarna är fulla av stora blå bär vet man att det snart kommer att dofta nybakad blåbärspaj i köket.

En enkel tradition som kanske inte låter så märkvärdig, men som har blivit en självklar och uppskattad del av sommaren.

Medan jag gick klippte ner de finaste solrosorna slog det mig att jag nog har ganska många traditioner.

En del är stora och självklara. Jul, påsk, midsommar och födelsedagar. Sådant som finns inskrivet i kalendern och som många av oss firar på ungefär samma sätt år efter år.

Men så finns också de där andra traditionerna. De som aldrig skrivits in i någon almanacka och som inte infaller på ett bestämt datum, men som ändå har blivit självklara delar av året. Som att åka till Sörön när vitsipporna breder ut sig som ett vitt täcke över marken. Att äta frukost mitt i stillheten i Tivedens nationalpark. Att stanna till vid samma café under en utflykt eller återvända till en särskild plats för att se solnedgången.

Små saker som återkommer, år efter år. Inte för att vi måste, utan för att vi vill. Och kanske är det just därför de betyder så mycket.

Jag älskar det nya. Att upptäcka naturområden jag aldrig tidigare besökt, leta efter slott jag ännu inte sett och slå mig ner på ett café där jag aldrig tidigare fikat. Jag tycker om att svänga in på vägar jag aldrig tidigare kört och inte riktigt veta vad som väntar bakom nästa krök.

Men samtidigt behöver jag det välbekanta. Att få återvända till platser som jag känner till. Jag vill hitta nya favoritställen, men också komma tillbaka till dem som redan blivit mina.

Kanske är det just där traditionerna fyller sin funktion. De står för något tryggt och välbekant mitt i vår längtan efter det nya. En påminnelse om att livet inte bara handlar om att upptäcka det vi ännu inte sett, utan också om att återvända till det som en gång betydde något – och upptäcka att det fortfarande gör det.

Traditioner skapar också förväntan. En del av glädjen finns redan innan det händer. Vi vet att snart är det dags. Snart ska vi åka dit igen. Snart ska vi göra det där som vi brukar göra.
Och när vi sedan står där kan vi minnas tidigare år och plötsligt binds åren ihop.

Kanske kan man se traditioner som små hållpunkter längs livets väg. Små markeringar att återvända till medan åren går och livet förändras.

Och ofta tänker vi kanske inte ens på hur viktiga de där återkommande stunderna har blivit. Det är först när en tradition av någon anledning inte blir av – när något som alltid har funnits där plötsligt saknas – som vi upptäcker hur mycket den faktiskt betydde.

Så vad vore egentligen livet utan traditioner?

Kanske lite mer spontant och mindre förutsägbart. Men också fattigare på de där små stunderna av igenkänning, förväntan och tillhörighet som hjälper oss att hålla ihop åren. För ibland är det just det återkommande som gör livet rikt.

/ Urban