Det sägs ofta att goda relationer handlar om kommunikation. Men kanske handlar de ännu mer om tolkningar. Inte bara om vad som faktiskt sägs, utan om vad vi tror att den andra menar.
Alla relationer bygger på tolkningar. Inte på absoluta sanningar eller fakta, utan på hur vi uppfattar ord, tonfall, blickar, tystnad och handlingar. Vi tolkar det som sägs, men också det som inte sägs. Vi läser in avsikter, känslor och motiv – ofta utan att veta om våra slutsatser stämmer.
Detta gäller kärleksrelationer, vänskap, arbetskollegor, syskon, föräldrar och barn, grannar.
Vi tror gärna att vi reagerar på det människor gör. Men många gånger reagerar vi egentligen på vår egen tolkning av det de gör. Och där, i glappet mellan verkligheten och vår tolkning av den, föds nog många missförstånd, konflikter och sår.
Ingen av oss har tillgång till andras tankar, intentioner eller inre liv. Vi ser handlingar, hör ord, snappar upp tonfall och fyller sedan i resten själva.
Hon svarade kort – hon är irriterad. Han glömde – alltså bryr han sig inte. Hon gick förbi utan att hälsa – hon ville nog undvika mig. Han svarade inte på mitt sms – vår vänskap betyder nog inte så mycket.
Men egentligen vet vi väldigt lite. Vi vet inte om det korta svaret berodde på stress eller trötthet, om det glömda var ett ärligt misstag, om personen som gick förbi helt enkelt var djupt försjunken i sina egna tankar eller om det obesvarade sms:et aldrig hann bli besvarat.
Ändå fyller vi gärna i luckorna själva. Och märkligt nog väljer vi ofta den hårdaste möjliga förklaringen – den som gör mest ont.
Tänk om vi istället övade oss i snäll tolkning. Inte en naiv tolkning. Inte att blunda för dåligt beteende eller låta människor köra över våra gränser.
Utan en generös tolkning som säger: Jag kanske inte har hela bilden. Kanske var personen stressad. Kanske bar hon på en sorg jag inte känner till. Kanske glömde han – inte för att jag är oviktig, utan för att livet ibland blir mer än man mäktar med.
Den generösa tolkningen handlar inte om att alltid ha rätt. Den handlar om att ge andra samma utrymme för mänskliga misstag som vi hoppas att de ska ge oss. För ärligt talat – hur ofta önskar vi inte själva att någon skulle tolka oss lite vänligare, lite mer nådefullt, när vi säger fel, glömmer något eller inte orkar vara vårt bästa jag?
Kanske är det just där goda relationer börjar. Inte i att vi alltid kommunicerar perfekt, utan i att vi väljer att tolka varandra med lite mer ödmjukhet, lite mer tålamod och lite mer kärlek.
Den senaste tiden har jag fördjupat mig i litteratur om lek, och jag trodde nog att trettio år inom barnomsorgen hade lärt mig det mesta om ämnet. Men ju mer jag läser, desto mer inser jag hur omfattande och komplext lek egentligen är.
Och det är en märklig tid vi lever i. Redan i förskolan förväntas barn förberedas inför skolan, arbetslivet och framtiden. Samtidigt tycks leken allt oftare behöva berättigas genom vad den bidrar med eller vilka färdigheter barnen förväntas utveckla genom den.
Men tänk om leken inte behöver motiveras alls? Tänk om den har ett värde i sig själv?
Fröbel beskrev den vackraste bilden av barndomen som lekande barn som är så uppslukade av leken att de till slut somnar av ren utmattning. Den bilden säger något viktigt. Barn leker inte för att bli bättre på något. De leker för att de vill. För att det är roligt. För att de upplever glädje, frihet och gemenskap.
Psykologen Mihaly Csikszentmihalyi beskriver detta som ett flow – ett tillstånd där själva aktiviteten är belöningen. Det behövs inget yttre mål. Upplevelsen är tillräcklig.
Ändå verkar vuxenvärlden ha svårt att acceptera det.
På många håll får den fria leken allt mindre utrymme till förmån för planerade och målinriktade aktiviteter där lärandet ofta står i centrum.
Om ett barn bygger med klossar ska det helst handla om matematik. Om barn springer runt på gården ska det utveckla motoriken. Om de målar ska det handla om estetik och finmotorik. Om de sjunger ska det stärka språkutvecklingen. Om de leker rollekar ska de träna social kompetens. Om de gräver i sandlådan ska de utforska naturvetenskapliga fenomen.
Men tänk om barn ibland bara bygger för att det är roligt. Springer för att de har spring i benen. Målar för att de vill skapa. Sjunger för att de tycker om att sjunga. Leker för lekens egen skull.
Kanske behöver inte varje stund motiveras med ett lärandemål. Ibland är själva leken, nyfikenheten och glädjen tillräckliga. Och kanske är det just därför som lärandet så ofta uppstår – inte som ett mål, utan som en följd av en meningsfull lek.
Kanske håller vi på att ta ifrån barn något ovärderligt när vi inte längre låter leken få vara just lek.
Om leken alltid ska vara ett medel för något annat, förlorar den sitt egenvärde. Flera forskare ifrågasätter dessutom den gamla tanken att barn främst leker för att träna inför vuxenlivet. Tvärtom visar flera forskare att lekens viktigaste funktion finns i nuet.
Barn leker därför att leken är meningsfull här och nu.
Jag behöver gå ner i vikt. Den insikten går inte längre att komma runt. Vågen ljuger inte, och kroppen skickar sina signaler. Ska jag lyckas måste jag förändra mina matvanor. Det finns inga genvägar. Det som kommer in genom munnen påverkar kroppen, så enkelt är det. Just den insikten fick mig att tänka på Jesu ord:
Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.
Matteusevangeliet 15:11
Vid första anblicken kan orden låta märkliga. Mat spelar ju faktiskt roll. Vi vet att det vi äter påverkar vår kropp och vår hälsa. Men Jesus pekar på något som är ännu viktigare. Han vill flytta vår uppmärksamhet från det yttre till det inre, från det vi stoppar i munnen till det som finns i hjärtat.
Det väcker en annan fråga hos mig. Om jag behöver vara medveten om vad jag äter för kroppens skull, borde jag då inte vara minst lika medveten om vad jag släpper in genom ögon och öron – det som formar mina tankar, mitt hjärta och till slut mina ord?
Vi lever i en tid där vi konsumerar mer information än någon generation före oss. Nyheter, sociala medier, poddar, debatter, kommentarer och underhållning fyller våra dagar. Vi matar inte bara våra kroppar. Vi matar också våra tankar. Det vi ser, hör och tar till oss formar vårt inre och det märks så småningom i hur vi talar och handlar.
Om jag ständigt lyssnar till människor som klagar, är det inte konstigt om jag själv blir en som klagar. Om jag matar mig med ilska blir det lätt ilska som kommer ut. Om jag lever på cynism blir mina ord cyniska.
Det som går in genom öronen och ögonen hittar förr eller senare vägen ut genom munnen.
Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen
Matteusevangeliet 12:34
Jesus säger att det är orden som avslöjar hjärtat. Munnen är egentligen bara högtalaren. Hjärtat är mikrofonen.
Kanske handlar den viktigaste dieten inte bara om mindre socker, färre kalorier eller vad som ligger på tallriken. Kanske handlar den lika mycket om vad vi ger näring åt i vårt inre. Om vi vill att våra ord ska bära värme, sanning och hopp behöver vi också fylla våra hjärtan med sådant som föder just det.
Jag vill fortfarande gå ner i vikt. Det är ett mål jag behöver ta på allvar. Men jag vill inte bli lättare på utsidan om jag samtidigt blir tyngre på insidan. Kroppen behöver god näring men hjärtat behöver det ännu mer.
Det finns uttryck som låter så självklara att man nickar instämmande utan att egentligen fundera över dem. ”Den bästa träningen är den som blir gjord” är ett sådant.
Klokt. Rimligt. Typ omöjligt att argumentera emot tänker man och går vidare. Tills en ouppackad steppbräda i sovrummet plötsligt får en att fundera över hur svårt det kan vara att leva efter dem.
Tidigt i våras bestämde jag mig. Nu skulle jag ta hand om mitt artrosknä. Så jag köpte en steppbräda för att kunna utföra de övningar jag fått av fysioterapeuten.
Kartongen hamnade i sovrummet. Och där står den fortfarande oppackad.
När jag köpt steppbrädan hände något oväntat. Knät började kännas bättre. Smärtan avtog och med den försvann också känslan av brådska. Det som nyss varit viktigt gled sakta ner på listan över sådant jag skulle ta tag i ”sen”.
Jag tänkte ”Jag börjar nästa vecka.” Och nästa vecka blev nästa månad. Till slut blev steppbrädan en del av inredningen. Nu har den stått där så länge att den nästan ser hemmastadd ut!
Det är märkligt hur vi människor fungerar. Vi reagerar på det akuta. Vi söker lösningar när något gör ont, men när värken lättar tror vi gärna att problemet har försvunnit. Som om kroppen inte längre behöver vår omsorg bara för att den slutat ropa på hjälp. Vi glömmer att det kanske var just förebyggandet som var poängen från början.
Det är lätt att ta det som fungerar för givet. Ett knä som bär. Ett hjärta som slår utan att vi tänker på det. Lungor som fylls med luft. Vi märker dem mest när något inte längre fungerar som det ska. Först då blir vi påminda om hur mycket av livet som faktiskt bärs upp av det vi aldrig brukar ägna en tanke.
Jag har insett att motivation är en opålitlig följeslagare. Den dyker upp när man minst behöver den och försvinner precis när man borde sätta igång. Kanske är det därför så många träningsredskap blir dammsamlare. De är köpta med de bästa av intentioner, men intentioner tränar inga muskler.
Det kanske är det dags att packa upp steppbrädan. Inte för att knät gör ont just nu, utan för att jag gärna vill att det ska fortsätta kännas bra.
Den ouppackade steppbrädan har blivit en påminnelse om dålig disciplin, men framförallt en påminnelse om hur lätt det är att skjuta upp det förebyggande. Tänker att vi människor är bra på att släcka bränder, men betydligt sämre på att vattna innan det börjar brinna.
Det första man lägger märke till när man vandrar i Tivedens nationalpark är inte tystnaden, de mäktiga stenblocken eller den djupa skogen. Det är rötterna.
De breder ut sig kors och tvärs över stigarna – knotiga, sega och ibland förrädiska. För att ta sig fram måste man både lyfta blicken och hålla den fäst vid marken. Ett enda ögonblicks ouppmärksamhet räcker för att man ska snubbla.
Rötterna har inte alltid sett ut så. De har blivit synliga för att tusentals vandrarkängor under årens lopp slitit bort mossa och jord.
Och ju fler som gått där, desto mer blottas det som en gång låg dolt.
Den tanken följde mig resten av vandringen. Kanske fungerar inte bara skogens rötter på det sättet.
Vi människor bär också på rötter. De ligger sällan synliga, men de bär oss ändå. Våra värderingar, erfarenheter, relationer och minnen ligger ofta gömda under ytan, som trädens rotsystem under marken. De håller oss upprätta när det blåser. De ger oss näring när livet känns magert. De berättar varifrån vi kommer, långt innan vi själva kan sätta ord på det.
Ett träd med djupa rötter kan stå emot stormar. Så är det också med människor. Den som har en trygg förankring klarar livets stormar bättre. Inte för att de aldrig faller, utan för att de har något att resa sig mot.
Har du någon gång funderat över vad som egentligen utgör dina rötter?
Är det platsen där du växte upp, människorna som uppfostrade dig eller erfarenheterna som gjort dig till den du är?
Med åren har jag allt mer insett att livets rötter handlar om betydligt mer än vårt ursprung, de handlar om vår identitet.
Samtidigt kan rötter också kännas tunga. Alla har inte en trygg uppväxt eller en plats de längtar tillbaka till. Då kanske livets största utmaning är att skapa nya rötter. Att bygga ett sammanhang där man känner sig hemma och vågar växa. Precis som ett träd kan slå rot på en ny plats kan också människor hitta ett nytt hem och en ny gemenskap.
Kanske är det just det som är livets rötter. Inte bara det vi kommer ifrån, utan också det vi väljer att ta med oss vidare. Våra erfarenheter formar oss, men de behöver inte begränsa oss. De kan i stället bli grunden för något nytt. För utan rötter är det svårt att stå stadigt. Men utan modet att växa blir inte heller trädet särskilt högt.
När jag satt och läste om barns lek i morse stötte jag på en tanke om reflektion i Birgitta Knutsdotter Olofssons bok: Den fria lekens pedagogik som fick mig att stanna upp.
Ordet reflektion betyder böja tillbaka, det vill säga att upplevelser tas tillbaka från minnet för att konkretiseras i det yttre igen. Vi återupplever det vi varit med om och det blir tydligt, hanterbart och möjligt att bearbeta.
Birgitta Knutsdotter Olofsson
Ordet reflektion betyder att böja tillbaka. Jag gillar den bilden. Den påminner om något som är lätt att glömma i en tid där allt går fort och där vi lätt tror att livet blir rikare ju fler upplevelser vi samlar på oss.
Jag är inte annorlunda. Jag dras också till det nya, jagar gärna nästa upplevelse och fyller kalendern. För samtidigt som jag skriver detta sitter jag och funderar på vilka naturområden, slott och caféer jag vill besöka i sommar.
Men vi lever inte bara av det vi är med om, utan av det vi förstår av det vi varit med om. Och kanske är det så att vi är skickliga på att uppleva, men mindre skickliga på att bearbeta?
Jag börjar ana att det inte är de nya intrycken som förändrar mig mest. Det är först när jag stannar upp och ser tillbaka som jag förstår vad en upplevelse faktiskt har gjort med mig.
Kanske är det just det reflektion handlar om: att böja tillbaka blicken. Att ge det vi redan har varit med om en chans att sjunka in. För det är kanske inte mängden upplevelser som gör livet rikt, utan vad de får bli inom oss.
Utan reflektion riskerar livet att bli en lång rad händelser som aldrig riktigt blir erfarenheter.
Att böja livet tillbaka innebär därför inte att vända sig bort från framtiden. Tvärtom kan det vara det bästa sättet att möta den. För den som förstår varifrån den kommer har också lättare att välja vart den är på väg.
Innan dagen riktigt har börjat finns en märklig stillhet. Fåglarna är vakna, men de flesta människor sover fortfarande och vägarna ligger nästan tomma.
Det är då jag brukar slå upp ögonen. Inte för att jag vill, utan för att kroppen har bestämt sig.
Jag vaknar ofta någon gång mellan fem och sex. Och när jag väl slagit upp ögonen är det som om kroppen har bestämt sig. Hur mycket jag än vrider och vänder mig, puffar till kudden eller försöker övertyga mig själv om att det bara är att somna om, så går det inte.
Nu är det semester, och egentligen borde jag njuta av långa sovmorgnar, men det gör jag inte! Däremot noterade jag med viss förvåning att jag i morse sov ända till 06.05.
Semestern förlänger kvällarna men inte morgnarna. Jag lägger mig senare än vanligt, men vaknar lika tidigt ändå.
Resultatet? Jag sover mindre när jag är ledig än när jag arbetar.
Det känns nästan bakvänt. Är inte semestern till för återhämtning?
Och då börjar jag fundera på vad vila egentligen är. Vi talar ofta om vila som något mätbart. Antal timmars sömn. Pulsklockor som berättar hur väl vi återhämtat oss under natten. Vi unnar varandra sovmorgon som om den vore den högsta formen av lyx. Men jag har insett att det inte riktigt är min sorts vila.
För när jag väl slutat kämpa mot den där tidiga morgonen och istället kliver upp, händer något.
Faktum är att jag tycker om att stiga upp innan alla andra vaknat. Det är något fridfullt med att få möta dagen innan den hunnit fyllas av ljud, måsten och krav. Det är som om världen fortfarande andas lugnt.
Jag tänker på Tomas Sjödins ord:
Varje morgon vaknar vi upp i en värld som vi inte själva skapat. En värld så sinnesrikt konstruerad att vi borde ägna en stund varje morgon åt att bara häpna.
Det finns något befriande i den tanken. Att världen inte behöver min kontroll för att fungera. Solen går upp ändå. Fåglarna sjunger ändå. Livet bärs av krafter som är långt större än mina egna.
Kanske är det därför jag uppskattar de tidiga morgnarna.
Att gå en promenad i den friska morgonluften, medan solen sakta stiger och världen vaknar till liv.
Att sitta och läsa en stund, skriva några rader och fundera över livet innan dagen fylls av allt annat. För mig är det en form av vila.
Eller för att återigen använda Tomas Sjödins ord:
Vila är en växtplats. Där den inre människan sträcker på sig.
Missförstå mig inte. Jag skulle gärna sova åtta timmar i sträck och vakna utvilad. Men jag har slutat betrakta de tidiga morgnarna som enbart ett problem som måste lösas. Kanske är de istället en inbjudan att börja dagen på ett annat sätt.
För någon är vila en lång sovmorgon. För någon annan en tupplur i hängmattan. För mig börjar den ofta tidigt på morgonen, när resten av världen fortfarande sover och jag får möta en ny dag innan den hunnit bli allas. Kanske är det just då jag vilar som allra bäst?
Det är sommar, och många av oss har säkert varit vid stranden. En del för att sola och bada, andra för att fiska eller njuta av en vacker soluppgång eller solnedgång.
Det är något speciellt med en strand. Jag vet inte hur det är för dig, men jag tycker att det är en sån plats där man gärna stannar upp lite. Man tittar ut över vattnet och andas lite lugnare. Så egentligen är det kanske inte så konstigt att flera viktiga möten i Bibeln händer just där, på en strand.
När Jesus vandrade utmed Galileiska sjön fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas. De stod vid sjön och fiskade med kastnät, för de var fiskare. Han sade till dem: Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare, och de lämnade genast sina nät och följde honom.
Matteusevangeliet 4:18-20
Petrus liv som lärjunge börjar vid en strand. Han står där med sina nät. Det är en vanlig arbetsdag. Sjön breder ut sig framför honom. Framtiden verkar redan utstakad. Men den här dagen kommer Jesus gående och säger orden som förändrar allt:
– Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare!
Jag har ofta funderat på vad Petrus tänkte när Jesus kallade honom att bli människofiskare. För en yrkesfiskare måste det låtit både konstigt och svårbegripligt. Hur fiskar man människor? Kanske förstod han inte alls, men ändå lämnade Petrus sina nät och följde.
Det är början på en resa som Petrus aldrig hade kunnat föreställa sig. Det märkliga är att hans berättelse också slutar vid en strand. Efter korsfästelsen, efter förnekelsen, efter sorgen och förvirringen, står Petrus åter vid Galileiska sjön. Han har gått tillbaka till det han kan. Han fiskar igen. Men denna natt blev det ingen fångst. Och där i gryningen, står Jesus på stranden.
Mellan dessa två stränderna ryms hela berättelsen om vad det innebär att följa Jesus. Och kanske finns vår egen berättelse där också.
Jag sade nyss att berättelsen slutar vid en strand, men det är egentligen inte sant. Det är snarare så att berättelsen gör en cirkel och återvänder till stranden. Efter allt som har hänt möter vi honom vid en strand igen. Inte för att sätta punkt, utan för att Jesus ska ge honom en ny början.
Den första stranden handlar om kallelsen.
Jesus möter inte Petrus när han har allt på plats, när tron är stark eller livet fulländat. Han möter honom mitt i vardagen, bland fisknäten. Med doften av sjövatten och fisk omkring sig. Mitt i hans brister, begränsningar och ofullkomlighet. Kallelsen är inte en belöning för ett felfritt liv. Den är en inbjudan att följa honom, precis som man är.
Följ mig – så börjar också vårt lärjungaskap. Inte med att vi har alla svar. Inte med att vi är värdiga. Utan med att Jesus kallar oss att gå med honom.
Mellan den första och den sista stranden ligger allt det som Petrus inte hade räknat med. Där finns vandringen med Jesus. Där finns undren och glädjen. Där finns stunder då tron känns stark nog för att kunna gå på vatten.
Ni kanske minns den märkliga berättelsen om när Jesus kommer gåendes på vattnet. Och där mitt i allt, ser Petrus son herre och fylls av en längtan att också testa att gå på vattnet. Och när Jesus säger: Kom, kliver Petrus ur båten och går på vattnet. Men när blicken flyttas från Jesus till vinden och vågorna börjar han sjunka och ropar: ”Herre, hjälp mig!” Där blir det tydligt att lärjungaskapet aldrig handlar om att lite på den egna tron, eller på vår egen styrka utan om ett ständigt beroende av honom som sträcker ut sin hand.
Vandringen är också fylld av tillfällen då Petrus missförstår Jesus. När Petrus bekänner: ”Du är Messias, den levande Gudens Son”, får han beröm. Men bara några ögonblick senare, när Jesus börjar tala om sitt lidande och sin död, protesterar Petrus: Det ska aldrig hända dig!. Då får han istället höra de skarpa orden: Gå bort från mig, Satan! Du vill inte det Gud vill utan det människorna vill.
Vid den sista måltiden vill Petrus inte att Jesus ska tvätta hans fötter. Men när Jesus förklarar att det är nödvändigt svänger Petrus åt andra hållet och vill att Jesus ska tvätta både hans händer och huvud också.
Där finns också misslyckandena och rädslan. Där finns natten på översteprästens gård, där Petrus som lovat att aldrig överge Jesus tre gånger förnekar att han ens känner honom. När tuppen gal och Jesus vänder sig om och ser på honom, brister allt,och han går ut och gråter bittert.
Petrus upptäcker det som varje lärjunge förr eller senare får upptäcka: vägen med Jesus avslöjar inte bara vem Gud är, den avslöjar också vem jag själv är. Han får se både sin kärlek och sin självsäkerhet. Sin iver och sina missförstånd. Sin längtan att följa Jesus och sin oförmåga att göra det i egen kraft. Han upptäcker sanningen i Jesu ord.
Utan mig kan ni ingenting göra.
Johannesevangeliet 15:5
Men just där, när Petrus inte längre kan lita på sig själv, börjar Gud forma honom på djupet. Lärjungaskapets väg handlar inte om att bli stark utan om att steg för steg lära sig att leva av hans nåd.
Också vi bär på drömmar om en stark och konsekvent tro. Men livet blir inte alltid som vi tänkt. Vi tvivlar. Vi misslyckas. Vi säger och gör sådant vi ångrar. Och ibland känns det som om vi har kommit långt bort från den första glädjen i tron. Då är det viktigt att se vad som händer vid den andra stranden.
Petrus har börjat jobba som fiskare igen och har arbetat hela natten utan att få någonting. Han är trött, frustrerad och oerhört besviken. Det var inte så natten skulle bli. Det var inte det resultat han hade planerat för.
Kanske känner vi igen oss. Det gör iallafall jag även om jag inte är en fiskare. Vi har alla perioder då livet inte blir som vi tänkt. När ansträngningarna inte ger resultat. När drömmar går i kras. När framtiden känns osäker.
Det är just där Jesus möter Petrus. Inte när allt går bra. Inte när näten är fulla. Inte när Petrus känner sig stark och framgångsrik. Jesus stiger i Petrus båt när den är tom.
Sedan säger Jesus något märkligt: Kasta ut näten på höger sida om båten, så får ni. Petrus är yrkesfiskare. Jesus är snickare. Om någon vet hur man fiskar är det Petrus. Ändå gör han och de andra lärjungarna som är med precis det Jesus säger.
Och när Petrus gör det händer något oväntat. Nu orkar de inte dra in nätet för det är proppfullt med fisk.
Det är trons kärna. Tro handlar inte om att ha alla svar. Tro handlar om att våga lita på Jesus även när vi inte förstår allt.
När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: – Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör? Simon svarade: – Ja, herre, du vet att jag har dig kär. Jesus sade: För mina lamm på bete. Och han frågade honom för andra gången: Simon, Johannes son älskar du mig? Simon svarade: – Ja herre, du vet att jag har dig kär. Jesus sade: – Var en herde åt mina får. Och han frågade honom för tredje gången: – Simon, Johannes son har du mig kär? Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: Har du nog kär och han svarade: – Herre du vet allt, du vet att jag har dig kär. Jesus sade: För mina får på bete.
Johannesevangeliet 21:15-17
Kan nästan tycka att Jesus är lite hård mot Petrus. Måste han verkligen fråga tre gånger: ”Älskar du mig?”. Hade någon gjort så mot mig hade jag nog blivit frustrerad och undrat: ”Hör du inte vad jag säger?”
Men Jesus vill inte trycka ner Petrus, han vill upprätta honom. Lika många gånger som Petrus hade förnekat Jesus får han nu bekänna sin kärlek. Det som först kan uppfattas som ett förhör visar sig vara en kärleksfull återupprättelse.
”Älskar du mig?”
Inte: Har du lyckats?
Inte: Har du varit felfri?
Inte: Har du levt upp till alla förväntningar?
Utan: Älskar du mig?
Tre gånger får Petrus svara. Tre gånger får han höra orden om tjänsten. Där hans förnekelse hade lämnat sår får nåden tala.
Jesus förlåter inte bara Petrus, han ger honom på nytt sitt förtroende. Det är som om han säger: ”Petrus, ditt misslyckande är inte sista ordet. Jag har fortfarande en plats för dig i mitt rike.” Det är så Gud handlar. Han använder inte människor därför att de aldrig fallit, utan därför att hans nåd har rest dem upp igen.
Kanske står du idag någonstans mellan de två stränderna. Kanske dras du mot den första, fylld av förväntan och längtan. Eller så känner du dig närmare den andra, tyngd av misslyckanden och med ett djupt behov av nåd. Men din utgångspunkt är inte det avgörande. Var du än befinner dig står Jesus redan på stranden. Och han säger:
Jag är nära dig, jag ska alltid bära dig genom sol och genom regn, genom öken och över hav. Jag vet hur du mår, du ska veta att jag går alltid bredvid, nära dig.
Jag tycker om många saker i livet. Jag älskar att baka kladdkakor och jag kan utan problem tillbringa flera timmar ute på en vandring i naturen. Solnedgångar har också en alldeles särskild plats i mitt hjärta, en annan stor passion är att skriva bloggtexter. För mig är skrivandet ett sätt att reflektera, känna efter och ge ord åt alla de tankar och känslor som rör sig inom mig. Det är där jag får utrymme att förstå mig själv lite bättre och dela med mig av det som betyder något
Och så har musiken en stor plats i mitt liv, att sätta på U2 och bara lyssna, sjunga med och försvinna in i musiken är något jag verkligen tycker om.
Jag har många passioner i livet, men få saker gör mig så glad som att predika. Det är något jag ser fram emot varje gång och som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
För många kan det kännas skrämmande att tala inför människor, nervositeten kan vara påtaglig. För mig är det precis tvärtom. Att få ställa mig framför en församling är inte en börda, utan en glädje. Det är något som fyller mig med både energi och inspiration – ett privilegium jag bär med stor tacksamhet.
Det är faktiskt inte bara själva predikandet jag tycker om, nästan lika roligt är det att förbereda och skriva predikan. Jag gillar processen med att arbeta fram budskapet och hitta orden. Drömmen är att så småningom kunna tala mer fritt, men än så länge känner jag mig tryggast med att skriva ner allt jag ska säga.
Ofta börjar det med en bibeltext som man läst många gånger tidigare. Orden känns välbekanta och berättelsen välkänd. Men så händer det märkliga. Plötsligt upptäcker man något som man aldrig tidigare har lagt märke till – ett ord, en fråga eller en liten detalj i berättelsen. Hur har jag kunnat läsa den här texten så många gånger utan att lägga märke till det här?
Jag läser texten långsamt, om och om igen. Jämför olika översättningar, funderar över sammanhanget och söker uppslag i böcker jag har i min bokhylla. Jag ställer frågor till texten, men upptäcker ofta att texten samtidigt ställer frågor till mig. Ofta börjar predikan arbeta i predikanten långt innan den når församlingen.
Och det kan vara obekvämt.
Man kanske förbereder en predikan om sanningen och upptäcker hur lätt det är att själv dölja sådant man helst inte vill kännas vid. Man vill tala om förlåtelse och blir påmind om någon man fortfarande har svårt att förlåta. Man förbereder en predikan om tillit och inser hur mycket man själv försöker kontrollera..
Bibeln har en märklig förmåga att inte bara bli studerad – den börjar studera oss. Den blottlägger våra hjärtan och visar oss sådant vi helst hade velat slippa se. Och kanske är det just där predikan börjar bli levande.
Sedan kommer arbetet med orden. Hur gör man en uråldrig bibeltext levande för människor i dag? Hur berättar man så att människor kan känna igen sig? Det är en process jag verkligen älskar. Att leta efter orden, bilderna och formuleringarna som kan hjälpa människor att upptäcka att Bibelns budskap fortfarande talar rakt in i våra liv.
Ibland kommer orden nästan av sig själva. Tankarna faller på plats och texten växer fram utan större ansträngning. Andra gånger är det precis tvärtom. Man sitter framför skärmen utan att veta hur man ska börja. Man skriver några rader, raderar dem igen, hämtar en kopp kaffe och återvänder till texten. Man läser bibelordet ännu en gång och väntar.
Men även i kampen finns en glädje. För någonstans, mitt i tystnaden och sökandet, börjar något ta form. Det som först var lösa idéer blir en riktning. En röd tråd växer fram.
Och så kommer den där stunden. Man läser igenom predikan en sista gång och känner: Där är den. Inte perfekt – det blir den nog aldrig. Men den bär på något som jag tror är värt att dela.
Samtidigt vet jag att arbetet aldrig helt är ens eget. Jag har studerat, tänkt, skrivit, strukit och formulerat om. Genom hela processen har jag återkommande bett om Guds tilltal – att han ska leda mina tankar, forma mina ord och använda det jag skrivit för att tala till andra. Min bön har hela tiden varit: Gud, använd detta.
Jag kan förbereda orden med omsorg. Men ingen av oss kan styra vad som sker när orden möter en annan människa. Det är där vi får släppa taget om orden och lita på att Gud verkar genom dem.
Idag kl. 18 predikar jag i Immanuelskyrkan i Örebro. Vi kommer att följa Petrus i hans möte med Jesus. En berättelse om kallelse, nåd och förvandling. Du är varmt välkommen!
Beroende av godis. Kladdkaka. Fika. Jag behöver sådant för att må bra!
Eller … rättare sagt: jag har kanske inte riktigt fattat ännu att det förmodligen är frukt och grönt som min kropp egentligen behöver för att må bra.
Otaliga är de gånger jag har bestämt mig för att sluta äta godis och börja ett nytt och nyttigare liv. Det brukar gå sådär.
Jag är beroende av promenader. Av naturen. Jag behöver träden, skogen, vattnet och himlen. Jag behöver känna frisk luft och höra fåglarna i stället för stadens brus.
Ibland känns det nästan som att kroppen själv säger: Ut. Du behöver gå ut!
Jag är beroende av min telefon. Den var jobbig att erkänna. För hur många gånger tar man egentligen upp mobilen utan att ens veta varför?
Alldeles för ofta kommer jag på mig själv med att sitta och scrolla utan att egentligen veta vad jag letar efter. Facebook, Instagram, Aftonbladet, Expressen – och sedan tillbaka till Facebook igen. Som om något nytt och livsavgörande skulle ha hänt under de senaste minuterna.
För tio år sedan började jag dricka kaffe, och det dröjde inte särskilt länge innan det blev en naturlig del av min vardag. Till en början tänkte jag inte så mycket på det, men med tiden märkte jag att jag hade blivit beroende av koffeinet. I dag känner jag tydligt av det om jag inte får mitt kaffe. Jag blir trött, seg och har svårare att fokusera.
Det är som att kroppen vant sig vid kaffet och förväntar sig den där dagliga dosen för att jag ska fungera som vanligt. Kaffe har helt enkelt blivit en vana som är svår för mig att vara utan.
Så vad är egentligen ett beroende?
Enkelt uttryckt handlar det om att inte kunna sluta med någonting. Och vi människor verkar vara experter på att bli beroende av saker. Kaffe. Socker. Träning. Shopping. Bekräftelse. Sex. Arbete. Telefoner. Sociala medier…
Listan kan göras lång.
Och jag tror att vi ibland behöver våga ställa några obekväma frågor till oss själva:
Vad är jag beroende av?
Är mitt beroende bra eller dåligt?
Finns det någonting jag skulle behöva bli fri från?
Och kanske den svåraste frågan: Vad försöker jag dämpa?
Samtidigt funderar jag på om allt beroende verkligen är dåligt. I barnomsorgen och skolans värld pratar vi ofta om att barn ska bli självständiga. De ska klara sig själva. Inte vara beroende av andra. ”Kan själv!” är bland det första ett litet barn lär sig att säga. Och på något sätt fortsätter vi att säga samma sak hela livet, bara med andra ord.
Självständighet är naturligtvis viktigt. Men ibland undrar jag om vi har gått för långt. Vi människor är flockvarelser. Vi behöver varandra.Jag skulle aldrig må som jag gör idag utan den professionella hjälp jag fått genom mitt terapiarbete.
Jag har behövt andra människor. Och andra människor har ibland behövt mig. Det skulle vara en stor lögn om jag sa att jag var född för att leva helt för mig själv. När vi föds är vi små och hjälplösa. Vi behöver bli burna. Vi behöver mat, värme och trygghet. Vad jag vet finns det inga individualistiska bebisar. Ingen nyfödd reser sig upp på BB och säger: ”Tack för hjälpen. Nu klarar jag mig själv.”
Vi föds beroende av andra människor. Sedan går livet vidare. Våra föräldrar tar hand om oss. En dag kanske vi tar hand om våra föräldrar. Våra barn kanske en dag tar hand om oss. Vi behöver varandra. Och jag tror att det finns ett annat behov i oss också.
Ett behov av tro.
Av någonting större än oss själva.
Jag vill vara beroende av Gud. Inte på samma sätt som jag är beroende av min telefon. Inte ett rastlöst behov av att hela tiden kontrollera om Gud har skickat en ny notis. Utan ett djupare beroende.
Inte bara på söndagar.
Inte bara när livet kraschar.
Inte bara när jag har testat alla andra lösningar först.
Jag behöver dig mitt i vardagen. På promenaden. Vid fikabordet. När jag skrattar. När jag gråter. När jag scrollar alldeles för länge och när tankarna snurrar på natten.
Ett beroende som säger: jag klarar inte livet helt på egen hand.
Jag kommer förmodligen att fortsätta vara svag för godis. Jag kommer definitivt att fortsätta älska kladdkaka. Jag kommer att gå mina promenader, söka mig till naturen och antagligen ta upp telefonen fler gånger än jag borde. Men mitt i alla dessa beroenden finns ett beroende jag inte vill bli fri från. Mitt beroende av Gud.
Och kanske handlar livet inte om att bli helt oberoende. Kanske handlar det också om att upptäcka vad och vem vi väljer att vara beroende av.
Urbans Tankar och Funderingar 