Urbans Tankar och Funderingar

Vi människor är ganska skickliga på att hålla uppe fasaden. Vi går till jobbet och gör det som krävs i vardagen och säger att det är bra när någon undrar hur vi mår. Vi kanske lägger ut en bild från promenaden, kaffekoppen eller solnedgången, och utifrån ser livet ut ungefär som det ska.

Och ofta är det faktiskt bra. Men inte alltid.

För bakom det välbekanta leendet och de vanliga orden kan det finnas något helt annat. Oro. Trötthet. Sorg. Ångest. Tankar som ingen annan ser. Vi håller fasaden uppe och fortsätter med det som förväntas av oss, samtidigt som något på insidan skaver.

U2:s The Little Things That Give You Away handlar för mig om just detta. Om allt det vi försöker dölja, kanske till och med för oss själva.

I can see you. You need to see me.

Kanske är det just det vi alla längtar efter – att bli sedda på riktigt. Inte bara för det vi visar upp, utan också för det som finns bakom orden och fasaden. Ibland behöver vi någon som ser det vi själva har svårt att sätta ord på

Och ändå finns tecknen där.

En blick som dröjer kvar i marken. Ett skratt som inte riktigt når ögonen. Irritationen som egentligen handlar om något annat. Orden vi inte förmår säga.

It’s the little things that give you away / The words you cannot say.

För ibland sipprar sanningen fram ändå. Inte genom de stora orden eller dramatiska händelserna, utan i det lilla. I tröttheten, tystnaden, rastlösheten och den där meningen som aldrig blir färdig. Det vi försöker gömma letar sig ändå fram i det lilla.

You were talking at me and not to me.

Men låten handlar också om avståndet som kan uppstå mellan människor – och inom oss själva.

Det går att stå nära någon och ändå inte riktigt möta henne. Att prata, förklara och försvara sig utan att faktiskt lyssna. Att vara så upptagen av sin egen berättelse att människan framför en nästan försvinner.

Jag känner igen det hos mig själv.

Och kanske är det just där fasaden börjar ge vika. När orden inte längre räcker till. När ett svar blir för vasst, en blick dröjer kvar eller tystnaden säger mer än det vi faktiskt uttalar.

För till slut kan det lilla säga mer än de stora orden. Inte bara hur vi möter andra. Utan också hur ärligt vi vågar möta oss själva.

Sometimes I wake at four in the morning / Where all the darkness is swarming.

Klockan fyra på morgonen finns inte mycket att gömma sig bakom. Världen är tyst, telefonen ligger still och arbetsdagen har ännu inte börjat.

Men huvudet kan låta desto mer.

Det som under dagen bara var en liten oro kan plötsligt fylla hela rummet. Ett misstag från länge sedan. Något man borde ha sagt. Något man önskar att man aldrig hade sagt.

Jag känner igen de där tidiga timmarna. Ibland är de nästan rofyllda. Men andra gånger vaknar tankarna före resten av världen.

Och kanske är det något av det låten fångar allra bäst. När allt annat tystnar blir det svårare att hålla sig undan från det som finns där inne. Då kommer rädslan närmare. Tvivlet, Ångesten och skammen. Och de frågor som på dagen går att skjuta åt sidan.

Sometimes I can’t believe my existence / See myself from a distance. I can’t get back inside.

Den där känslan av att nästan stå bredvid sig själv och betrakta sitt eget liv utifrån. Att se sina val, sitt sätt att leva och samtidigt känna att man inte riktigt känner igen den man ser. Det kan vara en märklig och ganska jobbig känsla. Som om avståndet mellan den man är och den man trodde att man var plötsligt blivit synligt.

Jag känner igen det.

Och kanske behöver vi ibland våga stanna i det där avståndet en stund. Inte för att döma oss själva, utan för att försöka förstå. Hur mår jag egentligen? Vem har jag blivit? Lever jag det liv jag vill leva? Vad försöker jag dölja, också för mig själv?

För ibland är det lättare att sprickorna och förändringen hos andra än hos sig själv. Och kanske är det först när vi vågar se oss själva utifrån som vi också kan börja hitta vägen tillbaka in.

So far away from believing / That any song will reappear.

Det är kanske en av de rader i låten som berör mig mest.

Det är många år sedan nu, men det fanns en period i mitt liv då jag hade tappat mycket av hoppet. Det var som om sången hade tystnat. Som om det som tidigare hade gett livet ton, riktning och mening inte längre gick att höra.

Och efter ett tag började jag nästan tvivla på att någon sång någonsin skulle återvända.

Jag tror att tro ibland framställs alldeles för enkelt. Som om tro betyder att alltid vara säker, aldrig tvivla och alltid känna Guds närvaro.

Så har det inte varit för mig.

Min tro har rymt både tro och tvivel. Närhet och frånvaro. Hopp och stunder då hoppet nästan inte gått att känna alls.

Och kanske är hopp ibland mycket mindre än vi föreställer oss.

Det kan vara att stiga upp ur sängen. Att sätta den ena foten framför den andra. Att be även när orden känns tomma. Att fortsätta fast man ännu inte kan se något ljus.

För ibland är man inte utan tro. Man är bara trött. Besviken. Rädd. Ledsen. Och då kan även sången kännas väldigt långt borta.
Men det märkliga är att sången kan återvända. Att en ton plötsligt kan börja höras igen, även när vi nästan har slutat tro att det finns någon musik kvar.

The end is not coming / It’s not coming / The end is here.

Det är mörka ord. Ibland går vi och väntar på att något ska gå sönder, bara för att upptäcka att det redan har gjort det. En dröm. Tryggheten. Bilden av vem man trodde att man var.

Och ändå fortsätter livet.

Morgonen kommer. Kaffet bryggs. Någon hör av sig. En människa stannar kvar. En promenad gör tankarna lite lättare. Solen går upp.

Kanske är det just där låtens titel får ännu en betydelse för mig. De små sakerna kan avslöja våra sprickor, det vi försöker dölja bakom fasaden. Men de små sakerna kan också bära oss när livet känns för tungt.

Ett samtal.

En hand på axeln.

En bön.

Ett skratt.

Ett enkelt: ”Jag finns här.”

För mörkret kan vara verkligt utan att vara hela verkligheten. Kanske behöver vi därför bli bättre på att lägga märke till de små sakerna. Både hos andra och hos oss själva.
För ibland är det just där livet finns.

/ Urban

Det finns frågor som aldrig riktigt lämnar oss. Varifrån kommer vi? Varför finns vi? Och vad händer när vi dör?

U2:s One Step Closer är en stillsam låt som kretsar kring frågan om döden. Inte med stora svar eller tvärsäker tro, utan snarare med den osäkerhet som kan uppstå när döden plötsligt kommer nära.

Bakgrunden till titeln är speciell. När Bonos pappa Bob låg döende pratade Bono med Noel Gallagher från Oasis. Bono funderade över sin pappas tro och över vad som egentligen väntade honom. Gallagher svarade ungefär att hans pappa i alla fall var ett steg närmare att få veta. Ett steg närmare.

Jag tycker att det är en vacker tanke. För sanningen är ju att ingen av oss vet. Vi kan tro. Vi kan hoppas. Vi kan tvivla. Men veta? Nej.

Jag tänker ibland på hur märkligt livet är. Ena stunden sitter vi vid köksbordet och planerar morgondagen. Nästa stund kan allt förändras.
Vi vet att vi ska dö, men lever oftast som om döden gäller någon annan. Kanske måste det vara så. Det skulle vara svårt att leva om vi varje minut tänkte på vår egen dödlighet. Samtidigt kan tanken på döden hjälpa oss att se värdet i livet vi faktiskt har.

Den kristna tron bär på ett hopp om att döden inte är slutet. Jag vill tro att livet inte bara upphör när hjärtat slutar slå och att det finns en Gud som möter oss när vår vandring här är över.

Men jag vet inte.

Och kanske är den viktigaste frågan inte vad som händer när jag dör, utan hur jag lever innan dess. Hur jag tar hand om människorna omkring mig. Om jag säger det som behöver sägas medan tid finns:

”Jag älskar dig.”

”Förlåt.”

”Tack.”

”Jag finns här.”

Jag vet inte vad som finns på andra sidan.
Men jag hoppas. Och fram till dess får jag leva, älska, hoppas och tvivla. Ett steg i taget.

Som i så många av U2:s låtar är Bonos texter mångbottnade och öppna för flera tolkningar.
Låten behöver inte läsas som en text om döden. Den kan lika gärna handla om livet här och nu.

I’m across the road from hope.

Ibland känns livet som att stå precis bredvid det man längtar efter, men ändå inte riktigt nå fram. Hoppet finns där, på andra sidan vägen, men avståndet kan ändå kännas oändligt. Jag känner igen den där känslan. Att befinna sig mitt i livet men ändå känna sig fast.

I can’t go forward, I can’t turn back.

Det går inte att återvända till det som varit, men vägen framåt är heller inte tydlig. Man ser bara bakljusen från något som verkar försvinna längre bort.

Kanske är det just där vi ofta befinner oss som människor. Vi vill förstå varför saker händer, varför livet blev som det blev och vart vi egentligen är på väg. Men svaren kommer sällan på en gång.

Låten återkommer hela tiden till orden:

One step closer to knowing.

Ett steg närmare att förstå. Inte framme. Inte färdig. Bara ett steg närmare.

The heart that hurts is a heart that beats.

Ett hjärta som gör ont är samtidigt ett hjärta som fortfarande slår. Smärtan är alltså inte bara ett tecken på det vi förlorat. Den kan också vara ett tecken på att vi fortfarande lever och kan könna, älska och hoppas.

Kanske handlar livet därför inte om att en dag förstå allting, utan om att fortsätta gå. Ett steg i taget. Ett steg närmare.

/ Urban

Det finns saker i livet jag gärna skulle vilja göra om. Ord jag önskar att jag aldrig sagt, beslut jag önskar att jag fattat annorlunda och tillfällen då jag borde ha varit modigare, klokare eller mer närvarande.

Jag tror inte att jag är ensam om det.

Vissa svek sker i ett ögonblick. Ett ord sägs, ett löfte bryts, ett beslut fattas. Och sedan kommer ögonblicket efteråt – när man förstår vad man har gjort och inte längre kan göra det ogjort.

Det är där U2:s Until the End of the World börjar bli riktigt intressant. Låten låter Judas tala till Jesus – efter måltiden, efter kyssen, efter sveket.

We ate the food, we drank the wine. Everybody having a good time. Except you. You were talking about the end of the world.

Det märkliga är att han nästan pratar med Jesus som med en gammal vän. Som om han sitter långt senare och tänker: Hur kunde det bli så här?

I took the money… I kissed your lips and broke your heart. You. You were acting like it was the end of the world

Kyssen borde vara ett tecken på kärlek, närhet och vänskap. Men i Getsemane blir den i stället signalen som förråder Jesus. Det är en stark och smärtsam bild – att något som ser ut som kärlek samtidigt kan bära på ett svek.

Och kanske finns det något djupt mänskligt där. Vi kan älska någon och ändå såra. Kanske är det till och med de människor vi älskar mest som vi också kan såra djupast, just därför att de står oss nära.

Berättelsen om Judas fascinerar mig. Inte för att försvara det han gjorde, utan för att den också handlar om vad skuld kan göra med en människa.

Skuld kan säga: Det där blev fel. Be om förlåtelse. Försök göra annorlunda. Men ibland förändras den från jag gjorde fel till jag är fel. Och det är en farlig förflyttning.

I efterhand är det lätt att döma den människa man en gång var. Du borde ha förstått. Du borde ha vetat bättre. Men den som står mitt i stormen har inte samma utsikt som den som senare står på stranden och ser tillbaka.

Jag har också sagt saker jag ångrat, sårat människor och fattat beslut jag önskar att jag kunde göra om. Det tror jag att vi alla har.
Någonstans behöver vi därför lära oss skillnaden mellan jag gjorde fel och jag är fel.

Det första kan leda till förändring.

Det andra riskerar att ta ifrån oss hoppet.

In my dream I was drowning my sorrows.
But my sorrows, they learned to swim. Surrounding me, going down on me
Spilling over the brim.

Det är en märklig och samtidigt träffande bild. Judas försöker i drömmen dränka sina sorger, men de drunknar inte. De lär sig simma.

Jag tror att många känner igen det där. Vi försöker springa ifrån det som gör ont. Arbeta mer. Tänka mindre. Fylla kalendern. Köpa något nytt. Scrolla lite längre. Men en del saker låter sig inte dränkas. Sorgen kan lära sig simma. Skulden också. Ångern. Minnena av det vi önskar att vi hade gjort annorlunda.

Jag har själv erfarenhet av att försöka leva vidare genom att bara fortsätta framåt, som om avståndet skulle göra det förflutna mindre. Men så fungerar inte alltid livet. Till slut behöver vi ibland vända oss om och möta det vi försökt springa ifrån.

Waves of regret and waves of joy.

I Judas dröm kommer vågorna. Vågor av ånger, men också av glädje.

Kanske är det just där livet finns. Inte bara i mörkret eller bara i ljuset, utan mitt emellan. Sorgen och tacksamheten. Misslyckandet och hoppet. Det trasiga och det vackra, sida vid sida.

I reached out for the one I tried to destroy.

Det är kanske låtens mest gripande ögonblick. Mitt i skulden och ångern sträcker Judas handen mot den han själv har förrått. Mot Jesus.

Och svaret är nästan ofattbart. Inte hämnd. Inte avståndstagande.

Utan:

You, you said you’d wait. ‘Til the end of the world.

Som om Jesus säger: Jag finns kvar. Även efter det du gjorde. Även när du inte kan förlåta dig själv.

Det är där låten möter evangeliet för mig.
Tänk om nåden faktiskt är sådan – att Gud står kvar också när vi själva tror att vi har gått för långt.

Jag har ibland funderat på Judas. Tänk om han hade stannat kvar. Om han hade orkat vänta till söndagsmorgonen. Om han hade vågat tro att också hans berättelse kunde få ett kapitel till.

Evangelierna berättar inte om något sådant möte. I Matteusevangeliet grips Judas av ånger, lämnar tillbaka silverpengarna och tar sedan sitt liv. U2:s version blir därför en poetisk och teologisk tanke: tänk om Judas, i stället för att låta skulden få sista ordet, hade vågat sträcka sig mot Jesus? Och då blir slutet nästan hjärtskärande: Jesus väntar.

Until the End of the World slutar i mörker. Men evangeliet gör inte det. Efter sveket kommer korset. Efter korset kommer gryningen.

Och där finns mitt hopp: att våra sämsta ögonblick inte behöver få sista ordet. Att nåden kan nå längre än skulden.

Sorgen kanske lär sig simma. Skulden likaså. Men det kan hoppet, nåden och kärleken också.

Och när vågorna kommer får jag sträcka ut handen och hoppas att någon fortfarande finns där. Och väntar.

/ Urban

Dagens blogginlägg tar sin utgångspunkt i de avslutande raderna i U2:s låt City of Blinding Lights.

Some pray for, others steal.

Jag tänker att vi människor söker efter ungefär samma saker, men vi gör det på väldigt olika sätt. Trygghet. Kärlek. Bekräftelse. Mening. Någonstans att höra hemma.

Någon knäpper händerna och ber. Någon arbetar ännu hårdare. Någon fyller tomrummet med saker hon egentligen inte behöver. Någon annan söker bekräftelse i likes. Någon försöker kontrollera allt. Någon flyr. Någon söker tröst i sådant som lindrar för stunden, men som kanske inte bär särskilt långt. Och någon tar det som egentligen tillhör någon annan.

Jag känner igen det där.

Jag har själv försökt hitta olika sätt att hålla ihop när livet varit svårt. Sätt att få ordning på det som känts kaotiskt. Sätt att stå ut när tankarna blivit för många och livet inte blivit som jag hade tänkt mig.

Kanske handlar allt detta egentligen om en djupare längtan. Jag tror att det finns en längtan efter Gud i oss människor, även när vi inte själva skulle kalla den så. Vi söker efter något som kan fylla tomrummet, ge oss trygghet, mening och en plats att höra hemma. Kanske är våra många olika och ibland krokiga vägar uttryck för samma längtan.

Men den kristna tron berättar inte bara om människans sökande efter Gud. Den berättar också om en Gud som söker efter människan. Medan vi letar efter något som kan bära oss, söker han efter oss.

Min tro har förändrats genom åren. Det har funnits perioder då bönen varit självklar och Gud känts nära. Då orden kommit lätt och tron nästan burit sig själv. Men det har också funnits andra tider. Tider då tron varit betydligt mer trevande. Då frågorna varit fler än svaren och Gud känts långt borta.

Ibland har min bön bestått av många ord. Andra gånger har jag bara fått fram ett enda ord: Hjälp! Och ibland har jag inte haft några ord alls.

Ändå har livet fortsatt att ge.

Genom människor, genom naturen, genom små ögonblick av ljus när jag behövt dem som mest.

En människa som stannat kvar när livet varit svårt. En skogspromenad när tankarna blivit för många. Ett samtal vid rätt tillfälle. En vacker solnedgång. Ett skratt som bryter igenom mitt i det tunga.

Blessings are not just for the ones who kneel. Luckily.

Välsignelser är inte bara till för dem som knäböjer. Lyckligtvis.

Om Guds godhet bara var till för dem som alltid har en stark tro, ber rätt, tror rätt, lever rätt och beter sig rätt skulle vi få problem allihop. Jag skulle i alla fall få det.

Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.

Matteusevangeliet 5:45

Jag tror inte att Gud står med ett protokoll och räknar våra böner innan solen får gå upp över oss. Jag tror inte att varje god sak i livet är en belöning för att vi lyckats vara tillräckligt troende, tillräckligt goda eller tillräckligt fromma.

Nåden verkar på ett annat sätt. Den kommer ibland mitt i tvivlet. Mitt i tröttheten. Mitt i misslyckandet. Mitt i det ofärdiga livet.
Kanske är det just därför den kallas nåd.
För att den inte går att förtjäna.

Den kan finnas i människan som stannar kvar när andra går. I handen som sträcks ut när vi inte längre klarar oss själva. I den nya morgonen efter en sömnlös natt. I möjligheten att börja om trots att gårdagen inte blev som vi hade hoppats. I ett skratt mitt i sorgen. I en skogsstig. I en kopp kaffe tillsammans med någon som orkar lyssna.

Livet är fullt av sådant vi inte kan kontrollera. Vi kan kämpa, planera, arbeta och försöka hålla ihop. Men förr eller senare upptäcker vi att vi också är beroende av det vi själva inte kan skapa.

Kärlek.

Nåd.

Förlåtelse.

Hopp.

Människor som stannar. Och nya morgnar.

Kanske finns Gud närmare än vi tror, även när vi inte känner det. Och kanske är välsignelsen ibland precis detta: Att få hjälp när man inte längre klarar allt själv. Att få börja om. Att få resa sig. Och att få gå vidare.
Lyckligtvis.

/ Urban

Det finns ögonblick i livet som delar tiden i ett före och ett efter. För mig finns ett sådant ögonblick.

Jag hade blivit utsatt för grova våldsbrott som satte djupa spår i mig. Ändå försökte jag länge leva vidare som vanligt, utan att erkänna hur mycket det hade påverkat mig.

Jag ville vara stark. Så jag kämpade och
försökte hålla ihop vardagen, tankarna och känslorna. Tänkte att om jag bara bet ihop lite till skulle det gå över. Om jag bara fortsatte framåt skulle jag till slut lämna allt bakom mig. Men trauma fungerar inte riktigt så.
Det vi försöker springa ifrån kan följa med oss.

Till slut kom ett ögonblick då jag inte orkade kämpa längre – mitt eget moment of Surrender. Inte ett ögonblick då jag gav upp livet, utan då jag gav upp föreställningen om att jag måste klara allting själv.

Jag erkände: ”Jag orkar inte mer. Jag mår inte bra. Jag behöver hjälp”. Det låter kanske enkelt när man skriver orden. Men för mig var de allt annat än enkla. Det var några av de svåraste orden jag har sagt och samtidigt några av de viktigaste.

I tied myself with wire, to let the horses run free. Playing with the fire. Until the fire played with me

I början av Moment of Surrender sjunger Bono om att binda fast sig själv för att låta hästarna springa fria.

Jag känner igen något i den motsägelsen. För på något sätt var det precis vad jag gjorde. Jag längtade efter att bli fri från det som hade hänt, men samtidigt band jag mig hårdare och hårdare vid tanken att jag måste klara allt själv.

Jag försökte kontrollera det okontrollerbara. Jag försökte tänka bort sådant som inte gick att tänka bort. Jag försökte vara stark när jag egentligen behövde få vara svag, och till slut gick det inte längre.

At the moment of surrender i folded to my knees. I did not notice the passers-by and they did not notice me.

I låten faller huvudpersonen ner på knä mitt bland människor som går förbi. Han märker inte dem och de märker inte honom.

Den bilden berör mig, för det går att befinna sig mitt bland människor och ändå känna sig helt ensam. Man kan gå till jobbet, prata, skratta, handla och göra allt det där som hör vardagen till.

Utåt kan allt se precis ut som vanligt. Men på insidan kan allt vara i upplösning. Ibland är man så fokuserad på att få vardagen att fungera att man inte ens själv inser hur dåligt man faktiskt mår.

Kanske är det en av de svåraste sakerna med psykiskt lidande. Det syns inte alltid. Och ibland har man blivit så skicklig på att dölja det att man nästan lyckas lura sig själv också.

I was punching in the numbers at the ATM machine. I could see in the reflection. A face staring back at me.

Ibland kan livet komma till en punkt där man nästan betraktar sig själv utifrån och undrar: Vem har jag blivit? Vad hände med den människa jag var?

My body’s now a begging bowl. That’s begging to get back, begging to get back. To my heart and to the rhythm of my soul. And to the rhythm of my unconsciousness. To the rhythm that yearns. To be released from control

I sången finns bilden av en kropp som blivit som en tiggarskål, som ber om att få komma tillbaka till hjärtat och själens rytm. Den bilden känner jag igen.

För mig har läkandet inte handlat om att bli den jag var innan allt hände. Den människan går kanske inte att återvända till. Det har snarare handlat om att hitta hem igen – till mig själv, till tryggheten, till glädjen och till livet.

Jag behövde människor. Någon som lyssnade. Professionell hjälp. Men framför allt behövde jag våga säga sanningen. Till andra och till mig själv: Jag orkar inte. Jag behöver hjälp. Jag klarar inte detta ensam.

Det var mitt moment of surrender.

Och det jag länge hade sett som svaghet visade sig vara något helt annat – mod. För det finns saker i livet som inte går att besegra genom att kämpa hårdare. Ibland måste man sänka garden. Sluta springa. Våga öppna händerna och erkänna att man inte längre kan bära allt själv.

Kanske är det en av livets märkligaste paradoxer: ibland är det först när vi slutar kämpa för att klara allting själva som vi faktiskt börjar resa oss.

För mig var kapitulationen inte slutet.

Det var början på vägen tillbaka.

/ Urban

När jag skrev den här texten började jag fundera på varför jag inte tog med Moment of Surrender i min bok Att resa sig och gå vidare, som släpptes förra året. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur väl låten och dess budskap hade passat in i  boken.

Att resa sig och gå vidare är en personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälpsinsikter och andlig vägledning. Texterna är nakna, ärliga och djupt personliga. Ett vittnesmål om hur våld, hot och övergrepp kan påverka en människa, men också om modet att berätta, söka hjälp och inte låta ondskan vinna.

Boken kan köpas direkt av mig för 150 kr. Om boken behöver skickas tillkommer porto.

Det går också att beställa boken via: https://bokshop.bod.se/att-resa-sig-och-ga-vidare-urban-arvidsson-9789180978057

Det går också att köpa den via Adlibris, Bokus, Akademibokhandeln, Amazon eller din lokala bokhandel.

I was born. I was born to be with you. In this space and time.

U2:s låt Magnificent börjar med tanken om att vara född för något. Född för att vara med någon. Född in i just denna tid och på just denna plats. Det finns något nästan svindlande i den tanken. Att mitt liv inte bara är en slumpmässig rad av dagar, utan att det kanske finns en mening, en riktning, en kallelse.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag kan ibland fundera på varför just jag finns här.
Varför fick jag det här livet? De här människorna omkring mig? De här gåvorna? Och varför behövde jag gå igenom det som gjort ont?

Finns det en tanke med mitt liv, eller försöker jag bara i efterhand skapa mening av det som råkat hända? Och jag önskar ibland att tron gav tydligare svar. Men det gör den inte.

After that and ever after I haven’t had a clue.

Jag har ingen aning.

Det är faktiskt befriande att höra de orden i en sång som samtidigt känns så fylld av tro.
För kanske är det just där min egen tro befinner sig ganska ofta. Inte i vissheten, utan i frågorna.

Vi vill gärna tro att livet ska gå att förstå om vi bara tänker tillräckligt länge. Att det finns en tydlig plan som vi någon gång ska få se i sin helhet.

Men så fungerar livet sällan.

I was born. I was born to sing for you. I didn’t have a choice but to lift you up. And sing whatever song you wanted me to. I give you back my voice. From the womb my first cry, it was a joyful noise.

Bono sjunger om att vara född för att sjunga, född för att lyfta upp någon annan och om att ge tillbaka sin röst

Det är en stark bild.

Att ge tillbaka sin röst.

Kanske är våra gåvor inte bara något vi fått för vår egen skull, och kanske handlar kallelse mindre om att göra något stort och mer om att använda det vi har fått där vi faktiskt befinner oss.

För mig blir det också en bild av min tro. Jag tror att de gåvor jag har fått ytterst kommer från Gud. Min röst, min förmåga att skriva, möta människor och dela med mig av det jag själv har varit med om är inte bara något jag fått för min egen skull. Att använda dem blir därför också ett sätt att tacka Gud.

Kanske är lovsång inte bara något vi sjunger i kyrkan. Kanske kan hela livet bli en lovsång när vi använder det vi har fått till att lyfta andra människor, ge hopp och göra kärleken lite mer synlig.

Det blir mitt sätt att ge tillbaka min röst.

Only love, only love can leave such a mark.
But only love, only love can heal such a scar.

Det är några få ord, men de rymmer något väldigt mänskligt.

Kärleken är märklig på det sättet. Den som får oss att känna oss som mest levande kan också göra oss som mest sårbara.

Kärleken gör oss sårbara. När vi verkligen älskar någon släpper vi en annan människa nära. Vi öppnar dörren till det innersta och hoppas att det vi lämnar över ska behandlas varsamt. Därför kan också den människa som betyder mest för oss vara den som sårar oss allra djupast.

Only love can leave such a mark.

Kanske är det just för att kärleken betyder så mycket som den kan lämna så djupa spår när vi blir sårade, övergivna eller svikna.

Men låttexten stannar inte där.

Only love can heal such a scar.

Det märkliga är att det som gör oss sårbara också kan bli vägen till läkande. Inte genom att sudda ut det som har hänt. Livet har ingen sådan funktion.

Ärren finns kvar. Men kärleken kan förändra hur vi bär dem. Genom en människa som stannar när det hade varit enklare att gå. Någon som lyssnar utan att komma med lösningar. Någon som håller om när orden inte längre räcker.

Genom förlåtelse.

Genom närhet.

Genom nåd.

Genom att våga öppna hjärtat igen.

Ärren berättar att vi har blivit sårade. Men de kan också berätta att såret läkte. Och kanske är det just det Bono fångar i de där raderna: kärleken kan lämna de djupaste märkena i oss, men kärleken kan också bli den kraft som gör att de inte får sista ordet.

Tänk om livet inte främst handlar om att göra mitt eget namn större, utan om att låta kärleken bli större och låta det jag fått bli ett sätt att upphöja Gud. Min tid, min röst, mina erfarenheter och till och med mina ärr kan få användas för något större än mig själv för att ge hopp, visa nåd och lyfta andra.

Kanske är det där det magnifika finns när livet, mitt i allt ofullkomligt, blir en sång riktad bortom mig själv. En lovsång till Gud.

/ Urban

U2:s White as Snow är en lågmäld och eftertänksam sång. Här finns inga stora gitarrer eller refränger skapade för att fylla en arena. I stället känns den nästan som en viskning, som de ord som återstår när det mesta redan har sagts. Som en människa som stannar upp, ser tillbaka på sitt liv och försöker förstå vad som egentligen blev kvar.

Den berättar om en soldat som ligger döende långt hemifrån. Medan livet håller på att rinna ur honom vandrar tankarna tillbaka. Till barndomen. Till brodern. Till vägarna de körde på. Till tiden då dagarna tycktes oändliga.

En gång i tiden trodde han på en gudomlig kärlek, men någonstans på vägen började han tvivla på om den kärleken fortfarande gällde honom.

Once I knew there was a love divine. Then came a time I thought it knew me not. Who can forgive forgiveness where forgiveness is not. Only the lamb as White As Snow.

Jag känner igen den frågan. Jag tror på Gud, men tro är inte detsamma som att alltid känna hans närvaro. Det finns stunder när tron bär av sig själv, när Gud känns nära och självklar. Men det finns också dagar då orden i bönen inte tycks nå längre än till taket och himlen känns tyst och stängd. Det är då frågorna kommer: Gud, vet du fortfarande vem jag är? Ser du mig? Har du glömt bort mig?

Kanske är det därför Bibelns människor berör mig så mycket. De framställs sällan som andliga hjältar med en orubblig tro. De tvivlar, flyr, sviker, blir rädda och brottas med frågor som inte alltid får några enkla svar.

Och ändå ger Gud inte upp om dem. Han fortsätter att söka, kalla och möta dem. Kanske är det evangeliet i sin enklaste och vackraste form: att allt inte hänger på hur hårt människan lyckas hålla fast vid Gud, utan att Gud håller fast vid människan.

Det är också talande att melodin till White as Snow bygger på den gamla adventshymnen O Come, O Come, Emmanuel. En sång om längtan. Om ett folk som väntar i mörkret och hoppas på att Gud ska komma nära.

Kanske finns samma längtan hos soldaten i U2:s sång. Han befinner sig långt hemifrån, nära döden, och söker efter något som fortfarande kan bära. Nåd. Förlåtelse. En Gud som inte har glömt honom.

Advent handlar ju inte bara om väntan på julen. Den handlar om människans rop efter ljus i mörkret: Kom, Immanuel. Kom, Gud med oss. Kanske är det just det ropet som också finns under ytan i White as Snow.

As boys we would go hunting in the woods,
to sleep the night shooting out the stars. Now the wolves are every passing stranger. Every face we cannot know. If only a heart could be as White As Snow. If only a heart could be as White As Snow.

Det finns också en annan bild i sången som stannar kvar hos mig. Soldaten minns hur han och brodern som pojkar gick ut i skogen och jagade, i en tid då världen ännu tycktes trygg och full av möjligheter. Men något har förändrats. Nu kan varje okänd människa kännas som ett hot.

Kanske är det så livet formar oss. Vi blir sårade, försiktigare och börjar bygga murar omkring oss. Till slut vet vi knappt om murarna skyddar oss eller bara håller andra på avstånd.

Därför blir längtan efter ett hjärta vitt som snö så stark. Inte ett hjärta utan minnen eller ärr, utan ett hjärta som trots allt inte låter bitterheten, hatet eller rädslan få sista ordet. Ett hjärta som fortfarande vågar älska, fast det vet vad kärleken kan kosta.

Soldaten i låten söker efter bilden av lammet, vitt som snö. För mig går tankarna direkt till Jesus.

Guds lamm

Förlåtelsen

Nåden

Även om era synder är blodröda ska de bli vita som snö

Jesaja 1:18

Det finns något oerhört vackert i den gamla bibliska bilden av att det som blivit fläckat kan bli vitt som snö.

Jag vet inte hur det är med dig, men ibland önskar jag att livet hade ett suddgummi. Att det gick att radera det man ångrar, sudda bort det som gjorde ont och skriva om vissa kapitel. Men livet fungerar inte så. Det som har hänt har hänt.

Och jag tror att många av oss går omkring med små domstolar inom oss. Där gamla händelser tas upp till förhandling om och om igen. Samma vittnen kallas. Samma bevis läggs fram. Och domen blir alltid densamma: Du borde ha gjort bättre. Du borde ha förstått. Du borde ha varit starkare. Men nåden säger något annat. Den säger inte att det som blev fel var rätt. Den säger: Det behöver inte vara slutet på berättelsen.

Kanske är det därför snön är en så stark bild.
När den första snön faller över en mörk novemberkväll förändras världen nästan ljudlöst. Samma gata. Samma hus. Samma träd. Ändå ser allting annorlunda ut.
Det som nyss var mörkt reflekterar plötsligt ljus. Kanske är det så nåden fungerar.

/ Urban

Det finns perioder då det är ganska lätt att tro. När livet fungerar. När människorna man älskar mår bra. När böner tycks få svar och världen åtminstone för en stund känns begriplig…

…Och så finns det dagar då man ser sig omkring och undrar var Gud egentligen håller hus.

Det är den frågan jag hör i U2:s If God Will Send His Angels.

Hey, if God will send his angels, and if God will send a sign. And if God will send his angels. Will everything be alright?

Jag tycker om att U2 skriver sådana låtar. Låtar där tron inte är färdigpaketerad. Där Gud inte alltid känns nära och där människan får både tro och tvivla samtidigt.

För sådan är min tro också ibland. Den pendlar. Det finns dagar då jag tycker mig ana Gud överallt. Och det finns dagar då telefonen verkar vara avstängd.

God’s got his phone off the hook, babe
Would he even pick up if he could?

Dagar då det verkar som att Gud lagt av telefonluren och skulle han ens svara om han kunde?

Jag tror att många känner igen den erfarenheten. Inte nödvändigtvis att man slutar tro, utan att man ibland undrar var Gud egentligen befinner sig?

Men kanske har jag också lärt mig något genom åren. Att Guds frånvaro och Guds tystnad inte nödvändigtvis är samma sak som att Gud inte finns där. Ibland har jag först långt senare kunnat se människor, samtal och små händelser som på något märkligt sätt bar mig genom en svår period.

Det finns böner jag bett där svaret känts tydligt. Men det finns också böner jag har viskat om och om igen som bara försvunnit ut i tystnaden. Tillfällen då jag hade önskat ett tecken, ett ingripande eller åtminstone en liten försäkran om att någon fanns där och såg. Att någon såg hur ont det gjorde, hur rädd jag var, hur mycket jag försökte hålla ihop.

Och när inget kom, började jag leta efter änglar. Efter någon som skulle dyka upp utifrån, förstå utan att jag behövde förklara och rädda mig från det jag själv inte visste hur jag skulle ta mig ur.

Men kanske finns det också en annan fråga gömd i sången. Tänk om vi själva ibland är svaret på någon annans bön?

Vi frågar var kärleken finns samtidigt som en människa bredvid oss behöver bli sedd. Vi frågar var hoppet finns samtidigt som vi faktiskt kan ge någon hopp. Vi frågar varför Gud inte gör något samtidigt som vi själva har möjlighet att göra något litet.

Kanske väntar vi ibland på att Gud ska skicka sina änglar, när vi själva skulle kunna vara en  ängel för någon annan.

Jag vet fortfarande inte varför Gud ibland känns nära och ibland långt borta. Jag vet inte varför vissa böner får svar medan andra tycks mötas av tystnad. Jag vet inte varför världen är så full av både skönhet och brutalitet. Men jag kan inte släppa tron på Jesus. Och kanske är tro ibland inte större än så. Att mitt i en värld där mycket verkar ha gått sönder fortsätta hoppas. Fortsätta fråga. Fortsätta älska. Och kanske, när någon annan ber Gud att skicka sina änglar, försöka vara en av dem.

/ Urban

The only baggage you can bring is all that you can’t leave behind.

Det enda bagage du kan ta med dig är det du inte kan lämna kvar.

Jag tycker om den bilden, för livet är på många sätt en resa där vi hela tiden packar och packar om våra väskor. Något läggs till. Något tas bort. Människor kommer in i våra liv och människor försvinner. Drömmar förändras. Det som en gång verkade oerhört viktigt kan några år senare kännas nästan betydelselöst.

Och under ett liv hinner man samla på sig ganska mycket.

Inte bara saker.

Minnen. Erfarenheter. Relationer. Drömmar. Förhoppningar. Misslyckanden. Ord som människor har sagt. Bilder av vem man är och vem man borde vara. Saker man är stolt över och sådant man helst skulle vilja göra ogjort.

En del av det vill jag bära med mig.

Annat skulle jag må bättre av att lämna kvar.

Jag tror att jag under stora delar av mitt liv har varit ganska bra på att bära. Kanske ibland lite för bra. Jag har kunnat stoppa ner ännu en sak i ryggsäcken och tänka, lite till klarar jag:

Krav och ansvar, förväntningar, jobbiga saker som hänt, saker jag önskar att jag gjort annorlunda och oro för sådant som kanske aldrig ens kommer att inträffa.

Men till slut blir väskan tung.

Det märkliga är att man kan vänja sig vid tyngden. Man fortsätter gå och tänker att det är så här livet ska kännas. Först när man någon gång lyckas lägga ifrån sig något inser man hur mycket kraft det faktiskt tog att bära det.

Kanske är det därför de två orden i refrängen till U2:s Walk On är så starka.

Walk on.

Gå vidare.

Fortsätt gå.

Två enkla ord. Men ibland bland de svåraste som finns.

Inte spring.

Inte glöm.

Inte låtsas som att ingenting har hänt.

Bara gå.

Ett steg till.

Och sedan ett till.

Att gå vidare betyder inte att det som hänt plötsligt saknar betydelse. Det betyder inte att sorgen är borta eller att alla sår har läkt. Ibland betyder det bara att man bestämmer sig för att det som ligger bakom inte längre ska få bestämma riktningen.

Ibland tror vi att vi måste ha förstått allt innan vi kan gå vidare, men så fungerar livet sällan.

Ibland går vi vidare med frågor vi aldrig får svar på.

bland går vi vidare med ärr.

Men vi går.

Jag har många gånger tänkt att livet borde ha någon sorts ångra-knapp. Att det skulle gå att återvända till vissa situationer och säga något annat. Göra något annat. Välja en annan väg.

Det finns saker jag gärna hade gjort annorlunda. Stunder då jag sagt fel, valt fel eller inte varit den människa jag önskar att jag hade varit.

Men livet går inte att backa, det finns bara vägen vidare.

And I know it aches, and your heart it breaks, and you can only take so much.

Livet, det gör ont. Hjärtan går sönder. Och en människa kan bara bära en viss mängd.

Ändå har jag många gånger levt som om motsatsen vore sann. Som om jag borde klara lite till. Prestera lite mer. Vara lite starkare. Hin­na lite mer. Vara den där människan som alltid orkar, alltid ställer upp och alltid har kontroll. Men vi människor är inte byggda för att bära allt.

Förr eller senare måste något få läggas ner.

Mot slutet av Walk on kommer också en annan uppmaning: Leave it behind

Lämna det bakom dig.

Kanske hör de ihop. För att kunna fortsätta gå måste vi ibland lämna något. Vi kan inte ta med oss allt. Och kanske är det en av livets svåraste lärdomar: att förstå vad som ska följa med och vad som får stanna kvar.

Jag är snart femtio år. Det är en märklig plats i livet att befinna sig på. Bakom mig finns nästan ett halvt sekel av människor, arbete, tro, tvivel, glädje, sorg, vägval och erfarenheter. Framför mig finns förhoppningsvis många år, men de känns inte längre obegränsade på samma sätt som när jag var tjugo.

Kanske gör det frågan ännu viktigare:

Vad vill jag lämna bakom mig? Och vad vill jag bära med mig vidare?

Det finns mycket i livet som jag inte vill lämna bakom mig. Människorna jag älskar och samtalen som har förändrat mig. Skratten, promenaderna och musiken som följt mig genom olika perioder i livet. Stunderna då någon trodde på mig när jag själv hade svårt att göra det. Tron, också när den varit mer fylld av frågor än av svar. Hoppet om att det fortfarande finns nya vägar att gå. Och tacksamheten över allt det som faktiskt har burit mig hit.

Det är märkligt att sådant som betyder allra mest ofta är sådant som inte går att väga, mäta eller sätta ett pris på.

Det går inte att köpa.

Det går inte att sälja.

Och egentligen kan ingen annan ta det ifrån oss.

Kanske är det just därför kärleken i Walk on beskrivs som det enda verkliga bagaget.

And love is not the easy thing. The only baggage you can bring.

Kärleken är inte enkel.

Den kostar. Den gör oss sårbara. Att älska någon innebär också risken att en dag sakna och förlora.

Och ändå är det kärleken vi skulle välja att bära med oss.

När mycket annat skalas bort är det inte vad jag ägde som återstår. Inte vad jag tjänade. Inte hur mycket jag hann göra. Inte hur framgångsrik jag verkade i andras ögon. Utan människorna. Relationerna. Stunderna.

Kanske är livet en lång övning i att förstå skillnaden mellan det som är viktigt och det som bara verkar viktigt.

/ Urban

I slutet av september är det 50 år sedan U2 bildades. Ett halvt sekel av musik, texter, konserter och låtar som på olika sätt har följt människor genom livet, och som också har betytt mycket för mig personligen.

För att uppmärksamma jubileet kommer jag under september att publicera ett antal blogginlägg med utgångspunkt i olika U2-låtar.

Inläggen kommer inte i första hand att handla om musiken i sig, utan om de tankar, minnen, frågor och känslor som låtarna väcker hos mig. Ibland kanske det handlar om tro och tvivel, ibland om livet, relationer eller om den värld vi lever i.

Det finns låttitlar som nästan rymmer en hel berättelse, Running to Stand Still är en sådan.

Det finns människor som springer för att komma fram. Och så finns det människor som springer för att slippa känna efter. Som springer för att slippa stanna.

Running to Stand Still är en mörk berättelse. En berättelse om beroende, flykt och desperation. Om en människa som försöker hitta en väg ut ur något som blivit för tungt att leva i. Men ju mer jag lyssnar på låten, desto mindre tycker jag att den bara handlar om heroin. Den handlar också om oss. Om alla våra sätt att fly.

Vi springer genom livet med kalendern full och telefonen i handen. Vi fyller våra dagar med arbete, måsten, konsumtion, projekt och planer.

Vi fortsätter scrolla och håller oss ständigt sysselsatta för att slippa höra det som blir tydligt först när det blir tyst.

Tystnaden kan vara obekväm. Där kan sådant finnas som vi helst vill slippa möta. Sorgen vi inte riktigt har bearbetat. Oron vi försöker hålla undan. Ensamheten. Skammen. Känslan av att inte räcka till.

Mitt i låten finns en märklig rad:

You got to cry without weeping.

Kanske är det just så det ibland känns att bära på sådant som gör ont. På utsidan fortsätter livet nästan som vanligt. Man går till jobbet, handlar och gör det som förväntas. Men någonstans där inne pågår något helt annat.

Det finns tårar som aldrig når ögonen. Sorg som inte syns. Oro som bärs i tysthet. Smärta som blivit så väl inövad att omgivningen kanske inte ens märker den.

Så vi fortsätter att springa. Genom dagar som fylls till brädden, genom brus och distraktioner, med en känsla av att rörelsen i sig måste betyda att vi är på väg bort från det som gör ont.

Run from the darkness in the night.

Vi har nog alla sådant mörker. Sådant vi helst skulle vilja lägga bakom oss. Saker vi ångrar.
Saker vi oroar oss för. Saker andra gjort mot oss och saker vi själva gjort. Rädslor för framtiden. Och ibland tänker vi att bara vi rör oss tillräckligt snabbt kommer mörkret inte hinna ikapp. Problemet är bara att mörkret ofta är en uthållig löpare.

Ibland springer vi så snabbt att vi nästan lyckas övertyga oss själva om att vi faktiskt är på väg någonstans. Men ibland stannar vi till.
Och då kommer insikten. Vi har rört oss hela tiden, men ändå inte kommit vidare.
Vi har sprungit långt. Men står fortfarande kvar.

Det är det som gör titeln Running to Stand Still så smärtsamt träffande. Bilden av en människa som använder all sin kraft för att fly, men som ändå inte kommer vidare. Beroenden fungerar ofta så. De lovar en väg ut. En stunds lättnad. En paus från verkligheten. Några minuter då livet känns lite enklare att bära. Men det som först verkade vara en flyktväg kan långsamt förvandlas till ännu ett fängelse.

Låten börjar med ett uppvaknande. En kvinna vaknar och inser att någonting måste hända: I gotta do something about where we’re going.

Någonting måste förändras. Förr eller senare tror jag att den insikten når de flesta av oss. Inte alltid som en dramatisk vändpunkt, utan ibland bara som en stilla tanke mitt i en helt vanlig vardag: Jag kan inte fortsätta så här. Något behöver bli annorlunda. Jag måste fundera över vart jag egentligen är på väg.
Och kanske är det just där förändringen börjar. Inte i att öka tempot, kämpa hårdare eller springa ännu fortare.

Ibland tror vi att friheten finns i flykten. Men kanske börjar friheten först när vi slutar springa. När vi vågar stanna.

/ Urban