Urbans Tankar och Funderingar

I söndags hade jag förmånen att vara nattvardstjänare i vår kyrka. Människor kom fram en efter en, och jag räckte fram brödet och sa orden som har sagts i generationer efter generationer: “Kristi kropp för dig utgiven.”

Orden är enkla. Fem ord bara. Ändå bär de ett oerhört djup och att få stå där och säga dem känns stort. Nästan lite svindlande, som att få vara en liten del av något mycket större än jag själv.

Samtidigt smyger sig en märklig tanke in. Jag tror ju på berättelsen om Jesus, att han gav sitt liv och att hans kärlek omfattar hela världen. Jag tror att hans död och uppståndelse har betydelse för mänskligheten, för historien och för varje enskild människa. Men för mig?

Det är nästan lättare att tro att det gäller alla andra. För hon som kommer fram med tårar i ögonen och för han om bär på ett stort leende när jag räcker honom brödet. För dem kan jag säga orden utan att tveka: Kristi kropp för dig utgiven.

Men när jag riktar tanken mot mig själv blir det plötsligt svårare. Inte för att jag inte tror, utan kanske just därför. Orden kommer så nära. Tänk om de verkligen gäller mig? Inte bara kyrkan genom tiderna, inte bara alla människor i största allmänhet, utan mig.

Med alla mina brister och mitt självtvivel. Alla gånger jag borde ha gjort bättre och de tankar jag inte är stolt över. Är det verkligen möjligt att orden också är riktade till mig?

Kristi kropp för dig utgiven.

Det finns något provocerande i nattvarden. Den är inte för dem som lyckats bäst, inte för dem som tror starkast, inte för dem som har ordning på livet. Den säger bara: för dig. Och kanske är det just där nåden börjar: inte i att vi förstår allt, inte i att vi känner oss värdiga, utan i att vi vågar ta emot det vi egentligen inte tycker att vi förtjänar.

När jag stod där i söndags slog det mig att varje gång jag räckte fram brödet till någon annan, säger jag också orden till mig själv. Kanske är det nattvardens mysterium: att mitt i det stora finns också ett stilla, personligt tilltal. Inte bara för alla andra. Utan för mig också.

/ Urban

Jag är uppvuxen i frikyrkan. Gudstjänster, psalmer, lovsånger, predikningar, bibeltexter, bön och samtal om tro har alltid funnits med som en naturlig del av livet. Och den har format mig mer än jag kanske varit medveten om.

Tron blev tidigt en del av min världsbild, något som fanns där innan jag ens hade orden för att beskriva den. Och med tiden blev tron och kyrkan inte bara en vana, utan en viktig del av vem jag är. Man skulle kunna säga att det blev en norm,  eftersom det var en naturlig och självklar del av vardagen. Och när något blir en norm märker man ofta inte ens att man följer den, det känns bara som det vanliga sättet att leva.

I många sammanhang förväntas man börja med frågorna. Undersöka, väga olika argument och pröva olika perspektiv innan man kan landa i ett svar. För mig har det däremot ofta varit tvärtom när det handlar om min kristna tro. Jag har börjat i svaret.

Det betyder inte att jag alltid haft alla svar. Men det betyder att jag haft en utgångspunkt. För mig är övertygelsen om att Gud, Jesus och den helige Ande finns en sådan utgångspunkt. Den fungerar som en grund i mitt sätt att se på livet och tillvaron.

Tron finns där och präglar hur jag tänker, känner och tolkar det som händer omkring mig. Den påverkar hur jag förstår mina egna erfarenheter, hur jag ser på andra människor och hur jag uppfattar världen vi lever i. På så sätt blir tron inte bara en tanke, en känsla  eller en idé, utan ett perspektiv som färgar hela mitt sätt att möta livet.

Jag kan ibland vara skeptisk till forskning, eftersom det ibland känns som att forskarna redan har en uppfattning om vad de vill komma fram till. Samtidigt inser jag att människor kan känna på ett liknande sätt när det gäller min tro. Men att jag börjat med svaret betyder inte att frågorna upphör, tvärtom. Och det betyder inte heller att tron gör livet enklare. Livet rymmer fortfarande motgångar, tvivel och frågor som saknar enkla svar. Men tron ger mig ett sammanhang att placera dem i.

När livet skaver, när böner inte verkar besvaras och när världen framstår som kaotisk och orättvis uppstår frågor som inte låter sig tystas. Och kanske ska de inte heller tystas. De driver mig att tänka djupare, läsa mer och lyssna noggrannare.

Om tron bara bestod av svar skulle den snart bli ytlig och skör. Ett liv utan tvivel riskerar att bli ett liv utan eftertanke. Tvivlet fungerar snarare som ett slags andning i tron: inandning och utandning, mellan övertygelse och ifrågasättande.

/ Urban

Vinden är en märklig följeslagare. Den kan smyga fram som en viskning, så mjuk att man knappt märker den. Och andra gånger kommer den med full kraft.

Vinden kan dofta vår när den sveper över mark som just tinat efter vintern, och den bär med sig löftet om ljusare dagar och liv som långsamt vaknar igen.

Ändå kan ingen av oss se den. Vi ser bara vad den åstadkommer: löv som virvlar, segel som spänns och bär båtar framåt, träd som böjer sig och gungar i takt med dess rytm. Kanske är det just därför vinden blivit en sådan stark bild för det osynliga, för det vi inte kan kontrollera.

Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.

Johannesevangeliet 3:8

Vi hör vinden, men vi vet sällan varifrån den kommer eller vart den är på väg. Den följer inte våra planer. Den anpassar sig inte efter våra scheman. Och kanske är det en av våra största utmaningar som människor: att acceptera att allt inte går att styra.

Vi vill gärna tro att vi har kontroll över våra liv, våra livsvägar och vår framtid. Men vinden påminner oss om något annat — att livet ibland kräver att vi släpper taget. Att vi lär oss att leva med medvind, motvind och sidvind. Att vi inte alltid kan välja riktningen, men att vi kan välja hur vi möter den.

Ibland har jag tänkt att Gud bara visar sig som en stilla susning. Som något mjukt och tröstande. Men tänk om det inte alltid är så. Tänk om Gud ibland kommer som en storm som stökar till det för oss. Som rubbar och blåser bort sådant vi klamrat oss fast vid men egentligen inte behöver.

Efter en lång och kall vinter är det härligt att känna den ljumma vårvinden. Samtidigt vet jag att höstens stormar också vinterns kyla har sitt värde, att de påminner oss om förändringens kraft, om livets rörelse.

Kanske är det så att vi inte alltid ska försöka stå emot vinden. Kanske behöver vi ibland bli vänner med den. Låta den bära oss, utmana oss, förändra oss.

Ibland behöver vi stillheten, ibland behöver vi stormen. Kanske är det just i mötet mellan dessa som vi verkligen växer och finner nya sidor av oss själva.

/ Urban

Det är lätt att tänka på bön som ett slags meddelande uppåt, som om Gud sitter och väntar på våra ord, våra önskningar och våra förklaringar. Som om Gud som är allvetande och evig skulle behöva våra formuleringar för att förstå hur vi har det i världen. Men kanske är det tvärtom. Kanske är det inte Gud som behöver våra böner, utan vi som behöver dem.

Jag tror på bön, jag tror på att Gud lyssnar och att man kan få bönesvar. Men inte för att Gud är beroende av våra ord, utan för att vi är det.

Bönen kanske inte förändrar Gud, men den förändrar oss. När jag ber händer något med mig, jag blir mer uppmärksam på det jag bär inom mig och på det som sker runt omkring mig. Jag märker vad som gör ont, vad jag hoppas på, vad jag försöker kontrollera. Jag får sätta ord på det som annars bara snurrar inom mig. Oro, tacksamhet, ilska, sorg, hopp – allt får plats.

Någon har sagt att ”bönen sorterar. Den skalar bort det oviktiga och lämnar det som faktiskt betyder något .” Tycker det är en väldigt bra beskrivning, eftersom bönen kan hjälpa oss att se våra egna liv tydligare.

När vi ber tränar vi oss också i att lyssna. Inte bara på Guds röst utan också på den stilla rösten inom oss. Kanske är det just därför bönen ibland kan kännas obekväm. I bönen är det svårare att gömma sig. Där kan vi inte lika lätt skylla ifrån oss. När vi ber om förlåtelse tvingas vi erkänna vårt ansvar. När vi ber om hjälp visar vi i vår sårbarhet. Och när vi ber för andra vidgas vårt perspektiv  bortom oss själva.

/ Urban

Just nu pågår bokrean och fram till den 8:e mars har du möjlighet att köpa min bok ”Att resa sig och gå vidare” till det rabatterade priset 100 kr (ordinarie pris 150 kr).

Att resa sig och gå vidare är en personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälpsinsikter och andlig vägledning. Boken har sin grund i mina egna erfarenheter av att bli utsatt för ett flertal grova våldsbrott. Ett vittnesmål om hur hot och övergrepp kan påverka en människa på djupet, men också om modet att berätta, söka hjälp och inte låta ondskan vinna.

Jag har skrivit boken för att jag tror på kraften i att sätta ord på det svåra. För att vi är många som bär på berättelser som sällan får ta plats, för tunga, för skam belagda eller helt enkelt för smärtsamma att dela. Min önskan är att de erfarenheter jag samlat på mig under resans gång inte bara ska vara till gagn för mig, utan också få bli till stöd för dig som befinner dig mitt i din egen kamp, eller står bredvid någon som kämpar.

Urban berättar rakt, uppriktigt och ärligt om hur han utsatts för flera grova våldsbrott. Berättelsen är tung och hemsk. Smärtan strålar ut från sidorna och griper tag i hjärtat. Allt det mörka känns svårt att riktigt ta in. Det skulle kunna vara en fruktansvärd bok från första sidan till den sista. Men berättelsen stannar inte där. Urban för oss ödmjukt och med varsam hand igenom det svåra. Orden blir en språngbräda mot ljuset och mot livet. Ibland är orden knivskarpa och ibland med en vacker och rentav poetisk ton, men alltid grundat i en djup ärlighet.

Vi är många som gått igenom en eller flera livskriser av ett eller annat slag. Det kan till exempel handla om sjukdom, någon nära som fått bort, traumatiska händelser, depression, ångest eller annan psykisk ohälsa. Vi kämpar med oss själva, med livet och med Gud. Här får vi ta del av Urbans erfarenheter kring modet att möta smärtan och att dra fram den i ljuset för att förstå och börja bearbeta det som hänt. Vi får en mängd verktyg att använda när livet sätts på paus och allt vi kan göra är att försöka överleva. Minut för minut. Andetag efter andetag. Verktygen, som snarare är en hel verktygslåda kommer ur hans egna erfarenheter och levereras helt utan pekpinnar, men med en ödmjukhet och sårbarhet som berör. Vi bjuds in att följa med Urbans resa samtidigt som vi kan dra paralleller till olika skeden och händelser i våra egna liv.

Boken ger även ett kristet perspektiv. Vad händer med tron när det ofattbara sker och mattan rycks bort under fötterna? Var hittar vi Gud när vi befinner oss på tillvarons botten? Vem är Gud för oss då? Kan tron verkligen bära oss när vi faller?

Maria Wanche

Skriv ett meddelande här på bloggen eller skicka ett sms till 072-7362112 om du vill köpa ett exemplar. Porto tillkommer om den behöver skickas.

/ Urban

Det finns berättelser i bibeln som aldrig riktigt släpper taget om mig. En av dem är den om Josef, favoritsonen med de märkliga drömmarna, och bröderna som inte stod ut med hans självsäkerhet vilket innebar att de gjorde det ofattbara: de kastade honom i en brunn och sålde honom som slav.

Josef förs till Egypten, ett land han inte valt och ett liv han aldrig önskat. Han blir först slav, sedan fånge. Och tillslut blir han en ledare i Egypten som räddar både Egypten och sin egen familj från svält.

Svälten tvingar bröderna till Egypten i jakt på mat, och där möter de den bror som de trodde att de aldrig skulle få se igen. Paniken och rädslan måste ha slagit till som en iskall vind när det gick upp för dem att det var Josef. Men då säger han de märkliga orden:

Det var inte ni som skickade mig hit, utan Gud.

Första Moseboken 45:8

För mig är det en mening som skaver. Inte ni? Men det var ju de som kastade honom i brunnen och sålde honom, drivna av avund, vrede och rivalitet. Ändå väljer Josef ett annat perspektiv. När han ser tillbaka på sitt liv ser han en tråd genom allt det kaotiska. Från brunnen till slav. Från fängelset till palatset hos Farao. Han ser att hans lidande blev vägen till räddning, inte bara för honom själv, utan för hela familjen.

Det är lätt att tala om Guds plan när allt slutat väl. Svårare när man sitter i brunnen. Men för mig visar denna berättelse att ett liv inte bara kan definieras av det som andra gör mot oss. Utan också av vår egen tolkning av dem och hur vi hanterar det som hänt. Josef vägrar bli ett offer, han tolkar sitt liv genom tron på en större mening.

Vi vet inte alltid varför saker händer. Vi vet inte alltid om det finns en plan. Men berättelsen om Josef utmanar oss tänka större än vår omedelbara smärta.

Kanske är det mer korrekt och mer trösterikt att tänka att Gud använde det som hans bröder gjorde. Det gör skillnad.

Att säga att Gud skickade Josef kan ge intrycket att Gud själv låg bakom sveket, som om ondskan var en del av hans plan från början. Men att säga att Gud använde det som hände är något annat. Då är det bröderna som bär skulden för det onda. Det är inte Gud som orsakar avundsjukan eller sveket, men han låter inte deras handlingar få sista ordet.

Josefs liv blir ett exempel på hur det som är tänkt att bryta ner kan bli något som bygger upp. Inte därför att det var rätt eller gott i sig, utan därför att det inte lyckades förstöra det som Gud ville göra genom honom. Mot slutet säger Josef till sina bröder:

Ni tänkte ont mot mig, men Gud tänkte det till något gott.

Första Moseboken 50:20

Vi kan inte alltid välja det som drabbar oss. Men vi kan åtminstone ibland, välja hur det får forma oss. Så vad gör vi med det som drabbar oss?

/ Urban

Jag har aldrig varit särskilt bra på det där med att fasta. Jag har till exempel väldigt svårt för att låta bli en semla bara för att fettisdagen har passerat. Och helt ärligt: jag vet mycket väl att jag behöver mat för att fungera. Utan mat blir jag inte särskilt trevlig eller rolig att umgås med.

Sedan nyår har jag avstått från godis, och det har faktiskt gått mycket lättare än jag trodde. Nu börjar det kännas som att det är dags att ta nästa steg och dra ner på allt fika också. Men egentligen handlar det här inte om fastan i sig. Det handlar om en vilja att hitta tillbaka till en mer hälsosam livsstil och att gå ner i vikt

Samtidigt uppskattar jag att vi i dag inte enbart förknippar fastan med mat och dryck. Allt oftare talar vi om fastan som ett sätt att avstå från det som på olika sätt skymmer det som är viktigt. Att fasta kan handla om att identifiera det som skapar avstånd mellan oss och Gud och att medvetet välja bort det som tar oproportionerligt stor plats i våra liv, det som distraherar oss och skymmer sikten.

Jag läste nyligen en tankeväckande krönika i tidningen Dagen där Erik Helmerson skrev att han under fastan vill ha jungfru Maria som förebild. Inspirerad av hennes hållning vill han öva sig i att säga ”ja” i stället för ”nej”.

Det är ett befriande sätt att tänka. I stället för att fastna vid det jag försöker avstå från, det jag vill värja mig mot eller sätta stopp för kan jag rikta min energi mot det jag faktiskt längtar efter. Fokuset flyttas från begränsningar och förbud till riktning: från nej till ja. Det blir mindre en kamp mot något och mer en rörelse mot något annat, det jag vill ge mer plats åt i mitt liv, det jag vill omfamna och ta till mig.

En konkret sak där jag vill omsätta det här förhållningssättet är mitt bibelläsande. En vän till mig har nyligen läst hela Bibeln på 40 dagar, och först kände jag mig inspirerad att göra samma sak under fastan. Samtidigt behöver jag vara realistisk. Inser jag att jag inte har den tid och det utrymme som skulle krävas för att ta mig igenom hela Bibeln på så kort tid.

Men istället för att låta den insikten driva mig till ett allt-eller-inget-beslut vill jag justera ambitionen. Att läsa bibeln en timme om dagen i 40 dagar känns genomförbart för mig. Det blir mitt ”JA” under fastan – ett ja till tid med Bibeln, till fördjupning och närvaro.

Vad vill du säga ja till under fastan? Inte bara vad du ska avstå från, utan vad du längtar efter att ge mer utrymme åt i ditt liv?

/ Urban

Ikväll var jag och min fru på Rönne kapell för att fira fettisdagen. När jag gick in på toaletten fick jag syn på en tavla ovanför toalettstolen med orden: Allt av nåd.

Tre ord. Ingen förklaring. Bara ett stilla konstaterande. Jag stod kvar en stund och lät blicken vila på dem. Allt av nåd. Inte något. Inte det mesta. Inte nästan allt. Utan allt.

De orden både tröstar och provocerar litegrann i vårt prestationssamhälle. Visst finns det något vackert i ansträngningen, i viljan att prestera. Men mitt i allt detta smyger sig en farlig tanke in: att vi är summan av våra prestationer. Att det vi har och det vi är ytterst är något vi gjort oss förtjänta av.

Nåd kanske låter som orättvisa i ett prestationssamhälle, men att leva av nåd är inte att abdikera från ansvar. Det är att förstå att livet är gåva. Att framgång är något vi får låna, och misslyckanden något som inte definierar vårt värde

Tänk om vi vågade ta orden på allvar. Tänk om vi såg på våra medmänniskor och oss själva med nådens blick. Då skulle vi kanske bli lite mindre upptagna av att bevisa vårt eget värde och lite mer fria att ge av det.

/ Urban

Det är nog få som har undgått att se Ebba Anderssons vurpa i gårdagens skidstafett i OS. Det närmaste vi har sett något liknande var när Gunde Svan försökte lära en grupp amatörer att åka skidor.

Hennes högra skida gick sönder, men hon gav inte upp utan fortsatte kämpa på en skida, med den trasiga under armen, ända tills hon kunde få en ny skida. Det var verkligen en imponerande uppvisning av kämparglöd och vilja att inte ge sig.

Själv hade jag inte ens tagit mig upp efter en sådan kullerbytta. Jag hade nog blivit liggandes kvar i snön en lång stund.

Att vurpa är mänskligt. Vi vurpar allihop ibland. Skillnaden är att våra vurpor sällan sänds på bästa sändningstid. De sker i det tysta, kanske bara inför vår egen inre publik och den publiken är ofta hårdast av alla.

Det kan handla om drömmar som kraschar, misstag man begår eller att vardagen plötsligt känns övermäktig. Och plötsligt ligger man där med något som gått sönder. Skillnaden mellan oss handlar kanske inte om om vi faller, utan om vad vi gör efteråt. Ebba reste sig, tog den trasiga skidan under armen och fortsatte. Det måste ha svidit, både fysiskt och mentalt. Men hon valde rörelse framför uppgivenhet.

Och kanske är det just där kämparglöden bor.
Inte i att vara oberörd. Inte i att aldrig misslyckas. Utan i att vägra låta fallet definiera slutet. För ibland är det inte elegant när vi reser oss. Ibland haltar vi vidare. Ibland bär vi våra trasiga “skidor” under armen:  våra besvikelser, våra misslyckanden, våra ärr. Men vi rör oss. Vi fortsätter. Vi hittar en ny väg, eller får en ny chans, eller samlar kraft att försöka igen.

Det är lätt att beundra elitidrottare. Men den verkliga frågan är hur vi själva svarar när livet drar undan fötterna på oss. Ligger vi kvar och låter kylan krypa in? Eller ger vi oss själva några sekunder att hämta andan  och sedan försöker resa oss?

Nästa gång jag själv ligger där i snön bildligt talat efter ett misslyckande, ett nederlag eller en oväntad kullerbytta i livet, ska jag tänka på Ebba Andersson.

/ Urban

När vi i somras var på semester i Italien besökte vi många kyrkor, och varje gång vi klev in sänkte vi automatiskt rösten. Inte för att någon sa åt oss, utan för att rummet i sig tycktes inbjuda till stillhet och respekt.

Det finns en vördnad där som är svår att värja sig mot. Människor rör sig långsammare. Huvuden böjs. Och jag förstår varför. Utsmyckningarna, marmorgolven och ljuset tycks alla viska samma sak: Här finns något större än du!

Vi kristna, inklusive jag själv har ibland en tendens att tala om Gud som en vän. Men om Gud är Gud, då är han inte bara en kompis vid vår sida. Han är helig, avskild, större och djupare  än allt vi kan förstå, formulera eller kontrollera.

Samtidigt finns det något som skaver inom mig. Jag vill inte bara tro på en Gud som är helig och fjärran, upphöjd bakom guld och altaren. Jag vill tro på en Gud som är närvarande och nära. En Gud jag kan tala med när jag är arg. När jag tvivlar. När jag inte förstår. En Gud som inte blir kränkt av min ärlighet, utan bär den.
Det är här paradoxen blir vacker: Gud är både helig och nära.

Det är här paradoxen blir vacker: Gud är både helig och nära. Hans helighet innebär inte distans, utan hans olikhet från oss gör honom förmögen att älska fullkomligt, utan att tröttna, svika eller dra sig undan.

Och närhet innebär inte att Gud blir vardaglig eller tappar sin värdighet. Det betyder att den Helige själv väljer att komma oss nära, att stiga in i våra liv, våra hem och våra hjärtan.

Kanske förlorar tron en dimension om vi bara håller oss fast vid det ena. Om Gud enbart uppfattas som helig kan han framstå som skrämmande och avlägsen. En Gud vi fruktar men inte vågar närma oss. Om han däremot bara ses som en nära vän riskerar han att bli för liten, en Gud vi talar med men inte längre visar respekt för.

När de två förenas, händer något. Då kan jag gå in i en vacker kyrka och fyllas av vördnad och samtidigt gå ut ur den och tala med Gud som med en Far, en Vän.

Och kanske är det just där tron blir levande. när Gud får vara helig och stor, men ändå väljer att vara nära mig. När jag får böja mitt huvud i vördnad, viska mina böner i tystnad. Men också  ropa ut min glädje, min sorg, mina ilska och mina tvivel.

/ Urban

PS.. Bilderna är från Amalfikatedralen Duomo di Amalfi; Cattedrale di Sant’Andrea DS.