Urbans Tankar och Funderingar

Idag är det påskafton, den dag då många firar påsk. Då familj och vänner samlas kring mat, godis och gemenskap Men få stannar nog upp och tänker på döden just idag…

…men egentligen är detta dödens dag – dagen då Jesus ligger död i graven. En dag, inklämd mellan korsfästelsens mörker och uppståndelsens ljus.

I en tid där allt ska gå snabbt, där svar ska levereras omedelbart och där varje tomrum fylls med ljud, notiser och innehåll, kan påskafton vara svår att förstå. Vi vill ju gå från problem till lösning utan att stanna i det som gör ont. Så vad gör man med en dag som inte erbjuder någon upplösning? En dag utan mirakel. En dag då ingenting tycks hända. Ingen dramatisk vändning, ingen triumf, ingen förklaring. Bara ett mellanrum.

I vår rädsla för det okända försöker vi hoppas över påskaftonen och tvinga fram uppståndelsen i förtid. Vi rusar förvirrat fram och vill skapa mening och se skönhet där det helt enkelt inte finns någon. Inte än.

Pete Greig

Men kanske är det just där påskafton blir som mest relevant. För är det inte så livet ofta ser ut? Vi talar gärna om kriser och genombrott, om katastrofer och lyckliga slut. Men större delen av våra liv utspelar sig i mellanrummen – i väntan på besked, i sorgen som inte längre är skarp men ännu inte har läkt, i ovissheten efter ett slut och  före en ny början. Mellan det som varit och det som kanske ska komma. Påskafton speglar just det. En dag då inget tycks ske, men där mycket ändå rör sig under ytan.

Det enda vi kan göra är att fortsätta andas, fortsätta vänta. Det är en dag som erkänner att mörkret inte alltid bryts direkt. Och kanske finns det en märklig tröst i det. Att till och med i den kristna berättelsens kärna finns en dag där Gud tycks vara tyst, där hoppet är dolt och där allt verkar förlorat.

Påskdagen är dagen då lärjungarna inte visste hur berättelsen skulle sluta. För dem var det inte “dagen före uppståndelsen”, utan dagen efter katastrofen. Deras ledare hade blivit uppspikad på ett kors. Deras hopp verkade krossat. Det fanns ingen garanti för att något gott skulle komma ur det som hänt. Det är lätt att i efterhand låta påskdagens ljus färga påskaftons mörker. Men om vi stannar kvar i dagen, utan facit i hand, framträder något annat. Då blir den en spegel av vår egen erfarenhet av förlust, tomhet och ovissheten inför hur berättelsen ska fortsätta.

Och kanske är det där, i det stilla och till synes tomma, som något börjar förändras – utan att vi ännu kan se det. För även om påskafton är dagen då Jesus är död, är det också dagen då graven ännu inte har sagt sitt sista ord.

/ Urban

.

Vad vore livet utan drömmar? Kanske lite tommare. Lite tystare på något sätt. Lite mindre levande. Som en sommar utan den där speciella doften av varm asfalt efter regn, eller en vinter utan snö.

För mig är drömmar det som viskar när allt annat bara rullar på. De ligger där i bakgrunden och påminner om att livet inte bara handlar om det som är, utan också om det som skulle kunna bli. När vardagen känns lite för inrutad, lite för trygg, lite för förutsägbar, är det drömmarna som skaver lite lagom mycket. De stör det bekväma och öppnar upp för något mer. Kanske är det deras uppgift, att hålla oss i rörelse, ge oss riktning och skapa en känsla av mening även när vägen framför oss är oklar.

Drömmar behöver inte alltid vara stora och omvälvande. Ibland räcker det med en liten tanke om något annat, något mer. Men ibland växer de sig starkare, blir till något som kräver att få ta plats. Och då handlar det inte längre bara om att drömma, utan om att våga.

Själv bär jag på en sådan dröm, att en dag få sommarprata på radio. Att få berätta, dela tankar, minnen och känslor med människor jag aldrig har träffat, men som ändå lyssnar. Så nu har jag tagit ett första steg och ringt in början av mitt sommarprat till Sveriges Radio.

Chansen att bli en av de åtta som svenska folket får rösta på som Lyssnarnas sommarvärd är kanske inte jättestor. Men den är i alla fall större än om jag aldrig hade försökt. Och kanske är det just det som drömmar till sist handlar om, inte bara vad de leder till, utan vad de får oss att göra på vägen dit.

/ Urban

Jag har nyligen påbörjat min utbildning till förskollärare. Aldrig tidigare har jag fördjupat mig i läroplanen på det sätt jag gör nu. Jag läser, reflekterar, stryker under och försöker förstå vad formuleringarna egentligen innebär i praktiken.

Jag slås av hur vacker den är. Här målas en bild upp av en förskola där varje barn står i centrum. En plats där alla blir sedda, där leken ges utrymme och där barn får känna delaktighet och inflytande – och utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

Utbildningen i förskolan ska skapa en grund för ett livslångt lärande. Den ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn. Barnet framställs som en kompetent individ, och pedagogernas uppgift blir att vara närvarande och utforskande tillsammans med barnen i deras sätt att upptäcka världen. En miljö där varje dag präglas av nyfikenhet, omsorg och något som nästan känns som pedagogisk magi.

Men så kliver man in i verkligheten. Och då väcks en annan tanke. Är det här en beskrivning av verkligheten – eller en bild av hur vi önskar att den ska vara? Är läroplanen ett levande dokument? Eller bara en samling vackra ord?

På många förskolor finns en stark vilja att leva upp till uppdraget. Pedagoger planerar, reflekterar och gör sitt yttersta för att skapa trygghet och meningsfulla lärandesituationer. De ser barnen, lyssnar på dem och försöker anpassa verksamheten. Men samtidigt finns det en annan verklighet som sällan ryms i styrdokumentens formuleringar: stora barngrupper, personalbrist och en arbetsbelastning som ibland tär på både ork och engagemang.

Hur skapar man en trygg och stimulerande miljö när man är för få vuxna? Hur räcker man till för varje barn? Här blir sprickan mellan ord och verklighet smärtsamt tydlig.

Det är lätt att avfärda läroplanen som orealistisk, som en beskrivning av något som inte går att uppnå. Men den är mer än bara vackra formuleringar. Den pekar ut en riktning och visar vart vi vill, snarare än var vi befinner oss. Utan den skulle det dessutom vara svårare att sätta ord på det som brister. Kanske handlar det därför inte om att orden är för fina eller visionen för stor, utan om att förutsättningarna är för små.

För att visioner ska bli mer än ord krävs förutsättningar – tid, resurser, rimliga barngrupper och möjlighet till planering och reflektion. Annars riskerar läroplanen att bli något som skaver, något som ständigt påminner om det man inte hinner eller kan leva upp till. Så är läroplanen en dröm eller verklighet?
Kanske är den både och. Samtidigt delar jag forskaren Christian Eidevalds uppfattning att läroplanen skulle vinna på att ha färre och tydligare mål.

/ Urban

Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.

Matteusevangeliet 6:22-23

Kroppens lampa är ögat. Orden är gamla, men frågan är brännande aktuell: inte bara vad vi ser, utan hur vi ser. Det vi fäster vår blick vid formar i längden också vårt inre – våra tankar, känslor och vår förståelse av världen.

Därför är frågan om seendet djupare än den först verkar. Det handlar inte bara om vad som passerar våra ögon, utan vilken hållning vi har när vi ser. Om vi ser med klarhet eller förvirring, med eftertanke eller i hast.

I en tid fylld av ständig visuell stimulans blir det kanske viktigare än någonsin att stanna upp och reflektera över hur vårt sätt att se formar våra liv. Man kan tänka sig att två människor går genom samma stad, möter samma människor och läser samma nyheter men ändå leva i helt olika verkligheter. Den ena ser möjligheter, godhet och hopp. Den andra ser hot, misstänksamhet och mörker. Det är inte alltid världen som skiljer sig åt, utan blicken.

Idag tränas våra ögon att söka efter det mörka. Algoritmerna lyfter ofta fram sådant som väcker upprördhet – konflikter, skandaler och förhastade slutsatser. Och ju mer vi fäster blicken vid det som är trasigt, desto mer börjar det kännas som om allt omkring oss håller på att falla sönder. Det är lätt att kalla det realism. Men ibland finns nog risken att det blir något annat: att man blir pessimistisk och vänjer sig vid mörkret.

Självklart ska vi inte blunda för problem eller låtsas att allt är bra. Men vi får inte heller glömma att blicken spelar roll. Den formar vad vi uppmärksammar, vad vi förstärker och hur vi möter andra människor.

Om ljuset inom oss har blivit mörker, hur djupt blir då inte mörkret? Det är allvarligt när man börjar tro att mörker är ljus, när cynism uppfattas som klarsynthet och misstro som realism. Då kan man gå vilse utan att ens märka det.

/ Urban

I trettio år har jag arbetat i ett kvinnodominerat yrke. Det har gett mig mycket, men också väckt en del frågor.

Gång på gång har jag möts av kommentaren: ”Vad bra att det finns en man på avdelningen!”. Det sägs med värme och uppskattning, av chefer, kollegor och föräldrar. Och jag förstår vad de menar.

Men ibland skaver det, för det känns som att mitt kön får större uppmärksamhet än allt det andra jag faktiskt bidrar med. Som att det viktigaste med mig inte är min erfarenhet, min kompetens eller hur jag är som pedagog utan att jag råkar vara man.

Forskaren Margareta Havung menar att vi män som arbetar i förskolan gör ett modigt val: dels väljer vi bort yrken som traditionellt förknippas med män, dels väljer vi aktivt ett yrke som länge setts som kvinnornas område. Samtidigt känner jag mig inte särskilt modig. För mig handlar det snarare om att jag har valt ett yrke som jag trivs i och som jag tycker är meningsfullt. Jag har inte gjort något aktivt val för att utmana normer, utan jag har följt ett intresse och en vilja att arbeta med barn och bidra till deras utveckling och lärande.

Som man i förskolan hamnar jag ofta i roller som kanske anses givna. Jag blir den som spelar fotboll, bygger lego, jagar och busar med barnen på gården. Kanske för att det förväntas av mig, men framför allt för att det är sådan jag är. Samtidigt märker jag hur barnen också läser av det, hur de söker upp mig för just de lekarna, och hur vissa förväntningar förstärks i mötet mellan oss. Frågan är vad de lär sig av det. Får de syn på fler sätt att vara, eller bekräftar jag, utan att vilja det bilden av vad en man är och gör?

I förskolans uppdrag ingår det att motverka stereotypa könsroller. Att barn ska få vara hela människor, utan att begränsas av förväntningar kopplade till kön. Ändå står jag där, gång på gång, och gör just det som så ofta beskrivs som “typiskt manligt”. Blir jag då en del av problemet? Är det mitt ansvar att bryta mönstret, även när det sker omedvetet?

Samtidigt gör jag ju allt det där andra också, torkar tårar, byter blöjor och finns nära när någon behöver det. Ofta handlar det också om att bara sitta stilla tillsammans, med ett barn i knät som söker trygghet och närhet. Att jag är busig och gillar fart och lek gör mig inte mindre omsorgsfull.

Men det är som att vissa handlingar väger tyngre i andras blickar. Som att det är fotbollen och busigheten som definierar mig mer än närheten.
Och där någonstans uppstår en annan fråga: vems ansvar är det egentligen att förändra?

Jämställdhetsarbetet i förskolan kan inte vila på enskilda individer och definitivt inte på vi få män som finns i verksamheten. Ändå hamnar vi ofta där. Det räcker att en man kliver in i rummet för att någon ska tänka: “Nu händer det något.” Som om själva närvaron i sig vore en förändring.

Men jämställdhet är inget som uppstår per automatik bara för att en arbetsgrupp blir mer blandad. Det kräver ett aktivt arbete, varje dag, i varje möte med barnen. Och här blir frågan viktig: vilket ansvar har mina kvinnliga kollegor i det här? Svaret är enkelt, lika stort som mitt.

/ Urban 

Vi lever i en tid där vila ofta reduceras till att “ta det lugnt”. Som om återhämtning enbart handlade om att lägga sig på soffan och titta på tv efter en lång dag. Men jag tror inte att kroppen och sinnet fungerar riktigt så enkelt. Ibland kan en tupplur hjälpa, men andra gånger behöver vi något helt annat.

Ibland handlar återhämtning om att bara vara, att få slå sig ner vid en varm kamin och betrakta lågorna som dansar och lyssna till det lugnande knastret från veden.

När jag arbetar är promenader en viktig del av min återhämtning. Att under lunchrasten snöra på mig skorna och gå en sväng. För någon annan kan återhämtning i stället vara att få sova en stund. Men jag tror att många skulle må bra av att ibland välja en promenad och lite frisk luft istället för att sova. Det behöver inte vara en lång promenad, det kan räcka med några minuter  utomhus för att rensa tankarna, och få ny energi.

Skogen är också en viktig plats för mig. När jag kommer ut i naturen och hör vindens sus i träden, fåglarnas sång och känner doften av skog börjar både kropp och tankar slappna av. Tystnaden och lugnet ger mig ny energi.

Men återhämtning kan som sagt ta sig uttryck på många olika sätt. Ibland handlar det om att låta känslor få komma fram, att skriva några rader, fälla några tårar eller dansa loss till en låt som känns i hela kroppen. För en del kan något skapande vara som återhämtning.

Återhämtning kan också vara social. Det kanske låter motsägelsefullt, men ibland behöver vi andra människor för att kunna slappna av. Ett samtal med en god vän eller att göra något roligt tillsammans kan ge ny energi. Eller tvärtom, lite ensamtid. Att stänga av aviseringar och ge sig själv en stunds paus från omvärldens brus.

Och så finns den själsliga återhämtningen, den som berör mening och riktning i livet. Att stanna upp i tacksamhet, vara i naturen eller hjälpa någon annan och känna att man är en del av något större. För mig finns den också i bibelläsning och i bönen, där jag får stilla mig och kalibrera mitt inre.

Idag ska jag nog mest sitta vid elden men också låta blicken vila på de nakna träden som sakta börjar vakna till liv efter vintern.

/ Urban

I söndags hade jag förmånen att vara nattvardstjänare i vår kyrka. Människor kom fram en efter en, och jag räckte fram brödet och sa orden som har sagts i generationer efter generationer: “Kristi kropp för dig utgiven.”

Orden är enkla. Fem ord bara. Ändå bär de ett oerhört djup och att få stå där och säga dem känns stort. Nästan lite svindlande, som att få vara en liten del av något mycket större än jag själv.

Samtidigt smyger sig en märklig tanke in. Jag tror ju på berättelsen om Jesus, att han gav sitt liv och att hans kärlek omfattar hela världen. Jag tror att hans död och uppståndelse har betydelse för mänskligheten, för historien och för varje enskild människa. Men för mig?

Det är nästan lättare att tro att det gäller alla andra. För hon som kommer fram med tårar i ögonen och för han om bär på ett stort leende när jag räcker honom brödet. För dem kan jag säga orden utan att tveka: Kristi kropp för dig utgiven.

Men när jag riktar tanken mot mig själv blir det plötsligt svårare. Inte för att jag inte tror, utan kanske just därför. Orden kommer så nära. Tänk om de verkligen gäller mig? Inte bara kyrkan genom tiderna, inte bara alla människor i största allmänhet, utan mig.

Med alla mina brister och mitt självtvivel. Alla gånger jag borde ha gjort bättre och de tankar jag inte är stolt över. Är det verkligen möjligt att orden också är riktade till mig?

Kristi kropp för dig utgiven.

Det finns något provocerande i nattvarden. Den är inte för dem som lyckats bäst, inte för dem som tror starkast, inte för dem som har ordning på livet. Den säger bara: för dig. Och kanske är det just där nåden börjar: inte i att vi förstår allt, inte i att vi känner oss värdiga, utan i att vi vågar ta emot det vi egentligen inte tycker att vi förtjänar.

När jag stod där i söndags slog det mig att varje gång jag räckte fram brödet till någon annan, säger jag också orden till mig själv. Kanske är det nattvardens mysterium: att mitt i det stora finns också ett stilla, personligt tilltal. Inte bara för alla andra. Utan för mig också.

/ Urban

Jag är uppvuxen i frikyrkan. Gudstjänster, psalmer, lovsånger, predikningar, bibeltexter, bön och samtal om tro har alltid funnits med som en naturlig del av livet. Och den har format mig mer än jag kanske varit medveten om.

Tron blev tidigt en del av min världsbild, något som fanns där innan jag ens hade orden för att beskriva den. Och med tiden blev tron och kyrkan inte bara en vana, utan en viktig del av vem jag är. Man skulle kunna säga att det blev en norm,  eftersom det var en naturlig och självklar del av vardagen. Och när något blir en norm märker man ofta inte ens att man följer den, det känns bara som det vanliga sättet att leva.

I många sammanhang förväntas man börja med frågorna. Undersöka, väga olika argument och pröva olika perspektiv innan man kan landa i ett svar. För mig har det däremot ofta varit tvärtom när det handlar om min kristna tro. Jag har börjat i svaret.

Det betyder inte att jag alltid haft alla svar. Men det betyder att jag haft en utgångspunkt. För mig är övertygelsen om att Gud, Jesus och den helige Ande finns en sådan utgångspunkt. Den fungerar som en grund i mitt sätt att se på livet och tillvaron.

Tron finns där och präglar hur jag tänker, känner och tolkar det som händer omkring mig. Den påverkar hur jag förstår mina egna erfarenheter, hur jag ser på andra människor och hur jag uppfattar världen vi lever i. På så sätt blir tron inte bara en tanke, en känsla  eller en idé, utan ett perspektiv som färgar hela mitt sätt att möta livet.

Jag kan ibland vara skeptisk till forskning, eftersom det ibland känns som att forskarna redan har en uppfattning om vad de vill komma fram till. Samtidigt inser jag att människor kan känna på ett liknande sätt när det gäller min tro. Men att jag börjat med svaret betyder inte att frågorna upphör, tvärtom. Och det betyder inte heller att tron gör livet enklare. Livet rymmer fortfarande motgångar, tvivel och frågor som saknar enkla svar. Men tron ger mig ett sammanhang att placera dem i.

När livet skaver, när böner inte verkar besvaras och när världen framstår som kaotisk och orättvis uppstår frågor som inte låter sig tystas. Och kanske ska de inte heller tystas. De driver mig att tänka djupare, läsa mer och lyssna noggrannare.

Om tron bara bestod av svar skulle den snart bli ytlig och skör. Ett liv utan tvivel riskerar att bli ett liv utan eftertanke. Tvivlet fungerar snarare som ett slags andning i tron: inandning och utandning, mellan övertygelse och ifrågasättande.

/ Urban

Vinden är en märklig följeslagare. Den kan smyga fram som en viskning, så mjuk att man knappt märker den. Och andra gånger kommer den med full kraft.

Vinden kan dofta vår när den sveper över mark som just tinat efter vintern, och den bär med sig löftet om ljusare dagar och liv som långsamt vaknar igen.

Ändå kan ingen av oss se den. Vi ser bara vad den åstadkommer: löv som virvlar, segel som spänns och bär båtar framåt, träd som böjer sig och gungar i takt med dess rytm. Kanske är det just därför vinden blivit en sådan stark bild för det osynliga, för det vi inte kan kontrollera.

Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.

Johannesevangeliet 3:8

Vi hör vinden, men vi vet sällan varifrån den kommer eller vart den är på väg. Den följer inte våra planer. Den anpassar sig inte efter våra scheman. Och kanske är det en av våra största utmaningar som människor: att acceptera att allt inte går att styra.

Vi vill gärna tro att vi har kontroll över våra liv, våra livsvägar och vår framtid. Men vinden påminner oss om något annat — att livet ibland kräver att vi släpper taget. Att vi lär oss att leva med medvind, motvind och sidvind. Att vi inte alltid kan välja riktningen, men att vi kan välja hur vi möter den.

Ibland har jag tänkt att Gud bara visar sig som en stilla susning. Som något mjukt och tröstande. Men tänk om det inte alltid är så. Tänk om Gud ibland kommer som en storm som stökar till det för oss. Som rubbar och blåser bort sådant vi klamrat oss fast vid men egentligen inte behöver.

Efter en lång och kall vinter är det härligt att känna den ljumma vårvinden. Samtidigt vet jag att höstens stormar också vinterns kyla har sitt värde, att de påminner oss om förändringens kraft, om livets rörelse.

Kanske är det så att vi inte alltid ska försöka stå emot vinden. Kanske behöver vi ibland bli vänner med den. Låta den bära oss, utmana oss, förändra oss.

Ibland behöver vi stillheten, ibland behöver vi stormen. Kanske är det just i mötet mellan dessa som vi verkligen växer och finner nya sidor av oss själva.

/ Urban

Det är lätt att tänka på bön som ett slags meddelande uppåt, som om Gud sitter och väntar på våra ord, våra önskningar och våra förklaringar. Som om Gud som är allvetande och evig skulle behöva våra formuleringar för att förstå hur vi har det i världen. Men kanske är det tvärtom. Kanske är det inte Gud som behöver våra böner, utan vi som behöver dem.

Jag tror på bön, jag tror på att Gud lyssnar och att man kan få bönesvar. Men inte för att Gud är beroende av våra ord, utan för att vi är det.

Bönen kanske inte förändrar Gud, men den förändrar oss. När jag ber händer något med mig, jag blir mer uppmärksam på det jag bär inom mig och på det som sker runt omkring mig. Jag märker vad som gör ont, vad jag hoppas på, vad jag försöker kontrollera. Jag får sätta ord på det som annars bara snurrar inom mig. Oro, tacksamhet, ilska, sorg, hopp – allt får plats.

Någon har sagt att ”bönen sorterar. Den skalar bort det oviktiga och lämnar det som faktiskt betyder något .” Tycker det är en väldigt bra beskrivning, eftersom bönen kan hjälpa oss att se våra egna liv tydligare.

När vi ber tränar vi oss också i att lyssna. Inte bara på Guds röst utan också på den stilla rösten inom oss. Kanske är det just därför bönen ibland kan kännas obekväm. I bönen är det svårare att gömma sig. Där kan vi inte lika lätt skylla ifrån oss. När vi ber om förlåtelse tvingas vi erkänna vårt ansvar. När vi ber om hjälp visar vi i vår sårbarhet. Och när vi ber för andra vidgas vårt perspektiv  bortom oss själva.

/ Urban