Urbans Tankar och Funderingar

Jag har nyligen påbörjat min utbildning till förskollärare. Aldrig tidigare har jag fördjupat mig i läroplanen på det sätt jag gör nu. Jag läser, reflekterar, stryker under och försöker förstå vad formuleringarna egentligen innebär i praktiken.

Jag slås av hur vacker den är. Här målas en bild upp av en förskola där varje barn står i centrum. En plats där alla blir sedda, där leken ges utrymme och där barn får känna delaktighet och inflytande – och utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

Utbildningen i förskolan ska skapa en grund för ett livslångt lärande. Den ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn. Barnet framställs som en kompetent individ, och pedagogernas uppgift blir att vara närvarande och utforskande tillsammans med barnen i deras sätt att upptäcka världen. En miljö där varje dag präglas av nyfikenhet, omsorg och något som nästan känns som pedagogisk magi.

Men så kliver man in i verkligheten. Och då väcks en annan tanke. Är det här en beskrivning av verkligheten – eller en bild av hur vi önskar att den ska vara? Är läroplanen ett levande dokument? Eller bara en samling vackra ord?

På många förskolor finns en stark vilja att leva upp till uppdraget. Pedagoger planerar, reflekterar och gör sitt yttersta för att skapa trygghet och meningsfulla lärandesituationer. De ser barnen, lyssnar på dem och försöker anpassa verksamheten. Men samtidigt finns det en annan verklighet som sällan ryms i styrdokumentens formuleringar: stora barngrupper, personalbrist och en arbetsbelastning som ibland tär på både ork och engagemang.

Hur skapar man en trygg och stimulerande miljö när man är för få vuxna? Hur räcker man till för varje barn? Här blir sprickan mellan ord och verklighet smärtsamt tydlig.

Det är lätt att avfärda läroplanen som orealistisk, som en beskrivning av något som inte går att uppnå. Men den är mer än bara vackra formuleringar. Den pekar ut en riktning och visar vart vi vill, snarare än var vi befinner oss. Utan den skulle det dessutom vara svårare att sätta ord på det som brister. Kanske handlar det därför inte om att orden är för fina eller visionen för stor, utan om att förutsättningarna är för små.

För att visioner ska bli mer än ord krävs förutsättningar – tid, resurser, rimliga barngrupper och möjlighet till planering och reflektion. Annars riskerar läroplanen att bli något som skaver, något som ständigt påminner om det man inte hinner eller kan leva upp till. Så är läroplanen en dröm eller verklighet?
Kanske är den både och. Samtidigt delar jag forskaren Christian Eidevalds uppfattning att läroplanen skulle vinna på att ha färre och tydligare mål.

/ Urban

Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.

Matteusevangeliet 6:22-23

Kroppens lampa är ögat. Orden är gamla, men frågan är brännande aktuell: inte bara vad vi ser, utan hur vi ser. Det vi fäster vår blick vid formar i längden också vårt inre – våra tankar, känslor och vår förståelse av världen.

Därför är frågan om seendet djupare än den först verkar. Det handlar inte bara om vad som passerar våra ögon, utan vilken hållning vi har när vi ser. Om vi ser med klarhet eller förvirring, med eftertanke eller i hast.

I en tid fylld av ständig visuell stimulans blir det kanske viktigare än någonsin att stanna upp och reflektera över hur vårt sätt att se formar våra liv. Man kan tänka sig att två människor går genom samma stad, möter samma människor och läser samma nyheter men ändå leva i helt olika verkligheter. Den ena ser möjligheter, godhet och hopp. Den andra ser hot, misstänksamhet och mörker. Det är inte alltid världen som skiljer sig åt, utan blicken.

Idag tränas våra ögon att söka efter det mörka. Algoritmerna lyfter ofta fram sådant som väcker upprördhet – konflikter, skandaler och förhastade slutsatser. Och ju mer vi fäster blicken vid det som är trasigt, desto mer börjar det kännas som om allt omkring oss håller på att falla sönder. Det är lätt att kalla det realism. Men ibland finns nog risken att det blir något annat: att man blir pessimistisk och vänjer sig vid mörkret.

Självklart ska vi inte blunda för problem eller låtsas att allt är bra. Men vi får inte heller glömma att blicken spelar roll. Den formar vad vi uppmärksammar, vad vi förstärker och hur vi möter andra människor.

Om ljuset inom oss har blivit mörker, hur djupt blir då inte mörkret? Det är allvarligt när man börjar tro att mörker är ljus, när cynism uppfattas som klarsynthet och misstro som realism. Då kan man gå vilse utan att ens märka det.

/ Urban

I trettio år har jag arbetat i ett kvinnodominerat yrke. Det har gett mig mycket, men också väckt en del frågor.

Gång på gång har jag möts av kommentaren: ”Vad bra att det finns en man på avdelningen!”. Det sägs med värme och uppskattning, av chefer, kollegor och föräldrar. Och jag förstår vad de menar.

Men ibland skaver det, för det känns som att mitt kön får större uppmärksamhet än allt det andra jag faktiskt bidrar med. Som att det viktigaste med mig inte är min erfarenhet, min kompetens eller hur jag är som pedagog utan att jag råkar vara man.

Forskaren Margareta Havung menar att vi män som arbetar i förskolan gör ett modigt val: dels väljer vi bort yrken som traditionellt förknippas med män, dels väljer vi aktivt ett yrke som länge setts som kvinnornas område. Samtidigt känner jag mig inte särskilt modig. För mig handlar det snarare om att jag har valt ett yrke som jag trivs i och som jag tycker är meningsfullt. Jag har inte gjort något aktivt val för att utmana normer, utan jag har följt ett intresse och en vilja att arbeta med barn och bidra till deras utveckling och lärande.

Som man i förskolan hamnar jag ofta i roller som kanske anses givna. Jag blir den som spelar fotboll, bygger lego, jagar och busar med barnen på gården. Kanske för att det förväntas av mig, men framför allt för att det är sådan jag är. Samtidigt märker jag hur barnen också läser av det, hur de söker upp mig för just de lekarna, och hur vissa förväntningar förstärks i mötet mellan oss. Frågan är vad de lär sig av det. Får de syn på fler sätt att vara, eller bekräftar jag, utan att vilja det bilden av vad en man är och gör?

I förskolans uppdrag ingår det att motverka stereotypa könsroller. Att barn ska få vara hela människor, utan att begränsas av förväntningar kopplade till kön. Ändå står jag där, gång på gång, och gör just det som så ofta beskrivs som “typiskt manligt”. Blir jag då en del av problemet? Är det mitt ansvar att bryta mönstret, även när det sker omedvetet?

Samtidigt gör jag ju allt det där andra också, torkar tårar, byter blöjor och finns nära när någon behöver det. Ofta handlar det också om att bara sitta stilla tillsammans, med ett barn i knät som söker trygghet och närhet. Att jag är busig och gillar fart och lek gör mig inte mindre omsorgsfull.

Men det är som att vissa handlingar väger tyngre i andras blickar. Som att det är fotbollen och busigheten som definierar mig mer än närheten.
Och där någonstans uppstår en annan fråga: vems ansvar är det egentligen att förändra?

Jämställdhetsarbetet i förskolan kan inte vila på enskilda individer och definitivt inte på vi få män som finns i verksamheten. Ändå hamnar vi ofta där. Det räcker att en man kliver in i rummet för att någon ska tänka: “Nu händer det något.” Som om själva närvaron i sig vore en förändring.

Men jämställdhet är inget som uppstår per automatik bara för att en arbetsgrupp blir mer blandad. Det kräver ett aktivt arbete, varje dag, i varje möte med barnen. Och här blir frågan viktig: vilket ansvar har mina kvinnliga kollegor i det här? Svaret är enkelt, lika stort som mitt.

/ Urban 

Vi lever i en tid där vila ofta reduceras till att “ta det lugnt”. Som om återhämtning enbart handlade om att lägga sig på soffan och titta på tv efter en lång dag. Men jag tror inte att kroppen och sinnet fungerar riktigt så enkelt. Ibland kan en tupplur hjälpa, men andra gånger behöver vi något helt annat.

Ibland handlar återhämtning om att bara vara, att få slå sig ner vid en varm kamin och betrakta lågorna som dansar och lyssna till det lugnande knastret från veden.

När jag arbetar är promenader en viktig del av min återhämtning. Att under lunchrasten snöra på mig skorna och gå en sväng. För någon annan kan återhämtning i stället vara att få sova en stund. Men jag tror att många skulle må bra av att ibland välja en promenad och lite frisk luft istället för att sova. Det behöver inte vara en lång promenad, det kan räcka med några minuter  utomhus för att rensa tankarna, och få ny energi.

Skogen är också en viktig plats för mig. När jag kommer ut i naturen och hör vindens sus i träden, fåglarnas sång och känner doften av skog börjar både kropp och tankar slappna av. Tystnaden och lugnet ger mig ny energi.

Men återhämtning kan som sagt ta sig uttryck på många olika sätt. Ibland handlar det om att låta känslor få komma fram, att skriva några rader, fälla några tårar eller dansa loss till en låt som känns i hela kroppen. För en del kan något skapande vara som återhämtning.

Återhämtning kan också vara social. Det kanske låter motsägelsefullt, men ibland behöver vi andra människor för att kunna slappna av. Ett samtal med en god vän eller att göra något roligt tillsammans kan ge ny energi. Eller tvärtom, lite ensamtid. Att stänga av aviseringar och ge sig själv en stunds paus från omvärldens brus.

Och så finns den själsliga återhämtningen, den som berör mening och riktning i livet. Att stanna upp i tacksamhet, vara i naturen eller hjälpa någon annan och känna att man är en del av något större. För mig finns den också i bibelläsning och i bönen, där jag får stilla mig och kalibrera mitt inre.

Idag ska jag nog mest sitta vid elden men också låta blicken vila på de nakna träden som sakta börjar vakna till liv efter vintern.

/ Urban

I söndags hade jag förmånen att vara nattvardstjänare i vår kyrka. Människor kom fram en efter en, och jag räckte fram brödet och sa orden som har sagts i generationer efter generationer: “Kristi kropp för dig utgiven.”

Orden är enkla. Fem ord bara. Ändå bär de ett oerhört djup och att få stå där och säga dem känns stort. Nästan lite svindlande, som att få vara en liten del av något mycket större än jag själv.

Samtidigt smyger sig en märklig tanke in. Jag tror ju på berättelsen om Jesus, att han gav sitt liv och att hans kärlek omfattar hela världen. Jag tror att hans död och uppståndelse har betydelse för mänskligheten, för historien och för varje enskild människa. Men för mig?

Det är nästan lättare att tro att det gäller alla andra. För hon som kommer fram med tårar i ögonen och för han om bär på ett stort leende när jag räcker honom brödet. För dem kan jag säga orden utan att tveka: Kristi kropp för dig utgiven.

Men när jag riktar tanken mot mig själv blir det plötsligt svårare. Inte för att jag inte tror, utan kanske just därför. Orden kommer så nära. Tänk om de verkligen gäller mig? Inte bara kyrkan genom tiderna, inte bara alla människor i största allmänhet, utan mig.

Med alla mina brister och mitt självtvivel. Alla gånger jag borde ha gjort bättre och de tankar jag inte är stolt över. Är det verkligen möjligt att orden också är riktade till mig?

Kristi kropp för dig utgiven.

Det finns något provocerande i nattvarden. Den är inte för dem som lyckats bäst, inte för dem som tror starkast, inte för dem som har ordning på livet. Den säger bara: för dig. Och kanske är det just där nåden börjar: inte i att vi förstår allt, inte i att vi känner oss värdiga, utan i att vi vågar ta emot det vi egentligen inte tycker att vi förtjänar.

När jag stod där i söndags slog det mig att varje gång jag räckte fram brödet till någon annan, säger jag också orden till mig själv. Kanske är det nattvardens mysterium: att mitt i det stora finns också ett stilla, personligt tilltal. Inte bara för alla andra. Utan för mig också.

/ Urban

Jag är uppvuxen i frikyrkan. Gudstjänster, psalmer, lovsånger, predikningar, bibeltexter, bön och samtal om tro har alltid funnits med som en naturlig del av livet. Och den har format mig mer än jag kanske varit medveten om.

Tron blev tidigt en del av min världsbild, något som fanns där innan jag ens hade orden för att beskriva den. Och med tiden blev tron och kyrkan inte bara en vana, utan en viktig del av vem jag är. Man skulle kunna säga att det blev en norm,  eftersom det var en naturlig och självklar del av vardagen. Och när något blir en norm märker man ofta inte ens att man följer den, det känns bara som det vanliga sättet att leva.

I många sammanhang förväntas man börja med frågorna. Undersöka, väga olika argument och pröva olika perspektiv innan man kan landa i ett svar. För mig har det däremot ofta varit tvärtom när det handlar om min kristna tro. Jag har börjat i svaret.

Det betyder inte att jag alltid haft alla svar. Men det betyder att jag haft en utgångspunkt. För mig är övertygelsen om att Gud, Jesus och den helige Ande finns en sådan utgångspunkt. Den fungerar som en grund i mitt sätt att se på livet och tillvaron.

Tron finns där och präglar hur jag tänker, känner och tolkar det som händer omkring mig. Den påverkar hur jag förstår mina egna erfarenheter, hur jag ser på andra människor och hur jag uppfattar världen vi lever i. På så sätt blir tron inte bara en tanke, en känsla  eller en idé, utan ett perspektiv som färgar hela mitt sätt att möta livet.

Jag kan ibland vara skeptisk till forskning, eftersom det ibland känns som att forskarna redan har en uppfattning om vad de vill komma fram till. Samtidigt inser jag att människor kan känna på ett liknande sätt när det gäller min tro. Men att jag börjat med svaret betyder inte att frågorna upphör, tvärtom. Och det betyder inte heller att tron gör livet enklare. Livet rymmer fortfarande motgångar, tvivel och frågor som saknar enkla svar. Men tron ger mig ett sammanhang att placera dem i.

När livet skaver, när böner inte verkar besvaras och när världen framstår som kaotisk och orättvis uppstår frågor som inte låter sig tystas. Och kanske ska de inte heller tystas. De driver mig att tänka djupare, läsa mer och lyssna noggrannare.

Om tron bara bestod av svar skulle den snart bli ytlig och skör. Ett liv utan tvivel riskerar att bli ett liv utan eftertanke. Tvivlet fungerar snarare som ett slags andning i tron: inandning och utandning, mellan övertygelse och ifrågasättande.

/ Urban

Vinden är en märklig följeslagare. Den kan smyga fram som en viskning, så mjuk att man knappt märker den. Och andra gånger kommer den med full kraft.

Vinden kan dofta vår när den sveper över mark som just tinat efter vintern, och den bär med sig löftet om ljusare dagar och liv som långsamt vaknar igen.

Ändå kan ingen av oss se den. Vi ser bara vad den åstadkommer: löv som virvlar, segel som spänns och bär båtar framåt, träd som böjer sig och gungar i takt med dess rytm. Kanske är det just därför vinden blivit en sådan stark bild för det osynliga, för det vi inte kan kontrollera.

Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.

Johannesevangeliet 3:8

Vi hör vinden, men vi vet sällan varifrån den kommer eller vart den är på väg. Den följer inte våra planer. Den anpassar sig inte efter våra scheman. Och kanske är det en av våra största utmaningar som människor: att acceptera att allt inte går att styra.

Vi vill gärna tro att vi har kontroll över våra liv, våra livsvägar och vår framtid. Men vinden påminner oss om något annat — att livet ibland kräver att vi släpper taget. Att vi lär oss att leva med medvind, motvind och sidvind. Att vi inte alltid kan välja riktningen, men att vi kan välja hur vi möter den.

Ibland har jag tänkt att Gud bara visar sig som en stilla susning. Som något mjukt och tröstande. Men tänk om det inte alltid är så. Tänk om Gud ibland kommer som en storm som stökar till det för oss. Som rubbar och blåser bort sådant vi klamrat oss fast vid men egentligen inte behöver.

Efter en lång och kall vinter är det härligt att känna den ljumma vårvinden. Samtidigt vet jag att höstens stormar också vinterns kyla har sitt värde, att de påminner oss om förändringens kraft, om livets rörelse.

Kanske är det så att vi inte alltid ska försöka stå emot vinden. Kanske behöver vi ibland bli vänner med den. Låta den bära oss, utmana oss, förändra oss.

Ibland behöver vi stillheten, ibland behöver vi stormen. Kanske är det just i mötet mellan dessa som vi verkligen växer och finner nya sidor av oss själva.

/ Urban

Det är lätt att tänka på bön som ett slags meddelande uppåt, som om Gud sitter och väntar på våra ord, våra önskningar och våra förklaringar. Som om Gud som är allvetande och evig skulle behöva våra formuleringar för att förstå hur vi har det i världen. Men kanske är det tvärtom. Kanske är det inte Gud som behöver våra böner, utan vi som behöver dem.

Jag tror på bön, jag tror på att Gud lyssnar och att man kan få bönesvar. Men inte för att Gud är beroende av våra ord, utan för att vi är det.

Bönen kanske inte förändrar Gud, men den förändrar oss. När jag ber händer något med mig, jag blir mer uppmärksam på det jag bär inom mig och på det som sker runt omkring mig. Jag märker vad som gör ont, vad jag hoppas på, vad jag försöker kontrollera. Jag får sätta ord på det som annars bara snurrar inom mig. Oro, tacksamhet, ilska, sorg, hopp – allt får plats.

Någon har sagt att ”bönen sorterar. Den skalar bort det oviktiga och lämnar det som faktiskt betyder något .” Tycker det är en väldigt bra beskrivning, eftersom bönen kan hjälpa oss att se våra egna liv tydligare.

När vi ber tränar vi oss också i att lyssna. Inte bara på Guds röst utan också på den stilla rösten inom oss. Kanske är det just därför bönen ibland kan kännas obekväm. I bönen är det svårare att gömma sig. Där kan vi inte lika lätt skylla ifrån oss. När vi ber om förlåtelse tvingas vi erkänna vårt ansvar. När vi ber om hjälp visar vi i vår sårbarhet. Och när vi ber för andra vidgas vårt perspektiv  bortom oss själva.

/ Urban

Just nu pågår bokrean och fram till den 8:e mars har du möjlighet att köpa min bok ”Att resa sig och gå vidare” till det rabatterade priset 100 kr (ordinarie pris 150 kr).

Att resa sig och gå vidare är en personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälpsinsikter och andlig vägledning. Boken har sin grund i mina egna erfarenheter av att bli utsatt för ett flertal grova våldsbrott. Ett vittnesmål om hur hot och övergrepp kan påverka en människa på djupet, men också om modet att berätta, söka hjälp och inte låta ondskan vinna.

Jag har skrivit boken för att jag tror på kraften i att sätta ord på det svåra. För att vi är många som bär på berättelser som sällan får ta plats, för tunga, för skam belagda eller helt enkelt för smärtsamma att dela. Min önskan är att de erfarenheter jag samlat på mig under resans gång inte bara ska vara till gagn för mig, utan också få bli till stöd för dig som befinner dig mitt i din egen kamp, eller står bredvid någon som kämpar.

Urban berättar rakt, uppriktigt och ärligt om hur han utsatts för flera grova våldsbrott. Berättelsen är tung och hemsk. Smärtan strålar ut från sidorna och griper tag i hjärtat. Allt det mörka känns svårt att riktigt ta in. Det skulle kunna vara en fruktansvärd bok från första sidan till den sista. Men berättelsen stannar inte där. Urban för oss ödmjukt och med varsam hand igenom det svåra. Orden blir en språngbräda mot ljuset och mot livet. Ibland är orden knivskarpa och ibland med en vacker och rentav poetisk ton, men alltid grundat i en djup ärlighet.

Vi är många som gått igenom en eller flera livskriser av ett eller annat slag. Det kan till exempel handla om sjukdom, någon nära som fått bort, traumatiska händelser, depression, ångest eller annan psykisk ohälsa. Vi kämpar med oss själva, med livet och med Gud. Här får vi ta del av Urbans erfarenheter kring modet att möta smärtan och att dra fram den i ljuset för att förstå och börja bearbeta det som hänt. Vi får en mängd verktyg att använda när livet sätts på paus och allt vi kan göra är att försöka överleva. Minut för minut. Andetag efter andetag. Verktygen, som snarare är en hel verktygslåda kommer ur hans egna erfarenheter och levereras helt utan pekpinnar, men med en ödmjukhet och sårbarhet som berör. Vi bjuds in att följa med Urbans resa samtidigt som vi kan dra paralleller till olika skeden och händelser i våra egna liv.

Boken ger även ett kristet perspektiv. Vad händer med tron när det ofattbara sker och mattan rycks bort under fötterna? Var hittar vi Gud när vi befinner oss på tillvarons botten? Vem är Gud för oss då? Kan tron verkligen bära oss när vi faller?

Maria Wanche

Skriv ett meddelande här på bloggen eller skicka ett sms till 072-7362112 om du vill köpa ett exemplar. Porto tillkommer om den behöver skickas.

/ Urban

Det finns berättelser i bibeln som aldrig riktigt släpper taget om mig. En av dem är den om Josef, favoritsonen med de märkliga drömmarna, och bröderna som inte stod ut med hans självsäkerhet vilket innebar att de gjorde det ofattbara: de kastade honom i en brunn och sålde honom som slav.

Josef förs till Egypten, ett land han inte valt och ett liv han aldrig önskat. Han blir först slav, sedan fånge. Och tillslut blir han en ledare i Egypten som räddar både Egypten och sin egen familj från svält.

Svälten tvingar bröderna till Egypten i jakt på mat, och där möter de den bror som de trodde att de aldrig skulle få se igen. Paniken och rädslan måste ha slagit till som en iskall vind när det gick upp för dem att det var Josef. Men då säger han de märkliga orden:

Det var inte ni som skickade mig hit, utan Gud.

Första Moseboken 45:8

För mig är det en mening som skaver. Inte ni? Men det var ju de som kastade honom i brunnen och sålde honom, drivna av avund, vrede och rivalitet. Ändå väljer Josef ett annat perspektiv. När han ser tillbaka på sitt liv ser han en tråd genom allt det kaotiska. Från brunnen till slav. Från fängelset till palatset hos Farao. Han ser att hans lidande blev vägen till räddning, inte bara för honom själv, utan för hela familjen.

Det är lätt att tala om Guds plan när allt slutat väl. Svårare när man sitter i brunnen. Men för mig visar denna berättelse att ett liv inte bara kan definieras av det som andra gör mot oss. Utan också av vår egen tolkning av dem och hur vi hanterar det som hänt. Josef vägrar bli ett offer, han tolkar sitt liv genom tron på en större mening.

Vi vet inte alltid varför saker händer. Vi vet inte alltid om det finns en plan. Men berättelsen om Josef utmanar oss tänka större än vår omedelbara smärta.

Kanske är det mer korrekt och mer trösterikt att tänka att Gud använde det som hans bröder gjorde. Det gör skillnad.

Att säga att Gud skickade Josef kan ge intrycket att Gud själv låg bakom sveket, som om ondskan var en del av hans plan från början. Men att säga att Gud använde det som hände är något annat. Då är det bröderna som bär skulden för det onda. Det är inte Gud som orsakar avundsjukan eller sveket, men han låter inte deras handlingar få sista ordet.

Josefs liv blir ett exempel på hur det som är tänkt att bryta ner kan bli något som bygger upp. Inte därför att det var rätt eller gott i sig, utan därför att det inte lyckades förstöra det som Gud ville göra genom honom. Mot slutet säger Josef till sina bröder:

Ni tänkte ont mot mig, men Gud tänkte det till något gott.

Första Moseboken 50:20

Vi kan inte alltid välja det som drabbar oss. Men vi kan åtminstone ibland, välja hur det får forma oss. Så vad gör vi med det som drabbar oss?

/ Urban