Urbans Tankar och Funderingar

Jag är beroende.

Beroende av godis. Kladdkaka. Fika. Jag behöver sådant för att må bra!

Eller … rättare sagt: jag har kanske inte riktigt fattat ännu att det förmodligen är frukt och grönt som min kropp egentligen behöver för att må bra.

Otaliga är de gånger jag har bestämt mig för att sluta äta godis och börja ett nytt och nyttigare liv. Det brukar gå sådär.

Jag är beroende av promenader. Av naturen. Jag behöver träden, skogen, vattnet och himlen. Jag behöver känna frisk luft och höra fåglarna i stället för stadens brus.

Ibland känns det nästan som att kroppen själv säger: Ut. Du behöver gå ut!

Jag är beroende av min telefon. Den var jobbig att erkänna. För hur många gånger tar man egentligen upp mobilen utan att ens veta varför?

Alldeles för ofta kommer jag på mig själv med att sitta och scrolla utan att egentligen veta vad jag letar efter. Facebook, Instagram, Aftonbladet, Expressen – och sedan tillbaka till Facebook igen.
Som om något nytt och livsavgörande skulle ha hänt under de senaste minuterna.

För tio år sedan började jag dricka kaffe, och det dröjde inte särskilt länge innan det blev en naturlig del av min vardag. Till en början tänkte jag inte så mycket på det, men med tiden märkte jag att jag hade blivit beroende av koffeinet. I dag känner jag tydligt av det om jag inte får mitt kaffe. Jag blir trött, seg och har svårare att fokusera.

Det är som att kroppen vant sig vid kaffet och förväntar sig den där dagliga dosen för att jag ska fungera som vanligt. Kaffe har helt enkelt blivit en vana som är svår för mig att vara utan.

Så vad är egentligen ett beroende?

Enkelt uttryckt handlar det om att inte kunna sluta med någonting. Och vi människor verkar vara experter på att bli beroende av saker.
Kaffe. Socker. Träning. Shopping. Bekräftelse. Sex. Arbete. Telefoner. Sociala medier…

Listan kan göras lång.

Och jag tror att vi ibland behöver våga ställa några obekväma frågor till oss själva:

Vad är jag beroende av?

Är mitt beroende bra eller dåligt?

Finns det någonting jag skulle behöva bli fri från?

Och kanske den svåraste frågan: Vad försöker jag dämpa?

Samtidigt funderar jag på om allt beroende verkligen är dåligt. I barnomsorgen och skolans värld pratar vi ofta om att barn ska bli självständiga. De ska klara sig själva. Inte vara beroende av andra. ”Kan själv!” är bland det första ett litet barn lär sig att säga. Och på något sätt fortsätter vi att säga samma sak hela livet, bara med andra ord.

Självständighet är naturligtvis viktigt.
Men ibland undrar jag om vi har gått för långt.
Vi människor är flockvarelser. Vi behöver varandra.Jag skulle aldrig må som jag gör idag utan den professionella hjälp jag fått genom mitt terapiarbete.

Jag har behövt andra människor. Och andra människor har ibland behövt mig. Det skulle vara en stor lögn om jag sa att jag var född för att leva helt för mig själv. När vi föds är vi små och hjälplösa. Vi behöver bli burna. Vi behöver mat, värme och trygghet. Vad jag vet finns det inga individualistiska bebisar. Ingen nyfödd reser sig upp på BB och säger: ”Tack för hjälpen. Nu klarar jag mig själv.”

Vi föds beroende av andra människor. Sedan går livet vidare. Våra föräldrar tar hand om oss. En dag kanske vi tar hand om våra föräldrar. Våra barn kanske en dag tar hand om oss. Vi behöver varandra. Och jag tror att det finns ett annat behov i oss också.

Ett behov av tro.

Av någonting större än oss själva.

Jag vill vara beroende av Gud. Inte på samma sätt som jag är beroende av min telefon. Inte ett rastlöst behov av att hela tiden kontrollera om Gud har skickat en ny notis. Utan ett djupare beroende.

Inte bara på söndagar.

Inte bara när livet kraschar.

Inte bara när jag har testat alla andra lösningar först.

Jag behöver dig mitt i vardagen. På promenaden. Vid fikabordet. När jag skrattar. När jag gråter. När jag scrollar alldeles för länge och när tankarna snurrar på natten.

Ett beroende som säger: jag klarar inte livet helt på egen hand.

Jag kommer förmodligen att fortsätta vara svag för godis. Jag kommer definitivt att fortsätta älska kladdkaka. Jag kommer att gå mina promenader, söka mig till naturen och antagligen ta upp telefonen fler gånger än jag borde.
Men mitt i alla dessa beroenden finns ett beroende jag inte vill bli fri från. Mitt beroende av Gud.

Och kanske handlar livet inte om att bli helt oberoende. Kanske handlar det också om att upptäcka vad och vem  vi väljer att vara beroende av.

Så mitt råd är enkelt:

Bli beroende.

Men av rätt sak.

/ Urban

Vad innebär det egentligen att vara sig själv? Det är en fråga som många av oss återvänder till, gång på gång genom livet

Vi får ständigt höra att vi ska ”vara oss själva”, som om det vore något självklart och enkelt. Men vilket jag är det vi egentligen menar? Vilken version av oss är den mest sanna?

Vi lever i en tid där äkthet hyllas och vi uppmuntras att vara oss själva, stå för våra åsikter och värderingar och inte gömma oss bakom masker. Samtidigt anpassar vi oss ständigt. Vi väljer våra ord utifrån situationen, tonläge efter sällskap och beter oss olika i olika sammanhang.

Men betyder det att vi är oäkta?

Eller är det helt enkelt en naturlig del av att vara människa?

Jag är inte samma person på jobbet som hemma. Jag skämtar annorlunda med mina vänner än med min familj. I vissa sammanhang tar jag plats, i andra håller jag mig i bakgrunden. Om någon följde mig genom en vanlig vecka skulle de kanske tro att de mötte flera olika människor.

Men de skulle bara ha mött olika sidor av mig.

Tänk dig ett träd. Det förändras med årstiderna. Under våren och sommaren bär det sin gröna krona. När hösten kommer skiftar löven i gult och rött, för att till slut falla till marken.

Ändå är det samma träd.

Kanske är det likadant med oss. Vi förändras med tiden och med sammanhanget, utan att för den skull förlora vår identitet.

Jag är inte en enda människa. Jag är ett samtal mellan alla de människor jag har varit, den människa jag är idag och den människa jag ännu håller på att bli.

I en tid där allt förväntas vara enkelt, snabbt och lätt att definiera är det kanske den största friheten av alla: att få vara mer än en sak. Att inte behöva definiera oss en gång för alla.

Och kanske är det just därför vi människor är så svåra att förstå. Vi är inte en rak berättelse. Vi är snarare ett bibliotek av berättelser. Vi bär våra tidigare kapitel inom oss samtidigt som vi skriver nya. Och ibland bläddrar livet tillbaka till en gammal sida, långt efter att vi trodde att berättelsen hade gått vidare.

/ Urban

Jag har läst berättelsen många gånger. Jesus kommer till Petrus och hans bror Andreas och säger: ”Kom och följ mig. Jag ska göra er till människofiskare.”

De står där med sina nät och sitt arbete, mitt i det liv som är deras vardag. Men när Jesus kallar på dem lämnar de genast sina nät och följer honom.

Fint.

Starkt.

Vilken tro de hade. Tänk att bara lämna allt och följa Jesus.

Men häromdagen började jag tänka på berättelsen på ett lite annat sätt. För ärligt talat, om samma sak hade hänt idag, vad hade jag tänkt då?

Föreställ dig att du är på jobbet när en främmande man plötsligt dyker upp och säger: ”Kom och följ mig”, och två av dina kollegor säger upp sig på stående fot, lämnar sina saker och går efter honom.

Vad hade du tänkt?

Förmodligen hade några varningsklockor börjat ringa. Vem är den här personen? Varför följer de honom? Har de verkligen tänkt igenom detta? För vi vet att det kan vara riskfyllt att blint följa starka och karismatiska människor.

På Jesu tid såg världen annorlunda ut och att följa en rabbin, en religiös ledare var inget främmande. På den tiden fanns det många lärjungar och som lärjunge fick man gå nära sin lärare, lyssna på undervisningen och lära sig. Det handlade inte bara om att förstå vad läraren sa, utan om att formas av honom och försöka leva på samma sätt

Men vanligtvis var det människor med rätt förutsättningar som förväntades gå den vägen. De som kunde studera. De som hade förmågan att ta till sig undervisningen. De som på olika sätt ansågs lämpade…

…och så kommer Jesus till några fiskare och säger ”Följ mig”.

Jesus börjar inte ens med att fråga efter deras utbildning. Han ber inte om deras meriter. Han håller ingen intervju med dem för att undersöka om de har tillräckligt djupa teologiska kunskaper. Han kallar vanliga människor.

Kanske är det en av de vackraste sakerna med Jesu kallelse. Han kallar inte bara de människor som redan verkar färdiga. Han kallar människor för att de ska följa honom och genom följandet bli formade.

Men berättelsen väcker också en fråga som känns minst lika aktuell idag. Vem följer vi? Det enkla och självklara svaret för oss som är kristna är förstås: Jesus.

Men om vi vågar tänka ett varv till blir frågan mer komplicerad. För vilka andra människor följer vi? Vilka röster lyssnar vi på? Vilka predikanter formar vår bild av Gud? Vilka författare påverkar vår teologi? Vilka poddar, klipp och inlägg får vår uppmärksamhet vecka efter vecka? Vilka människor har vi gett rätten att tolka Bibeln och det kristna livet åt oss?

Genom historien har människor följt starka och inflytelserika ledare. Ibland har det lett till något gott. Människor har blivit inspirerade, utmanade och hjälpta att växa. Men vi känner också till den andra sidan. Ledare som har missbrukat sin makt. Människor som har använt andras förtroende för sina egna syften. Karismatiska personligheter som blivit så stora att ingen längre vågat ställa frågor.

Problemet börjar kanske när vi slutar pröva det vi hör. När en människas ord automatiskt blir sanning. När vår lojalitet till en ledare blir starkare än vår vilja att söka Jesus.

Petrus och Andreas lämnade sina nät och följde Jesus. Frågan är vad vi själva har lämnat våra nät för?

/ Urban

Idag har vi köat

Först för att köpa bullar på Svart Verkstan. Sedan för att köpa våfflor på Wåffelbaren.

Två långa köer på samma dag. Två gånger har vi frivilligt ställt oss bakom en massa människor, sakta rört oss framåt några steg i taget och tålmodigt väntat på vår tur.

Tänker att det finns något fint med att köa. Att köa är att acceptera att världen inte kretsar kring mig. Jag vill ha min bulle. Jag vill ha min våffla. Men personen framför mig vill precis samma sak, och av någon anledning har vi tillsammans bestämt att den som kom först också får sin bulle eller våffla först.

Någon sade att det är typiskt svenskt att köa.
Jag vet inte om det stämmer, men vi verkar onekligen vara ganska bra på det.

Vi behöver inte ens ett kösystem. Det räcker att några människor står lite löst utspridda framför en disk. Alla vet ändå. Vem som kom först och vem som är näst på tur. Vi vet och nåde den som inte vet.

Det finns få saker som kan väcka en sådan kollektiv irritation som en person som råkar gå före i kön. Ingen säger nödvändigtvis något. Det behövs inte. Blickarna gör jobbet.

Jag minns fortfarande en gång när jag skulle köpa en cd på Najz Prajs, den sedan länge nedlagda skivbutiken i Örebro. Det var lång kö till kassan. Eller rättare sagt: det var lång kö till den ena kassan. Vid den andra var det nästan tomt.

Jag förstod inte riktigt varför. Kanske hade jag missat något, men för mig verkade det fullständigt logiskt att gå raka vägen fram till den lediga kassan. Så det gjorde jag.

Det var först när jag mötte blickarna från människorna i den långa kön som jag började ana att jag kanske hade brutit mot någon oskriven regel. Ingen sade något. Det behövdes inte. Blickarna sade allt. Den långa kön var till båda kassorna!

Jag minns dem än idag. Tydligen hade jag gått före i kön. Helt ovetande. Och få saker verkar provocera oss svenskar så mycket som någon som inte förstått hur kön fungerar.

Jag har köat till mycket i mitt liv. Till mat. Till toaletter. Till flyg. Och till konserter. Många konserter och då kan jag stå länge. Det märkliga är att jag nästan aldrig har köat till en gudstjänst.
Jag har aldrig stått utanför en kyrka och hört någon fråga: ”Är det här kön till gudstjänsten?”
Ingen har sovit i tält utanför kyrkan för att få en plats långt fram. Ingen har kommit flera timmar i förväg och sagt att det är viktigt att hamna nära scenen.

Vad är vi beredda att köa till? Kanske är det just det våra köer berättar om oss. Vad vi längtar efter. Och vad vi tycker är värt att vänta på.

Idag har jag köat för bullar och våfflor. Och det gjorde jag gärna.

Ändå finns det något i kontrasten som stannar kvar hos mig.

Tänk om vi längtade efter en gudstjänst som vi längtar efter en konsert. Tänk om vi vaknade på morgonen och tänkte: Vi måste åka tidigt, annars får vi ingen bra plats.

/ Urban

Frihet är något de flesta av oss värdesätter högt. Själva ordet väcker ofta positiva känslor och förknippas med möjligheten att själv bestämma över sitt liv. Vi har friheten att välja utbildning, yrke, partner och livsstil. Vi kan uttrycka våra åsikter och påverka riktningen våra liv tar. I dagens samhälle har dessa valmöjligheter blivit så självklara att de betraktas som en mänsklig rättighet.

Samtidigt finns det en sida av friheten som inte alltid är lika tilltalande, det ansvar som följer med den.

Den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir menar att frihet och ansvar förutsätter varandra. Om jag är fri att välja hur jag handlar måste jag också ta ansvar för mitt val. Det låter enkelt, men i vardagen är det betydligt mer komplicerat.

När saker går som vi vill tar vi gärna åt oss äran och ser framgången som ett resultat av våra egna val och beslut. Men när det går dåligt är det lätt att i stället skylla på situationen eller omständigheterna.

Jag hade inget val. Systemet fungerar så.
Alla andra gjorde likadant.

Vi vill gärna ha friheten, men inte alltid det ansvar som följer med den.

I vardagen ställs vi ofta inför situationer där det inte finns något tydligt facit för vad som är rätt eller fel. Ska jag säga ifrån när någon behandlas illa? Ska jag hjälpa en människa som verkar behöva hjälp, även om jag egentligen har bråttom? Ska jag stå för min åsikt när det vore enklare att vara tyst?

Lagar, normer och andra människor kan hjälpa oss att fatta beslut, men i slutändan är det fortfarande vi som väljer hur vi agerar.

I boken Etik i professionellt lärarskap skriver Sara Irisdotter Aldenmyr, Ann Paulin och Kirsten Grønlien Zetterqvist:

Om människan som etisk aktör säger sig vara fri att välja handling, tillskriver hon samtidigt sin medmänniska samma frihet. Vi delar så att säga på den existentiella och etiska meningsuppgiften att se till att det är viktigt att vara människa.

Det är en tanke som för resonemanget om frihet ett steg längre. Friheten stannar inte vid mig.

Men friheten stannar inte vid mig. Om jag kräver rätten att forma mitt eget liv måste jag erkänna samma frihet hos andra. Jag kan inte hävda min egen frihet och samtidigt behandla andra människor som redskap, hinder eller statister i mitt liv.

Människorna runt omkring mig har, precis som jag, sina egna liv, tankar och känslor. De gör sina egna val, försöker hitta mening och skapa ett liv som känns rätt för dem.

Det är lätt att glömma att varje människa är så mycket mer än det vi först ser. Ofta placerar vi snabbt människor i olika fack utifrån deras politiska åsikter, yrke, kön eller sätt att leva. Jag kan tro att jag redan vet vem någon är, utan att egentligen känna personen.

Men att möta den andre som fri är att försöka se bortom mina egna föreställningar och acceptera att hon är mer än den färdigdefinierade bild jag har skapat av henne.

Kanske är det så att etik börjar i de vanliga möten vi har med människor varje dag. I hur jag bemöter andra, hur jag pratar med dem och om jag faktiskt tar mig tid att lyssna. Om jag ger den andra människan utrymme att vara mer än den bild jag redan har skapat.

Vi delar den existentiella och etiska uppgiften att se till att det är viktigt att vara människa.

Det är ett stort ansvar.

Samtidigt finns det något hoppfullt i tanken. Om våra handlingar faktiskt spelar roll betyder det också att vi kan påverka den värld vi lever i.

Frihet är inte bara att få göra precis vad man vill.

Frihet är också att inse att det jag väljer betyder något – både för mig och för andra människor.

/ Urban

Igår publicerade jag ett blogginlägg om min barnsliga förtjusning i solnedgångar. Ungefär samtidigt skrev min bloggvän Pedher Skoog en text om soluppgången. När jag läste hans text insåg jag att våra två inlägg egentligen handlade om samma sak. Han skrev om dagens början, jag om dess slut. Tillsammans berättade de om livets rytm.

Det finns vissa saker i livet som är så självklara att vi knappt tänker på det längre. Solen går upp. Solen går ner. Dag blir natt och natt blir dag. Det sker varje dygn, stilla och troget, utan fanfarer och utan att någon behöver påminna solen om dess uppgift. Men tänk om det en dag inte hände. Hur vore livet utan soluppgångar och solnedgångar?

Utan soluppgångar och solnedgångar skulle livet sakna sina naturliga hållpunkter. Antingen skulle vi leva i ett evigt mörker eller i ett ständigt dagsljus, en värld utan de mjuka övergångar som hjälper oss att orientera oss i tiden. Gryningen och skymningen är mer än bara övergångar mellan natt och dag, de påminner oss om tidens gång, om livets rytm.

Soluppgången påminner oss om att varje dag är en ny möjlighet. Den påminner oss om att börja om, att resa oss och försöka igen. Kanske är det därför en tidig morgon kan kännas så lugn. Världen har ännu inte hunnit bli stressig, och allt känns liksom möjligt.

Solnedgången säger något helt annat. Den berättar att det är okej att stanna upp. Att dagen är slut även om inte allt blev färdigt. Den inbjuder oss att känna tacksamhet för den dag vi fått.

Som någon en gång uttryckte det:

När solen går ner bär den med sig dagens bekymmer och lämnar plats för hoppet om morgondagen.

Okänd

Solens gång påminner oss om att allt förändras. Mörker följs av ljus, och ljus följs av mörker. Det är en rytm som speglar livet självt. Kanske borde vi därför stanna upp lite oftare. Inte för att vi måste, utan för att vi faktiskt har något vackert precis framför oss.

Kanske är det först när vi föreställer oss ett liv utan soluppgångar och solnedgångar som vi inser hur mycket de betyder. De ger inte bara ljus åt våra dagar, utan också rytm åt våra liv.

/ Urban

Igår kväll stod jag där igen, vid Undens strand och såg ännu en vacker solnedgång. Har ingen aning om hur många gånger jag har upplevt just detta skådespel, eller hur många bilder jag har tagit genom åren.

Ändå gör jag samma sak varje gång. Jag stannar upp. Tittar. Fotograferar. Njuter.

Det är bara att konstatera: jag är barnsligt förtjust i solnedgångar.

Det märkliga är att de egentligen alltid följer samma mönster. Ändå är ingen kväll den andra lik. Ljuset förändras, molnen målar nya tavlor och sjön speglar himlen på sitt alldeles egna sätt. Naturen upprepar sig, men aldrig exakt.

Jag är annars en människa som ständigt söker nya resmål att upptäcka, nya caféer att slå mig ner på, nya hamburgerhak att prova och nya naturupplevelser att bära med mig hem. Jag trivs med omvägar och spontana utflykter.

Samtidigt finns det en märklig rikedom i det som återkommer. En kopp kaffe på altanen. En promenad på samma stig. Eller att gång på gång återvända till samma plats, samma strand och samma solnedgång

Kanske är det just därför jag återvänder. Inte för att jag förväntar mig något annorlunda, utan för att jag vet vad jag får. Några minuter då världen saktar ner. Mobilen används inte för att scrolla, utan för att försöka fånga något som egentligen inte går att fånga.

Så jag kommer säkert att stå där igen vid Undens strand. Ta ännu fler bild som liknar de tusentals jag redan har tagit. Och ändå veta att just den här solnedgången är helt unik.

Vissa kanske tycker att det är lite barnsligt.

Jag hoppas att de har rätt.

/ Urban

Det finns något djupt mänskligt i att vilja mer. Mer av oss själva, mer av andra, mer av livet. Och visst låter det fint att vilja mycket, att sikta högt, att inte nöja sig.

Vi lär oss tidigt att den som ställer krav på sig själv kommer längre. Den som tror på sin förmåga lyckas bättre. Den som förväntar sig mer får också mer. Och visst finns det något sant i det. Höga förväntningar kan vara en motor. De kan ge riktning, energi och mening. De kan få oss att växa.

Men de kan också bli en börda.

Samma kraft som driver oss framåt kan också bli det som tynger oss ner.

Ju mer jag lär mig under min utbildning till förskollärare, desto tydligare blir det vilket ansvar yrket faktiskt innebär. Det gör också att förväntningarna på mig själv växer.

Är det bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte. Erfarenheten säger mig att höga förväntningar både kan bära och bryta ner. Jag har tidigare varit sjukskriven för utmattningssyndrom, vilket till stor del berodde på att jag ställde orimligt höga krav på mig själv.

Problemet uppstår när förväntningarna blir orimliga. När de inte lämnar utrymme för att vara människa, med allt vad det innebär av misstag, trötthet och begränsningar.

Kanske handlar det inte om att sänka våra förväntningar, utan om att göra dem mer nyanserade. Att skilja på drivkraft och självkritik. Att våga vilja mycket, men samtidigt acceptera att allt inte alltid blir som vi tänkt.

Det är därför frågan inte är så enkel som att höga förväntningar är bra eller dåliga. De är båda delarna. De kan lyfta oss, men också nöta ner oss. De kan skapa utveckling, men också skam. Allt beror på vad de bygger på.

Om de föds ur tillit kan de bli en kraft. Om de föds ur rädsla kan de bli ett fängelse.

Kanske behöver vi inte sluta ha höga förväntningar. Men vi behöver granska dem. Är de rimliga? Är de våra egna?

Jag tänker att det är möjligt att vilja mycket och samtidigt vara vänlig mot sig själv. Att det är möjligt att sträva utan att ständigt döma. Kanske är det just där den verkliga mognaden finns: inte i att sänka ribban, men i att förstå att människovärde aldrig kan vila på ständig prestation.

Kanske är det också djupt mänskligt att ibland behöva påminna sig om att man redan är tillräcklig, även medan man fortsätter att vilja mer.

/ Urban

Det slog mig häromdagen att det är väldigt länge sedan jag var på gudstjänst. Hade någon frågat mig för en och en halv månad sedan om det skulle spela någon större roll, hade jag nog ryckt på axlarna. Tron sitter väl inte i kyrkbänken, och Gud är väl lika närvarande hemma som i kyrkan. Och det tror jag fortfarande.

Men det visade sig ändå spela större roll än jag hade anat.

Först märkte jag det knappt. En söndag blev två. Två blev fyra. Gudstjänsten försvann ur veckorytmen, nästan omärkligt. Det fanns goda skäl – resor, sjukdom och andra prioriteringar. Livet kom emellan.

Men efter ett tag började något skava. Inte som ett dåligt samvete, egentligen. Mer som en stilla känsla av att något saknades. Min tro var densamma och min övertygelse oförändrad. Ändå hade något blivit tunnare, som om ett lager av livet sakta försvunnit utan att jag märkte det.

Det är svårt att förklara för den som aldrig haft återkommande gudstjänstbesök som en del av sitt liv. Men jag märker att jag själv har förändrats.

Jag blir en sämre version av mig själv.

Jag behöver veckorytmen. Jag behöver att veckan har ett centrum. För mig är söndagens gudstjänst just det. I en tid där allt handlar om att vara flexibel, spontan och fri är det lätt att underskatta värdet av det återkommande. Men just därför tror jag att gudstjänsten är så viktig. Den bryter vardagens tempo. Den påminner mig om att livet inte bara handlar om det jag ska prestera eller hinna med.

Jag behöver få höra en predikan som utmanar och uppmuntrar mig. Jag behöver sjunga lovsång, inte för att Gud behöver min sång, utan för att mitt hjärta behöver påminnas om vem Gud är. Jag behöver be tillsammans med andra människor. Jag behöver gemenskapen. Det finns något djupt mänskligt i att samlas vecka efter vecka. Att dela glädje och sorg. Att bära och bli buren.

När söndagarna försvinner blir det lätt att tron reduceras till något privat. Men tron är också en praktik. Den formas av vanor. Av rytmer. Av att gång på gång ställa sig i samma riktning och säga: ”Här är jag, Gud.”

Men när undantagen blir många märker jag vad jag har förlorat. Jag saknar inte bara gudstjänsten. Jag saknar den människa jag blir när gudstjänsten är en självklar del av mitt liv.

/ Urban

Ps. Ikväll ska jag på gudstjänst i Immanuelskyrkan Örebro. I sommar firar vi gudstjänst kl 18 och den 12 juli har jag förmånen att predika om Petrus möte med Jesus. Ds.

Snart har halva året passerat och jag sitter och funderar över vart tiden egentligen tog vägen. Minns hur jag stod där i början av året, fylld av ambitioner, planer och förhoppningar. Men tiden stannar inte upp och väntar på att vi ska hinna ikapp eller känna oss redo. Den fortsätter framåt, likt sanden i ett timglas som fortsätter rinna.

Korn för korn faller sanden genom den smala öppningen mellan de två glasen. Tyst. Oavbrutet. Och medan vi ofta blickar bakåt på det som varit eller framåt mot det som väntar, är det lätt att missa det som finns mitt framför oss.

Det undre glaset är allt det som redan har passerat. Alla erfarenheter, alla beslut, alla ögonblick som format oss till dem vi är idag. Där ligger också våra misslyckanden, våra framgångar och de där envisa frågorna om vad som hade kunnat bli. ”Om jag bara hade…”, ”Om det inte hade hänt…”. Men hur mycket vi än grubblar förändras inte det som varit. Precis som sanden i timglasets botten ligger det förflutna stilla. Det kan lära oss mycket, men det kan aldrig levas om.

Och det övre glaset? Det är framtiden. Där finns allt det som ännu inte har hänt. Våra planer, förhoppningar och farhågor. Vi försöker kontrollera den, förutse den och ibland oroar vi oss för den långt mer än vad som är rimligt.

Om vi låter det förflutna styra våra tankar ger vi det också makt över framtiden. Vi återupprepar gamla mönster, gamla rädslor och gamla begränsningar. Det är som om vi försöker hälla tillbaka gammal sand i det övre glaset. Då blir framtiden aldrig riktigt ny, bara en upprepning av det som redan varit.

Men mellan det som varit och det som ska komma finns något annat.

Nuet

I det lilla ögonblick då ett enda sandkorn passerar mellan glasen finns nuet.

Där finns livet.

Den enda plats där vi kan välja. Tala eller vara tysta. Älska eller förlåta. Förändras, utmanas och utvecklas.

/ Urban