Urbans Tankar och Funderingar

Som jag nämnt tidigare har jag börjat studera till förskollärare, och just nu läser vi en kurs som handlar om förskolans framväxt som institution ur ett historiskt och nutida perspektiv. Det är intressant men samtidigt märker jag att jag ibland har svårt att hålla fokus på det som egentligen är kärnan i kursen. Ofta dras min uppmärksamhet till andra delar av texten, små detaljer eller sidospår som väcker min nyfikenhet. Ett exempel är en mening där lek jämförs med såpbubblor.

Man får vara försiktig. Lekar är som såpbubblor – kommer man för nära är det lätt att de spricker.

Jag tänker ofta på hur lätt vi vuxna kliver rakt in i barns lek. Med goda intentioner vill vi hjälpa, stötta, förklara och utveckla. Vi vill att leken ska ha ett syfte, att den ska leda någonstans, mot lärande, utveckling och förberedelse för framtiden.

Men tänk om leken inte bara är ett medel för att nå något annat? Tänk om den istället har ett värde i sig själv?

Jag tror inte barn leker för att bli bättre på matematik, språk eller på att samarbete, de leker för att leka. Och i vår välmenande iver att vara pedagogiska riskerar vi att ta död på det som redan är fullt av mening.

Om vi vuxna kliver in och styr för mycket eller bombarderar med frågor spricker såpbubblan. Så låt oss vara försiktiga. Låt oss beundra såpbubblorna på avstånd. Inte för att vi inte bryr oss, utan för att vi bryr oss tillräckligt för att inte spräcka dem.

Kanske handlar det om tålamod lika mycket som om kunskap. Om att våga stå vid sidan av, se, lyssna och beundra. Att förstå att barns lek är mer än en aktivitet, den är en värld, en erfarenhet och ett sätt att vara i nuet. I den världen behöver vi inte alltid styra, inte alltid förklara, inte alltid ha svar. Ibland räcker det med att vara närvarande, att låta bubblorna sväva och skimra, och låta leken få finnas, helt och fullt, på sina egna villkor.

/ Urban

Tiden går verkligen fort, det är nästan overkligt att det redan har gått åtta år sedan jag höll det allra första tryckta exemplaret av min bok ”Vägen blir till medan(s) vi går” i mina händer.

Jag minns mycket väl hur det var att hålla i det första exemplaret. Doften av trycksvärta och den där märkliga känslan över att något som så länge bara funnits i mitt huvud, som ord på en skärm nu fanns på riktigt. När jag höll boken för första gången kände jag mig stolt. Men om jag ska vara helt ärlig var jag också rädd. Rädd för att ingen skulle bry sig.

Då kändes det som ett mål. I dag känns det mer som ett avstamp. För när jag ser tillbaka inser jag att boken inte bara handlade om vägen framåt, den var en väg. En som fortsatte långt efter att sista kapitlet var skrivet.

Jag har förändrats sedan dess och när jag idag bläddrar i boken möter jag en tidigare version av mig själv. Vissa formuleringar känns främmande, andra träffar mig rakt i hjärtat och ibland vill jag luta mig fram och säga till mitt dåtida jag: Du visste inte hur mycket mod du redan bar på.

Tiden har en märkliga förmåga att både radera och fördjupa. Den kan både sudda ut detaljer och förstärka betydelser. Kanske är det just det som är meningen. Att vi inte ska ha hela vägen klar för oss. Att vi ska våga gå ändå. Att vi ska skriva, skapa, leva utan att veta exakt vart det leder.

Vissa drömmar har förändrats. Andra har dött, och nya har fötts. Jag har snubblat, tvekat, omvärderat men fortsatt att gå. Jag har nog tvivlat mer än jag vill erkänna och vissa perioder har jag på allvar undrat om skrivandet verkligen är något jag ska fortsätta med.

När jag idag bläddrar i ”Vägen blir till medan(s) vi går” blir det tydligt för mig hur viktig den var. Utan den hade jag nog aldrig vågat, eller känt att jag hade förmågan, att skriva min andra bok, ”Att resa sig och gå vidare”.

Om det blir fler böcker får framtiden utvisa, men bloggandet är något jag tänker fortsätta med.  Har flera texter och idéer som väntar på att få bli publicerade.

Urban

En sak jag verkligen uppskattar med Bibelns berättelser är att de inte försöker skynda förbi det smärtsamma eller förringar människors kamp, besvikelse, frustration och lidande. Istället ger de utrymme åt det mörka och svåra och tar människors erfarenheter på djupt allvar.

Ta Jobs bok. Fyrtioett kapitel av vånda. Fyrtioett kapitel av frågor utan svar, av förlust, av kroppslig smärta och existentiell förtvivlan. Vänner som talar mycket, men ofta fel. En Gud som dröjer och en människa som inte förstår varför han drabbas av så mycket lidande.

Och så till slut: ett kapitel av återupprättelse. Ett ynka litet kapitel. Nästan provocerande kort i proportion till lidandet som föregått det, men det ger oss ändå ett nyckelord: tillfälligt! Lidandet på jorden är tillfälligt,

Lidandet på jorden är tillfälligt. Inte obetydligt. Inte inbillat. Inte något som ska tystas med ”det kunde varit värre”. Men tillfälligt. Det är en tanke som både tröstar och utmanar. För när man befinner sig mitt i smärtan känns den allt annat än tillfällig. Den känns total. Oändlig. Som om den alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Och Bibeln protesterar inte mot den upplevelsen. Den säger inte åt oss att skärpa oss eller tänka positivt. Men den viskar, ibland knappt hörbart att historien inte slutar här.

I Uppenbarelseboken formuleras det med ord som nästan är för stora för att ta in: En dag ska Gud själv torka alla tårar och det ska inte längre finnas någon död eller sorg eller gråt eller plåga. Inte mildras. Inte hanteras bättre. Utan helt upphöra att existera.

Det betyder inte att vi förstår meningen med allt lidande här och nu. Job fick aldrig ett tydligt svar på sitt ”varför”. Men han fick möta Gud. Och ibland är det det enda hopp som bär: att Gud inte är frånvarande i smärtan, och att smärtan inte är evig.

Kanske är det därför Bibeln ger lidandet så stort utrymme. För den vet att hoppet inte hotas av ärlighet. Att tron inte rasar för att vi ropar högt. Att Gud förblir Gud, även när vi vågar ställa våra frågor.

/ Urban

Ps. Ni som läst Jobs bok kanske invänder mot formuleringen om ”fyrtioett kapitel av tystnad”, eftersom Gud faktiskt talar till Job i kapitel 38–41. Och det stämmer, Gud är inte helt tyst genom hela berättelsen. Samtidigt är det först i kapitel 42 som Job får upprättelse. Ds.

Efter att jag i höstas gav ut boken ”Att resa sig och gå vidare” – en personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälp och andlig vägledning söker jag nu sammanhang som vill ta del av min föreläsning.

Med stor öppenhet och ärlighet delar jag en gripande och hoppfull livsberättelse om att ha överlevt grovt våld, leva med posttraumatiskt stressyndrom och att finna hopp, läkedom och kraft att gå vidare.

Jag berättar om hur dessa händelser påverkat mitt liv, mitt psykiska mående och hur min kristna tro har utmanats, fördjupats och vuxit.

Föreläsningen lyfter också vikten av att vara medmänniska – att se, lyssna och finnas där för varandra i livets mest utsatta stunder. Jag delar insikter om hur empati, omtanke och hur enkla handlingar kan göra skillnad, ge hopp och bidra till läkning.

Här får vi ta del av Urbans erfarenheter kring modet att möta smärtan och att dra fram den i ljuset för att förstå och börja bearbeta det som hänt. Vi får en mängd verktyg att använda när livet sätts på paus och allt vi kan göra är att försöka överleva. Minut för minut. Andetag efter andetag.  Verktygen, som snarare är en hel verktygslåda kommer ur hans egna erfarenheter och levereras helt utan pekpinnar, men med en ödmjukhet och sårbarhet som berör. Vi bjuds in att följa med Urbans resa samtidigt som vi kan dra paralleller till olika skeden och händelser i våra egna liv

Ur Maria Wanches förord

Om ni vill boka en föreläsning eller vill veta mer är ni varmt välkomna att höra av er. Ni kan kontakta mig direkt via bloggen eller på telefon 072-736 21 12.

Boken går att beställa direkt av mig för 150kr + porto eller via https://bokshop.bod.se/att-resa-sig-och-ga-vidare-urban-arvidsson-9789180978057

/ Urban

 

Det är något med ordet respekt som skaver i dagens samhälle. Inte för att det är ett dåligt ord – tvärtom. Det är ett av våra viktigaste, men det har börjat användas på ett felaktigt sätt.

Idag hör man ofta unga säga: ”Du ska ha respekt för mig!” men det som de egentligen menar är: ”Du ska vara rädd för mig.”

Men respekt handlar inte om rädsla, även om en del tror att respekt är något man kan pressa fram genom att skrämma andra till tystnad. När respekt förväxlas med rädsla uppstår tystnad istället för dialog, hierarkier istället för gemenskap och konflikt istället för förståelse.

I grunden handlar respekt om att visa hänsyn, förståelse och omtanke för andra människor. Det innebär att man ser och erkänner andras värde, rättigheter, tankar och känslor, även om man inte alltid håller med dem.

Att visa respekt kan handla om att lyssna även om man inte håller med. Det är att ge andra utrymme även om man själv vill ta plats. Att acceptera olikheter och behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Det är att förstå att människor har olika bakgrund, olika erfarenheter, olika sätt att uttrycka sig och ändå behandla dem med värdighet.

Respekt innebär också att man tar ansvar för sina egna handlingar och hur de påverkar andra. Men det är också viktigt att understryka att det inte är respektlöst att ifrågasätta eller säga att mot när någon uttrycker åsikter som man upplever som oacceptabla, såsom rasistiska eller sexistiska ståndpunkter.

Och nästa gång någon säger ”du ska ha respekt för mig”, kanske vi ska fråga: ”Men vad menar du med det?” Kanske är det där samtalet börjar, ett samtal om vad det egentligen innebär att vara människa bland andra människor.

/ Urban

En av de största sportupplevelser jag varit med om är Skid-VM i Falun 2015, och kanske var det inte ens själva skiathlonloppet som gjorde störst intryck, utan det som hände före start.

En timme innan skiathlonloppet kommer Charlotte Kalla åkande uppför Mördarbacken. Publiken exploderar i jubel. Hon ler stort, vinkar och det är som om hon bär hela Faluns förväntningar på sina axlar utan att tyngas av dem. En halvtimme senare kommer hon igen. Samma backe. Samma publik. Men något är förändrat. Leendet är borta. Blicken är samlad, nästan ogenomtränglig. Nu finns inget utrymme för omvärlden. Nu är hon i sin bubbla. Fullt fokus. Oerhört fascinerande att se.

Hon vinner brons. Senare, framför tv:n, hör jag att hon har fyra ledord skrivna på sina skidhandskar. Ledord som hjälper henne att fokusera – Kärlek, Power, Modig. Men också ett ord som sticker ut: Ficklampa.

När Charlotte Kalla får frågan om vad det betyder vill hon först inte avslöja det. Men till slut berättar hon: Ficklampa beskriver så himla bra det fokus som man behöver. Ficklampans sken är där jag ska hålla fokus, det som sker bortanför det ska jag lämna därhän. Det gäller att ha fokus på rätt saker.

Jag tänker ofta på det där. Ficklampans sken.
Vi pratar ofta om hur livskriser och traumatiska händelser kan få oss att prioritera annorlunda. Hur något drastiskt måste hända för att vi ska förstå vad som är viktigt. Och visst ligger det något i det. Men sanningen är kanske också den att vi, även utan kriser, lever våra liv alldeles för splittrat.

Vi är här, men samtidigt någon annanstans. I något som hände igår eller kanske aldrig kommer att hända alls. Världen pockar ständigt på vår uppmärksamhet. Nyheter, sociala medier, krav, jämförelser, förväntningar. Det är som att stå i ett rum där alla lampor är tända samtidigt tills inget egentligen syns klart.

Kanske är det därför jag inte glömmer Charlotte Kallas ord om ficklampan. En ficklampa lyser inte upp allt. Den avgränsar och kanske behövs det mod att acceptera att man inte kan ha koll på allt. Att allt inte är lika viktigt. Att visa saker faktiskt får stanna kvar i mörkret.

För mig har tanken på ficklampan blivit en påminnelse i vardagen. Vad är det jag lyser på just nu? Är det något jag kan påverka? Är det något som verkligen betyder något eller är det bara brus?

Tid och energi är inte oändliga resurser men ändå beter vi oss ofta som om de vore det. Vi lägger tid och energi på sådant vi inte kan förändra, oroar oss för sådant vi inte rår över och låter småsaker stjäla fokus från det som egentligen spelar roll. Tänk om vi vågade släcka ner lite oftare. Lämna vissa saker utanför ficklampans sken. Inte för att de är oviktiga i sig, utan för att de inte är viktiga just nu.

Charlotte Kalla visste när det var dags att le mot publiken och när det var dags att stänga ute allt. Kanske är det där den verkliga styrkan ligger. Inte i att alltid vara tillgänglig och uppkopplad. Utan i att kunna välja sitt fokus.

Jag vill bli bättre på det. Att rikta ficklampan mot det jag kan påverka, det jag bryr mig om, det som ger mening. Och låta resten vila i mörkret.

/ Urban

Efter trettio år i förskolan som barnskötare sitter jag nu med en bok i handen som heter Att bli förskollärare. Titel får mig att stanna upp: Att bli. Inte att vara, inte att ha varit, utan bli. Som om livet, trots alla år bakom mig, fortfarande är i rörelse, på väg någonstans.

Jag har jobbat länge i förskolans värld men ändå sitter jag här nu, med studentlitteratur framför mig. Det är en märklig känsla och samtidigt som jag nu ska bli förskollärare, inser jag hur mycket annat jag redan blivit.

Redan som barn får vi frågan: Vad ska du bli när du blir stor? Och ofta letar vi efter ett yrke att svara med, men frågan rymmer egentligen så mycket mer än ett yrke.

Vi blir också människor på andra sätt: trygga eller osäkra, modiga eller försiktiga, någon som vågar ta plats eller någon som lärt sig att stå tillbaka. Vi blir formade av erfarenheter, relationer och av de vägar livet tar oss in på, ofta långt ifrån de föreställningar vi en gång hade om vem vi skulle bli.

Jag har blivit författare – för visst kan man kalla sig det när man har skrivit två böcker? Skrivandet har liksom smugit sig in i mitt liv, först försiktigt och sedan med allt större självklarhet, tills skrivandet blev en del av vem jag är och inte bara något jag gör.

Jag har blivit något av en promenadprofil som genom åren genomfört flera olika gå-projekt, där varje projekt varit mer än bara motion: de har varit rum för reflektion, uthållighet och möten, både med mig själv, med andra människor och med omgivningen.

Jag har blivit en riktig kladdkakenörd, som älskar kladdkaka i alla dess former. En passion som till och med lett till en blogg med över hundrafemtio recept. Oväntat med tanke på att jag som tonåring avskydde kladdkaka.

https://kladdkakemannen.blogg.se/

Och märkligt nog har jag blivit nästan ointresserad av hockey och fotboll. Där mitt eget mående tidigare kunde svänga i takt med hur det gick för Färjestad och Örebro SK, har jag i dag knappt ens koll på när de spelar.

Kanske är det just det som titeln: Att bli förskollärare påminner mig om. Att bli tar aldrig riktigt slut. Det är inget som hör barndomen eller ungdomen till, utan något som följer oss genom hela livet. Vi blir, tappar bort oss själva ibland, hittar nya versioner, bär med oss det gamla och lägger till något nytt.

Nu är det dags för mig att bli förskollärare. Samtidigt är jag redan så mycket annat. Och någonstans där, i spänningsfältet mellan det jag har varit, det jag är och det jag ännu inte vet att jag ska bli, fortsätter livet att röra sig framåt. Steg för steg.

/ Urban

Jag har i princip alltid haft en tro på Gud och sett mig själv som kristen. Samtidigt måste jag vara ärlig och erkänna att jag ibland tvivlat på om Gud verkligen älskar mig.

Ibland är det inte tron på Gud som är svårast utan tron på Guds kärlek. Inte i teorin utan i praktiken. Att verkligen ta in att den gäller även mig, här och nu, i befintligt skick.

För någonstans längs vägen har en tanke smugit sig in – att kärlek måste förtjänas. Att Guds kärlek är ett kvitto på att väl utfört arbete, och att tänka så är inte så konstigt i ett prestationssamhälle präglat av mål, betyg och omdömen.

Nyligen släppte Peter Hallström och Robert Eriksson låten ”Älskar i befintligt skick”, och samma titel bär även Roberts nya bok. Kan varmt rekommendera att ta del av båda.

Vi har en djup önskan om att få höra att vi duger. Att vi är sedda, burna och älskade – inte för vad vi presterar, utan för att vi finns. Kanske är det detta vi allra mest söker genom våra livsval, våra relationer och våra drömmar: att någon ska se allt som är vi och ändå vilja vara nära. Att vara älskad i befintligt skick.

Robert Eriksson

Älskad i befintligt skick – det finns en lättnad i den meningen. Som om något släpper taget i bröstkorgen när man uttalar den högt.

Jag är älskad i befintligt skick, inte när jag har skärpt mig och fått ordning på livet. Inte när jag blivit smalare, klokare, lugnare eller mer framgångsrik. Utan nu…

…Men det betyder inte att jag är färdig eller att jag aldrig vill utvecklas, förändras eller bli klokare. Men det betyder att min rätt till kärlek inte är villkorad. Den hänger inte på prestation, perfektion eller hur väl jag lyckas dölja mina fel och brister.

Att vara älskad precis som jag är betyder inte att livet blir enkelt, utan att jag får rymma både styrka och trötthet, mod och rädsla, utan att behöva bevisa mitt värde genom att vara perfekt, rolig, duktig eller lätt att tycka om.

Trots att jag har varit kristen nästan hela mitt liv behöver jag fortfarande öva på att släppa min andliga prestationsångest. Att lita på att Gud menar det han säger, och i att våga stå kvar även de dagar då tron känns skör och bönen tom. Och kanske är det just där Gud möter oss som tydligast. Inte i våra mest välformulerade böner, utan i vår ärlighet.

/ Urban

När jag i morse satt och läste Robert Erikssons nya bok Älskad i befintligt skick fastnade jag särskilt för ett stycke som handlade om att placera sig i minnenas rum. Ett stycke som väckte tankar, minnen och funderingar kring livet, om vad jag bär med mig och vad det faktiskt betyder att våga se tillbaka.

I dagens samhälle får minnena ofta stå tillbaka. De betraktas som något nostalgiskt, ibland till och med bakåtsträvande. Som om de vore ett hinder snarare än en tillgång. Men tänk om det är precis tvärtom?

Det finns en hemlighet i att aktivt gå in i minnenas rum. Det behöver inte vara förenat med ångest eller ånger utan kan snarare väcka en sorts inre frid. Det finns en kraft i minnena vi själva förfogar över.

Robert Eriksson

Jag bär på många mörka och smärtsamma minnen, samtidigt är det viktigt för mig att se helheten: för när jag ser tillbaka på livet inser jag att de ljusa och varma minnena faktiskt är betydligt fler. De sträcker sig från barndomens trygghet genom tonårstidens upptäckter och utmaningar, vidare in i det unga vuxenlivet och fram till den fas i livet jag befinner mig i nu som medelålders.

Att minnas är inte att fastna i det som varit, utan att våga se sitt liv med öppna ögon. Och när vi vågar möta vårt förflutna utan att fly eller försköna kan minnena faktiskt bli en källa till förståelse istället för skuld, en slags inre frid.

Robert menar att förmågan att aktivt minnas är en god övning för att kunna fortsätta leva väl. Nästan varje dag går jag in på Facebooks minnesfunktion, nyfiken på om jag tidigare år delat något just denna dag. Det har blivit en liten vana, ett ögonblick där det förflutna plötsligt kliver in i nuet. Ibland är det något obetydligt, ibland något som väcker både ett leende och eftertanke. Ofta blir det en påminnelse om var jag varit och hur livet sakta men säkert har format mig.

I den tillbakablicken framträder något viktigt: jag är inte samma människa som då. Livet har format mig, ibland genom glädje, ibland genom prövning.

I en värld som ständigt uppmanar oss att gå vidare tänker jag att minnas kan vara en slags motrörelse. En påminnelse om att livet inte bara formas av det som väntar runt hörnet, utan också av den väg vi redan vandrat. I minnena finns spåren av vilka vi varit, men också förklaringar till vilka vi blivit. När vi aktivt stiger in i dem, ser vi mönster. Vi ser hur vi rest oss, hur vi förändrats, hur vi lärt oss att bära sådant som en gång kändes omöjligt.

Det fanns stunder då vi kanske var beredda att kasta in handduken men trots att allt verkade hopplöst gav vi inte upp. Vi är här, i vår brustenhet har en kraft, bortom vår egen kapacitet burit oss, förvandlat oss och kallat oss.

Robert Eriksson

När jag ser tillbaka inser jag att jag inte alltid burit mig själv. I det som då kändes som nederlag var Gud närvarande, tyst, stilla, uthålligt och livgivande. Att minnas innebär därför inte bara att se vad vi gjort, utan vad Gud har gjort. Hur Han burit när jag varit trötta, lett när jag varit vilsna, hållit fast när vi själv varit redo att släppa taget. Minnet blir då en andlig handling, ett vittnesbörd om nåd.

/ Urban

 

När min vän Mats Dernand häromdagen släppte en ny låt var det särskilt en textrad: Please believe in me, the way that I believe in you. som satte tankarna i rörelse och ledde fram till detta blogginlägg.

Ofta föreställer vi oss tron som en riktning från människan mot det som är större och starkare, mot Gud. Vår blick söker sig uppåt, i hopp, i bön, i rop. Ändå är det just där något skaver och samtidigt öppnar sig. För vad gör det med en människa när hon inte bara tror, utan också är den som Gud tror på?

Please believe in me, the way that I believe in you – orden träffar mig i bröstet. Det känns bekvämt med en Gud som älskar, förlåter, räddar och bär. Men tanken på en Gud som tror på oss, som lägger sitt förtroende i våra händer är inte alltid lika bekvämt. Samtidigt känns det ambivalent, för det är ju ändå fantastiskt att Gud har förtroende för oss.

Om Gud tror på mig, då har jag något att leva upp till. Då förväntas det något av mig. Det betyder att mitt och ditt liv spelar roll. Våra val. Våra misslyckanden. Våra möjlighet att faktiskt göra något av det vi fått. Då går det inte längre att gömma sig bakom sina brister, rädslor eller känslan av att vara för liten och obetydlig. För tänk om Gud ser mer i oss än vi själva gör. Tänk om Gud inte delar vår egen hårda självbild, vår inre bokföring av brister och fel.

Vi tvival på oss själva! På att våra handlingar spelar någon roll i en värld som redan känns förlorad till krig, klimatkris och polarisering.
Och någonstans i det tvivlet smyger sig tanken in: om Gud verkligen såg mig, skulle han då inte förvänta sig mer än detta?

Men läser man bibeln är Gud förvånansvärt dålig på att välja ”rätt” människor. Ledare som tvekar. Profeter som flyr. Lärjungar som sviker när det gäller som mest. Det är nästan provocerande konsekvent. Som om poängen inte är deras styrka, utan Guds envisa tilltro till dem.

Tänk att det finns en Gud som säger: jag tror på dig även när du inte gör det själv. Och när du bara ser begränsningar så ser Gud möjligheter!

Kanske är det just där tron börjar på allvar. Inte i vår förmåga att hålla fast vid Gud, utan i vår vilja att svara: Okej. Jag ska försöka tro på mig själv, på livet, på möjligheten till mening, på samma sätt som du tror på mig. Kanske är det en inbjudan att se oss själva med samma hoppfulla och kärleksfulla blick. Att våga tro att också våra små handlingar bär betydelse.
 

/ Urban