Urbans Tankar och Funderingar

Idag har vi varit och plockat solrosor. Det har blivit en av sommarens små traditioner, att i början av augusti ge sig ut bland de gula fälten och försöka hitta de allra finaste solrosorna.

Och igår bakade min fru blåbärspaj på de amerikanska blåbären från trädgården. När bären har mognat och grenarna är fulla av stora blå bär vet man att det snart kommer att dofta nybakad blåbärspaj i köket.

En enkel tradition som kanske inte låter så märkvärdig, men som har blivit en självklar och uppskattad del av sommaren.

Medan jag gick klippte ner de finaste solrosorna slog det mig att jag nog har ganska många traditioner.

En del är stora och självklara. Jul, påsk, midsommar och födelsedagar. Sådant som finns inskrivet i kalendern och som många av oss firar på ungefär samma sätt år efter år.

Men så finns också de där andra traditionerna. De som aldrig skrivits in i någon almanacka och som inte infaller på ett bestämt datum, men som ändå har blivit självklara delar av året. Som att åka till Sörön när vitsipporna breder ut sig som ett vitt täcke över marken. Att äta frukost mitt i stillheten i Tivedens nationalpark. Att stanna till vid samma café under en utflykt eller återvända till en särskild plats för att se solnedgången.

Små saker som återkommer, år efter år. Inte för att vi måste, utan för att vi vill. Och kanske är det just därför de betyder så mycket.

Jag älskar det nya. Att upptäcka naturområden jag aldrig tidigare besökt, leta efter slott jag ännu inte sett och slå mig ner på ett café där jag aldrig tidigare fikat. Jag tycker om att svänga in på vägar jag aldrig tidigare kört och inte riktigt veta vad som väntar bakom nästa krök.

Men samtidigt behöver jag det välbekanta. Att få återvända till platser som jag känner till. Jag vill hitta nya favoritställen, men också komma tillbaka till dem som redan blivit mina.

Kanske är det just där traditionerna fyller sin funktion. De står för något tryggt och välbekant mitt i vår längtan efter det nya. En påminnelse om att livet inte bara handlar om att upptäcka det vi ännu inte sett, utan också om att återvända till det som en gång betydde något – och upptäcka att det fortfarande gör det.

Traditioner skapar också förväntan. En del av glädjen finns redan innan det händer. Vi vet att snart är det dags. Snart ska vi åka dit igen. Snart ska vi göra det där som vi brukar göra.
Och när vi sedan står där kan vi minnas tidigare år och plötsligt binds åren ihop.

Kanske kan man se traditioner som små hållpunkter längs livets väg. Små markeringar att återvända till medan åren går och livet förändras.

Och ofta tänker vi kanske inte ens på hur viktiga de där återkommande stunderna har blivit. Det är först när en tradition av någon anledning inte blir av – när något som alltid har funnits där plötsligt saknas – som vi upptäcker hur mycket den faktiskt betydde.

Så vad vore egentligen livet utan traditioner?

Kanske lite mer spontant och mindre förutsägbart. Men också fattigare på de där små stunderna av igenkänning, förväntan och tillhörighet som hjälper oss att hålla ihop åren. För ibland är det just det återkommande som gör livet rikt.

/ Urban

Min vän Pedher Skoog skrev en gång en mening på sin blogg som har stannat kvar hos mig: ”Jag har funderat lite på en tanke… hur viktigt det är att man tror på det man gör.”

Jag tror att många av oss någon gång har känt oss vilsna. Inte för att vi inte vet vad vi ska göra, utan för att vi är osäkra på om det vi gör verkligen spelar någon roll.

Och man kan vara framgångsrik utan att tro på sin väg. Och man kan misslyckas gång på gång och ändå vara övertygad om att man gör något viktigt.

Tänker på alla människor som bär på en idé, en dröm eller en övertygelse men aldrig riktigt vågar leva ut den. Inte för att de saknar vilja, utan för att försiktigheten blir starkare än tron.

Jag känner igen mig.

Det är lätt att fastna i frågor om resultat. Hur många läser? Hur många uppskattar det jag gör? Men kanske börjar allt på en helt annan plats. Kanske börjar det med den enkla frågan: Tror jag själv på det?

Eller håller jag något tillbaka? Finns det fler steg jag egentligen borde ta, men inte tar eftersom jag är rädd för att misslyckas eller inte räcka till?

Ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag att det finns några saker som jag faktiskt tror på.

Förskolan är fortfarande en plats jag tror på. För min del betyder det att fortsätta möta barnen i förskolan med samma engagemang som jag alltid gjort under de trettio år jag arbetat i förskolans värld.

Jag brukar lite skämtsamt kalla mig hobbypredikant. Det är inget yrke. Ingen titel. Bara ett sätt att beskriva att jag ibland får förmånen att predika i en kyrka.

Jag tror på att tala om Jesus. Inte för att varje predikan förändrar människors liv där och då, utan för att jag själv tror på det budskap jag försöker förmedla. Och om ingen längre vågade tala om hopp, nåd och förlåtelse, tror jag att världen skulle bli en fattigare plats.

Jag tror också på att dela min egen livsberättelse. Att skriva boken Att resa sig och gå vidare handlade aldrig om att berätta hur stark jag varit. Tvärtom. Det handlade om att visa att det går att resa sig, även när livet har slagit undan benen. Om min berättelse kan ge en enda människa hopp, då var den värd att skriva.

Och jag har kommit fram till att jag faktiskt tror på mitt bloggande, oavsett hur många som läser det. Antalet kommentarer eller gilla-markeringar avgör inte om det jag skriver är viktigt. Det avgörs av om jag själv tror på det jag vill säga.

Det betyder inte att jag aldrig tvivlar. Tvivel och tro är inga motsatser. Ofta går de sida vid sida. Men kanske är mod inte frånvaron av tvivel. Kanske är mod att fortsätta ändå, därför att man innerst inne tror att det man gör har ett värde.

Och kanske är det just där allt börjar. Inte med andras beröm eller bekräftelse. Utan med den stilla övertygelsen: Jag tror på det jag gör. Därför fortsätter jag.

/ Urban

Jag tänker att slott är byggda för att synas, för att dra blickarna till sig. Tornen reser sig över trädkronorna, alléerna leder blicken framåt och de ståtliga fasaderna väcker nyfikenhet.

Men ibland tar vägen tvärt slut. En grind. Ett staket. Och en gul skylt som varnar: ”Varning för stora lösa hundar.” Ofta följs den av de enkla men tydliga orden: Privat område.

Då vänder jag.

Inte för att jag vet att det faktiskt springer omkring några stora hundar där inne. Kanske gör det inte det. Men jag är inte särskilt sugen på att ta reda på svaret. Det finns gränser där min nyfikenheten får ge vika för sunt förnuft.
Lite synd är det ändå.

Och det är bara att erkänna att jag blir besviken. Det där slottet får jag aldrig se på nära håll.

Det borde vara en mänsklig rättighet att få se alla Sveriges slott.

Naturligtvis vet jag att den tanken inte håller juridiskt eller moraliskt. Den som äger ett slott har samma rätt till sitt privatliv som den som äger en villa.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att den som väljer att köpa ett slott också får räkna med att människor blir nyfikna och vill stanna till för att titta och ta några kort.

Men hur gärna jag än skulle vilja promenera fram och titta på slottet, måste jag acceptera att vissa grindar inte är mina att öppna. Det fick mig att tänka på att det inte bara gäller slott.

Vi människor bär också på grindar. Ibland möts den som kommer nära av en osynlig skylt: Tillträde förbjudet. Inte av ovilja, utan av erfarenhet. Någon har blivit sviken. Någon annan har blivit sårad. En tredje behöver bara få ha en plats där ingen kliver in utan inbjudan.

Vi lever i en tid där många verkar utgå från att allt ska vara tillgängligt. Vi vill se bakom kulisserna, få veta detaljerna och bilda oss en uppfattning, även när vi egentligen inte blivit inbjudna.

Men kanske är en av livets viktigaste insikter att respektera det som inte är vårt.

Alla slott går inte att besöka.

Alla rum i en människas liv är inte heller öppna för allmänheten.

De finaste samtalen och relationerna uppstår sällan när vi tränger oss förbi skylten, utan när grinden öppnas av den som bor där.

Jag kommer säkert att fortsätta åka runt och leta efter nya slott. Och ibland kommer jag återigen att mötas av en grind, ett staket och en skylt som säger att jag inte får komma längre.

Det är kanske inte bara en lärdom för slottsutflykter. Utan också för livet.

/ Urban

Ps. Slottet på bilden är Stjärneborg Slott och bilden är hämtad via Google. Ds.

Jag är nog en ganska rastlös till sinnet. Jag har svårt att sitta still längre stunder och trivs bäst när det händer något. Jag tycker om att ge mig ut på vandringar i skogen, packa bilen för en roadtrip, upptäcka nya slott, strosa runt i små städer och fika på mysiga caféer. Nyfikenheten driver mig ständigt vidare mot nästa upplevelse.

Men den här sommaren har jag gjort en ny upptäckt – hammocken. Min svärfar byggde den till min fru när hon fyllde 50 år.

Det kanske inte låter så märkvärdigt, men för mig har den blivit en plats där tiden får sakta ner. Där har jag suttit och druckit kaffe, läst böcker, fört långa samtala om livet, njutit av solens värme, lyssnat till fågelsång och vindens stilla sus – och låtit tankarna vandra fritt.

Jag har upptäckt att livet inte alltid behöver fyllas av nya resmål eller aktiviteter. Ibland räcker det att gunga sakta fram och tillbaka och bara vara.

Det är något särskilt med det där stilla gungandet fram och tillbaka. Man kommer inte en meter och ändå känns det som om man förflyttar sig. Inte genom landskapet, utan genom sina egna tankar.

Kanske är det just det jag behövde lära mig den här sommaren – att även en rastlös människa kan hitta glädjen i stillheten.

Och jag tror att vi alla behöver sådana platser.

Men jag måste också erkänna att det inte dröjer särskilt länge innan rastlösheten försiktigt gör sig påmind. Där i hammocken, med kaffekoppen i handen börjar tankarna sakta vandra. Plötsligt planerar jag nästa roadtrip. Vilka slott har jag ännu inte besökt? Vilka skogsstigar väntar på att bli vandrade? Var finns caféer med riktigt bra bakverk?

Kanske är det just det som är återhämtning för mig. Inte att sluta drömma eller stänga av nyfikenheten, utan att ge tankarna utrymme att röra sig fritt. Jag trodde att hammocken skulle lära mig att stanna upp. I stället lärde den mig att det går att vila utan att sluta drömma om nästa resa.

/ Urban

Jag har svårt att svara när någon frågar vilken musikstil jag tycker bäst om. Jag är lika hemma bland tunga gitarriff som svängiga basgångar, avancerad fusion och avskalade singer-songwriter-låtar.

För en del kan det verka motsägelsefullt. Hur kan någon som gillar ett intensivt gitarrsolo också njuta av ett stillsamt cellostycke!

För mig finns ingen motsättning. Bra musik har helt enkelt ingen bestämd genre. Det handlar mer om vad musiken gör med mig.

Musik är en av livets stora viloplatser. Inte för att all musik är lugn – tvärtom. Ibland är det ett rivigt gitarriff, ett svängigt basspel eller ett kraftfullt trumkomp som ger själen vila.

Musiken kanske inte förändrar omständigheterna. Problemen finns ofta kvar när musiken tystnar, men den förändrar något i oss. Det som nyss kändes övermäktigt blir åtminstone möjligt att bära en stund till.

Tänker att musiken följt oss människor så länge vi kan minnas. Vi sjunger när vi firar, när vi sörjer, när romantisk musik sätter ord på det hjärtat känner och när vi begraver. Det är som om melodier når fram dit orden inte räcker.

Vissa låtar man lyssnar på blir nästan som gamla vänner. De bär minnen av människor, platser och perioder i livet. Ett enda gitarriff eller en pianoslinga kan på några sekunder ta oss flera decennier tillbaka.

Jag tror inte att det är en slump. Vi är skapade för rytm. Hjärtat slår i takt. Andningen har sin puls. Årstiderna återkommer. Havets vågor rullar in och ut. Kanske är det därför musik kan skapa ordning i ett inre som känns kaotiskt.

Kanske är det därför musik betyder så mycket för oss. Den behöver inte alltid ge svar eller lösa våra problem. Ibland räcker det att den påminner oss om att vi fortfarande känner, hoppas och lever.

/ Urban

Omsorgen är golvet i varje människas liv,
det vi står på, det vi tar stöd av, det som håller oss uppe. Omsorgen är alltings början. Utan omsorg dör den nyfödda.
Omsorgen finns i livets mitt. Även fyrtioåringen som sprudlar av livskraft,
som tror sig vara oberoende av andra
och suverän i sitt eget liv, bärs upp av omsorg. Och slutligen, i livets afton vägleder omsorgen i form av andras närvaro, den gamles avsked med tillvaron.

Arne Johan Vetlesen

Ju mer jag tänker på det, desto mer gillar jag tanken att omsorgen är golvet i varje människas liv.

Vi lägger sällan märke till golvet vi går på. Våra blickar dras mot allt annat i rummet. Vi tittar på möblerna, tavlorna på väggen eller utsikten. Men det är golvet som bär oss. Och först när det sviktar inser vi hur avgörande det är.

Kanske är det likadant med omsorgen. Vi lever i en tid där självständighet hyllas. Att klara sig själv har blivit ett ideal. Vi talar om självförverkligande, att stå på egna ben. Att klara sig själv. Att inte vara beroende av andra.

Men sanningen är att ingen människa någonsin har levt ett liv utan att bäras av andra. Under varje människa som står stadigt finns nästan alltid ett golv av omsorg.

Det börjar redan vid livets första andetag. Ett nyfött barn överlever inte genom vilja eller prestation. Det överlever därför att någon håller, matar och tröstar. Omsorgen är liksom inte ett tillägg till livet, den är själva förutsättningen för att livet ska fortsätta.

Men den slutar inte där. Den finns också mitt i livet, även om den ibland blir osynlig. Den visar sig i partnern som frågar hur dagen har varit. I kollegan som märker att man ser trött ut. I vännen som skickar ett meddelande utan någon särskild anledning. I läraren eller förskolepersonalen som varje dag ser till att barn känner sig trygga nog att våga leka, utforska och lära.

Vi bärs av varandra betydligt mer än vi gärna erkänner.

Kanske är ett av vår tids största missförstånd att beroende ses som ett nederlag. Men människans värdighet mäts inte i hur självständig hon är, utan i hennes förmåga att leva i ömsesidighet – att både ge och ta emot omsorg. Först när golvet sviktar inser vi att det är just det som hela tiden har burit oss.

/ Urban

Det finns frågor som är större än de först verkar. Lenny Kravitz ställer en sådan i sin klassiska låt Are You Gonna Go My Way?

Det är lätt att fastna för det ikoniska gitarriffet och den explosiva energin. Men bakom de högljudda gitarrerna finns en fråga som träffar rakt i hjärtat: Vilken väg tänker du gå?

Lenny Kravitz har själv sagt att ”Are You Gonna Go My Way” är skriven ur Jesu perspektiv. Att han tänkte sig att det är Jesus som ställer frågan. Inte som en befallning. Inte som ett hot. Utan som en inbjudan.

Och att frågan egentligen handlar om kärlekens väg. Eller för att citera en annan av Kravitz låtar:

Love is gentle as a rose. And love can conquer any war. It’s time to take a stand. Brothers and sisters, join hands. We’ve got to let love rule

Kravitz fråga: Are you gonna go my way? Är en fråga vi möter oftare än vi tror. Varje dag finns människor, företag, politiker, influencers och organisationer som försöker få oss att följa just deras väg. Köp det här. Tyck så här. Lev så här. Se ut så här. Tro på det här.

Det märkliga är att vi sällan märker hur lätt vi låter andra välja riktning åt oss. Vi följer strömmen därför att det är enklare än att stanna upp och fundera över vart den egentligen leder.

Och vår tids största utmaningar inte är att hitta en väg. Det finns hur många som helst.
Utmaningen är att välja den som är rätt.

När Lenny Kravitz sjunger Are You Gonna Go My Way? hör jag ekot av Jesu röst genom evangelierna.

En fråga som inte kan besvaras med ord eller teologi, utan med livet självt. Inte: Vad tycker du om mig? Inte: Har du förstått allt? Utan:
”Är du villig att gå min väg?” Det är en fråga som ställs till varje generation. Och den väntar fortfarande på ett personligt svar.

/ Urban

Vi lever i en tid där känslor har fått ett allt större utrymme. Det är i grunden något gott. Att kunna sätta ord på sorg, ilska, rädsla och besvikelse är en styrka. Känslor är en del av att vara människa.

Men det finns en viktig skillnad som ibland verkar ha suddats ut. Att förstå varför någon reagerar som den gör är inte samma sak som att ursäkta beteendet.

Jag kan förstå att någon blir arg. Jag kan förstå att en människa som är stressad, sårad eller utmattad reagerar kraftigare än vanligt. Jag kan till och med känna igen mig. Men förståelse får aldrig bli en fribiljett för dåligt beteende.

Vi förklarar gärna våra handlingar med våra känslor. ”Jag var så arg.” ”Jag var sårad.” ”Jag kunde inte hjälpa det.”

Känslor kan förklara våra handlingar. Men de befriar oss aldrig från ansvaret för dem.

Har jag alltid agerat hundraprocentigt rätt? Har jag alltid handlat etiskt och moraliskt rätt när jag varit besviken, trött eller haft kroppen fylld av adrenalin? Nej. Jag har också fattat tveksamma beslut, reagerat märkligt och ibland betett mig på ett dåligt sätt både i andras ögon och enligt mig själv.

Just därför har jag blivit allt mer övertygad om att känslor kan förklara ett beteende, men de kan aldrig ursäkta det. Att säga ”Jag var arg” eller ”Jag mådde dåligt” kan hjälpa andra att förstå vad som hände. Men ansvaret för mina ord och handlingar är fortfarande mitt.

Vi bär alla på känslor, och vi kan inte alltid styra vad vi känner. Men vi har alltid ett ansvar för hur vi behandlar andra.

Ilska kan förklara en höjd röst, men aldrig rättfärdiga en förolämpning. Rädsla kan förklara att någon drar sig undan, men aldrig ursäkta en lögn. Besvikelse kan vara äkta, men den ger ingen människa rätt att förnedra en annan.

Kanske är det just där mognad börjar. Inte när vi slutar känna starkt, utan när vi lär oss att våra känslor inte behöver styra våra handlingar. Och det är inte ett tecken på svaghet att be om ursäkt. Tvärtom. Det är ett tecken på styrka. Den som ber om ursäkt erkänner att känslorna var verkliga, men vägrar låta dem bli en ursäkt för sitt beteende.

/ Urban

På två dagar har vi besökt två platser som båda kallar sig Världens ände. Först Arkösund och sedan Trosa.

Arkösund kallas ibland ”Världens ände”, eftersom samhället länge upplevdes som den yttersta utposten innan den vidsträckta S:t Anna-skärgården tog vid. Här tog landet slut och havet tog över.

Trosa har också länge burit smeknamnet ”Världens ände”, eftersom staden förr låg vid slutet av vägen. När man väl kommit fram fanns ingen väg vidare – ville man åka därifrån fick man vända och köra samma väg tillbaka. För många gav det känslan av att ha nått vägens, och kanske också världens ände.

Jag kunde inte låta bli att le åt tanken. Hur kan det finnas två platser som båda kallar sig Världens ände? Egentligen finns det förstås många fler. Människan har alltid velat sätta namn på platser där vägen tycks ta slut, landskapet öppnar sig och det känns som om man kommit så långt man kan komma.

Medan jag stod där började jag fundera på en annan sorts världens ände. För de flesta av oss kommer livet någon gång till en plats där det känns som om vägen tar slut.

Ett dödsbesked. En sjukdom. Att förlora ett arbete. En utmattning. Ett svek. En dröm som går i kras…

Vi talar ibland om att ha kommit till vägs ände. När marken försvinner under fötterna och framtiden ligger dold i dimma är det nästan omöjligt att föreställa sig att solen någon gång ska gå upp igen.

När jag själv ser tillbaka på mitt liv finns det sådana platser. Stunder då jag trodde att allt var över. Att det inte fanns någon väg framåt. Att livet hade nått sitt slut, åtminstone det liv jag hade tänkt mig.

Men livet fortsatte, inte genom att sudda ut det som hänt. Inte genom att ge enkla svar eller snabba lösningar. Utan genom att låta en ny stig växa fram där jag bara såg ett stup. Jag hade bara svårt att se det medan jag stod där. För när vi befinner oss mitt i sorgen eller krisen är sikten begränsad. Vi ser det vi har förlorat, men inte det som ännu väntar.

Kanske är det därför jag tycker om de där platserna som kallas Världens ände. De påminner mig om att det som ser ut som slutet från ett håll ofta bara är början från ett annat.

/ Urban

Det sägs ofta att goda relationer handlar om kommunikation. Men kanske handlar de ännu mer om tolkningar. Inte bara om vad som faktiskt sägs, utan om vad vi tror att den andra menar.

Alla relationer bygger på tolkningar. Inte på absoluta sanningar eller fakta, utan på hur vi uppfattar ord, tonfall, blickar, tystnad och handlingar. Vi tolkar det som sägs, men också det som inte sägs. Vi läser in avsikter, känslor och motiv – ofta utan att veta om våra slutsatser stämmer.

Detta gäller kärleksrelationer, vänskap, arbetskollegor, syskon, föräldrar och barn, grannar.

Vi tror gärna att vi reagerar på det människor gör. Men många gånger reagerar vi egentligen på vår egen tolkning av det de gör. Och där, i glappet mellan verkligheten och vår tolkning av den, föds nog många missförstånd, konflikter och sår.

Ingen av oss har tillgång till andras tankar, intentioner eller inre liv. Vi ser handlingar, hör ord, snappar upp tonfall och fyller sedan i resten själva.

Hon svarade kort – hon är irriterad. Han glömde – alltså bryr han sig inte. Hon gick förbi utan att hälsa – hon ville nog undvika mig. Han svarade inte på mitt sms  – vår vänskap betyder nog inte så mycket.

Men egentligen vet vi väldigt lite. Vi vet inte om det korta svaret berodde på stress eller trötthet, om det glömda var ett ärligt misstag, om personen som gick förbi helt enkelt var djupt försjunken i sina egna tankar eller om det obesvarade sms:et aldrig hann bli besvarat.

Ändå fyller vi gärna i luckorna själva. Och märkligt nog väljer vi ofta den hårdaste möjliga förklaringen – den som gör mest ont.

Tänk om vi istället övade oss i snäll tolkning. Inte en naiv tolkning. Inte att blunda för dåligt beteende eller låta människor köra över våra gränser.

Utan en generös tolkning som säger: Jag kanske inte har hela bilden. Kanske var personen stressad. Kanske bar hon på en sorg jag inte känner till. Kanske glömde han – inte för att jag är oviktig, utan för att livet ibland blir mer än man mäktar med.

Den generösa tolkningen handlar inte om att alltid ha rätt. Den handlar om att ge andra samma utrymme för mänskliga misstag som vi hoppas att de ska ge oss. För ärligt talat – hur ofta önskar vi inte själva att någon skulle tolka oss lite vänligare, lite mer nådefullt, när vi säger fel, glömmer något eller inte orkar vara vårt bästa jag?

Kanske är det just där goda relationer börjar. Inte i att vi alltid kommunicerar perfekt, utan i att vi väljer att tolka varandra med lite mer ödmjukhet, lite mer tålamod och lite mer kärlek.

/ Urban