Urbans Tankar och Funderingar

I helgen har jag haft glädjen och förmånen att besöka Equmeniakyrkan i Smögen. Igår fick jag dela med mig av min livsberättelse ”Att resa sig och gå vidare” i ett samtal med min morbror Göran Olsson, pastor i Equmeniakyrkan, Smögen. Idag har jag predikat över berättelsen om när Jesus stillar stormen.

Är varmt tacksam för alla fina möten, samtal och den gemenskap jag fått uppleva under helgen.

Nedan dagens predikan i bloggformat:

Idag vill jag ta er med till den välkända berättelsen om när Jesus stillar stormen. En kort bibeltext, men den rymmer nästan hela det kristna livet i koncentrerad form: kallelsen att följa, stormens kaos, människans rädsla, trons kamp och den förundran som väcks när Jesus visar vem han är.

Det här blir också en personlig predikan där jag delar något av de stormar som har präglat mitt liv, tider av oro, kamp och osäkerhet som har format både min tro och min förståelse av vem Jesus är.

På kvällen samma dag sade han till dem: Låt oss fara över till andra sidan. De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: Mästare, bryr du dig inte om att vi går under? Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: Tig! Håll tyst! Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Och han sade till dem: Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro? Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.

Markusevangeliet 4:35-41

Låt oss fara över till andra sidan, säger Jesus. Och visst låter det enkelt. Tänker att det finns också något oväntat och viktigt i det. Det är Jesus själv som tar initiativ till båtturen, och ändå för den lärjungarna rakt in i en våldsam storm.

Flera av lärjungarna var erfarna fiskare, vana vid sjön. Ändå blev de livrädda. Vissa stormar är helt enkelt större än vår egen förmåga.

Detta säger något viktigt till oss, att följa Jesus innebär inte att vi slipper svårigheter. Ibland är det nog tvärtom, ibland är det just lydnaden som för oss in i dem.

Kanske har ni precis som jag ibland tänkt att om jag gör det som är rätt så borde livet bli lugnt och behagligt. Men evangeliet visar något annat: du kan befinna dig mitt i Guds vilja och ändå kämpa mot stormar som känns övermäktiga.

När jag läser den här berättelsen får jag intrycket av att lärjungarna först försöker reda upp situationen själva. De kämpade med att ösa ut vattnet ur båten, båten var ju på väg och fyllas.  Och det är egentligen inte så konstigt, flera av dem var ju som sagt erfarna fiskare och hade sannolikt varit med om liknande situationer tidigare.

Kanske är det så vi ofta reagerar? Vi försöker lösa allt på egen hand. Jag känner igen det hos mig själv, ofta försöker jag själv lösa problemet utan att riktigt tänka på att blanda in Jesus.

Men när jag var ung och gick i skolan var det inte riktigt så, då bad man om att provet skulle gå bra och hoppades kunna klara sig utan att plugga ordentligt.

Visst, det är inte fel att vi använder de gåvor och de erfarenheter vi har för att lösa de situationer vi hamnar i. Tror inte Gud vill att vi bara ska sitta med armarna i kors och vänta på att han ska lösa situationen, men han vill att vi lägger allt i vårt liv i hans hand. 

Lärjungarna de kämpar, de sliter, de fruktar för sina liv och mitt i allt detta sover Jesus. Det känns nästan provocerande, hur kan han sova när de är på väg att gå under? Hur kan han sova när båten är på väg att fyllas av vatten? Det är ju nästan ett under i sig.

Lärjungarna får panik och deras första ord var inte någon fin bekännelse av tro utan en anklagelse: Bryr du dig inte om att vi går under?

Det är ord jag verkligen känner igen, ibland handlar inte tro om att segla lugnt, utan om att hålla sig kvar i båten. Att fortsätta andas. Att inte ge upp trots de höga vågorna.

Precis som lärjungarna i båten har jag ibland upplevt att Jesus bara ligger där och sover utan att bry sig. Och då har jag också ropat och kommit med anklagelser mot honom.

Tror att vi ofta har en tendens att linda in våra böner, men finns det någonstans vi kan vara helt ärliga och uppriktiga så är det inför honom. Han tål det! Har du sorger och bekymmer, är du modlös, trött och svag. Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår, säg till Jesus vad du känner, våga tro att han förstår.

Vakna! Varför sover du, Herre? Res dig! Stöt inte bort oss för alltid! Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vår nöd och plåga? Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken. Grip in, kom till vår hjälp, befria oss, du som är god!

Psaltaren 44:24-27

Säg till Jesus precis som det är även när du är arg på honom och det känns som om han sover och inte bryr sig!

Psaltaren är ett väldigt bra exempel på hur vi både kan och får uttrycka oss. Att be med hjälp av Psaltaren kan vara ett stöd när vi själva saknar ord. I dess 150 psalmer finns alla våra känslor fångade, inte minst de här lite svårare känslorna av sorg, oro, ånger och frustration av att inte förstå Guds handlande.

Med Jesus i båten kan man le mitt i stormen är en barnsång jag minns väl. Vi sjöng den i söndagsskolan, med rörelser och leenden. Enkel, självklar. Budskapet var tydligt, om Jesus är med behöver man inte vara rädd, man kan till och med le mitt i stormen. Som barn gav den trygghet, men stormarna var då något abstrakt.

Med livet blev stormarna verkliga. Jag fick hjärtfel och utsattes för flera grova våldsbrott och sångens enkla budskap kändes inte längre tillräckligt. I dag tänker jag annorlunda. I livets svåraste stunder handlar tro inte om att le eller känna frid, utan om att hålla fast. Ibland gråter man, ibland tvivlar man och ibland känner man ilska och det är helt i sin ordning.

Jesus reser sig och säger: Tig, håll tyst! Men han säger det inte till oss människor utan till stormen.

Det som vi människor inte kan kontrollera lyder honom direkt. Det som var skrämmande och övermäktigt stillas med tre korta ord. Detta pekar på vem Jesus är, han är inte bara en lärare eller profet utan han är Herre över skapelsen.

Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?

Efter att stormen lagt sig ställer Jesus två frågor till lärjungarna. Han frågar inte varför väckte ni mig inte? Varför var ni så dåliga på att ösa vattnet ur båten? Nej, han frågar: Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?

Orden från Jesus kan vid första anblicken låta stränga och tillrättavisande, men jag tänker att det inte är en hård dom, utan en inbjudan, en omsorgsfull uppmaning att växa, att inte stanna i rädslan.

Det brukar ofta sägas att uttryck som “var inte rädd” eller liknande formuleringar förekommer över 300 gånger i Bibeln. Vissa hävdar att det är 365 gånger, en för varje dag. Men siffran varierar lite beroende på översättning och hur man räknar.

Innebär det att vi inte får vara rädda?

Nej, det Jesus pekar på är att deras rädsla fått större utrymme än deras tillit. Tror att fler än jag kan känna igen oss i detta. Vi vet att Gud finns, men när vågorna slår, känns det som om rädslan tar över.

Lärjungarna de hade redan sett Jesu kraft genom under som han gjort, men när paniken tar över visar det att deras tillit inte riktigt hunnit ikapp det de tidigare upplevt. Och ibland är det ju inte så enkelt att hämta kraft ur tidigare erfarenheter och upplevelser av Gud, särskilt inte när det som händer oss känns överväldigande och svårt att förstå.

Att tro handlar inte om att aldrig känna rädsla.
Tro handlar om vem vi vänder oss till i rädslan.

När allt blir lugnt säger lärjungarna: Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom? Först var de rädda för stormen och efteråt slås de av en förundran inför Jesus själv.

Så kan det också vara i våra egna liv: vi ropar efter hjälp från Gud i det som skrämmer oss, men det vi möter är inte bara en lösning på problemet, utan en närvaro som är större, mer omskakande och mer förvandlande än vi hade väntat oss.

Vem är han? Kanske är det den viktigaste frågan i texten och i hela livet. Vem är Jesus för dig?

Visst kan det vara bra att fundera på hur jag tar mig ur stormen, men ännu viktigare är det att fråga sig: Vem har jag med mig i båten?

När stormen är som mörkast är det inte mitt leende som bär, utan Guds stilla närvaro, en viskning som säger: jag är här.

Det är lätt att tala om tro när havet ligger stilla. När vinden är mild och solen värmer ansiktet. Då känns Gud nära och självklar. Men det är i stormen tron prövas, inte som ett prov vi kan klara eller misslyckas med, utan mer som en verklighet vi tvingas förhålla oss till.

Många gånger har jag upplevt det som att Gud varit långt borta. När jag utsattes för flera allvarliga våldsbrott. Då kändes Gud frånvarande. Men den här berättelsen visar något viktigt: Jesu närvaro är inte beroende av vår upplevelse av honom. Han är där, även när allt känns tyst. Det uppenbara i berättelsen är att Jesus var med dem i stormen. Han fanns redan i båten. Deras storm – våra stormar – är också Guds stormar.

Detta är också en av de viktigaste delarna i det som hände på Golgata. Jesus går inte oberörd in i kampen för vår frälsning. Vårt lidande och vår nöd drabbar honom på djupet. Hans sår och lidande vittnar om att han inte står på avstånd från människors smärta, han delar livet med oss fullt ut. Han är nära också när mörkret är som djupast.

Se jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel, det betyder: Gud med oss.

Matteusevangeliet 1:23

Redan vid födelsen får Jesus ett namn som avslöjar vem han är och hur han vill möta oss människor. Han får namnet Immanuel – Gud med oss. Redan från början blir det alltså tydligt att Gud inte står långt borta, utan kommer nära, delar våra liv och sitter med i båten.

Men vad innebär det egentligen att Gud är med, när livet gör ont?

Kanske handlar det inte om att stormen stillas direkt.

Inte om att alla problem löses på ett ögonblick.
Inte om att smärtan försvinner.

Snarare om en närvaro som inte viker undan.

En stilla, envis närvaro som finns kvar, även när vi inte känner den.

Som en hand som håller oss när vi själva inte orkar.

Att säga att Gud är med i livets stormar är inte ett enkelt svar. Det är ingen garanti för ett lätt och problemfritt liv. Men det är ett hopp. Ett hopp om att vi aldrig är helt ensamma, hur mörkt det än känns. Att det finns en närvaro som bär oss när vi inte orkar.

Kanske förstår vi det först i efterhand. När stormen mojnat och vi ser tillbaka. Inte med full förståelse men med en stilla visshet: Jag var inte övergiven.

Tidigare i predikan har jag sagt att jag känt mig övergiven av Gud, men det är bara halva sanningen. Det finns perioder i livet som förändrar oss i grunden. För min del var det inte på höjderna, utan i djupet, i livets mörkaste dalar som tron blev verklig. Det var där, i det som liknade dödsskuggans dal, som min kristna tro gick från att vara en tanke till att bli något levt.

När jag befann mig längst ner på tillvarons botten hände något oväntat.

Just där blev Gud nära.

Inte som en avlägsen idé.

Inte som ett “han” långt borta.

Utan som ett “du” vid min sida.

Gud kände min smärta, min kamp och när jag grät så grät han med mig. Det som var mina tårar var också hans tårar.

Många gånger har jag tänkt att jag inte orkar en dag till. Ändå har jag gång på gång fått ny kraft att fortsätta  och jag är övertygad om att den kraften har kommit från Gud. Från stormens överman.

När du säger “hopplöst”. När du säger “jag ger upp nu”. Talar han som talade till vinden, rösten som fick vågorna att fly. Lyssna till dom ord som förvandlar. Lita på dom löften som du fått. Det du ser är inte allt.

Han är med genom natten, när din själ står i brand. När du bara ser vågen, håller du hans hand.

När du säger “hjälp mig”. När du säger “jag sjunker nu”. Talar han som talade till vinden, vad du gör så fäst din blick på mig. Lyssna till dom ord som förvandlar. Lita på dom löften som du fått. Det du ser är inte allt.

Han är med genom natten, när din själ står i brand. När du bara ser vågen, håller du hans hand.

Han är med dig i kaoset, som drev ut dig från land. Han ska ta dig igenom, stormens överman.

När du känner tomhet. När du tänker var finns hopp När du tror att allt är slut. När du tappat modet. När du famlar blint omkring. När du inte hittar ut. Det du ser är inte allt.

Han är med dig i kaoset, som drev ut dig från land. Han ska ta dig igenom, stormens överman.

Michael Jeff Johnson

Kanske befinner du dig just nu i en storm. Kanske känns det som att Jesus sover och kanske är din bön mer rop än en viskning. Då får du göra som lärjungarna: vända dig till honom. Och lita på att han inte är frånvarande. Han är i båten.

Ibland stillar han stormen runt oss.

Ibland hjälper han oss igenom stormen.

Och ibland stillar han stormen inom oss.

Men i alla fallen leder han oss till samma fråga:
Vem är han för dig?

/ Urban

 

Jag har aldrig varit särskilt bra på att be. Ofta tycker jag att andra formulerar sina böner så mycket vackrare när de ber högt…

… Å andra sidan kanske bön inte handlar om vackra ord, utan om att våga öppna munnen och hjärtat när orden vill komma ut.

När jag nu sitter och funderar över det här med bön inser jag att det ofta är den lilla bönen jag bär med mig genom livet. Inte de långa eller välformulerade orden, utan de små orden som växer fram mitt i vardagen. Ofta har min bön kokat ner till bara några få ord – ord som ändå rymmer så mycket av livet och hjärtat:

Hjälp

Suck

Tack

Förlåt

Eller rättare sagt: det är tre ord. Suck är inget ord egentligen, den kommer när inga ord längre räcker till, eller när orden tagit slut.

Hjälp – det är där min tro börjar, inte i svaren, utan i erkännandet av att jag inte klarar allt själv. Gud hjälp mig att orka när jag inte orkar mer. När jag står inför ett beslut och inte vet vad  jag ska göra. Ibland blir min bön nästan som orden i sången:

So help me God, to put my faith in You

Dc Talk

Hjälp mig Gud att tro och hoppas på dig. Att sätta min tillit till dig. Och att sätta sin tillit till Gud handlar om att våga lita på något större än sig själv, även när livet känns osäkert. Det är en bön om styrka, vägledning och mod att fortsätta framåt med hopp i hjärtat.

Suck– den kommer när jag inte vet vad jag ska be. När orden inte räcker till eller har tagit slut men kroppen ändå vill lämna ifrån sig något.

Kanske är det ett sätt att fortsätta andas när livet känns för mycket eller för skört. En utandning som bär all den där oro jag inte kan formulera.
Jag tror Gud förstår suckar bättre än jag förstår mina egna tankar. För i Romarbrevet står det att Anden själv ber för oss med suckar utan ord.

Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord.

Romarbrevet‬ ‭8‬:‭26‬

Tack –  ibland glömmer jag att jag att tacka, men när jag tackar märker jag att det gör något med mig. Tacksamheten kanske inte förändrar världen, men den förändrar mig.

Tacksamhet öppnar upp rummet och gör plats för Gud att komma nära.

Tack för nåden som aldrig lämnar mig, för nåden som bär mig genom dagar jag själv inte kunnat bära.

Förlåt

Förlåtelse är sällan enkel. Kanske inte för att det är svårt att be Gud eller andra om förlåtelse, utan för att det ofta är svårast att förlåta sig själv. Förlåtelsen suddar inte ut det som varit, men den öppnar en väg till en ny början.

Förlåt mig för orden jag inte borde sagt och för tystnaden jag höll fast vid för länge. Förlåt till mig själv, för alla gånger jag varit hårdare än jag borde. Förlåt till livet för att jag inte alltid orkar vara tacksam.

Förlåtelse inför Gud handlar kanske inte om att hitta de rätta orden, utan om att våga komma till honom som man är. Att erkänna sin svaghet, sina misstag och de val man gjort, även när de känns tunga att bära.

Gud vänder sig inte bort när vi faller, utan möter oss med nåd och en öppen famn. Kanske är det därför bönen inte alltid behöver vara större än några få ord: Hjälp, Suck, Tack, Förlåt.

Fyra små ord som samtidigt bär ett helt liv i sig. Ibland räcker det att stanna upp och säga dem – högt eller tyst, i tro eller i tvivel. Och kanske är det just där, i det enkla, i det mänskliga, som bönen bor: i sucken som blir till hopp. I tacken som öppnar hjärtat. I förlåtelsen som gör oss fria.

/ Urban

Lycka är sällan något storslaget. Den anländer inte alltid med stora gester, dramatiska ögonblick eller avgörande besked. Ofta smyger den sig på i det lilla, nästan obemärkta i livet, som doften av nybryggt kaffe eller kvällssolen mot husväggen…

…eller som att sluta tidigt en fredag.

Att gå en mil utan att egentligen ha bråttom någonstans. Och där, vid slottet, står körsbärsträden i blom som om de fått i uppdrag att övertyga oss om att livet faktiskt är ganska vackert.

Det finns något nästan provocerande kortvarigt med körsbärsblomningen. Samtidigt kanske det är just därför den gör oss så lyckliga. Den påminner oss om att det mesta som är värdefullt inte går att hålla fast vid. Man måste stanna upp medan det pågår. Ta in det medan det fortfarande finns kvar.

Vi lever annars i en tid där lycka ofta behandlas som ett projekt. Som om lycka vore något som ständigt måste jagas eller förbättras. Att lycka bara handlar om självförverkligande.

Men kanske finns de mest värdefulla ögonblicken just i det vanliga och vardagliga. En lång promenad, några minuter under blommande träd eller doften av nybakad sockerkaka som sprider sig i köket.

Kanske är sockerkaka det mest underskattade bakverk vi har. Den gör inga försök att imponera med trendiga ingredienser. Bara smör, ägg, mjölk, socker, mjöl, vaniljsocker och bakpulver. Ändå kan den få hela hemmet att kännas mer välkomnande. Som om doften bär med sig trygghet, barndomsminnen och små stunder av lycka i samma form.

Kanske är det just där lyckan finns  — i känslan av frihet, att vara närvarande i nuet och doften av något nybakat i köket.

/ Urban

Ps. Tack älskling för sockerkakan ♥️ Ds.

Genom åren har jag ofta likställt sårbarhet med svaghet. Jag har tänkt att sårbarhet innebär att vara för känslig, att låta sig påverkas alltför mycket av livets omständigheter.

Och jag tror att det finns en tyst överenskommelse i många av våra liv: att inte visa för mycket. Att hålla ihop, vara stark och inte låta sprickorna synas.

Vi lär oss tidigt att sårbarhet är något man bör hantera diskret, för det riskerar att avslöja att vi inte är så stabila som vi vill framstå. Men tänk om vi har missförstått alltihop?

Sårbarheten är ursprunget till de känslor och upplevelser som vi längtar efter. I sårbarheten föds kärleken, tillhörigheten, glädjen, modet, medkänslan och kreativiteten. Från sårbarhetens källa kommer hoppet, medkänslan, ansvarskänslan och äktheten. Om vi vill att syftet med våra liv ska bli tydligare eller att vårt andliga liv ska bli djupare och mer meningsfullt, då är det sårbarhetens väg som vi måste gå.

Brene Brown

Om Brené Brown har rätt, betyder det att det vi så ofta försöker skydda oss från: osäkerheten, risken och den känslomässiga nakenheten i själva verket är det som gör livet levande.

Det är en obekväm tanke. För sårbarhet känns ju inte som styrka. Det känns snarare som att stå oskyddad när vinden tilltar. Som att säga ”jag älskar dig” utan att veta hur orden kommer tas emot. Som att visa sitt innersta och riskera att mötas av tystnad. Och ändå är det just där något händer.

Kanske är sårbarhet inte motsatsen till styrka, utan själva grunden för den. För vad kräver egentligen mest mod – att gömma sig bakom en välputsad fasad  eller att visa sig som man är, med allt vad det innebär?

Masker och rustningar är perfekta bilder för det vi gör när vi skyddar oss från den obehagliga sårbarheten. Maskerna gör att vi känner oss tryggare, även om de kväver oss. Rustningarna gör att vi känner oss starkare, även om vi blir trötta av att släpa runt på onödigt tunga saker.

Brene Brown

Att bära en mask är tryggt, men i längden blir det kvävande. När vi vågar lägga ner rustningen blir vi mer utsatta, men också friare. För masken handlar ofta om rädslan att visa vem man verkligen är, rädslan för att vara sårbar. Det är som att få runt i livet i en svart sopsäck. Vi talar ofta om vikten av att se varandra, men hur ska vi kunna göra det om vi alla gömmer oss i våra svarta sopsäckar?

Vi lever i en tid där vi gärna vill ha kontroll. Vi vill veta, planera och skydda oss mot det oväntade. Men sårbarhet låter sig inte kontrolleras. Den kräver att vi vågar kliva ut utan garantier. Och just därför är den så svår och så nödvändig.

Att be om hjälp. Att säga förlåt. Att stå för sina brister och fel. Att våga prova, trots risken att misslyckas eller inte räcka till. Det är inga små handlingar. Tvärtom. Det är kanske några av de modigaste saker en människa kan göra. För de kräver att vi släpper taget om kontrollen och visar oss som vi faktiskt är.

Kanske är det just där, i det spruckna och ofullkomliga, som livet blir verkligt på riktigt?

Och kanske är det så vi får en djupare kontakt både med oss själva och med andra. För när en människa vågar vara sårbar, händer ofta något oväntat. Det öppnar en dörr. Inte bara för den som vågar, utan för alla runt omkring. Mod smittar.

Det innebär inte att vi behöver slå upp dörren till vårt inre på vid gavel, men tillräckligt för att ljuset ska hitta in.

/ Urban

Det är märkligt hur ofta vi kliver rakt in i fel business utan att ens märka det. Vi engagerar oss, irriterar oss, oroar oss –  och först i efterhand inser vi att vi lagt både tid och energi på sådant som aldrig låg inom vår kontroll.

Tanken om My business, your business och God’s business är nästan provocerande i sin enkelhet. Vi vet det ju redan. Jag kan inte styra vädret. Jag kan inte bestämma hur andra beter sig i trafiken. Ändå är det precis där jag hamnar, gång på gång.

Jag märker det tydligast i trafiken. Bilen framför kör långsamt. Nästan provocerande långsamt. Och direkt kommer tankarna: Hittar hon inte gasen? Är de ute och söndagsåker? Men vems ansvar är hastigheten? Förarens. Och vems ansvar är irritationen? Mitt.

Det är en ganska obekväm insikt. Den lämnar inget utrymme att skylla ifrån sig. Och ändå beter jag mig ibland som om bilen framför till slut skulle svänga av bara för att jag stör mig tillräckligt mycket. Det gör den sällan.

Samma sak med vädret. Jag kan kolla väderappar flera gånger om dagen, som om min uppmärksamhet i sig skulle få molnen att ändra riktning. Samma sak med sådant som redan har hänt. Och sådant jag oroar mig för kanske ska hända. Jag tänker, analyserar, ältar utan att påverka någonting.

Ordet business kommer från busy. Att vara upptagen. Frågan är bara: av vad?

Är jag upptagen av my business, your business eller God’s business?

Lägger jag min energi där den faktiskt kan göra skillnad, i hur jag tänker och agerar?
Eller går den åt till att irritera mig på andra, försöka styra det jag inte kan styra, eller oroa mig för sådant ingen av oss rår på?

Jag vet vilken business jag borde lägga energi på men ändå sitter jag bakom ratten, och tycker att bilen framför borde köra lite snabbare. Som om det någonsin har hjälpt.

/ Urban

Jag har ett tydligt minne av en lektion i själavård från tiden då jag gick Frälsningsarméns distansbibelskola. Läraren hade lagt ut en mängd bilder på golvet som vi fick gå runt och betrakta, för att sedan välja den bild vi tyckte bäst symboliserade själavård. Det fanns motiv av händer, fötter, en tom fåtölj, ett öra, människor som kramades och hjärtan. Symboler för omsorg, närhet, lyssnande. Men det var inte någon av dem som fastnade hos mig. Den bild som verkligen talade till mig var en bild av naturen.

För mig har naturen en särskild förmåga att ge just den där känslan av själavård.

Det sägs ibland att naturen är den skönaste terapifåtöljen, den billigaste retreaten och det vackraste andaktsrummet som finns. Kan förstå att det kan låta som en klyscha, ända tills man själv befinner sig där. Då blir orden plötsligt verkliga.

Att vara ute i naturen, höra vinden, känna dofterna, känna marken under fötterna och låta blicken vila på träd, blommor, vatten eller himmel kan ge själen utrymme att andas.

Kanske är det själavård för att naturen inte kräver något. Den bara är och låter oss också bara vara, utan att behöva förklara oss, förbättra oss eller leverera något.

För mig som bär en tro får naturen ofta ytterligare en dimension. Den blir inte bara en plats för vila, utan också en plats för möte. Med Gud, med skapelsen, med något större än mig själv. Samtidigt är det en insikt som kan utmanas. Gud är ju lika nära hemma. Och visst är det sant.
Men kanske är det ändå något särskilt med naturen. Inte för att Gud är mer närvarande där utan för att vi är det. Mer öppna. Mindre distraherade.

Kanske är det därför naturen kan kännas som själavård, för att den hjälper oss att bli närvarande i det som redan är.

/ Urban

Varje vår upprepar sig ett litet mirakel hemma hos oss. Min fru plockar kastanjer och ekollon, lägger dem i glasflaskor med vatten och ställer dem i fönstret, där ljuset får göra sitt.

Först händer ingenting. Sedan, nästan i hemlighet, spricker skalet upp. En tunn, vit rot tränger sig ut och söker sig målmedvetet nedåt i vattnet. Och strax därefter, ett skott uppåt, mot ljuset. Det är lika fascinerande varje år med ett träd, i sin enklaste form.

Växtkraft – det är ett ord som rymmer så mycket mer än det vi ser. För visst är det lätt att stanna upp och förundras över naturens kraft just nu. Hur den utan tvekan, utan att be om tillåtelse, tar plats igen. Träd som sträcker sig mot himlen, gräs som breder ut sig över marken, blommor som trotsigt slår ut även där förutsättningarna verkar som sämst.

Naturens växtkraft väcker också en fråga som ibland kan vara svår att svara på: vad växer inom oss?

Ibland får jag en känsla av att vi lever som om årstiderna inte riktigt gäller oss. Som om vi förväntas vara lika produktiva, lika blomstrande och lika starka – oavsett tid på året, oavsett var vi befinner oss i livet.

Men jag tror att vi har årstider inom oss och kanske är det just nu, när naturen visar sin växtkraft, som vi också kan tillåta oss att känna efter och fundera på vad som legat i vila inom oss? Vad har väntat på rätt ljus, på rätt värme?

Under ytan kan något redan ha börjat spricka upp. En tanke som fått fäste, en insikt som långsamt letar sig nedåt och gör oss stadigare, även om ingen annan ser det än. Men en dag märks det som ett skott som söker ljus, för att det inte kan låta bli.

Varje vår, när glasflaskorna står där i fönstret med sina mirakel blir det tydligt att växande inte handlar om tempo, utan om riktning. Nedåt. Uppåt. Framåt. Och om modet att börja, även när det enda man är liknar en liten oansenlig kastanj.

/ Urban

Det finns något oväntat befriande i att sjunga om det som inte är vackert. I dagens gudstjänst sjöng vi en lovsång som dröjde sig kvar hos mig, en sång som inte lyfte fram våra bästa sidor, våra putsade liv eller välformulerade böner.

Tvärtom – den pekade åt andra hållet. Och jag tänker att det finns en särskild sorts ärlighet som bara uppstår när vi slutar låtsas och släpper taget om våra fasader.

Vi vill ge Dig det värsta vi har. Mörka hjärtan, nya sår och gamla ärr. Vi håller inte igen, vi bär vårt offer fram. Du såg oss när vi föll, Du kan bära allt.

I många sammanhang visar vi upp det som fungerar, det som är helt och det som inger kontroll. Och jag tror att kyrkan ibland blir en sådan plats också, där vi kommer med våra söndagsleenden och våra välrepeterade svar.

Men så finns det sånger som bryter mönstret. Den här gör just det, vägrar anpassa sig. Den säger: kom som du är. Inte som en sliten fras eller en bekväm klyscha, utan på allvar. Med det som gör ont, med det som skaver och det som ännu saknar ord och mening.

Och kanske är det just där, i det ofärdiga och det trasiga, som något verkligt kan börja. Inte i det perfekta, utan i det erkända.

Men vad innebär det egentligen att ”inte hålla igen?”

Kanske är det att släppa taget om bilden av oss själva som starka och samlade. Att våga erkänna att vi bär på sådant vi inte kan reda ut på egen hand. Att livet inte alltid går att laga med rätt inställning eller lite mer ansträngning.

Att släppa kontrollen och våga visa det som skaver och gör ont. Inte för att det är bekvämt, utan för att det är nödvändigt. För vad händer annars? Vi kapslar in oss själva. Vi bygger murar av tystnad och stolthet tills vi knappt längre minns hur det känns att bli buren.

I en tid där så mycket handlar om att orka själv, att vara självständig, att inte belasta andra, går den här sången i en annan riktning. Den pekar mot beroendet, inte som svaghet, utan som en möjlighet. Att få bli buren.

För mig handlar det ibland om att erkänna sådant jag helst vill gömma. Tankar jag inte är stolt över. Känslor som inte passar in i bilden av hur jag tycker att jag borde vara. Men det är ju inte enkelt. Det finns något i oss som vill hålla tillbaka, som vill behålla kontrollen. För vad händer om vi verkligen släpper fram det där? Om det inte möts av nåd, utan av tystnad?

Att inte hålla igen kanske inte handlar om stora ord eller dramatiska handlingar, utan om att komma med det jag helst hade lämnat hemma. Det jag skäms över. Det jag inte vet hur jag ska bära. Och ändå lägga det i Guds händer.

Du såg oss när vi föll, Du kan bära allt.

Det finns tröst i den tanken. Inte som en snabb lösning eller ett löfte om att allt genast blir bra, men en påminnelse om att vi inte är ensamma. Att det finns någon som redan sett det vi försöker dölja, och som inte vänder bort blicken.

Vi bär alla på våra berättelser, på skuld och skam. Nya sår som fortfarande pulserar och gamla ärr som vi lärt oss leva med. Frågan är inte om de finns där, utan hur vi förhåller oss till dem. Försöker vi dölja dem? Eller vågar vi visa dem som de är?

/ Urban

Förr var resultaten för Färjestad och Örebro SK något som påverkade mig på djupet. Mitt humör och mitt mående kunde svänga beroende på hur det gick för lagen. En vinst fyllde mig med glädje och energi. Och en förlust kunde dröja sig kvar som en gnagande irritation långt efter slutsignalen.

Sedan hände något, inte över en natt utan smygande. Matcherna jag brukade prioritera, både på plats och framför tv:n, blev färre och färre. Engagemanget som en gång varit så självklart började sakta svalna, och jag tappade successivt greppet om hur det egentligen gick för lagen. Resultaten berörde inte längre på samma sätt. Det som tidigare varit en naturlig och viktig del av livet och blev till slut något som kändes avlägset och oviktigt.

Gång på gång har jag funderat på vad som egentligen hände. Och mycket av svaret är nog ganska enkelt, livet fylldes av andra intressen, annat tog plats och tiden räckte inte riktigt till. Samtidigt finns det något jag har saknat. Den där speciella känslan av att få dras med, att låta en match få betydelse på riktigt.

Igår var jag tillbaka på Behrn Arena när ÖSK tog emot IFK Norrköping. Och inte nog med det – de vann med 2–1. Det som länge känts avlägset kom plötsligt tillbaka: pulsen, engagemanget, närvaron. Det var som om något jag saknat länge väcktes till liv igen.

Plötsligt var jag där igen, inte bara fysiskt, utan känslomässigt. Jag brydde mig. På riktigt. Och rösten den sprack redan i första halvlek!

Jag har saknat det här. Inte bara sporten i sig, utan vad den gör med en. Hur den tillåter en att känna fullt ut! I en tid där mycket ska vara lagom, balanserat och genomtänkt, finns det något befriande i att få reagera direkt utan hämningar. Att jubla högt, klaga på domaren och dela ögonblick med tusentals andra.

När slutsignalen gick och rösten var hesare än på länge fanns det ingen tvekan. Det här var inte en engångsföreteelse. Jag ska på fler matcher med Ösk denna säsong!

Och nästa säsong blir det allsvensk fotboll på Behrn arena igen. För detta unga lag har verkligen stolthet, hjärta och passion.

/ Urban

Jag tänker att det finns en särskild sorts trötthet som inte alltid syns utanpå. Den som växer fram när man ständigt försöker leva upp till bilden av var man tycker att man borde vara.

I tron, i livet, inom sig själv. Den där lågmälda rösten rösten som viskar: du borde ha kommit längre vid det här laget. Du borde tro mer, tvivla mindre. Vara mer hel, mer trygg, mer säker.  Att vi måst resa oss ur våra tvivel, våra misslyckanden och vår trasighet. Att det är först när vi nått en viss nivå som vi kan närma oss Gud.

Men evangeliet säger något helt annat.

Mitt i den där spänningen mellan verklighet och ideal, mellan det liv vi faktiskt lever och det vi tänker att vi borde leva sker något avgörande i evangelierna. Gud möter oss precis där vi är, inte där vi tycker att vi borde vara.

Det blir tydligt i mötet med Tomas. Han som genom historien fått etiketten “tvivlaren”. De andra lärjungarna hade sett den uppståndne Jesus och bar på visshet och glädje. Tomas är kvar i något annat och säger det rakt ut: han kan inte tro utan att få se och röra. Det är lätt att tänka att han borde ha varit som de andra. Att han borde ha trott, borde ha förstått.

Men Jesus möter honom inte i något “borde”. När han kommer tillbaka till lärjungarna möter han inte Tomas med besvikelse, utan personligt. Han går rakt in i hans verklighet: “Räck hit ditt finger. Här är mina händer.” Det är som om Jesus säger: Jag ser var du är och jag möter dig där.

Tron börjar inte där vi har alla svar utan där vi vågar vara ärliga. Samtidigt lever vi i en tid där mycket handlar om att visa upp en tillrättalagd och fin sida av oss själva. Till och med tron kan bli något vi försöker prestera – med rätt ord, rätt känsla, rätt övertygelse.

Berättelsen om Tomas visar att tvivlet inte är ett hinder för mötet med Gud. Det kan snarare vara platsen där mötet sker. Det är också en påminnelse om att tron inte alltid ser likadan ut. Den är inte alltid stark och självklar – ibland är den trevande, sökande, nästan viskande. Och ändå räknas den.

/ Urban