Urbans Tankar och Funderingar

Idag har vi köat

Först för att köpa bullar på Svart Verkstan. Sedan för att köpa våfflor på Wåffelbaren.

Två långa köer på samma dag. Två gånger har vi frivilligt ställt oss bakom en massa människor, sakta rört oss framåt några steg i taget och tålmodigt väntat på vår tur.

Tänker att det finns något fint med att köa. Att köa är att acceptera att världen inte kretsar kring mig. Jag vill ha min bulle. Jag vill ha min våffla. Men personen framför mig vill precis samma sak, och av någon anledning har vi tillsammans bestämt att den som kom först också får sin bulle eller våffla först.

Någon sade att det är typiskt svenskt att köa.
Jag vet inte om det stämmer, men vi verkar onekligen vara ganska bra på det.

Vi behöver inte ens ett kösystem. Det räcker att några människor står lite löst utspridda framför en disk. Alla vet ändå. Vem som kom först och vem som är näst på tur. Vi vet och nåde den som inte vet.

Det finns få saker som kan väcka en sådan kollektiv irritation som en person som råkar gå före i kön. Ingen säger nödvändigtvis något. Det behövs inte. Blickarna gör jobbet.

Jag minns fortfarande en gång när jag skulle köpa en cd på Najz Prajs, den sedan länge nedlagda skivbutiken i Örebro. Det var lång kö till kassan. Eller rättare sagt: det var lång kö till den ena kassan. Vid den andra var det nästan tomt.

Jag förstod inte riktigt varför. Kanske hade jag missat något, men för mig verkade det fullständigt logiskt att gå raka vägen fram till den lediga kassan. Så det gjorde jag.

Det var först när jag mötte blickarna från människorna i den långa kön som jag började ana att jag kanske hade brutit mot någon oskriven regel. Ingen sade något. Det behövdes inte. Blickarna sade allt. Den långa kön var till båda kassorna!

Jag minns dem än idag. Tydligen hade jag gått före i kön. Helt ovetande. Och få saker verkar provocera oss svenskar så mycket som någon som inte förstått hur kön fungerar.

Jag har köat till mycket i mitt liv. Till mat. Till toaletter. Till flyg. Och till konserter. Många konserter och då kan jag stå länge. Det märkliga är att jag nästan aldrig har köat till en gudstjänst.
Jag har aldrig stått utanför en kyrka och hört någon fråga: ”Är det här kön till gudstjänsten?”
Ingen har sovit i tält utanför kyrkan för att få en plats långt fram. Ingen har kommit flera timmar i förväg och sagt att det är viktigt att hamna nära scenen.

Vad är vi beredda att köa till? Kanske är det just det våra köer berättar om oss. Vad vi längtar efter. Och vad vi tycker är värt att vänta på.

Idag har jag köat för bullar och våfflor. Och det gjorde jag gärna.

Ändå finns det något i kontrasten som stannar kvar hos mig.

Tänk om vi längtade efter en gudstjänst som vi längtar efter en konsert. Tänk om vi vaknade på morgonen och tänkte: Vi måste åka tidigt, annars får vi ingen bra plats.

/ Urban

Frihet är något de flesta av oss värdesätter högt. Själva ordet väcker ofta positiva känslor och förknippas med möjligheten att själv bestämma över sitt liv. Vi har friheten att välja utbildning, yrke, partner och livsstil. Vi kan uttrycka våra åsikter och påverka riktningen våra liv tar. I dagens samhälle har dessa valmöjligheter blivit så självklara att de betraktas som en mänsklig rättighet.

Samtidigt finns det en sida av friheten som inte alltid är lika tilltalande, det ansvar som följer med den.

Den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir menar att frihet och ansvar förutsätter varandra. Om jag är fri att välja hur jag handlar måste jag också ta ansvar för mitt val. Det låter enkelt, men i vardagen är det betydligt mer komplicerat.

När saker går som vi vill tar vi gärna åt oss äran och ser framgången som ett resultat av våra egna val och beslut. Men när det går dåligt är det lätt att i stället skylla på situationen eller omständigheterna.

Jag hade inget val. Systemet fungerar så.
Alla andra gjorde likadant.

Vi vill gärna ha friheten, men inte alltid det ansvar som följer med den.

I vardagen ställs vi ofta inför situationer där det inte finns något tydligt facit för vad som är rätt eller fel. Ska jag säga ifrån när någon behandlas illa? Ska jag hjälpa en människa som verkar behöva hjälp, även om jag egentligen har bråttom? Ska jag stå för min åsikt när det vore enklare att vara tyst?

Lagar, normer och andra människor kan hjälpa oss att fatta beslut, men i slutändan är det fortfarande vi som väljer hur vi agerar.

I boken Etik i professionellt lärarskap skriver Sara Irisdotter Aldenmyr, Ann Paulin och Kirsten Grønlien Zetterqvist:

Om människan som etisk aktör säger sig vara fri att välja handling, tillskriver hon samtidigt sin medmänniska samma frihet. Vi delar så att säga på den existentiella och etiska meningsuppgiften att se till att det är viktigt att vara människa.

Det är en tanke som för resonemanget om frihet ett steg längre. Friheten stannar inte vid mig.

Men friheten stannar inte vid mig. Om jag kräver rätten att forma mitt eget liv måste jag erkänna samma frihet hos andra. Jag kan inte hävda min egen frihet och samtidigt behandla andra människor som redskap, hinder eller statister i mitt liv.

Människorna runt omkring mig har, precis som jag, sina egna liv, tankar och känslor. De gör sina egna val, försöker hitta mening och skapa ett liv som känns rätt för dem.

Det är lätt att glömma att varje människa är så mycket mer än det vi först ser. Ofta placerar vi snabbt människor i olika fack utifrån deras politiska åsikter, yrke, kön eller sätt att leva. Jag kan tro att jag redan vet vem någon är, utan att egentligen känna personen.

Men att möta den andre som fri är att försöka se bortom mina egna föreställningar och acceptera att hon är mer än den färdigdefinierade bild jag har skapat av henne.

Kanske är det så att etik börjar i de vanliga möten vi har med människor varje dag. I hur jag bemöter andra, hur jag pratar med dem och om jag faktiskt tar mig tid att lyssna. Om jag ger den andra människan utrymme att vara mer än den bild jag redan har skapat.

Vi delar den existentiella och etiska uppgiften att se till att det är viktigt att vara människa.

Det är ett stort ansvar.

Samtidigt finns det något hoppfullt i tanken. Om våra handlingar faktiskt spelar roll betyder det också att vi kan påverka den värld vi lever i.

Frihet är inte bara att få göra precis vad man vill.

Frihet är också att inse att det jag väljer betyder något – både för mig och för andra människor.

/ Urban

Igår publicerade jag ett blogginlägg om min barnsliga förtjusning i solnedgångar. Ungefär samtidigt skrev min bloggvän Pedher Skoog en text om soluppgången. När jag läste hans text insåg jag att våra två inlägg egentligen handlade om samma sak. Han skrev om dagens början, jag om dess slut. Tillsammans berättade de om livets rytm.

Det finns vissa saker i livet som är så självklara att vi knappt tänker på det längre. Solen går upp. Solen går ner. Dag blir natt och natt blir dag. Det sker varje dygn, stilla och troget, utan fanfarer och utan att någon behöver påminna solen om dess uppgift. Men tänk om det en dag inte hände. Hur vore livet utan soluppgångar och solnedgångar?

Utan soluppgångar och solnedgångar skulle livet sakna sina naturliga hållpunkter. Antingen skulle vi leva i ett evigt mörker eller i ett ständigt dagsljus, en värld utan de mjuka övergångar som hjälper oss att orientera oss i tiden. Gryningen och skymningen är mer än bara övergångar mellan natt och dag, de påminner oss om tidens gång, om livets rytm.

Soluppgången påminner oss om att varje dag är en ny möjlighet. Den påminner oss om att börja om, att resa oss och försöka igen. Kanske är det därför en tidig morgon kan kännas så lugn. Världen har ännu inte hunnit bli stressig, och allt känns liksom möjligt.

Solnedgången säger något helt annat. Den berättar att det är okej att stanna upp. Att dagen är slut även om inte allt blev färdigt. Den inbjuder oss att känna tacksamhet för den dag vi fått.

Som någon en gång uttryckte det:

När solen går ner bär den med sig dagens bekymmer och lämnar plats för hoppet om morgondagen.

Okänd

Solens gång påminner oss om att allt förändras. Mörker följs av ljus, och ljus följs av mörker. Det är en rytm som speglar livet självt. Kanske borde vi därför stanna upp lite oftare. Inte för att vi måste, utan för att vi faktiskt har något vackert precis framför oss.

Kanske är det först när vi föreställer oss ett liv utan soluppgångar och solnedgångar som vi inser hur mycket de betyder. De ger inte bara ljus åt våra dagar, utan också rytm åt våra liv.

/ Urban

Igår kväll stod jag där igen, vid Undens strand och såg ännu en vacker solnedgång. Har ingen aning om hur många gånger jag har upplevt just detta skådespel, eller hur många bilder jag har tagit genom åren.

Ändå gör jag samma sak varje gång. Jag stannar upp. Tittar. Fotograferar. Njuter.

Det är bara att konstatera: jag är barnsligt förtjust i solnedgångar.

Det märkliga är att de egentligen alltid följer samma mönster. Ändå är ingen kväll den andra lik. Ljuset förändras, molnen målar nya tavlor och sjön speglar himlen på sitt alldeles egna sätt. Naturen upprepar sig, men aldrig exakt.

Jag är annars en människa som ständigt söker nya resmål att upptäcka, nya caféer att slå mig ner på, nya hamburgerhak att prova och nya naturupplevelser att bära med mig hem. Jag trivs med omvägar och spontana utflykter.

Samtidigt finns det en märklig rikedom i det som återkommer. En kopp kaffe på altanen. En promenad på samma stig. Eller att gång på gång återvända till samma plats, samma strand och samma solnedgång

Kanske är det just därför jag återvänder. Inte för att jag förväntar mig något annorlunda, utan för att jag vet vad jag får. Några minuter då världen saktar ner. Mobilen används inte för att scrolla, utan för att försöka fånga något som egentligen inte går att fånga.

Så jag kommer säkert att stå där igen vid Undens strand. Ta ännu fler bild som liknar de tusentals jag redan har tagit. Och ändå veta att just den här solnedgången är helt unik.

Vissa kanske tycker att det är lite barnsligt.

Jag hoppas att de har rätt.

/ Urban

Det finns något djupt mänskligt i att vilja mer. Mer av oss själva, mer av andra, mer av livet. Och visst låter det fint att vilja mycket, att sikta högt, att inte nöja sig.

Vi lär oss tidigt att den som ställer krav på sig själv kommer längre. Den som tror på sin förmåga lyckas bättre. Den som förväntar sig mer får också mer. Och visst finns det något sant i det. Höga förväntningar kan vara en motor. De kan ge riktning, energi och mening. De kan få oss att växa.

Men de kan också bli en börda.

Samma kraft som driver oss framåt kan också bli det som tynger oss ner.

Ju mer jag lär mig under min utbildning till förskollärare, desto tydligare blir det vilket ansvar yrket faktiskt innebär. Det gör också att förväntningarna på mig själv växer.

Är det bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte. Erfarenheten säger mig att höga förväntningar både kan bära och bryta ner. Jag har tidigare varit sjukskriven för utmattningssyndrom, vilket till stor del berodde på att jag ställde orimligt höga krav på mig själv.

Problemet uppstår när förväntningarna blir orimliga. När de inte lämnar utrymme för att vara människa, med allt vad det innebär av misstag, trötthet och begränsningar.

Kanske handlar det inte om att sänka våra förväntningar, utan om att göra dem mer nyanserade. Att skilja på drivkraft och självkritik. Att våga vilja mycket, men samtidigt acceptera att allt inte alltid blir som vi tänkt.

Det är därför frågan inte är så enkel som att höga förväntningar är bra eller dåliga. De är båda delarna. De kan lyfta oss, men också nöta ner oss. De kan skapa utveckling, men också skam. Allt beror på vad de bygger på.

Om de föds ur tillit kan de bli en kraft. Om de föds ur rädsla kan de bli ett fängelse.

Kanske behöver vi inte sluta ha höga förväntningar. Men vi behöver granska dem. Är de rimliga? Är de våra egna?

Jag tänker att det är möjligt att vilja mycket och samtidigt vara vänlig mot sig själv. Att det är möjligt att sträva utan att ständigt döma. Kanske är det just där den verkliga mognaden finns: inte i att sänka ribban, men i att förstå att människovärde aldrig kan vila på ständig prestation.

Kanske är det också djupt mänskligt att ibland behöva påminna sig om att man redan är tillräcklig, även medan man fortsätter att vilja mer.

/ Urban

Det slog mig häromdagen att det är väldigt länge sedan jag var på gudstjänst. Hade någon frågat mig för en och en halv månad sedan om det skulle spela någon större roll, hade jag nog ryckt på axlarna. Tron sitter väl inte i kyrkbänken, och Gud är väl lika närvarande hemma som i kyrkan. Och det tror jag fortfarande.

Men det visade sig ändå spela större roll än jag hade anat.

Först märkte jag det knappt. En söndag blev två. Två blev fyra. Gudstjänsten försvann ur veckorytmen, nästan omärkligt. Det fanns goda skäl – resor, sjukdom och andra prioriteringar. Livet kom emellan.

Men efter ett tag började något skava. Inte som ett dåligt samvete, egentligen. Mer som en stilla känsla av att något saknades. Min tro var densamma och min övertygelse oförändrad. Ändå hade något blivit tunnare, som om ett lager av livet sakta försvunnit utan att jag märkte det.

Det är svårt att förklara för den som aldrig haft återkommande gudstjänstbesök som en del av sitt liv. Men jag märker att jag själv har förändrats.

Jag blir en sämre version av mig själv.

Jag behöver veckorytmen. Jag behöver att veckan har ett centrum. För mig är söndagens gudstjänst just det. I en tid där allt handlar om att vara flexibel, spontan och fri är det lätt att underskatta värdet av det återkommande. Men just därför tror jag att gudstjänsten är så viktig. Den bryter vardagens tempo. Den påminner mig om att livet inte bara handlar om det jag ska prestera eller hinna med.

Jag behöver få höra en predikan som utmanar och uppmuntrar mig. Jag behöver sjunga lovsång, inte för att Gud behöver min sång, utan för att mitt hjärta behöver påminnas om vem Gud är. Jag behöver be tillsammans med andra människor. Jag behöver gemenskapen. Det finns något djupt mänskligt i att samlas vecka efter vecka. Att dela glädje och sorg. Att bära och bli buren.

När söndagarna försvinner blir det lätt att tron reduceras till något privat. Men tron är också en praktik. Den formas av vanor. Av rytmer. Av att gång på gång ställa sig i samma riktning och säga: ”Här är jag, Gud.”

Men när undantagen blir många märker jag vad jag har förlorat. Jag saknar inte bara gudstjänsten. Jag saknar den människa jag blir när gudstjänsten är en självklar del av mitt liv.

/ Urban

Ps. Ikväll ska jag på gudstjänst i Immanuelskyrkan Örebro. I sommar firar vi gudstjänst kl 18 och den 12 juli har jag förmånen att predika om Petrus möte med Jesus. Ds.

Snart har halva året passerat och jag sitter och funderar över vart tiden egentligen tog vägen. Minns hur jag stod där i början av året, fylld av ambitioner, planer och förhoppningar. Men tiden stannar inte upp och väntar på att vi ska hinna ikapp eller känna oss redo. Den fortsätter framåt, likt sanden i ett timglas som fortsätter rinna.

Korn för korn faller sanden genom den smala öppningen mellan de två glasen. Tyst. Oavbrutet. Och medan vi ofta blickar bakåt på det som varit eller framåt mot det som väntar, är det lätt att missa det som finns mitt framför oss.

Det undre glaset är allt det som redan har passerat. Alla erfarenheter, alla beslut, alla ögonblick som format oss till dem vi är idag. Där ligger också våra misslyckanden, våra framgångar och de där envisa frågorna om vad som hade kunnat bli. ”Om jag bara hade…”, ”Om det inte hade hänt…”. Men hur mycket vi än grubblar förändras inte det som varit. Precis som sanden i timglasets botten ligger det förflutna stilla. Det kan lära oss mycket, men det kan aldrig levas om.

Och det övre glaset? Det är framtiden. Där finns allt det som ännu inte har hänt. Våra planer, förhoppningar och farhågor. Vi försöker kontrollera den, förutse den och ibland oroar vi oss för den långt mer än vad som är rimligt.

Om vi låter det förflutna styra våra tankar ger vi det också makt över framtiden. Vi återupprepar gamla mönster, gamla rädslor och gamla begränsningar. Det är som om vi försöker hälla tillbaka gammal sand i det övre glaset. Då blir framtiden aldrig riktigt ny, bara en upprepning av det som redan varit.

Men mellan det som varit och det som ska komma finns något annat.

Nuet

I det lilla ögonblick då ett enda sandkorn passerar mellan glasen finns nuet.

Där finns livet.

Den enda plats där vi kan välja. Tala eller vara tysta. Älska eller förlåta. Förändras, utmanas och utvecklas.

/ Urban

Varje år, när sommarsolståndet kommer, säger jag samma sak: ”Nu vänder det!”

Jag säger det med viss beräkning. Inte för att förstöra stämningen, bara för att provocera lite.
Någon suckar. Någon protesterar. Någon tycker att jag är jobbig som på årets ljusaste dag måste påminna om att dagarna från och med nu blir kortare.

”Men sommaren har ju precis börjat!”

Ja, det är ju just det som är poängen. Hela våren har varit en resa mot mer ljus. Dag för dag har morgnarna blivit tidigare och kvällarna längre. Vi har kämpat oss ut ur mörkret. Och idag är det  årets längsta dag. Men från och med nu blir dagarna faktiskt kortare. Inte mycket. Kanske omärkbart till en början. Men ändå.

Det är inte en åsikt.

Det är ett faktum.

Vi människor har en märklig relation till tiden. Vi vill gärna tro att de bästa stunderna kan stanna kvar. Att sommaren precis ska börja och samtidigt aldrig ta slut.

Men tiden är som när man står på toppen efter en lång vandring. Utsikten är fantastisk. Samtidigt vet man att man inte kan stanna kvar. Färden fortsätter.

Jag säger inte ”Nu vänder det” för att vara pessimist. Tvärtom. Jag älskar årstidernas gång. Jag skulle inte vilja leva i ett land där det såg likadant ut året runt.

Jag älskar den första vårdagen när man känner att vintern tappat greppet. Jag älskar de ljusa juni nätterna när mörkret nästan glömmer att komma. Jag älskar höstens klara luft och löv som brinner i gult och rött. Och jag tycker om vinterns första snöfall när världen plötsligt blir tystare.

Det fina med varje årstid är att den inte varar för evigt. Om sommaren aldrig tog slut skulle den till slut bara bli vardag. Det är förändringen som gör att vi uppskattar den.

Därför känner jag ingen sorg när jag konstaterar att det vänder vid sommarsolståndet.

Snarare tvärtom.

Jag tycker att det finns något trösterikt i att naturen fortsätter sin eviga rörelse. Medan vi människor stressar, planerar och oroar oss går jorden sin bana med lugn självklarhet. Ljuset kommer. Ljuset går. Hösten följer sommaren. Vintern följer hösten. Och någonstans i december börjar det vända tillbaka igen.

Så ja, jag kommer att fortsätta säga: ”Nu vänder det.” För att provocera lite. Men framför allt för att påminna mig om att allt som är vackert också är i rörelse. Och att det är just därför vi uppskattar det.

/ Urban

Ljuset. Grönskan. Fågelsången. Blommorna.

Det är som om hela skapelsen vid midsommar stannar upp ett ögonblick och visar sig från sin allra vackraste sida.

I går samlades vi kring midsommarbordet med sill, färskpotatis och allt som hör till, följt av jordgubbstårta och trevlig gemenskap med familj och vänner. I dag är tempot lite lugnare. Det finns tid för en kopp kaffe på altanen, en  promenad eller att bara låta blicken vila över grönskan.

Det är lätt att ta allt detta för givet. De blommande ängarna, träden som susar i den ljumma sommarvinden. Fågelsången som fyller morgonen långt innan de flesta av oss vaknat och de vackra solnedgångarna som är unika varje kväll…

…men om vi verkligen stannar upp och lyssnar, ser och känner, upptäcker vi att skapelsen ständigt talar till oss.

Jag tror att vi människor är skapade för förundran. Vi behöver stunder då vi lyfter blicken från skärmar, kalendrar och att-göra-listor och bara ser världen omkring oss. Inte för att analysera den eller kontrollera den, utan för att uppskatta den.

När jag sitter på altanen i Sannerud påminns jag om att skapelsen är fylld av en skönhet som vi människor inte själva har skapat. Ingen av oss har målat kvällshimlens färger. Ingen av oss har komponerat fåglarnas morgonkonsert eller gett sommarblommorna deras prakt. Ändå finns allt detta omkring oss, som gåvor att upptäcka, beundra och glädjas över.

Vi får ta emot det som en gåva.

Kanske är det därför naturen så ofta talar till människors hjärtan. Inte med ord, utan genom upplevelsen av att vara en del av något större.

När solen långsamt går ner en ljummen sommarkväll känns det som om skapelsen själv viskar att livet är mer än stress, prestation och ständiga måsten. Kanske är det just då vi hör det som annars drunknar i vardagens brus.

/ Urban

Det är märkligt hur vissa känslor kan vara nästan ljudlösa utåt, samtidigt som de dånar i vårt inre. Ilskan som bränner i bröstet, sorgen som dröjer sig kvar och oron som ständigt finns i  bakgrunden. Vi bär dem med oss varje dag, ofta utan att förstå deras tyngd, och intalar oss att det säkert försvinner med tiden.

Men känslor är envisa varelser. De vill bli sedda. De vill ha namn. Och ibland är det först när vi sätter ord på dem som vi faktiskt förstår vad det är vi bär på.

Att säga “jag är ledsen” är inte alltid tillräckligt. Det är som att säga ”det regnar” oavsett om himlen öppnat sig i ett åskoväder eller om det bara är ett fint duggregn. Det finns skillnad på att vara besviken, att känna saknad, eller att vara uppgiven. Ju mer exakt vi kan beskriva, desto lättare är det att hitta rätt sätt att ta hand om känslan.

Ord är ingen mirakelmedicin, men de hjälper oss att förstå det som pågår inom oss. Utan dem riskerar vi att fastna i en känslomässig dimma där allt bara känns tungt eller svårt att hantera. När vi hittar rätt ord blir det lättare att orientera oss. Vi kan se skillnaderna mellan känslorna och förstå vad de egentligen försöker berätta.

Då kan vi börja se vad som faktiskt döljer sig bakom känslan. Vi kan säga: ”Det här handlar inte bara om ilska – det är frustrationen över att inte bli lyssnad på.” Eller: ”Det här är inte bara oro – det är rädslan att förlora något som betyder mycket för mig.”

Kanske är det inte bara sorg, utan saknaden efter någon som inte längre finns nära. Kanske är det inte bara stress, utan känslan av att aldrig riktigt räcka till. Det som först känns som avund kan egentligen vara en längtan efter något vi själva saknar. Det som ser ut som irritation kan bottna i trötthet eller besvikelse. Och det som vi kallar osäkerhet kan i själva verket vara en rädsla för att bli avvisad eller misslyckas.

Och kanske är det just i mötet med andra som orden får sin verkliga kraft. När vi delar dem, låter någon annan höra vad vi kämpar med, då händer något. Det blir lite mindre tungt, lite mer begripligt. Som om känslan, nu när den fått ett namn, inte längre behöver kämpa lika hårt för vår uppmärksamhet.

Att sätta ord på svåra och jobbiga känslor är sällan enkelt. Ibland känns det som att orden inte räcker till. Andra gånger kommer de trevande eller ofullständiga.

Men varje försök är en bro, mellan oss och oss själva, och mellan oss och andra. Och kanske är det just den bron som gör att vi orkar vidare.

/ Urban