Vem har målat blommor på trädet!?

Barnet stannade upp mitt i steget och såg med stora ögon upp mot äppelträdet. Grenarna som nyss sett torra och kala ut hade plötsligt exploderat i vitt och rosa. Sedan kom frågan, lika självklar som genial: Vem har målat blommor på trädet!?

Det är en sådan där fråga som nästan bara barn ställer. Inte för att de vet mindre än vi vuxna, utan kanske för att de ännu inte lärt sig att ta miraklen för givna.

Vi vuxna går ofta förbi äppelblomningen med telefonen i handen och tankarna någon helt annanstans. Men barnet såg det som faktiskt fanns där framför honom: ett träd som såg ut att ha målats fullt av blommor.

Frågan dröjer sig kvar. För vem har egentligen målat dem? Visst kan vi tala om fotosyntes, årstider och biologiska processer. Det är sant alltihop. Men ändå räcker det inte som förklaring till skönheten. Det förklarar inte varför blomningen är så vacker, som om någon velat mer än bara det praktiska. Äppelblommor behöver ju egentligen inte vara så vackra. Magnolian kunde nöjt sig med grå knoppar. Syrener hade kunnat blomma utan doft.
Men skapelsen verkar aldrig nöja sig med det nödvändiga.

Kanske är det därför jag tycker om tanken på Gud som konstnär. Inte en avlägsen skapare som en gång satte världen i rörelse och sedan försvann, utan en Gud som fortfarande finns närvarande i det skapade. Som om varje blommande gren bär spår av honom själv. Jag läste en gång att en konstnär beskrev alla sina verk som ett slags självporträtt. Den tanken har fastnat hos mig.

Tänk om äppelblomningen är ett självporträtt av Gud. Tänk om syrenernas doft, körsbärsträdens mjuka rosa blommor och det där nästan overkliga gröna som maj målar över världen är små glimtar av vem Gud är. Inte bara verk av hans hand, utan glimtar av hans väsen.

Minns en podd intervju med Ylva Eggehorn där hon berättade om träden i skogen hemma hos sig. Hon sa att hon går och lyssnar på dem, för träden har mycket att säga: ”De undrar varför jag så sällan är där. Vad gör ni där inne i era hus?”

Kanske är det just det som våren försöker säga till oss varje år. Kom ut. Titta upp. Lyssna. Lägg märke till det ni annars går förbi. För mitt i allt det gröna och blommande finns något mer än bara natur. Där finns ett tilltal. Ett mysterium. En närvaro.

Så nästa gång du går förbi ett blommande träd stanna upp en stund. Se på det som barnet gjorde. Och våga ställa den där frågan igen:
Vem har målat blommor på trädet?

/ Urban