Jesus stillar stormen

I helgen har jag haft glädjen och förmånen att besöka Equmeniakyrkan i Smögen. Igår fick jag dela med mig av min livsberättelse ”Att resa sig och gå vidare” i ett samtal med min morbror Göran Olsson, pastor i Equmeniakyrkan, Smögen. Idag har jag predikat över berättelsen om när Jesus stillar stormen.

Är varmt tacksam för alla fina möten, samtal och den gemenskap jag fått uppleva under helgen.

Nedan dagens predikan i bloggformat:

Idag vill jag ta er med till den välkända berättelsen om när Jesus stillar stormen. En kort bibeltext, men den rymmer nästan hela det kristna livet i koncentrerad form: kallelsen att följa, stormens kaos, människans rädsla, trons kamp och den förundran som väcks när Jesus visar vem han är.

Det här blir också en personlig predikan där jag delar något av de stormar som har präglat mitt liv, tider av oro, kamp och osäkerhet som har format både min tro och min förståelse av vem Jesus är.

På kvällen samma dag sade han till dem: Låt oss fara över till andra sidan. De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: Mästare, bryr du dig inte om att vi går under? Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: Tig! Håll tyst! Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Och han sade till dem: Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro? Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.

Markusevangeliet 4:35-41

Låt oss fara över till andra sidan, säger Jesus. Och visst låter det enkelt. Tänker att det finns också något oväntat och viktigt i det. Det är Jesus själv som tar initiativ till båtturen, och ändå för den lärjungarna rakt in i en våldsam storm.

Flera av lärjungarna var erfarna fiskare, vana vid sjön. Ändå blev de livrädda. Vissa stormar är helt enkelt större än vår egen förmåga.

Detta säger något viktigt till oss, att följa Jesus innebär inte att vi slipper svårigheter. Ibland är det nog tvärtom, ibland är det just lydnaden som för oss in i dem.

Kanske har ni precis som jag ibland tänkt att om jag gör det som är rätt så borde livet bli lugnt och behagligt. Men evangeliet visar något annat: du kan befinna dig mitt i Guds vilja och ändå kämpa mot stormar som känns övermäktiga.

När jag läser den här berättelsen får jag intrycket av att lärjungarna först försöker reda upp situationen själva. De kämpade med att ösa ut vattnet ur båten, båten var ju på väg och fyllas.  Och det är egentligen inte så konstigt, flera av dem var ju som sagt erfarna fiskare och hade sannolikt varit med om liknande situationer tidigare.

Kanske är det så vi ofta reagerar? Vi försöker lösa allt på egen hand. Jag känner igen det hos mig själv, ofta försöker jag själv lösa problemet utan att riktigt tänka på att blanda in Jesus.

Men när jag var ung och gick i skolan var det inte riktigt så, då bad man om att provet skulle gå bra och hoppades kunna klara sig utan att plugga ordentligt.

Visst, det är inte fel att vi använder de gåvor och de erfarenheter vi har för att lösa de situationer vi hamnar i. Tror inte Gud vill att vi bara ska sitta med armarna i kors och vänta på att han ska lösa situationen, men han vill att vi lägger allt i vårt liv i hans hand. 

Lärjungarna de kämpar, de sliter, de fruktar för sina liv och mitt i allt detta sover Jesus. Det känns nästan provocerande, hur kan han sova när de är på väg att gå under? Hur kan han sova när båten är på väg att fyllas av vatten? Det är ju nästan ett under i sig.

Lärjungarna får panik och deras första ord var inte någon fin bekännelse av tro utan en anklagelse: Bryr du dig inte om att vi går under?

Det är ord jag verkligen känner igen, ibland handlar inte tro om att segla lugnt, utan om att hålla sig kvar i båten. Att fortsätta andas. Att inte ge upp trots de höga vågorna.

Precis som lärjungarna i båten har jag ibland upplevt att Jesus bara ligger där och sover utan att bry sig. Och då har jag också ropat och kommit med anklagelser mot honom.

Tror att vi ofta har en tendens att linda in våra böner, men finns det någonstans vi kan vara helt ärliga och uppriktiga så är det inför honom. Han tål det! Har du sorger och bekymmer, är du modlös, trött och svag. Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår, säg till Jesus vad du känner, våga tro att han förstår.

Vakna! Varför sover du, Herre? Res dig! Stöt inte bort oss för alltid! Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vår nöd och plåga? Vi har sjunkit ner i gruset, vi ligger tryckta mot marken. Grip in, kom till vår hjälp, befria oss, du som är god!

Psaltaren 44:24-27

Säg till Jesus precis som det är även när du är arg på honom och det känns som om han sover och inte bryr sig!

Psaltaren är ett väldigt bra exempel på hur vi både kan och får uttrycka oss. Att be med hjälp av Psaltaren kan vara ett stöd när vi själva saknar ord. I dess 150 psalmer finns alla våra känslor fångade, inte minst de här lite svårare känslorna av sorg, oro, ånger och frustration av att inte förstå Guds handlande.

Med Jesus i båten kan man le mitt i stormen är en barnsång jag minns väl. Vi sjöng den i söndagsskolan, med rörelser och leenden. Enkel, självklar. Budskapet var tydligt, om Jesus är med behöver man inte vara rädd, man kan till och med le mitt i stormen. Som barn gav den trygghet, men stormarna var då något abstrakt.

Med livet blev stormarna verkliga. Jag fick hjärtfel och utsattes för flera grova våldsbrott och sångens enkla budskap kändes inte längre tillräckligt. I dag tänker jag annorlunda. I livets svåraste stunder handlar tro inte om att le eller känna frid, utan om att hålla fast. Ibland gråter man, ibland tvivlar man och ibland känner man ilska och det är helt i sin ordning.

Jesus reser sig och säger: Tig, håll tyst! Men han säger det inte till oss människor utan till stormen.

Det som vi människor inte kan kontrollera lyder honom direkt. Det som var skrämmande och övermäktigt stillas med tre korta ord. Detta pekar på vem Jesus är, han är inte bara en lärare eller profet utan han är Herre över skapelsen.

Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?

Efter att stormen lagt sig ställer Jesus två frågor till lärjungarna. Han frågar inte varför väckte ni mig inte? Varför var ni så dåliga på att ösa vattnet ur båten? Nej, han frågar: Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?

Orden från Jesus kan vid första anblicken låta stränga och tillrättavisande, men jag tänker att det inte är en hård dom, utan en inbjudan, en omsorgsfull uppmaning att växa, att inte stanna i rädslan.

Det brukar ofta sägas att uttryck som “var inte rädd” eller liknande formuleringar förekommer över 300 gånger i Bibeln. Vissa hävdar att det är 365 gånger, en för varje dag. Men siffran varierar lite beroende på översättning och hur man räknar.

Innebär det att vi inte får vara rädda?

Nej, det Jesus pekar på är att deras rädsla fått större utrymme än deras tillit. Tror att fler än jag kan känna igen oss i detta. Vi vet att Gud finns, men när vågorna slår, känns det som om rädslan tar över.

Lärjungarna de hade redan sett Jesu kraft genom under som han gjort, men när paniken tar över visar det att deras tillit inte riktigt hunnit ikapp det de tidigare upplevt. Och ibland är det ju inte så enkelt att hämta kraft ur tidigare erfarenheter och upplevelser av Gud, särskilt inte när det som händer oss känns överväldigande och svårt att förstå.

Att tro handlar inte om att aldrig känna rädsla.
Tro handlar om vem vi vänder oss till i rädslan.

När allt blir lugnt säger lärjungarna: Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom? Först var de rädda för stormen och efteråt slås de av en förundran inför Jesus själv.

Så kan det också vara i våra egna liv: vi ropar efter hjälp från Gud i det som skrämmer oss, men det vi möter är inte bara en lösning på problemet, utan en närvaro som är större, mer omskakande och mer förvandlande än vi hade väntat oss.

Vem är han? Kanske är det den viktigaste frågan i texten och i hela livet. Vem är Jesus för dig?

Visst kan det vara bra att fundera på hur jag tar mig ur stormen, men ännu viktigare är det att fråga sig: Vem har jag med mig i båten?

När stormen är som mörkast är det inte mitt leende som bär, utan Guds stilla närvaro, en viskning som säger: jag är här.

Det är lätt att tala om tro när havet ligger stilla. När vinden är mild och solen värmer ansiktet. Då känns Gud nära och självklar. Men det är i stormen tron prövas, inte som ett prov vi kan klara eller misslyckas med, utan mer som en verklighet vi tvingas förhålla oss till.

Många gånger har jag upplevt det som att Gud varit långt borta. När jag utsattes för flera allvarliga våldsbrott. Då kändes Gud frånvarande. Men den här berättelsen visar något viktigt: Jesu närvaro är inte beroende av vår upplevelse av honom. Han är där, även när allt känns tyst. Det uppenbara i berättelsen är att Jesus var med dem i stormen. Han fanns redan i båten. Deras storm – våra stormar – är också Guds stormar.

Detta är också en av de viktigaste delarna i det som hände på Golgata. Jesus går inte oberörd in i kampen för vår frälsning. Vårt lidande och vår nöd drabbar honom på djupet. Hans sår och lidande vittnar om att han inte står på avstånd från människors smärta, han delar livet med oss fullt ut. Han är nära också när mörkret är som djupast.

Se jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel, det betyder: Gud med oss.

Matteusevangeliet 1:23

Redan vid födelsen får Jesus ett namn som avslöjar vem han är och hur han vill möta oss människor. Han får namnet Immanuel – Gud med oss. Redan från början blir det alltså tydligt att Gud inte står långt borta, utan kommer nära, delar våra liv och sitter med i båten.

Men vad innebär det egentligen att Gud är med, när livet gör ont?

Kanske handlar det inte om att stormen stillas direkt.

Inte om att alla problem löses på ett ögonblick.
Inte om att smärtan försvinner.

Snarare om en närvaro som inte viker undan.

En stilla, envis närvaro som finns kvar, även när vi inte känner den.

Som en hand som håller oss när vi själva inte orkar.

Att säga att Gud är med i livets stormar är inte ett enkelt svar. Det är ingen garanti för ett lätt och problemfritt liv. Men det är ett hopp. Ett hopp om att vi aldrig är helt ensamma, hur mörkt det än känns. Att det finns en närvaro som bär oss när vi inte orkar.

Kanske förstår vi det först i efterhand. När stormen mojnat och vi ser tillbaka. Inte med full förståelse men med en stilla visshet: Jag var inte övergiven.

Tidigare i predikan har jag sagt att jag känt mig övergiven av Gud, men det är bara halva sanningen. Det finns perioder i livet som förändrar oss i grunden. För min del var det inte på höjderna, utan i djupet, i livets mörkaste dalar som tron blev verklig. Det var där, i det som liknade dödsskuggans dal, som min kristna tro gick från att vara en tanke till att bli något levt.

När jag befann mig längst ner på tillvarons botten hände något oväntat.

Just där blev Gud nära.

Inte som en avlägsen idé.

Inte som ett “han” långt borta.

Utan som ett “du” vid min sida.

Gud kände min smärta, min kamp och när jag grät så grät han med mig. Det som var mina tårar var också hans tårar.

Många gånger har jag tänkt att jag inte orkar en dag till. Ändå har jag gång på gång fått ny kraft att fortsätta  och jag är övertygad om att den kraften har kommit från Gud. Från stormens överman.

När du säger “hopplöst”. När du säger “jag ger upp nu”. Talar han som talade till vinden, rösten som fick vågorna att fly. Lyssna till dom ord som förvandlar. Lita på dom löften som du fått. Det du ser är inte allt.

Han är med genom natten, när din själ står i brand. När du bara ser vågen, håller du hans hand.

När du säger “hjälp mig”. När du säger “jag sjunker nu”. Talar han som talade till vinden, vad du gör så fäst din blick på mig. Lyssna till dom ord som förvandlar. Lita på dom löften som du fått. Det du ser är inte allt.

Han är med genom natten, när din själ står i brand. När du bara ser vågen, håller du hans hand.

Han är med dig i kaoset, som drev ut dig från land. Han ska ta dig igenom, stormens överman.

När du känner tomhet. När du tänker var finns hopp När du tror att allt är slut. När du tappat modet. När du famlar blint omkring. När du inte hittar ut. Det du ser är inte allt.

Han är med dig i kaoset, som drev ut dig från land. Han ska ta dig igenom, stormens överman.

Michael Jeff Johnson

Kanske befinner du dig just nu i en storm. Kanske känns det som att Jesus sover och kanske är din bön mer rop än en viskning. Då får du göra som lärjungarna: vända dig till honom. Och lita på att han inte är frånvarande. Han är i båten.

Ibland stillar han stormen runt oss.

Ibland hjälper han oss igenom stormen.

Och ibland stillar han stormen inom oss.

Men i alla fallen leder han oss till samma fråga:
Vem är han för dig?

/ Urban