Alla önskar vi nog ibland att vi levde någon annans liv och hade allt det där som någon annan har. Dessutom har vi tyvärr en förmåga att ofta lägga ihop allt vad vänner, grannar och kollegor gör till en helhet som vi själva försöker leva upp till. Vi tror liksom att alla andra kan, hinner och orkar allt, vilket ju inte är sant?
Att jämföra andras sammanlagda prestation med sin egen kallas additionsstress och det är som att jaga något som inte finns.
Jag tror det finns en förbannelse i att jämföra sig med andra men också en slags välsignelse. Allt beror på vad vi jämför, vilka motiv vi har och om jämförelsen är rättvis och sann.
Tänker att det först är när jämförandet förblindar oss som det är farligt och skadligt. När jämförandet gör att vi riskerar att glömma bort det vi själva har och bara får oss att stirra på det som andra har.
Samtidigt kan det både vara inspirerande och utvecklande att jämföra sig med andra, det kan leda till att vi förbättrar och utvecklar nya sidor hos oss själva. Men vi ska inte försöka leva upp till någon annans liv och kom ihåg att vi alla har olika bakgrund, förutsättningar, gåvor och talanger.
Dessutom är det ju så att jag blir inte sämre för att någon annan är bra och jag blir inte bättre för att någon annan är dålig.
När en av pastorerna i vår församling skickar meddelanden brukar han ibland skriva ”hoppas det mesta är bra med dig” som hälsningsfras. Första gången blev jag lite förvånad över den formuleringen, men efterhand har jag mer och mer börjat gilla den hälsningsfrasen, även om jag inte börjat praktisera den själv. Den säger nämligen något viktigt och sant om livet.
Jag tänker att det är lätt att fastna i det ena eller det andra diket här i livet. Att antingen sjunka djupt ner i det som tynger eller att bara se det ljusa och härliga i livet, eftersom man inte vill kännas vid det jobbiga. Men livet är inte antingen eller, det är både och.
Livet är fullt av dubbelhet och jag tänker att det kan fogas samman till en helhet med hjälp av det lilla korta ordet och. Där det ena inte behöver utesluta det andra.
En helhet där det svåra blandas med det lätta och det roliga med det tråkiga, för livet är både härligt och besvärligt på en och samma gång. Och man kan faktiskt både vara stark och svag, sjuk och frisk, glad och ledsen, missmodig och hoppfull, orolig och lugn på en och samma gång.
Det är därför hälsningsfrasen ”hoppas det mesta är bra med dig” är så bra. För livet är sällan svart eller vitt, det är både och. Genom att tillåta det som känns jobbigt kan man få kraft och energi att även se det som är bra och fint i livet . Så hoppas det mesta är bra med dig!
Igår var jag i Tiveden och vandrade 41 km på Bergslagsleden mellan Stenkällegården och Kråksjön.
När jag gick där i tystnad och filosoferade kom jag återigen att tänka på att livet ofta liknas vid en vandring, med en tydlig start och ett minst lika tydligt mål.
En dag skall vi dö men alla de andra skall vi leva.
Per Olov Enqvist
Att vara människa är som sagt att vara på vandring genom livet. En vandring där vi aldrig riktigt vet vad som möter oss. En vandring där vi emellanåt behöver stanna för att få vila och återhämtning. En vandring där vi behöver tystnad och ensamhet men också gemenskap och samtal med andra.
En slags vandring som vi alldeles för ofta tar för given och inte ser storheten i, men det är ju faktiskt ett under att få vandra på jorden.
Livet det förändras hela tiden. Tiden går, dagar blir till veckor, veckor blir till månader och år, och en massa olika saker händer med oss själva och de som finns runtomkring oss, och jag tänker att både den yttre och den inre vandringen är viktiga och dessutom helt beroende av varandra.
Personligen vill jag vandra genom livet med en nyfikenhet och en öppen hållning till det som kommer i min väg under vandringen. Det innebär dock inte att jag tror att vi ska vandra runt helt planlöst.
Jag tror på att leva livet som att det vore en vandringsled.
Lisa Ring
Jag vet inte riktigt vad Lisa Ring menar med de orden men för mig är det en påminnelse om försöka följa han som säger att han är vägen, sanningen och livet. Och att hans ord kan få vara en lykta för min fot och ett ljus på min stig.
Om jag vetat då vad jag vet nu så hade livet varit klart och tydligt och sett mycket bättre ut.
Per Gessle
Ofta tänker vi att om vi vetat då vad vi vet nu så hade livet varit mycket enklare, men frågan är om det verkligen vore det?
Skulle livet verkligen bli bättre om jag redan idag visste vad jag kommer att veta imorgon? Om jag redan för 10-15 år sedan hade vetat det jag vet idag.
När jag hör äldre människor berätta sina livsberättelse finner jag ofta en erfarenhet i orden ”tänk om jag vetat då vad jag vet nu” som säger att det faktiskt inte är så bra att veta allt. Ett slags konstaterande att om de hade vetat då vad de vet nu så skulle en hel del av livets snedsteg, misstag och dråpliga situationer och händelser uteblivit, vilket skulle vara väldigt tråkigt! Dessutom lär man sig av sina misstag.
Listan på vad vi ångrar kan dock vara både lång och detaljerad och självklart finns det mycket jag ångrar här i livet. I perioder har jag plågats av självanklagelser över saker jag gjort och helt enkelt glömt bort att jag då inte visste det jag vet idag. Jag har liksom dömt mig utifrån den person jag är idag och inte den jag var då.
När vi ser tillbaks på våra liv, på saker och händelser vi upplevt intar vi ofta ett helt annat perspektiv, ett perspektiv som faktiskt inte var möjligt att ha tidigare. Vi har liksom hela bilden framför oss, vilket lurar oss att tro att vi kunde och borde ha agerat annorlunda. Men då var då och nu är nu.
Vi tänker ofta att om jag vetat då vad jag vet nu så hade jag agerat mycket klokare. Men det som är gjort är gjort och jag är ganska säker på att när ytterligare tid har gått så kommer jag kunna se tillbaks på den här dagen och beklaga mig över att jag inte visste det som jag så småningom kommer att veta, men så är livsvillkoret för oss alla.
Sedan första januari 2020 är FN:s barnkonvention svensk lag och i förskolans värld där jag till vardags befinner mig ska vi utbilda och samtala med barnen om deras rättigheter med hjälp av förskolans läroplan och barnkonventionen.
Självklart är det viktigt att barn ska få veta sina rättigheter. Men lika mycket som vi pratar om rättigheter behöver vi tala om skyldigheter. För det är väl så att med rättigheter kommer också skyldigheter?
Vi behöver tillsammans lära barn och unga men också varandra att man som människa inte enbart har rättigheter utan också skyldigheter. Framförallt med tanke på att vi idag lever i ett samhälle där jaget och individualismen är i fokus. Ett samhälle där många människor kräver sina rättigheter men fullständigt struntar i sina egna skyldigheter.
Om vi fortsätter att ha fokuset på rättigheter kommer egoismen att ta över mer och mer…
…Men livet handlar ju inte bara om att få utan också om att ge. En skyldighet att visa respekt och omsorg för sina medmänniskor och en skyldighet att ta ansvar för sina egna handlingar. Att sätta sig in i andra människors perspektiv och förstå att de har precis samma rättigheter som jag själv, och att varje rättighet jag har även ger mig en skyldighet att försvara och respektera samma rättighet hos en annan människa.
Livet är liksom inte en enkelriktad gata där JAG får breda ut mig så mycket jag själv vill utan att också ge plats för mötande.
Nina Campioni
Frågan är vad som skulle hända om vi slutade tala om mänskliga rättigheter och istället började tala om mänskliga skyldigheter?!
Att vi alla har en skyldighet att värna och vårda allt det vi har runt omkring oss oavsett om det handlar om materiella ting, naturen eller människor. Att vi alla efter bästa förmåga har en skyldighet att bidra till samhällets uppbyggnad, vår jords bästa och att upprätthålla och respektera de mänskliga rättigheterna.
Den senaste tiden har jag funderat en hel del på vad vi människor behöver för att må bra och det jag kommit fram till är att vi alla har fysiska, emotionella, intellektuella och andliga behov som på något sätt behöver bejakas för att man ska kunna må bra.
Det sägs att vi svenskar tillhör ett av de mest stillasittande folken i världen och det finns till och med appar som påminner människor om att de behöver röra på sig. Själv har jag inget behov av det utan skulle snarare behöva en app som sa till mig att vara still en stund. Men jag tror faktiskt att vi människor är skapta för att röra på oss.
Sedan har vi emotionella behov, vi behöver känna oss accepterade, älskade, behövda och ha någon slags tillhörighet. Detta är dock oerhört komplicerat, tänk bara på vad människor är villiga att göra för att få någon form av acceptans och känsla av tillhörighet, på bekostnad av sig själva. Självklart finns det sunda sätt att få de behoven tillfredsställda på och som hjälper oss att bli de vi är tänkta att vara. Men vi måste vara observanta på att allt inte är sunt och att det finns saker som hindrar oss från att bli vårt bästa jag!
Det tredje behovet är det intellektuella. Vi behöver näring för sinnet på samma sätt som vi behöver näring för kroppen. Vi behöver liksom ta del av tankar och funderingar som får oss att reflektera kring vårt eget liv och de stora livsfrågorna. Och de tankar och idéer vi matar vårt sinne med har ofta en tendens att forma vårt liv! Man skulle nog kunna säga att vi blir de historier vi väljer att lyssna på och då spelar det liksom ingen roll om vi läser, ser det på film, hör det på en podd, samtalar med en vän eller lyssnar på en predikan.
Slutligen tror jag att vi alla har andliga behov som behöver bejakas. När Gud skapade människan gjorde han det med ande, kropp och själ. Vilket innebär att om vi har en relation med själva skaparen så blir vi hela människor, vi får liksom en balans och en harmoni mellan ande, kropp och själ.
Nyligen släppte Treeroots låten ”Vid trädets rötter”, en låt som jag under en rätt lång tid väntat på ska bli inspelad (finns en live version på youtube sedan tidigare).
I mitt tyckte en fantastisk låt som verkligen berör mig på djupet, på något sätt känns det som att varenda textrad handlar om mig och mitt liv. Under min sjukskrivning har jag ofta känt att jag måste bort. Att jag måste ut i skogen för att andas och reda ut allt det där som snurrar och blandas.
Jag måste bort, jag måste ut, måste andas. Vill reda ut allt det som snurrar och blandas. Jag drar iväg långt bort till skogen, till träden där jag kan höra hur du andas intill mig.
Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter. Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter.
Vill inte fastna där jag inte kan se dig. Behöver lämna mina tyngder inför dig. Jag hämtar kraften i den källa du ger mig, andas luften som är klar nära dig.
Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter. Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter.
För jag tror på en Gud som vill mig väl. Och jag tror att han ser och känner min själ. Vad annat kan jag göra än att viska hans namn. Vad annat kan jag göra än att söka hans famn.
Nu ger jag upp alla försöken att förklara dig, kan ändå känna hur du söker mig och drar i mig. Nu i en tid där mycket stadigt börjat gunga vill jag ändå höja rösten och sjunga.
Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter. Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter….
Treeroots
Ofta har jag haft denna sång i tanken när jag tagit mina välbehövliga skogspromenader och de senaste månaderna har det blivit väldigt påtagligt för mig att min tro hör ihop med naturen och skapelsen.
Det är som att skogen omfamnar mig på ett villkorslöst sätt, utan minsta krav på motprestation. Eller rättare sagt är det nog inte skogen utan Gud själv!
Kanske tycker du att jag är naiv men jag tror faktiskt på en Gud som vill mig väl och som känner min själ. En Gud som jag kan lämna mina tyngder hos och som ger mig ny kraft när mina krafter tryter. Gud finns precis lika mycket överallt, men ändå är det något alldeles speciellt ute i skogen bland träden där jag kan höra Gud andas tätt intill mig.
Många av oss är nog uppväxta med att känslor är något nödvändigt ont som vi behöver hantera. Att vara arg var något man inte skulle vara och blev man ledsen så skulle den känslan snabbt övergå till glädje igen.
En kultur där ilska och andra så kallade negativa känslor ansetts som något fult och farligt, som kan skada både oss själva och andra. Vi har liksom fått lära oss att känslor är opålitliga och irrationella och att det därför är bäst att ta kontroll över dem, vilket inneburit att många av oss lärt sig att förneka och dölja jobbiga känslor, även för oss själva.
Känslor är information. De visar vad vi längtar efter, vad vi vill, vad som gör oss lyckliga och vad vi bör akta oss för.
Laila Dahl
Jag tänker att känslorna alltid har ett budskap till oss och det oavsett om det är en positiv eller negativ känsla.
Känslorna ger oss information som vi kanske inte kan tänka oss till och är ett verktyg som talar om vad vi behöver. Samtidigt måste vi vara medvetna om att det vi spontant känner för att göra eller säga inte alltid är det bästa varken för oss själva eller vår omgivning.
Känslorna är som vågor, vi kanske inte kan stoppa dem från att komma men vi kan välja vilka vi vill surfa på
Okänd
Genom våra tankar kan vi bli medvetna om vad det är vi känner och varför, så att vi på ett medvetet sätt kan välja hur vi ska förhålla oss till det vi känner.
Till vardags befinner jag mig i förskolans värld och där talas det mycket om att det är viktigt att barn får tillgång till alla sina känslor. Att alla känslor måste få utrymme men att barn givetvis inte får bete sig hur som helst, oavsett vad de känner. Som pedagoger bekräftar vi deras känslor, hjälper dem att sätta ord på dem och ger dem hjälp och stöd i hur de ska hantera sina känslor.
Det sägs att barn behöver tillgång till alla sina känslor för att kunna utvecklas, inte minst de svåra och jobbiga känslorna som vi vuxna ibland försöker förskona dem ifrån, såsom ilska, ledsamhet, frustration och att vara uttråkad. Och om det nu är så att barn behöver få tillgång till alla sina känslor borde väl detsamma gälla oss vuxna?!
Kanske är det så att vi behöver både positiva och negativa känslor för vårt välbefinnande och för att kunna utvecklas. Frågan är då hur balansen mellan dessa bör se ut? Läste nånstans att några forskare kommit fram till att proportionen mellan positiva och negativa känslor bör vara ungefär 3-1, samtidigt visade forskningen att det finns en övre gräns för positivitets proportionen. För mycket positivitet kan helt enkelt vara negativt för oss, vi behöver helt enkelt en och annan negativ känsla.
Alla har vi rätt till en mångfald av känslor och kan det helt enkelt vara så att en negativ känsla i själva verket kan vara positiv och en positiv känsla negativ?
Det sägs ofta att hjärtat är en muskel som ständigt är i arbete, men är det verkligen så? Läste nämligen nånstans att ett hjärta som slår 70 slag i minuten egentligen bara arbetar i nio timmar under ett dygn! Resterande tid så vilar det!
Ja, jag vet det låter märkligt. Men faktum är att hjärtat fungerar som en cykelpump som pumpar uppåt och neråt. Hela tiden växlar hjärtat mellan att dra ihop sig och att slappna av.
Varje hjärtslag består alltså av en sammandragning och av avslappning, eller av arbete och vila om man vill använda andra ord. Och uppenbarligen är det så att vilopauserna som sker efter varje sammandragning håller på längre än själva sammandragningen, vilket innebär att hjärtat vilar mer än det arbetar!
Arbete och vila är alltså inte ett motsatspar utan snarare komplettetar de varandra och vi behöver växlingen mellan att arbeta och vila för att må bra. Det ena vore ingenting utan det andra.
Om vi ska följa vårt hjärta ska vi alltså vila mer än vad vi arbetar! Men vad är då vila? Jag tänker att det är väldigt individuellt vad som är vila. För en del är det att lägga sig i soffan och göra ingenting, för andra är det att ta en lång promenad i skogen eller ägna sig åt sin fritidssysselsättning.
För mig personligen handlar vila om att göra något som känns bra för både ande, kropp och själ, och som inte har med krav och måsten att göra.
Hur andra människor vilar är egentligen inte så intressant förutom att man själv kan få inspiration. Det som är viktigt är att tillgodose sina egna behov och finna den slags vila man själv behöver.
Och om vi nu ska följa vårt hjärta bör vi också hitta ett sätt att vila mitt i vårt arbete. Att på något sätt låta arbete och vila byta av varandra under dagen.
Urbans Tankar och Funderingar 