Alla önskar vi nog ibland att vi levde någon annans liv och hade allt det där som någon annan har. Dessutom har vi tyvärr en förmåga att ofta lägga ihop allt vad vänner, grannar och kollegor gör till en helhet som vi själva försöker leva upp till. Vi tror liksom att alla andra kan, hinner och orkar allt, vilket ju inte är sant?
Att jämföra andras sammanlagda prestation med sin egen kallas additionsstress och det är som att jaga något som inte finns.
Jag tror det finns en förbannelse i att jämföra sig med andra men också en slags välsignelse. Allt beror på vad vi jämför, vilka motiv vi har och om jämförelsen är rättvis och sann.
Tänker att det först är när jämförandet förblindar oss som det är farligt och skadligt. När jämförandet gör att vi riskerar att glömma bort det vi själva har och bara får oss att stirra på det som andra har.
Samtidigt kan det både vara inspirerande och utvecklande att jämföra sig med andra, det kan leda till att vi förbättrar och utvecklar nya sidor hos oss själva. Men vi ska inte försöka leva upp till någon annans liv och kom ihåg att vi alla har olika bakgrund, förutsättningar, gåvor och talanger.
Dessutom är det ju så att jag blir inte sämre för att någon annan är bra och jag blir inte bättre för att någon annan är dålig.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 