Det finns något oväntat befriande i att sjunga om det som inte är vackert. I dagens gudstjänst sjöng vi en lovsång som dröjde sig kvar hos mig, en sång som inte lyfte fram våra bästa sidor, våra putsade liv eller välformulerade böner.
Tvärtom – den pekade åt andra hållet. Och jag tänker att det finns en särskild sorts ärlighet som bara uppstår när vi slutar låtsas och släpper taget om våra fasader.
Vi vill ge Dig det värsta vi har. Mörka hjärtan, nya sår och gamla ärr. Vi håller inte igen, vi bär vårt offer fram. Du såg oss när vi föll, Du kan bära allt.
I många sammanhang visar vi upp det som fungerar, det som är helt och det som inger kontroll. Och jag tror att kyrkan ibland blir en sådan plats också, där vi kommer med våra söndagsleenden och våra välrepeterade svar.
Men så finns det sånger som bryter mönstret. Den här gör just det, vägrar anpassa sig. Den säger: kom som du är. Inte som en sliten fras eller en bekväm klyscha, utan på allvar. Med det som gör ont, med det som skaver och det som ännu saknar ord och mening.
Och kanske är det just där, i det ofärdiga och det trasiga, som något verkligt kan börja. Inte i det perfekta, utan i det erkända.
Men vad innebär det egentligen att ”inte hålla igen?”
Kanske är det att släppa taget om bilden av oss själva som starka och samlade. Att våga erkänna att vi bär på sådant vi inte kan reda ut på egen hand. Att livet inte alltid går att laga med rätt inställning eller lite mer ansträngning.
Att släppa kontrollen och våga visa det som skaver och gör ont. Inte för att det är bekvämt, utan för att det är nödvändigt. För vad händer annars? Vi kapslar in oss själva. Vi bygger murar av tystnad och stolthet tills vi knappt längre minns hur det känns att bli buren.
I en tid där så mycket handlar om att orka själv, att vara självständig, att inte belasta andra, går den här sången i en annan riktning. Den pekar mot beroendet, inte som svaghet, utan som en möjlighet. Att få bli buren.
För mig handlar det ibland om att erkänna sådant jag helst vill gömma. Tankar jag inte är stolt över. Känslor som inte passar in i bilden av hur jag tycker att jag borde vara. Men det är ju inte enkelt. Det finns något i oss som vill hålla tillbaka, som vill behålla kontrollen. För vad händer om vi verkligen släpper fram det där? Om det inte möts av nåd, utan av tystnad?
Att inte hålla igen kanske inte handlar om stora ord eller dramatiska handlingar, utan om att komma med det jag helst hade lämnat hemma. Det jag skäms över. Det jag inte vet hur jag ska bära. Och ändå lägga det i Guds händer.
Du såg oss när vi föll, Du kan bära allt.
Det finns tröst i den tanken. Inte som en snabb lösning eller ett löfte om att allt genast blir bra, men en påminnelse om att vi inte är ensamma. Att det finns någon som redan sett det vi försöker dölja, och som inte vänder bort blicken.
Vi bär alla på våra berättelser, på skuld och skam. Nya sår som fortfarande pulserar och gamla ärr som vi lärt oss leva med. Frågan är inte om de finns där, utan hur vi förhåller oss till dem. Försöker vi dölja dem? Eller vågar vi visa dem som de är?
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 