Månad: januari 2023

Det kanske inte kommer som en överraskning att jag har många drömmar och ideer. En del av dem har jag förverkligat medan andra ligger och väntar på att eventuellt bli genomförda någon gång.

En dröm jag har är att någon gång skriva en låttext, musiken får jag dock överlåta till någon annan. Än så länge ännu har jag inte fått feeling på en text, men om jag på ett ärligt och innerligt sätt hade kunnat skriva en låt som beskrev min tro hade den gärna fått låta som Bo Kaspers orkesters låt ”Floden”.

En låt om nåden som ständigt finns tillgänglig, men som jag ändå tvekar att kliva ner i fastän jag vet att den är bra för mig.

Det rinner en älv, en sugande flod genom livet mitt. Jag uppfylls av mildhet och frid när jag vadat ut i dess mitt. Och var gång som jag vågat att bada i den blir jag hel och ren. Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben

Nu undrar jag varför jag inte badar mer. Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger. Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig. Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som du skänker mig. Förunderligt, förunderligt.

Det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp. När jag druckit av den fylls jag av klarhet och saknat hopp. Var gång som jag vågat att dricka ur den blir jag hel och ren. Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben

Nu undrar jag varför jag inte dricker mer. Varför, varför när jag vet att allt det ljusa och goda som det ger. Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig. Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som du skänker mig. Förunderligt, förunderligt.

Jag vill trotsa det motstånd jag har att ta emot det som gör mig gott. Det kloka att gå runt och söka det som jag redan fått.

Nu undrar jag varför jag inte badar mer. Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger. Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig. Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som du skänker mig. Förunderligt, förunderligt.

Bo Kaspers Orkester / Björn Eidsvåg

Kan det vara så att nåden skrämmer mig? Att jag har svårt att förstå att jag är genomälskad. Att det jag längtar efter samtidigt är något som jag känner ett motstånd inför?

Det finns så mycket i livet som pockar på min uppmärksamhet och tar mitt fokus. Och trots att jag vet att jag mår bäst av att först söka Guds rike så gör jag inte alltid det. Ibland undrar jag om det inte är så att jag går runt och letar efter substitut istället för det äkta. Att jag helt enkelt glömmer bort att det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp. Jesus säger ju att den som dricker av det vattnet jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vattnet jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.

Varför badar jag inte mer? När jag vet allt det ljusa och goda som det ger.

/ Urban

PS. Bilden på badstegen är tagen av min morbror Göran Olsson. Fler av hans bilder kan ses på https://goranolsson.smugmug.com/ DS.

Sitter i soffan och funderar på hur många viktiga vägval man gör under sin livstid? Hur vet man att man väljer rätt? Och vad är egentligen ett vägval?

Jag tänker att vi människor dagligen tvingas att göra massor av val. Visst man kan strunta i att välja, men det är ju i och för sig också val. Vissa av vägvalen är lätta, medan andra är betydligt svårare. I vissa vägval känner man sig ganska säker medan man i andra egentligen vill, men man vet inte riktigt vad det kommer att innebära så istället tvekar man.

Ibland hamnar vi i vägval där vi själva inte kan välja väg, för beslutet ligger hos någon annan människa eller hos livet självt, och vi blir helt enkelt tvungna att anpassa oss och ta en annan väg än vi själva kanske hade tänkt.

Jag tänker om mig själv, att jag är en person som vill vara med och bestämma genom att göra aktiva val i livet, men jag inser att jag titt som tätt åker snålskjuts. Att jag liksom står där i väg korsningen och väntar på att någon annan ska komma och göra ett riktigt klokt vägval som även påverkar mig.

Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du väljer.

Lewis Carroll

Citatet är hämtat ur boken Alice i Underlandet och visar hur viktigt det är att ha mål i livet och veta vart man är på väg.

Ibland sägs det att det inte tjänar någonting till att grubbla över det förflutna, men jag vill nog påstå att vi alla har ett behov av att titta tillbaka på våra vägval. Ofta är det nog långt senare vi förstår betydelsen av våra vägval och genom att blicka tillbaka kan vi se både det positiva och negativa som vägvalen inneburit och lära oss utav det. Jag har gjort vägval som jag i efterhand är väldigt stolt över men också vägval som jag idag ångrar. Beslut som på något sätt förföljt mig genom åren och insikten om att det inte går att förändra det förflutna kan verkligen skava i ens inre.

Samtidigt vet jag att tankarna om ett liv som kunde ha varit inte alltid är till någon hjälp, utan att de snarare gör att vi grubblar ännu mera.

När skriver detta blogginlägg inser jag att en del vägar jag valt att gå tagit slut och förvandlats till återvändsgränder. Samtidigt finns det vägar som jag inte vågat mig in på än och kanske är det så att det inte finns en väg som är den rätta, utan snarare är det alla dessa vägval vi gör i livet som bildar den väg som är vår.

/ Urban

En av mina absoluta favorit psalmer är ”Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång”. En psalm som i mitt tycke och smak sjungs allt för sällan och rent generellt kan jag tycka att vi nuförtiden sjunger för få psalmer i kyrkan. Dessutom har vi ofta förvandlat lovsång till en musikstil, en egen genre. Men för mig kan en gammal psalm med massor av verser eller en U2-låt vara lovsång likafullt som en sång med få meningar som upprepas gång på gång…

Jag tänker att det är hjärtas inställning och riktning som är det viktiga, vilket innebär att lovsång inte handlar om en specifik musikstil utan om en livsstil. En slags längtan och vilja att ära Gud med hela sitt liv.

Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång, jag vill tacka med skönaste ord. För din kärlek och nåd som är gränslös, jag vill tacka för allt gott du gjort. 

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära. 

Ingen annan är värd att besjungas, endast du, Herre, äger min sång, och i himmelens gyllene salar skall jag prisa dig evighet lång. 

Och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon, så att jag ser att hos dig är min frid. 

Christer Hultgren

Jag tycker det är en vacker tanke att se sitt liv som en lovsång där ens handlingar får vara toner till Guds ära. Visst det är starka ord att sjunga: ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig…” men jag tänker att orden inte talar om hur bra jag lyckas med det utan snarare om vad jag innerst inne önskar och vill. Viljan har jag men inte alltid förmågan, för det är ju ofta så att det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag.

Att göra sitt liv till en lovsång är att låta livet präglas av tron och att använda det man fått för att i tacksamhet ära honom med sina gåvor och talanger. Det kan till exempel vara att våga vara tuff och hjälp den som är liten och svag.

Men vad innebär det att i dagar av glädje och dagar av sorg få göra sitt liv till en lovsång. Jag tänker att det handlar om ärlighet. Att komma till Gud med allt man har. Ser man det utifrån Psaltaren blir det tydligt att lovsång inte enbart handlar om att tacka och ära Gud utan lika mycket om att klaga och ropa på hjälp. Att helt enkelt visa respons både på Guds närvaro och den upplevda frånvaron.

/ Urban

Som ni kanske förstått är jag en person som har svårt för att sitta still och är det så att jag måste sitta still så tar det inte många minuter innan jag börjar vrida och vända på mig…

…och får jag inte komma ut i friska luften och röra på mig så mår jag dåligt. I och för sig är inte det så konstigt, för det är ju en vedertagen sanning att man mår bra av att röra på sig. Dessutom är det ju så att själva livet aldrig är stillastående, det är konstant i rörelse av förändring.

Det kanske inte alltid syns och inte heller alltid att det märks. Men en sak är nog ganska säker att vi förändras varje dag som går. Men frågan är nog mer, hur vi förändras. Går det åt rätt håll, eller växer vi åt fel?

Jerusalem

Läste nånstans att det är en illusion att något står still, att något börjar eller slutar, för vi är liksom alltid på väg, alltid i rörelse och precis så är det nog. Varje dag blir vi en dag äldre och förhoppningsvis en dag klokare, och skulle vi skriva ner allt vi gjort, upplevt och lärt oss under livet så skulle det bli hundratals sidor.

Varje dag blir vi en dag äldre och och förhoppningsvis en dag klokare! Och skulle vi skriva ner allt vi gjort, upplevt och lärt oss under livet så skulle det bli hundratals sidor. För det är ju så att vi lär oss så länge vi lever, om oss själva men också om andras liv och om Gud, om vi nu tror på honom?

Precis som ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv är dagarna vi lever. Dagarna vi lever får nämligen mening genom att kopplas ihop med det som varit och det som vi längtar efter och drömmer om.

Jag skulle vilja påstå att nuet behöver våra tidigare erfarenheter tillsammans med den okända framtiden och precis som Tomas Sjödin skriver i en av sina böcker så avgörs inte våra liv av småsaker utan av det återkommande. För det är ju de vanliga dagarna som blir livets gång.

Ska man påverka livets gång är det där man ska sätta in, om inte stöten, så i alla fall små, små knuffar i rätt riktning och på så sätt skapa de yttre förutsättningarna till att varje dag får en puls som gynnar allt det jag senare vill finna i mitt liv. 

Tomas Sjödin

/ Urban 

Allt är givet människan som lån

Pär Lagerkvist

Det är lätt att ta livet och allt det vi har runt omkring oss för givet, men allt vi har att tillgå är till låns så ta vara på tiden för en dag får vi lämna tillbaks allt det vi har.

Självklart kan vi påverka vårt liv, men helt och hållet råder vi inte över det. Det är bara att konstatera att de saker jag har idag en dag kommer att tas ifrån mig, och det behöver inte vara när jag dör utan det kan ske betydligt tidigare än så…

…när jag sitter och reflekterar kring detta inser jag att jag under vissa perioder i livet haft saker som jag inte längre har tillgång till. Saker som jag kanske inte ens märkt att jag lämnat tillbaks men som jag nu inser att jag faktiskt lämnat ifrån mig.

Läste nånstans att ‘livet är ett lån och dess bekymmer är räntan”, och visst kan man ha en del bekymmer i livet, men framförallt är det en stor glädje att få leva.

Jag tror att mitt och ditt liv är Guds. Att det är han som ger oss våra förutsättningar men också uppgiften att förvalta det vi fått. Om det nu är så att livet är något som jag fått att förvalta och ta hand om åt Gud, på vilket sätt påverkar detta mitt liv? Jag tänker att det både gör mig ödmjuk och lite orolig. För vad gör jag med mitt liv? Hur hanterar jag det liv jag fått till låns? Är jag rädd om det eller behandlar jag det det illa?

Ibland stressar jag mig igenom livet och glömmer att stanna upp och för många blir nog livet att avverka massa måsten dagarna i ända. Men tänk vad viktigt det är att inte skjuta upp saker och ting på framtiden, utan istället göra saker när lusten faller på för man vet inte hur lång lånetid man fått.

/ Urban

– När något händer dig, hur avgör du då om det är gott eller ont?

– Jag har nog inte riktigt tänkt på det. Jag antar att jag skulle säga att något är gott när jag gillar det, när jag mår väl av det eller när det får mig att känna mig trygg. Omvänt skulle jag säga att något är ont när jag lider av det eller när det kostar mig något som jag vill ha.

– Så det är rätt subjektivt?

William Paul Young

Denna korta dialog är hämtad ur Paul Youngs bok: Ödehuset. En bok jag säkerligen kommer återkomma till här på bloggen. Vi människor verkar ha en förmåga att snabbt vilja bedöma saker och händelser som kommer i vår väg som tur eller otur, bra eller dåligt, gott eller ont osv… Vi tror att vi snabbt kan sätta en etikett på det inträffade, men faktum är att alla dessa tankar är subjektiva. Vi har ju faktiskt ingen aning om vad som är positivt eller negativt för oss på sikt!?

Jag tror faktiskt att det som kan tyckas vara en katastrof, en jobbig upplevelse ibland kan vara det mest lyckosamma som kan hända oss. Självklart kan det vara svårt att förstå och acceptera det just i stunden, men det är just därför vi ska vara försiktiga med att döma en händelse allt för hårt. Det kan ju faktiskt vara så att den specifika händelsen öppnar dörrar som annars aldrig hade öppnats i vårt liv.

Jag vet mycket väl att det är lätt att dra förhastade slutsatser när vi inte har facit på hand, och ofta är det ju så att vi får svaret långt senare. Det kan ju faktiskt vara så att det ena leder till det andra, som leder till det tredje och så vidare och att det först är i efterhand vi kan se och förstå det hela. Eller som Sören Kierkegaard uttryckte det:

Livet kan bara förstås baklänges, men måste levas framlänges.

Sören Kierkegaard

När jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag tycka att jag varit väldigt otursförföljd, som fått vara med om både det ena och det andra.. Men vad är egentligen tur och otur? Bra eller dåligt? Gott eller ont?

How can you know that’s a sorrow, we don’t know the end of the story.

Akosia

/ Urban

Det sägs att ordet lagom är typiskt svenskt (inte för mycket, inte för lite utan lagom) och det nog är omöjligt att hitta en exakt täckande översättning för ordet på andra språk. Men när det kommer till problem och bekymmer hanterar vi nog inte dessa i en lagom dos, trots att vi är svenskar.

För om jag går till mig själv så har jag tyvärr en tendens att endera älta problemen om och om igen eller försöka ignorera och förtränga dem i hopp om att de kommer försvinna med tiden. Detta trots att jag innerst inne vet att båda strategierna är dåliga.

Att förtränga och försöka tysta ned sådant vi går och bär på är som att försöka hålla en uppblåst badboll under vattnet och när man tänker för mycket kan man ibland skapa problem som inte fanns från början. Dessutom tänker jag att problem och bekymmer ofta är som små barn, ju mer vi pysslar om dem desto bättre trivs de.

Ibland är det nog så att ju mer vi pratar om ett problem desto större blir det. Detta gäller för all del personliga problem men framförallt problem och bekymmer som rör många människor. Självklart ska vi belysa problem, diskutera och vrida och vända på dem. Men problemet är att vi ofta gör det om och om igen, utan att komma fram till en lösning, vilket istället lätt leder fram till irritation, skvaller och en felaktig proportion av problemet. Givetvis ska vi identifiera och sätta ord på ett problem, men jag tror vi behöver göra det i lagom dos, varken för mycket eller för lite.

/ Urban

Ibland är det nog så att vi tvekar och anser att våra erfarenheter av Gud inte är något att nämna. Att det vi fått erfara av Gud inte är så märkvärdigt och att vår tro till stor del bygger på andras erfarenheter.

Tänker att vi alla på något sätt förhåller oss till Gud och gör erfarenheter, även om vissa menar att deras erfarenheter endast är att inte erfara, vilket troligen beror på jämförelsens förbannelse och oförmågan att förstå att det är Gud man erfar. Alla har vi olika personligheter och kopplingar mellan ande, kropp och själ, vilket också innebär att vi har olika sätt att erfara Gud på.

Det sägs att en tro för hela livet behöver erfarenheter av Gud och jag tror att det skulle vara till välsignelse om vi delade våra erfarenheter med varandra. Det skulle innebära många olika berättelser men ändå skulle vi nog på något sätt kunna känna igen oss i dem.

Anledningen till att jag tror på Gud är att jag fått erfara honom och visst jag kan förstå att det kan låta lite flummigt. Men jag ska i detta blogginlägg försöka förklara.

För mig är gudstjänsten en viktig tillgång för att erfara Gud. Genom sång och musik, bön, bibelläsning och predikan kan jag både uppleva Gud och få alltmer kunskap om honom. Men ska jag vara helt ärlig så har mina starkaste upplevelser av Gud ägt rum långt utanför kyrkans väggar.

Framförallt är det i skogen jag fått erfara Gud, vilket i och för sig inte är så konstigt för i skapelsen kan ju skaparen erfaras, och tar man sig tid att vistas i naturen så blir Gud större och jag själv mindre.

Musik har alltid varit en stor del av mitt liv och jag vill påstå att jag fått erfara Gud i de souliga och jazziga tonerna såväl som i de hårda gitarr riffen. Att lyssna på musik kräver egentligen ingenting utav oss men kan samtidigt öppna våra allra innersta rum. Samtidigt har tystnaden blivit allt viktigare i mitt liv och jag har fått erfara Gud genom den stilla susningen som så lätt går att missa.

Jag har fått erfara Gud i mötet med andra människor, både genom människor som strålat som stjärnor och i förtroliga samtal med människor som varit djupt nere i livet. Och på något paradoxalt sätt har det varit så att när livet varit som mörkast så har Gud visat sig från sin allra bästa sida.

Att erfara Gud kan innebära att man känner sig älskad och att man inom sig känner frid, glädje och lättnad. Men ofta är det nog så att Gud gör saker i våra liv utan att vi känner något speciellt och kanske är det inte heller meningen att vi ska söka efter en speciell känsla.

/ Urban

Trots att jag vet att Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden väl beprövad så glömmer jag titt som tätt bort honom. Beklagligt nog så blir han ofta något slags tillägg i livet istället för att vara själva livet. För i livets alla måsten, krav och nöjen glömmer jag liksom bort att han ständigt är närvarande, att han älskar mig, förlåter mig, bär mig och hjälper mig.

Överallt är han där, dag som natt, hemma som borta, men ändå är det som att jag ofta missar honom i de vardagliga händelserna. Kanske beror det på att jag tar honom så för givet att jag liksom inte inser vidden av hans närvaro eller är det mitt sätt att tolka tillvaron som gör att jag missar Gud?

Ett exempel: när jag för några år sedan var tvungen att göra ett akutbesök hos tandläkaren var jag väldigt nervös, men när jag sedan låg där i tandläkarstolen kände jag mig lugn och trygg, och besöket gick bra. Gick därifrån och var stolt över att jag övervunnit min tandläkarskräck. Men när jag sedan ringde min mamma och berättade att det gått bra så sa hon: ”det kanske beror på att jag bad för dig?!”. Då ramlade polletten ner och jag insåg att detta hade jag ju inte klarat av egen kraft. Återigen hade jag använt mig av fel förklaringsmodell.

Gud är alltid närvarande och aktiv i mitt liv, vare sig jag ser honom eller inte. Att känna igen och uppleva Guds närvaro är något jag kan lära mig, något jag kan odla. Min uppgift är att möta Gud i det här ögonblicket. Jag frestas hela tiden att leva utanför det här ögonblicket. När jag gör det tappar jag känslan för Guds närvaro.

John Ortberg

Min bön och längtan är att ha med Gud i allt jag gör, att ständigt vara medveten om hans närvaro och för att ännu mer kunna erfara Gud behöver jag nog ändra mitt sätt att tolka tillvaron, genom att se det goda och bra som händer i livet som Guds verk istället för tillfälligheter, tur eller prestation. Behöver helt enkelt inse att Gud ständigt är aktiv i mitt liv, att han är gränslös och samtidigt nära.

Du är gränslös. Du är nära. Du är ljus och jag är din.

Martin Lönnebo

/ Urban

Förstår att snöandet väcker en hel del känslor och misstänker att alla inte är lika förtjusta i snö som jag, men jag gillar verkligen snö. När det är så där vackert vitt överallt, såsom det var idag.

Det är så härligt när snön lyser upp lite i denna mörka årstid. I och för sig har jag inget emot mörker, men måste säga att det är ju trevligare när det är vitt ute.

Men tyvärr verkar det snart vara över för denna gång, då det imorgon eftermiddag ska bli varmare väder och regn. Misstänker att snön då smälter bort och att det istället blir blött och slaskigt. Då kommer jag nog gnälla lite, för sådant väder gillar jag inte och den snö som nu faller känns ju lite onödig om den ändå ska smälta bort imorgon.

Många längtar redan till våren men ärligt talat så har ju vintern knappt börjat och när jag idag pulsade fram några kilometer i det vackra vinterlandskapet blev jag påmind om ett bibelord i Psaltaren som nu blivit min bön: Skapa i mig Gud ett rent hjärta, tvätta mig vit som snö!

Ge mig en omgång i tvätteriet så att jag blir ren, skrubba mig ordentligt så att mitt liv blir vitt som snö

Psaltaren 51:9

/ urban