Månad: februari 2023

Jag är ganska aktiv på sociala medier och här på bloggen delar jag med mig av mina tankar och funderingar. På sätt och vis är jag ganska öppen med mitt liv men samtidigt är jag mån om att ha hemligheter. Tror nämligen att det är sunt att bevara vissa saker för sig själv.

Jag tror nämligen att vi alla behöver värna om att ha hemligheter i livet. För allt som finns i vårt inte inre mår inte bäst av att komma ut i offentligheten. Självklart kan vi må bra av att glänta på dörren till vårt innersta och visa vad som finns där bakom. Att våga vara sårbar kan vara vara väldigt vackert, för det är liksom då man möts på riktigt och alla kämpar vi med något.

Ibland kan det vara en befrielse, en lättnad att avslöja en hemlighet, framförallt om den tas väl emot. Men så är det inte alltid, alla har vi nog någon gång känt att det borde jag aldrig ha sagt för det blev inte väl mottaget.

I barnprogrammet ”Djuren på Djuris” förklaras detta med hemligheter på ett bra och pedagogiskt sätt. Det finns både bra och dåliga hemligheter. Man vet att en hemlighet är dålig om det gör ont i magen när man tänker på den. Ibland kan det räcka med att vi ensamma bearbetar den dåliga hemligheten, men om den gör oss ledsna och oroliga kan det vara bra att inte vara ensam med den.

Längst in behöver vi ha ett rum som bara är vårt eget. Och Guds. Vår egen backyard. (…) Att gömma delar av sitt liv handlar inte om att dölja sådant som inte tål dagens ljus, det handlar om att vårda de ljusa hemligheter, de som inte rör offentligheten

Tomas Sjödin

Inom oss finns ett liv inuti livet som inte är synligt för omvärlden men synligt för Gud. Det är du som bestämmer när och vilka som får ta del av ditt inre. Det är nämligen du som ansvarar för att öppna och stäng dörren som leder till ditt inre. Och nu ska jag avslöja en hemlighet, eller förresten jag håller den för mig själv…

/ Urban

Varje dag översköljs vi av ett nyhetsflöde som till stor del består av negativa nyheter. Kriget i Ukraina, skjutningar och sprängningar lite varstans. Galna och korrupta politiker, klimatförändringar och människor som är på flykt…

Ibland känns det som att nyhetsflödet blir mörkare för varje dag som går, och det är inte konstigt om man får bilden av att läget i världen är en enda stor katastrof och att samhället vi lever i är i totalt förfall. Men är världen verkligen så hemsk som media framställer den?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Det vi behöver ha i åtanke är att en nyhet ofta är det som avviker från det normala. Krig, våld och ondska är inte det normala och de allra flesta människorna i världen vill väl och vill finnas till hands för andra.

Men ändå är det som att vi vill läsa om elände, att vår hjärna tycks älska konflikter och katastrofer. Att vi i större utsträckning riktar vår uppmärksamhet mot negativa nyheter än positiva och neutrala. Och ärligt talat så är det ju ofta intressantare med konflikter och meningsskiljaktigheter än folk som håller sams.

Jag tror att vi behöver fokusera mer på allt positivt som händer varje dag och i många avseenden har faktiskt världen blivit en bättre plats att leva på. Självklart ska vi inte blunda för de problem som finns i världen och i samhället. Utan vetskapen om dem blir det ju svårt att agera. Samtidigt bör vi vara medvetna om hur dåliga nyheter påverkar oss. Forskare menar nämligen att vi inte bara oroar oss för själva innehållet i nyheten utan att de även kan få oss att oroa oss för andra saker i våra liv.

/ Urban 

Efter att jag häromdagen skrev en text om tystnaden känns det helt logiskt att idag publicera en text om musik. Det är nämligen så att jag kan inte tänka mig ett liv utan musik och betraktar musik lyssnandet som en av livets mest njutbara aktiviteter.

Musik har alltid haft en stor plats i mitt hjärta, även om jag själv inte är musikalisk. Mitt eget musicerande sträcker sig till blockflöjt och några klarinett lektioner, för när min musiklärare föreslag att jag skulle spela tvärflöjt istället för klarinett så lade jag av.

Det som är bra med musik är att den egentligen inte kräver något utav oss. Den liksom bara finns där och skapar oundvikligen känslor i oss. När jag lyssnar på musik knyter ofta låtarna an till olika händelser, känslor, människor och skeenden i livet. Det är som att jag kan förknippa olika musikgenrer, artister och låtar med olika stadier av mitt liv.

I min ungdom var jag hårdrockare men nuförtiden lyssnar jag på många olika musikgenrer och rätt musik vid rätt tillfälle kan betyda jätte mycket. Vad jag lyssnar på beror mycket på vilken sinnesstämning jag är i och vilka känslor det är som jag är i behov av att få känna. Ibland är det funk, ibland soul, ibland rock eller pop och ibland hårdrock på riktigt hög volym! Musiken kan liksom bekräfta det jag känner, få mig att slappna av och få mig på bättre humör. Eller rentav få mig att orka vidare när livet känns tungt.

Men det är inte bara melodier, rytmer, gitarr riff och sound som är viktigt utan även texterna, i alla fall ibland. Jag fungerar nämligen så att ibland lyssnar jag enbart för musiken och ibland både för texten och musiken. Ibland är det musiken i sig som talar till mig och ibland är det de sjunger så likt mitt eget liv så att jag upplever att texten handlar om mig!

Men ska jag vara helt ärlig så har nog mitt musiklyssnande ibland främst varit en flykt från tystnaden. För det är ju som Tomas Sjödin skriver att i tystnaden kan vi inte gömma oss för oss själva. Kanske är det därför vi ibland gör allt för att undvika den.

/ Urban

Människan behöver tystnad, den där vilsamma tystnaden som naturen bjuder på. Fågelkvitter, vindens sus i träden och ljudet av vågor som bryter mot strandkanten. I helgen som gick fick jag verkligen uppleva allt detta nere i Sannerud och dessutom det vilsamma ljudet från en sprakande braskamin.

I boken ”Ljudet av Tystnad” skriver Tomas Sjödin om den starka kopplingen som finns mellan naturen, tystnaden och bönen. När man går ut i naturen är det ofta så att man pratar mindre och tystare och från tystnaden är vägen inte lång till bönen.

Att vistas i naturen är ett sätt att hitta tillbaka till närheten och innerligheten i samtalet med skapelsens och livets Gud. Vidare menar Tomas att det är som att naturen sjunger en lovsång som man bara kan falla in i, man behöver alltså inte uppfinna den själv.

Personligen har jag upptäckt att jag har ett stort behov av naturen och tystnaden. Att det är ett sätt att ladda mina batterier på. Att få lugn, frid och livskraften åter och ofta leder naturen och tystnaden mig vidare till bönen.

Jag tror faktiskt att den tysta bönen, att ord löst få vistas i Guds natur är mitt favorit sätt att be på. När jag ser och känner doften av naturen är det som att det går en ordlös bön från mitt hjärta till Gud. Min blick och tanke går från det skapade till skaparen.

/ Urban

Vi har alla en personlighet, men vad består den av? Och att vara sig själv, hur är man då? Är det inte så att det finns flera olika versioner av mig själv? Att min personlighet består av flera olika personlighetsdrag, där vissa syns väldigt ofta medan andra sällan syns.

Jag tänker att olika versioner av mig själv kommer fram vid olika tillfällen, och att ens personlighetsdrag skiftar kan göra att omgivningen upplever att man har olika personligheter. Men det har ju alla mer eller mindre.

Jag kanske inte är samma person med familjen som med kompisar, eller samma person på jobbet som i kyrkan. När jag är ute och vandrar på Bergslagsleden är jag på ett sätt och när jag är på en Samuel Ljungblahd konsert är jag på ett helt annat sätt. Går jag på match med Örebro sk eller Färjestad får jag ytterligare en personlighet. En personlighet som jag inte riktigt vet är positiv eller negativ, men en sak är i alla fall säker och det är att jag lever mig in i matchen. Jag är på ett sätt när jag busar med barn på förskola och ett helt annat sätt när jag möter människor som mår dåligt och behöver prata av sig…

Alla dessa versioner betyder inte att jag inte är mig själv, utan kanske snarare tvärtom. Alla dessa personlighetsdrag kan rättare sagt beskrivas som att jag visar upp olika delar av mig själv vid olika tillfällen.

Som jag skrev i gårdagens blogginlägg kan man ibland få rådet att: ”Var bara dig själv så kommer det nog gå bra…” På sätt och vis är det en komplimang, för det betyder ju troligen att den som ger rådet tycker om mig precis såsom jag är. Men samtidigt är det hela lite komplicerat: på vilket sätt jag ska vara mig själv? Jag har ju flera olika versioner av mig själv.

Att visa upp olika versioner av sig själv är nödvändigt, för alla personlighetsdrag funkar inte i alla situationer och sammanhang. Att kunna anpassa sig är viktigt för att fungera socialt men det är också viktigt att man då anpassar sig utifrån sin olika personligheter så att man inte låtsas vara någon som man inte är.

/ Urban

”Jag ska bara var mig själv” sjunger Laleh i en av sina låtar och jag tror att vi alla innerst inne vill vara äkta och inte en kopia eller en förfalskning av oss själva. Samtidigt tror jag att detta med att vara sig själv är något av det svåraste som finns. Förutom andra människors tyckande och tänkande glider vi in och ut mellan olika roller hela tiden: pappa, make, son, kollega, vän, granne osv…

I en intervju i Svenska Dagbladet 2016 uttryckte Laleh att det inte är helt enkelt att vara sig själv. Att det liksom inte är något som man bara kan, utan att det är något man lär sig genom att öva, öva och öva och precis så är det nog…

…och ärligt talat så tror jag att det är något vi får öva på under hela livet. För det är ju inte alltid så lätt att veta vem man är och vem man vill vara. Dessutom blir vi präglade av livets omständigheter och kan hamna i roller som vi inte riktigt känner oss bekväma i. Av egen erfarenhet vet jag till exempel att det kan vara svårt att i ett sammanhang gå från att ha varit tillbakadragen och tystlåten till att vara den som vill ta ordet och framföra sin åsikt. Och i vissa sammanhang kan ju ens roll redan vara upptagen. 

Men hur övar man på att vara sig själv? Kanske genom att regelbundet ställa tre fråga till sig själv: Vem är jag? Vem vill jag vara? Och vad är det som hindrar mig från att vara den person som jag vill vara? 

Samtidigt kanske det är så att svaret på vem man är inte enbart finns inom oss själva. Utan att det snarare är så att vi behöver hjälp av andra människor för att kunna bli oss själva. Att vårt eget inre, våra tankar, känslor och idéer behöver bekräftas och kompletteras utifrån.

När man känner sig lite osäker i sin roll, får en ny utmaning eller står inför en helt ny situation får man ofta det välmenande rådet att bara vara sig själv. Men är det verkligen ett bra råd? Visst det kanske är ett bra råd om man känner sig trygg och säker i själv. Men om man känner sig osäker, blyg och kanske till och med lite rädd hjälper det nog inte att få rådet att bara vara sig själv. Kanske borde man snarare omformulera rådet och istället säga: var den du vill vara!

/ Urban 

När jag skriver detta ligger jag nedbäddad i sängen med feber och förkylning samtidigt som jag funderar på ordet tacksamhet. Förstår att det kan verka lite egendomligt att jag ligger och tänker på tacksamhet, för jag är ju faktiskt riktigt uttråkad av att inte ha någon ork…

…å andra sidan kanske det är bra att febern slagit till så att jag kan bli kvitt den förkylning jag går och bär på. För det är ju faktiskt så att febern hjälper kroppen att försvara sig, genom värmen tar den död på bakterier och virus. Borde jag alltså vara tacksam för febern?

Kanske det, men när jag vaknar på natten och sängen är genomblöt av svett så är inte tacksamhet det första jag tänker på. Däremot längtar jag efter känslan att få vakna upp en morgon och uppleva att förkylningen är borta. Att näsan varken rinner eller är täppt, att det varken kliar i halsen eller gör ont när jag sväljer. Då blir i alla fall jag tacksam, men sedan går dagarna, veckorna, månaderna och jag glömmer bort att vara tacksam över att jag är frisk…

…sedan blir jag sjuk igen och samma procedur sker. Man kanske skulle kunna säga att sjukdagarna fyller en funktion att påminna mig om jag borde vara mer tacksam för de friska dagarna i livet.

/ Urban

När jag för ett antal år sedan gick i terapi lärde jag mig att tankar är som moln. De kommer och går, stora som små och det är ytterst sällan som det är molnfritt i vår hjärna.

Enligt forskare flyger det varje dag cirka 60000 tankar genom våra huvuden. Vissa dagar känns det som att det är soligt och fint hela dagen medan det andra dagar känns helt igen mulet och grått så långt ögat kan se, ibland är det både och. En del dagar är ens tankar alldeles ljusa och klara och man vet precis vad man vill. Andra dagar är det som om alla tankar blivit gråa och trista. Men jag vet att om man härdar ut så kommer solen tillbaks.

Att tänka är som sagt en ständigt pågående process och med våra tankar kan vi lösa problem, fatta beslut och helt enkelt boosta oss själva. Men våra tankar kan också vara destruktiva.

Jag är en person som nog tänker, grubblar och funderar rätt mycket och när de negativa och destruktiva tankarna kommer försöker jag låta dem passera som moln på himlen. Jag noterar att dom är här men försöker att inte ge dom mer uppmärksamhet än så.

Man skulle också kunna säga att hjärnan är som en radio som ständigt står på, och på radio sänds det både bra och dåliga program. Tyvärr gör många media till en sanning vilket den verkligen inte är. En tanke är just en tanke. Hur mycket vi än tänker en tanke behöver den inte vara sann, men man kan förvandla den till en sanning om man lyssnar för mycket på den.

Vissa av våra inre radiokanaler ska vi lyssna på medan vi ska strunta i andra. Jaha nu är det den där dåliga radiokanalen ”Bad news on the radio” igen. Den lyssnar jag inte på för det är bara massa tomma ord. Bekräfta att tankarna finns där, men ge dom inte mer uppmärksamhet än så.

Om man säger till sig själv att detta är en tanke så skapar man ett viktigt utrymme mellan sig själv och tanken. Det är ju en stor och viktig skillnad att säga ”Jag är värdelös” och att säga: ”Jag har tanken att jag är värdelös”

/ Urban

Det finns mycket i livet som jag tycker är intressant, spännande, roligt och utmanande. Mycket som jag skulle vilja göra och uppleva, men livet handlar om prioriteringar, att lägga till och dra ifrån. Vet mycket väl att det skrivs mängder av texter om konsten att hinna med allt man vill, men kan man verkligen det? Och om man inte hinner allt man vill har man då haft för höga ambitioner? Varit en tidsoptimist? Eller har man varit lat, ostrukturerad eller rentav inte tillräckligt modig? Visst kan det vara så men jag tror att vi redan från början behöver ha som utgångspunkt att vi inte hinner allt.

Det viktiga är att hitta en bra balans mellan att säga ja och att säga nej. Om man allt för ofta säger ja är risken stor att man varken har tid eller ork till det som man innerst inne vill, för det är ju så att säga nej är att säga ja till något annat.

Att säga nej till andra människors krav, önskningar och intressen är att säga ja till sig själv. Att visa självrespekt och ta sina egna behov och intressen på allvar, och att acceptera andras nej, det är att respektera andra människor.

Ibland har jag haft svårt att hejda min egen ambitionsnivå och helt enkelt sagt ja till alldeles för många saker och ibland har jag i alldeles för stor utsträckning låtit andras önskemål gå först, på bekostnad av mig själv. Att inte kunna sätta gränser mot sin egen ambitionsnivå och andra människor ställer till det för oss. Jag tror nämligen att för varje gång vi säger ja trots att vi egentligen vill säga nej så mår vi sämre och sämre…

Vägen till utmattning är sällan kantad av en massa nej

Karin Isberg

Personligen har jag det senaste året aktivt tränat på att säga nej och nu håller jag på och strukturera mitt liv så att det jag mår bra av får mer plats och det som jag inte mår bra av får mindre plats. 

/ Urban 

Nyligen fick jag frågan om vad jag är mest stolt över i livet? Först blev jag lite paff och visste inte riktigt vad jag skulle svara, men efter att ha tänkt en stund kom jag på mängder av saker i livet som jag är stolt över…

…t.ex är jag väldigt stolt och glad över att jag gjort mig fri från de trauman jag upplevt i livet. Att jag kunnat ta mig ur det jobbiga och mörka i livet och idag ha en stark livsglädje. Där lärdomar och erfarenheter av riktigt jobbiga händelser blivit en slags styrka som hjälper mig nästa gång som det blir jobbigt i livet. Då kan jag blicka tillbaka och tänka att om jag klarade det, så kommer jag klara detta också.

Jag vill vara stolt över det jag åstadkommer i livet och som jag skrivit tidigare ställer jag ofta höga krav på mig själv, ibland lite väl höga. Men ingen enda av oss är ju perfekt, alla är vi ofullkomliga men man måste få vara stolt över sig själv och jag vet mycket väl att man mår bättre av att acceptera sina fel och brister.

Jag tror att vi skulle må bra av att visa lite mer stolthet, och det är faktiskt inte fult att vara stolt över sina egenskaper, förmågor, tankar, prestationer och handlingar och resultaten av dem. Tror snarare att det är viktigt att kunna vara stolt över sig själv och det man presterar, att det är något vi behöver känna för att orka gå vidare i livet och göra nya saker som vi kan vara stolta över.

Det kanske också är så att vår stolthet synliggör våra värderingar och vad vi tycker är viktigt i livet. Och kanske är det just därför som det kan vara så svårt att berätta för andra vad man är stolt över. Vi är liksom rädda för vad andra ska tycka och tänka. Å andra sidan kanske stolthet främst är en slags känsla som uppstår inom oss själva och som inte alls är beroende av att någon annan människas tyckande och tänkande. 

Men finns det inte en risk att vi blir allt för stolta? Jo visst kan vara så att vi tror att vi är bättre än vi egentligen är, och enligt ordspråksboken i bibeln kan det vara farligt med stolthet, eller ska vi kalla det för högmod och arrogans.

Först är man bäst, sedan blir det pest, ju mer uppblåst ego desto värre smäll.

Ordspråksboken 16:18

De som sätter näsan i vädret trillar dit, de blygsamma stiger i graderna.

Ordspråksboken 29:23

Hur stolta vi än är över något vi åstadkommit, så ska vi inte vara skrytsamma och arroganta. Vi ska snarare vara ödmjukt stolta över det vi gjort och är.

/ Urban