Månad: augusti 2022

Jag tänker att en hållbar tro växer fram genom våra upplevelser och erfarenheter av Gud, genom vårt reflekterande, den gemenskap vi är en del av och att vi blir ianspråkstagna. Utöver detta tror jag att en hållbar tro behöver ett visst mått av tvivel. Därför är det viktigt att vi ibland lyfter fram tvivlets funktion.

Det finns inget annat sätt att tro på Jesus än att tänka och ifrågasätta och kämpa tills du upptäcker att han verkligen är sanningen. Ett av tvivlets syften är att inspirera oss till att göra det.

John Ortberg

Att kämpa med sin tro är ofta det tydligaste tecknet på att man faktiskt har en

AJ Swoboda

Att tvivla är en del av livet, även för oss som är troende. Men ändå verkar det som att många människor inte riktigt finner plats för sina tvivel i de kyrkliga sammanhangen. Ibland får man nästan känslan av att tvivel skulle vara något som smittar, vilket gör att människor inte vågar vara öppna och ärliga med sitt tvivel. Personligen har jag emellanåt undvikit att tala om mina tvivel för att jag inte vill att någon annans tro ska ta skada. Å andra sidan kanske det är så att den personen hade behövt höra mina tvivel för att dennes tro ska bli hållbar?!

Tyvärr ser vi ofta tro och tvivel som något man måste välja emellan. Men jag tror att de kompleterar varandra, att tvivla kan nämligen hjälpa oss att mogna i vår tro.

Jag har alltid haft en slags dragning till lärjungen Tomas. Han som efter Jesu uppståndelse sa: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Beundrar hans mod att vara att vara ärlig och uppriktig med sitt tvivel.

Tycker att Tomas fått ett lite väl oförtjänt rykte. Du kan ju fundera på hur många gånger du hört något positivt om lärjungen Tomas? För visst är det väl så att när det talas om Tomas så är det för det mesta i en negativ form, som Tomas tvivlaren.

Visst han tvivlade, men jag kan tycka att smeknamnet Tomas tvivlaren är lite väl negativt. Kanske skulle det passa bättre med Ärlige Tomas eller något liknande.

Det vi kan lär oss av Tomas är att vara ärliga med våra tvivel och inte låtsas tro när vi inte gör det. Vi ska helt enkelt inte dölja våra tvivel och funderingar, även om jag villigt kan erkänna att det ibland är lockande att göra det, framförallt när andra gladeligen talar om de trosupplevelser de varit med om. Man kan ju undra hur det kändes för Tomas att vara den ende bland lärjungarna som inte fått erfara det som alla de andra varit med om!

Tomas lär oss också vikten av att låta sig bäras av någon annans tro då vi själva tvivlar. Han lämnade ju inte lärjungarnas gemenskap trots att han verkade vara den ende som tvivlade utan istället lät han deras tro bära honom tills Jesus återigen kom på besök.

Vi behöver platser där tvivlare får tron och de trofasta uppriktigt kan omfamna sitt tvivel

AJ Swoboda

Att tro och tvivla är något vi bör göra tillsammans, för då kan vi hjälpas åt att bära varandra. Och jag tänker att i miljöer där det är okej att fråga, undra, ifrågasätta och tvivla också blir lättare att tro.

/ Urban

Efter att ha arbetat två veckor efter semestern lyssnade jag på min kropp och ringde läkaren. Jag trodde och hoppades att jag skulle vara redo att jobba 75%, men krafterna de tröt så nu är jag sjukskriven på 50% igen för utmattningssyndrom.

Först kändes det som ett misslyckande, trots att både läkaren och kuratorn sagt att sjukskrivningsgraden kan gå upp och ner under tillfrisknande fasen.

Tillfrisknande sker inte linjärt. Ofta sker det stegvis, tillfälliga bakslag är vanliga och varje människas sjukdomsförlopp är unikt och dess tillfrisknande också.

hjarndoktorn (Instagram)

Det kluriga med utmattningssyndrom är att det inte alltid syns på utsidan hur man faktiskt mår. Man kan verka pigg och glad trots att orken tryter och hjärnan inte riktigt fungerar som den ska, och det gäller att hitta en balans mellan att gasa och bromsa.

Utan den självkännedom jag har idag hade jag nog gasat istället för att bromsa och tillslut hamnat nere i diket igen!

Tänk om man kunde vara lika duktig på att ladda sig själv som att ladda sin mobiltelefon. Det hela handlar nog om att man måste lära sig att lyssna och känna igen sin egen energinivå. Lära känna sig själv och sina nya behov för att på så sätt kunna ge sig själv rätt förutsättningar.

Kanske är det så att många av oss ofta tar bättre hand om vår mobiltelefon än vår egen hälsa. När batteriet på mobilen börjat ta slut letar vi snabbt upp en kontakt för att ladda den, men så gör vi inte med vårt eget inre batteri.

Ofta hör man mönniskor klaga på att mobilbatterier är dåliga och laddar ur alldeles för fort, eller som en krönikör på M3 Sveriges prylsajt beskrev det: ”egentligen är de förstås inte för dåliga. Tänk dig själv om du vore ett batteri och behövde driva en smart mobil hela dagen. Klart att du skulle bli trött.”

Vi fyller våra mobiltelefoner med mer och mer innehåll vilket gör batterilängden kortare och kortare, och likadant lever vi ofta våra liv! Men trots att jag vet detta gasar jag ofta istället för att bromsa!

Men mitt mobilbatteri kan inte återfå kraften av sig själv när det laddat ur och kanske är det likadant med oss människor. Hur ska man kunna ladda batterierna med egen kraft när kraften tryter? Vi behöver alltså hämta energi någon annanstans ifrån när den tryter hos oss själva. Frågan är bara var?

/ Urban

I hela mitt liv har jag haft som vana att gå till kyrkan på söndagar. När jag var liten följde jag med mamma och pappa till kyrkan, som tonåring gick jag dit för att träffa polarna och sedan har vanan bara fortsatt…

Man kanske skulle kunna säga att jag går till kyrkan av gammal vana, men samtidigt tycker jag att det är en god vana. Helgen och veckan blir liksom inte komplett om gudstjänst besöket uteblir. ”Det ger en känsla av något beständigt i en flytande och rörig värld” som AJ Swoboda skriver i sin bok ”Bortom Tvivlet”.

Samtidigt måste jag vara ärlig med att jag periodvis i livet inte har prioriterat gudstjänstlivet, utan mer gått dit om jag känt för det nån söndag.

Men varför gå på gudstjänst? Tänker att det finns många goda skäl till att göra det, till exempel så gjorde Jesus det.

På sabbaten gick han till synagogan, som han brukade.

Lukasevangeliet 4:16

Jag går på gudstjänst för att på något sätt komma ifatt mig själv, för att möta Gud och få energi för den kommande veckan. För att lyssna på predikan och träffa vänner.

Jag tänker att gudstjänsten är församlingens nav, där vi tillsammans möts inför Herren och där vi får uppleva att vi är en del av något större, och då tänker jag inte bara på den församling jag är med i utan hela den världsvida kyrkan.

Jag behöver kyrkan och gudstjänsterna för att min tro ska kunna leva, för att jag ska kunna förbli i honom. Det hörs ju både i trosbekännelsen ”Vi tror på … och i Herrens bön ”Vår Fader…” att kristen tro handlar om plural och inte singular.

Det finns tusentals rationella skäl att gå i kyrkan. Men det blir ett problem – vi går i kyrkan för att få något. Går vi verkligen i kyrkan bara för nyttornas skull? Innebär inte det i så fall bara att vi förstärker den konsumtionskultur som har fått så många att överge kyrkan?… Det måste finnas en mycket vackrare och mer meningsladdad anledning att gå i kyrkan än vad vi själva får ut av det. Eller hur?

AJ Swoboda

Visst går jag på gudstjänst för min egen skull, för att jag själv ska få något. Men tänk om det faktiskt finns en mycket vackrare anledning att gå i kyrkan än vad jag själva får ut av det!

Tänk om det faktiskt har betydelse för fler än oss själva om vi går på gudstjänst eller inte. Att vår närvaro faktiskt kan få betyda något för någon annan, vilket vi lätt kan glömma bort om vi bara har ”vad kan jag få ut av detta” i tanken.

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med….

Första Korinthierbrevet 14:26

Vi kan alla bidra med vår närvaro, istället för att bara konsumera gudstjänsten.

/ Urban

En predikan från Sännevadet, Frälsningsarmén Tranås 2021-08-14

Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?”. Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade:” Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne”. Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldsta först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ”kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”nej, Herre”.Jesus sade ”inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer”.

Johannesevangeliet 8:2-11

/ Urban

Att leva tillsammans med en annan människa är en levnadskonst som kräver ett givande och ett tagande. Jag tar hänsyn till min frus önskemål samtidigt som jag inte låter mina egna behov få för lite utrymme.

För att en kärleksfull relation ska hålla behöver man helt enkelt möta varandra i varandras behov och önskemål. Vilket innebär att man ibland behöver göra uppoffringar för den man älskar.

Tänker att det behövs en slags växelverkan, en balans mellan givande och tagande, där båda individerna vet hur man ger och tar emot kärlek.

Samtidigt tänker jag att givandet och tagandet kan balanseras över tid. Det är fullt normalt att ibland hamna i obalans. För vissa perioder i livet är tagandet det enda man orkar med, medan man i andra perioder av livet kan sätta andras behov först.

Alla relationer oavsett om det är en kärleksrelation eller en relation med vän eller kollega handlar om att ge och ta emot. Där givande framkallar mottagande och där mottagandet förhoppningsvis framkallar ett givande. Man ger och man får. Om man inte ger något, lär man inte få något tillbaka. Detta är liksom grunden för mänsklig samlevnad.

Självklart behöver man ibland kompromissa, men var aktsam över hur mycket du kompromissar så att du inte kompromissar bort saker som faktiskt är viktiga i ditt liv.

/ Urban

På väg in i kyrkolokalen fick jag veta att en vän omkommit i en motorcykel olycka, vilket innebar att jag med tunga steg och med gråten i halsen satte mig i kyrkbänken. När sedan de glada lovsångerna satte igång och hela folkskaran reste sig upp och sjöng med för full hals, blev det för mycket för mig. Jag satt alldeles tyst kvar en liten stund och tittade runt på alla överdrivna leenden som lovprisade Herren innan jag gråtandes sprang ut från gudstjänstlokalen.

Om man googlar runt lite bland frikyrkorna i Sverige märker man att många på sina hemsidor skriver att de vill vara en församling för hela livet. Att församlingen ska fylla en funktion i alla stadier av livet, både till fest och i sorg.

Något av det allra finaste jag vet är när gudstjänsten innehåller både barnvälsignelse, dop och parentation. Där liv och död, glädje och sorg ryms tillsammans.

Ofta talar vi om gudstjänsten som en fest, en högtid, och visst är det en fest att få komma inför Gud tillsammans med sina trossyskon. Men hur är det att komma till ett sådant sammanhang och själv vara fylld med sorg, smärta och förtvivlan? Vill man gå på fest när man är deppig?

Alldeles för ofta skapas det just i kyrkan en kultur där människor känner sig pressade att ha ordning på allt i livet, och därför låtsas de… Vart har mysteriet och de osminkade känslorna som vi kan hitta i Bibeln tagit vägen? Var finns det i vår klämkäcka kultur utrymme för sådana budskap som Predikaren, Klagovisorna och Job innehåller? Var finns stunderna i både våra enskilda och gemensamma möten med Gud när dur blir till moll, när de melodiska mjukrockshymnerna måste ge plats åt bluesen, och när de poppiga lovsångerna tystnar och ersätts av jazzens fragmentiserande logik? Trots att mer än hälften av Psaltaren består av klagosånger inför Gud, är den stora merparten av all samtida lovsångsmusik jublande både till text och musik och ger oss inte många tillfällen att uttrycka vår djupaste vånda

Peter Greig

I själavård och i hemgrupper finns det säkert utrymme för det jobbiga i livet, men jag tror att vi som kristna, som församlingen skulle må bra av att även släppa fram de känslorna i det offentliga rummet. Att vi skulle bli mer relevanta om vi även vågade tala om de mörka sidorna av livet. 

Självklart är det kristna budskapet glädjefyllt, men samtidigt vill jag hävda att de mörka stråken i våra liv också har en plats i förkunnelsen! För emellanåt är det ju så tron krockar med de erfarenheter livet ger.

Om pastorer och vi hobby predikanter vågade tala mer om det mörka och svåra med att vara människa och att vi också kämpar, skulle det bidra till en öppnare atmosfär i kyrkan. En atmosfär jag tror att vi behöver.

/ Urban

Grovt generaliserat tror jag att det finns två typer av människor, de som grubblar, tänker och funderar en hel del och de som reser sig och går vidare, som skakar av sig det de varit med om. Som inte grubblar och funderar, som inte vrider och vänder på det som varit. För det som hänt har hänt och gjort är gjort, och det man inte kan påverka nu är inget att bekymra sig över.

Kanske är det så att båda alternativen är dåliga, att en del av oss grubblar för mycket medans andra rent utav grubblar för lite. Att det helt enkelt behövs en balans mellan dessa ytterligheter.

Ibland blir jag avundsjuk på de människor som inte verkar ha behov av att grubbla och fundera, där allt tycks så lätt hanterligt. Men samtidigt är det så att mina grubblerier och mitt ältande både berikat och berikar mitt liv. Även om jag ibland fastnar i mina egna grubblerier.

If you find yourself in a hole, stop digging

Tänker att det nog är bra att grubbla litegrann så länge man inte grubblar ner sig i de jobbiga tankarna. För det är ju så att om man befinner sig i ett hål så sluta gräv, fortsätter man blir hålet bara ännu djupare och ännu svårare att ta sig ur.

Vi har alla ett rum i vårt inre som bara är vårt eget, men tyvärr har en del tappat bort eller rent av slängt bort nyckeln dit. Vilket beror på rädslan för att gå djupare in i sina tankar och känslor och att där möta sig själv.

Jag vill påstå att gemene man idag grubblar för lite, vilket kan innebära att man tappar bort sig själv, och när livskrisen kommer pågrund av en överväldigande, traumatisk eller livsavgörande situation så blir den ännu svårare att hantera eftersom man då inte är van att vistas i sitt inre rum.

Vi behöver alla bereda plats för eftertanke och tid att kännas vid det som faktiskt rör sig i vårt inre. Söka efter ord för det som ännu inte formulerats och ge plats för det som skaver och gör ont, för att på så sätt kunna tala så sant om livet som det är möjligt.

/ Urban