Gudstjänster för hela livet?

På väg in i kyrkolokalen fick jag veta att en vän omkommit i en motorcykel olycka, vilket innebar att jag med tunga steg och med gråten i halsen satte mig i kyrkbänken. När sedan de glada lovsångerna satte igång och hela folkskaran reste sig upp och sjöng med för full hals, blev det för mycket för mig. Jag satt alldeles tyst kvar en liten stund och tittade runt på alla överdrivna leenden som lovprisade Herren innan jag gråtandes sprang ut från gudstjänstlokalen.

Om man googlar runt lite bland frikyrkorna i Sverige märker man att många på sina hemsidor skriver att de vill vara en församling för hela livet. Att församlingen ska fylla en funktion i alla stadier av livet, både till fest och i sorg.

Något av det allra finaste jag vet är när gudstjänsten innehåller både barnvälsignelse, dop och parentation. Där liv och död, glädje och sorg ryms tillsammans.

Ofta talar vi om gudstjänsten som en fest, en högtid, och visst är det en fest att få komma inför Gud tillsammans med sina trossyskon. Men hur är det att komma till ett sådant sammanhang och själv vara fylld med sorg, smärta och förtvivlan? Vill man gå på fest när man är deppig?

Alldeles för ofta skapas det just i kyrkan en kultur där människor känner sig pressade att ha ordning på allt i livet, och därför låtsas de… Vart har mysteriet och de osminkade känslorna som vi kan hitta i Bibeln tagit vägen? Var finns det i vår klämkäcka kultur utrymme för sådana budskap som Predikaren, Klagovisorna och Job innehåller? Var finns stunderna i både våra enskilda och gemensamma möten med Gud när dur blir till moll, när de melodiska mjukrockshymnerna måste ge plats åt bluesen, och när de poppiga lovsångerna tystnar och ersätts av jazzens fragmentiserande logik? Trots att mer än hälften av Psaltaren består av klagosånger inför Gud, är den stora merparten av all samtida lovsångsmusik jublande både till text och musik och ger oss inte många tillfällen att uttrycka vår djupaste vånda

Peter Greig

I själavård och i hemgrupper finns det säkert utrymme för det jobbiga i livet, men jag tror att vi som kristna, som församlingen skulle må bra av att även släppa fram de känslorna i det offentliga rummet. Att vi skulle bli mer relevanta om vi även vågade tala om de mörka sidorna av livet. 

Självklart är det kristna budskapet glädjefyllt, men samtidigt vill jag hävda att de mörka stråken i våra liv också har en plats i förkunnelsen! För emellanåt är det ju så tron krockar med de erfarenheter livet ger.

Om pastorer och vi hobby predikanter vågade tala mer om det mörka och svåra med att vara människa och att vi också kämpar, skulle det bidra till en öppnare atmosfär i kyrkan. En atmosfär jag tror att vi behöver.

/ Urban