Grovt generaliserat tror jag att det finns två typer av människor, de som grubblar, tänker och funderar en hel del och de som reser sig och går vidare, som skakar av sig det de varit med om. Som inte grubblar och funderar, som inte vrider och vänder på det som varit. För det som hänt har hänt och gjort är gjort, och det man inte kan påverka nu är inget att bekymra sig över.
Kanske är det så att båda alternativen är dåliga, att en del av oss grubblar för mycket medans andra rent utav grubblar för lite. Att det helt enkelt behövs en balans mellan dessa ytterligheter.
Ibland blir jag avundsjuk på de människor som inte verkar ha behov av att grubbla och fundera, där allt tycks så lätt hanterligt. Men samtidigt är det så att mina grubblerier och mitt ältande både berikat och berikar mitt liv. Även om jag ibland fastnar i mina egna grubblerier.
If you find yourself in a hole, stop digging
Tänker att det nog är bra att grubbla litegrann så länge man inte grubblar ner sig i de jobbiga tankarna. För det är ju så att om man befinner sig i ett hål så sluta gräv, fortsätter man blir hålet bara ännu djupare och ännu svårare att ta sig ur.
Vi har alla ett rum i vårt inre som bara är vårt eget, men tyvärr har en del tappat bort eller rent av slängt bort nyckeln dit. Vilket beror på rädslan för att gå djupare in i sina tankar och känslor och att där möta sig själv.
Jag vill påstå att gemene man idag grubblar för lite, vilket kan innebära att man tappar bort sig själv, och när livskrisen kommer pågrund av en överväldigande, traumatisk eller livsavgörande situation så blir den ännu svårare att hantera eftersom man då inte är van att vistas i sitt inre rum.
Vi behöver alla bereda plats för eftertanke och tid att kännas vid det som faktiskt rör sig i vårt inre. Söka efter ord för det som ännu inte formulerats och ge plats för det som skaver och gör ont, för att på så sätt kunna tala så sant om livet som det är möjligt.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 