Om facebook och instagram skulle ta fram det motiv som är mest vanligt hos mig är det nog solnedgångar, och jag kan förstå om jag uppfattas tjatig som ideligen publicerar bilder på solnedgångar.
Men för mig är det något alldeles speciellt att beskåda solnedgångar. Jag tröttnar aldrig på att se solen gå ner när ännu en dag i mitt liv kommit till sitt slut.
Kanske tycker du att jag är lite väl fantastisk men faktum är att ljuset vid en solnedgång aldrig är exakt lika som kvällen innan, vilket gör det så himla spännande och intressant. Varje solnedgång har helt enkelt sina tider, sina dimensioner och färger.
Ingen solnedgång är identisk med någon annan, alla är unika och tänk att alla dessa härliga solnedgångar i själva verket är en och samma som tillsammans bildar en ständigt pågående solnedgång. Och när solen går ner hos oss går den upp hos någon annan, men det är i och försig en annan historia!
Något jag lärt mig är att solnedgångar inte är något man kan få på beställning. Ibland blir de fantastiska, andra gånger halvbra och ibland försvinner solen bakom ett stort moln. Solnedgångarna blir helt enkelt inte alltid så som man tänkt sig, trots att solen strålat från en klarblå himmel hela dagen kan den vackra solnedgången utebli och andra kvällar kan solen plötsligt komma fram efter en hel dags frånvaro för att stråla en stund innan den går ner.
Vi kan inte beställa solnedgångarna, bara ödmjukt och tacksamt ta emot den skönhet de ger. C.S.Lewis lär ha sagt att Gud viskar till oss i solnedgången. Det är som om solens sista strålar och himmelens färgskiftningar skapar en förnimmelse av evigheten. En evighet som den Gud som skapat solen vill dela tillsammans med oss.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 