I livet finns det skav. Sådant som stör, utmanar och ibland gör ont. Men skav behöver inte alltid vara något dåligt. Vissa skav formar oss och får oss att växa. Andra bryter ner oss och gör oss mindre. Kanske är en av livets svåraste uppgifter att lära sig känna skillnaden.
Det destruktiva skavet gör oss mindre. Det kan vara en relation där vi ständigt går på tå, ett arbete där våra gränser gång på gång överskrids eller en inre röst som fyller oss med skuld, skam och känslan av att aldrig räcka till.
När vi anpassar oss så mycket att vi till slut tappar bort våra egna behov och vår egen röst, då handlar det inte längre om utveckling. Då handlar det om att långsamt suddas ut. Ett sådant skav stärker oss inte. Det tär på vår självkänsla, bryter ner vår självrespekt och dränerar oss på glädje, kraft och livsmod.
Det konstruktiva skavet känns också. Men på ett annat sätt.
Det kan skava när vi lämnar gamla mönster, när vi vågar säga ifrån, erkänner att vi haft fel eller tar ett steg utanför vår bekvämlighetszon. Det kan vara obekvämt och osäkert. Ibland vill vi helst backa.
Men mitt i det obekväma finns ändå något annat. En riktning. En känsla av att det här skavet kanske inte vill bryta ner oss, utan forma oss. Det goda skavet förminskar oss inte. Det väcker, utmanar och öppnar nya perspektiv. Och ibland är det just där, i det som skaver, som växandet börjar.
Att kunna skilja mellan det destruktiva och det konstruktiva skavet är viktigt. Problemet är att de ibland känns förvillande lika. Båda kan göra ont, få oss att tvivla. Båda kan hålla oss vakna om nätterna.
Vi kan tro att vi blir utmanade, när vi egentligen blir nedtryckta. Men vi kan också fly från något som faktiskt skulle kunna hjälpa oss att växa, bara för att det känns obekvämt.
Därför behöver vi ibland stanna upp och fråga oss själva: Blir jag friare eller mer bunden? Växer jag som människa eller krymper jag? Finns det hopp mitt i det svåra, eller finns bara uppgivenheten kvar?
Att skilja det ena skavet från det andra kräver både självkännedom, närvaro och mod. För allt som gör ont är inte farligt – men allt som gör ont är heller inte utvecklande.
Vi lever i en tid där obehag gärna ska försvinna så fort som möjligt. Vi scrollar vidare, flyr eller distraherar oss. Ibland är det klokt, vi behöver lämna sådant som skadar oss. Men ibland går vi också miste om något därför att vi inte stannar kvar tillräckligt länge för att förstå vad skavet försöker säga.
Jag tänker på vandringen uppför ett brant berg. Benen värker, pulsen stiger och man undrar varför man ens gav sig iväg. Men när man väl står på toppen inser man att utsikten aldrig hade varit densamma utan ansträngningen. Kanske fungerar livet ibland på samma sätt.
Det betyder inte att allt lidande har ett syfte. Det finns smärta som bara är meningslös och som ingen människa borde behöva bära.
Allt obehag är alltså inte något vi behöver fly ifrån. Ibland behöver vi stanna kvar, lyssna och låta oss utmanas. Men vi ska heller inte romantisera lidande eller tro att all smärta gör oss starkare.
Ibland är mod att stanna kvar. Ibland är mod att gå.
Livet får skava ibland. Men aldrig så mycket att det nöter sönder oss.
/ Urban
