Igår hade vi föräldramöte på förskolan där jag arbetar. Jag pratade bland annat om lekens betydelse för barnens utveckling och lärande. Efteråt kom flera vårdnadshavare fram till mig och sa att de tyckte att jag hade gjort det väldigt bra.
Jag blev glad. Jag tycker om att få beröm. Vem gör inte det?
Samtidigt har jag inte alltid haft så lätt för att ta emot det. När någon sagt något uppskattande om något jag gjort har jag lätt blivit generad och nästan automatiskt börjat tona ner min egen insats. Som om jag behövde förklara bort det fina som någon just sagt. I stället för att bara ta emot orden och säga: Tack!
Kanske finns det något djupt rotat i oss som säger att vi inte ska tro att vi är något. Att det nästan är lite fel att erkänna att man har gjort något bra. Som om det vore mer ödmjukt att tona ner sig själv och sin egen insats.
Men det är stor skillnad på att säga: ”Jag är bättre än alla andra” och att säga: ”Det där gjorde jag faktiskt bra.”
Det första handlar om att jämföra sig med andra. Det andra handlar om självkännedom, att våga se sig själv lite mer ärligt. Att kunna se både det man behöver utveckla och det man faktiskt är bra på.
Igår gjorde jag något som egentligen borde vara enkelt. Jag sa bara: Tack!
Jag har arbetat med barn i många år. Jag vet en hel del om mitt yrke. Jag tycker om att möta människor, jag tycker om att prata inför människor och jag tycker om att skriva.
Och efter alla kladdkakor jag bakat genom åren vågar jag påstå att jag är ganska bra på det också.
Det känns nästan lite förbjudet att skriva så.
Men varför egentligen?
Det är inte fel att känna till sina styrkor. Det är inte fel att våga säga: Det här är jag bra på!
Jag tänker ibland på fotbollsspelaren Martin Dahlin. Medan andra matchvinnare kunde stå framför kamerorna och nästan tona ner sin egen insats, kunde han tydligt konstatera: Idag var jag bra!
Det finns något befriande i de orden. Inte: Jag är bättre än alla andra. Utan bara ett enkelt konstaterande: Idag gjorde jag något bra.
Kanske behöver vi träna lite mer på just det. Att våga vara stolta över det vi är bra på. Att ta emot beröm utan att genast förminska det. Och att faktiskt tro på de fina ord människor säger till oss.
Men det finns också en annan sida av detta.
Jag tror att många människor får alldeles för lite uppmuntran.
Vi går till jobbet, skolan, kyrkan, är hemma och gör mängder av saker som kanske aldrig blir uppmärksammade. Vi hjälper till, ställer upp, försöker, kämpar och fortsätter, utan att någon säger särskilt mycket.
Och det märkliga är att våra misstag ofta syns ganska snabbt. Det som fungerar, det vi gör bra, tas däremot lätt för givet.
Kanske finns det människor alldeles i vår närhet som går omkring och längtar efter några enkla ord: Det där gjorde du bra!
Det kostar så lite att säga det. Men för den som får höra det kan orden betyda mycket mer än vi anar.
/ Urban
