Jag har aldrig haft särskilt svårt för att vara ensam. Snarare tvärtom. Jag tycker faktiskt om att umgås med mig själv.
Det kanske låter som att jag är en osocial person, men så är det verkligen inte. Jag tycker om att umgås med frun, familj och vänner, jag gillar samtal och diskussioner och till vardags arbetar jag dessutom på en förskola. En miljö där det sociala samspelet pågår från morgon till eftermiddag.
Men någonstans mitt i allt det där behöver jag få dra mig undan. Jag behöver egentid.
Tid då jag inte behöver förhålla mig till någon annans önskemål, frågor eller viljor. Tid som jag får disponera precis som jag själv vill, utan en massa krav och måsten.
För mig behöver egentid inte vara något märkvärdigt. Det kan vara att ta en tur till en vacker skog och vandra en stund, stanna upp inför en soluppgång eller solnedgång, eller njuta av vitsipporna på våren och de färgsprakande höstlöven så här års.
Det kan också vara att ligga i soffan och lyssna på U2, läsa en bok eller ta en promenad. Eller att gå upp tidigt en morgon, sätta på kaffet och börja skriva på bloggen medan det fortfarande är tyst och resten av världen verkar sova.
Det behöver inte ens betyda att jag är helt ensam. Det kan finnas människor runt omkring mig. Skillnaden är att jag just då inte behöver ha något socialt samspel med dem.
Jag får bara vara.
Ibland sätts det nästan ett likhetstecken mellan egentid och egotid. Och ordet egoistisk har ju sällan någon särskilt positiv klang. Men kanske behöver vi faktiskt vara lite egoistiska ibland. Inte på bekostnad av andra, utan för att ta hand om oss själva.
För mig handlar egentid om att göra sådant som får mig att må bra. Och när jag mår bättre påverkar det också människorna omkring mig. Jag får mer tålamod, mer energi och mer kraft att vara närvarande.
Jag tycker om människor. Jag tycker om djupa samtal, gemenskap och diskussioner, men också att skoja, skratta och ha roligt tillsammans med andra. Men en förutsättning för att jag ska kunna vara den personen är att jag ibland får dra mig tillbaka, vara för mig själv och hämta ny energi.
Jag måste helt enkelt få vara lite asocial för att kunna vara social.
Det finns ett ord som jag tycker mycket om: självsamhet. Njutningen i att vara själv.
Kanske behöver vi faktiskt lära oss att umgås med oss själva, ungefär som vi behöver lära oss att umgås med andra. För när det blir tyst omkring oss blir det också svårare att fly från våra egna tankar.
Och kanske är det inte alltid något dåligt.
För mig är de där stunderna fyllda av tankar och funderingar, grubblerier, reflektion och kreativitet. I ensamheten får tankarna vandra färdigt. Där föds många av mina texter. Där får sådant som varit rörigt under dagen landa. Och där hämtar jag kraft.
Jag tror att det är viktigt att ibland tillbringa tid tillsammans med den person man faktiskt ska leva med hela livet – sig själv.
För om vi aldrig gör det finns kanske risken att vi springer vidare efter alla andras behov, krav och förväntningar tills vi en dag upptäcker att vi tappat bort oss själva någonstans på vägen.
Så nej, jag är inte rädd för ensamheten.Ibland längtar jag faktiskt efter den. Inte för att komma bort från andra människor. Utan för att hinna ikapp mig själv.
/ Urban
