För er som känner mig har det nog inte undgått att U2 igår släppte sitt nya album Carnaval de Luz. Och det är inte bara musiken som fångat mitt intresse, utan framför allt budskapet.
Min tolkning är att detta är ett av U2:s tydligaste kristna album på länge. Inte i form av traditionell lovsång, utan genom texter som rymmer både tro och tvivel, religionskritik, längtan efter Gud och en stark övertygelse om kärlekens betydelse.
Tillsammans med de två EP-skivor som släpptes tidigare i år tycker jag att U2 har skapat något av den mest uttalat kristna musiken under hela sin karriär.
En av låtarna på U2:s nya album är Glorify. En låt som vid första lyssningen kan uppfattas som en vanlig kärlekssång, men som rymmer ett betydligt djupare budskap.
Bono har berättat att han skrev låten ur Guds perspektiv. Och med den utgångspunkten får orden en helt annan innebörd:
Can you see me? – Kan du se mig?
Can you hear me? – Kan du höra mig?
Två enkla frågor som får mig att fundera. Kanske är det inte alltid Gud som är frånvarande, utan vi människor som har svårt att upptäcka hans närvaro. Kanske är vi så upptagna av allt annat att vi varken ser eller lyssnar.
Längre fram i låten kommer ytterligare en fråga:
Can I help you? – Kan jag hjälpa dig?
Jag tycker att det är en fascinerande bild av Gud. Inte en Gud som tvingar sig på oss, men som ständigt finns där och erbjuder sin hjälp.
I’d like to think I’m here to help. Can I see you? Yeah. Better than you see yourself.
Jag vill gärna tro att jag finns här för att hjälpa. Kan jag se dig? Ja. Bättre än du ser dig själv.
Tänk att Gud ser oss bättre än vi ser oss själva. Att han ser bortom våra brister, våra misslyckanden och den bild vi har av oss själva. Han ser inte bara vilka vi är, utan också vilka vi har möjlighet att bli.
Och så kommer orden som kanske berör mig allra mest:
There’s nothing you can do to keep me from loving you.
Det finns ingenting du kan göra som får mig att sluta älska dig. Vilket oerhört starkt budskap!
Jag är nämligen övertygad om att varken död eller liv, varken änglar eller härskare, varken något som nu är eller något som kommer eller några andra makter, varken det i höjden eller det i djupet eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
Romarbrevet 8:38–39
Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.
Romarbrevet 5:8
Här möter vi inte en Gud som kräver att människan ska vara perfekt. Inte en Gud som vänder sig bort när vi misslyckas, tvivlar eller gör fel. Tvärtom. Här möter vi en Gud vars kärlek består även när vi själva vänder honom ryggen.
Det får mig att fundera över hur vi egentligen ser på Gud. Är han någon vars kärlek vi måste förtjäna genom att vara tillräckligt goda? Eller är kärleken något vi får ta emot, trots alla våra brister?
So let your heart be full, expect a miracle
I låten finns också en uppmaning att fylla sitt hjärta och förvänta sig ett mirakel. Även när tillvaron tycks falla samman finns det anledning att hoppas.
Jag tror att vi människor ibland har lättare att acceptera tanken på att Gud älskar andra än att verkligen förstå att samma kärlek också gäller oss själva. För vi känner ju våra egna tillkortakommanden. Vi vet vilka misstag vi gjort, vilka tankar vi brottas med och vilka sidor av oss själva vi helst inte visar upp.
Det kristna budskapet är alltså inte att vi först måste bli tillräckligt goda för att förtjäna Guds kärlek. Vi är älskade även när vi inte lyckas vara de människor vi skulle vilja vara.
Det finns en kärlek som består trots våra misstag, lögner, tvivel och försök att vända oss bort.
Men om Gud ser bortom våra brister och misslyckanden, borde inte vi också försöka göra det när vi möter andra människor? Hur ofta låter vi någon annans misstag eller tillkortakommanden definiera vem den personen är? Vi är ibland snabba med att döma andra, samtidigt som vi själva hoppas på förståelse och förlåtelse.
Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.
Johannesevangeliet 13:34
Kanske handlar Guds kärlek inte bara om hur han ser på oss, utan också om hur vi förväntas se på varandra. Att försöka se människan bakom misstagen, att inte döma någon enbart utifrån det som gått fel och att komma ihåg att varje människa är mer än sina brister.
The sun can’t see itself shine. But the sun isn’t bothered.
Även bilden av solen är vacker. Solen behöver inte själv se sitt ljus för att fortsätta lysa. På samma sätt behöver vi kanske inte alltid se vårt eget värde för att vara värdefulla i någon annans ögon.
Och kanske är det just så med Guds kärlek. Även när vi själva har svårt att se något gott hos oss, finns det någon som ser oss med andra ögon. Någon som känner våra brister och misslyckanden, men som ändå inte slutar älska oss.
Kanske är det inte vi som behöver övertyga Gud om vårt värde. Kanske är det vi som behöver förstå hur värdefulla vi redan är i hans ögon.
/ Urban
