Ibland funderar jag på hur mitt liv hade sett ut om jag inte vuxit upp i frikyrkan. Hade jag varit samma människa? Hade jag haft samma värderingar, samma syn på livet och samma sätt att möta svårigheter? Och framför allt, hade jag överhuvudtaget varit kristen?
Att växa upp i frikyrkan innebär att tron blir som en osynlig tråd som vävs in vardagen och blir en naturlig del av livet. Den är närvarande i både glädje och sorg, i de stora livsfrågorna och i de små ögonblicken av stillhet.
Bibelns berättelser, bönen, gudstjänsterna och gemenskapen fanns där redan från början. Jag behövde aldrig söka efter Gud, eftersom han på sätt och vis alltid funnits där.
Men tänk om det inte varit så?
Kanske hade jag levt ett liv där tron inte haft någon plats. Kanske hade jag sökt mening och trygghet någon annanstans. Eller kanske hade jag, någon gång under livets svårare perioder, börjat ställa de där stora existentiella frågorna om livet, döden och vad som egentligen finns bortom det vi kan se och förstå.
För livet har verkligen inte alltid varit enkelt. Jag har mött motgångar och varit med om händelser där både tryggheten och tillvaron skakats om. Och visst har det funnits stunder då jag tvivlat, ifrågasatt och undrat var Gud egentligen varit mitt i allt det svåra. Men med tiden har jag också förstått att tvivlet inte behöver vara motsatsen till tro, utan faktiskt kan vara en del av den.
Min tro har varit något att hålla fast vid. Inte för att den alltid gett mig svar, utan för att den gett mig hopp, även när svaren saknats.
Hade jag hittat samma hopp utan min kristna uppväxt?
Det är också en annan fråga som jag ibland brottas med. Hur mycket av min tro är egentligen mitt eget val, och hur mycket är ett resultat av den miljö jag växte upp i? Tror jag på Gud och Jesus för att jag själv har valt att tro, eller för att jag redan som barn fick lära mig att de finns?
Vem hade Jesus varit för mig idag om jag inte vuxit upp i frikyrkan? Hade jag ändå sökt mig till honom, eller hade tron varit något helt främmande för mig? Det är frågor som jag inte har några självklara svar på, men som jag tycker är viktiga att våga ställa.
Samtidigt har min tro förändrats genom åren. Den är inte densamma som när jag var barn. Kanske är det just i mötet mellan min uppväxt och mina egna livserfarenheter som tron har blivit min egen.
Jag vet inte om jag hade blivit kristen utan frikyrkan. Men min uppväxt har format mig, på gott och ont, och gett mig något som jag burit med mig genom livet.
Och kanske är det egentligen inte den viktigaste frågan om jag hade hittat Gud utan min uppväxt. Kanske är den viktigaste frågan vad jag gör med den tro jag har idag?
För trots allt jag varit med om, alla frågor jag fortfarande bär på och alla gånger jag tvivlat, har jag inte slutat tro. Kanske är det just där min tro har blivit min egen. Inte för att jag har alla svar, utan för att jag fortfarande väljer att tro.
/ Urban
