På frågan om ”vad man får säga” brukar jag svara: ”Man får säga vad man vill. Men man kan göra sig medveten om att hur man talar om barn kan få konsekvenser och påverka hur man tänker om dem, hur man bemöter dem och hur man agerar gentemot dem. Ett sådant resonemang blir relevant om vi föreställer oss att språket inte bara avbildar den så kallade verkligheten, utan faktiskt också är med och skapar – konstruerar – den.
Linda Palla
Nu är jag igång med termin två på min utbildning till förskollärare, och när jag idag satt ute i solen med kurslitteraturen i handen fastnade jag för några rader som väckte något hos mig. Tankarna började vandra, och ur de där raderna växte så småningom den här bloggtexten fram.
Man får säga vad man vill.
Det är på sätt och vis sant. Vi har rätt att uttrycka våra tankar, våra frustrationer och våra upplevelser. Men frågan är inte bara vad vi får säga, utan vad våra ord gör med oss.
Kanske är det så att ord inte bara beskriver människor. Ibland är de också med och formar dem.
Vi människor tycks ha ett behov av att sätta etiketter på varandra. Kanske för att världen känns lite enklare och mer begriplig när vi kan sortera in människor i olika fack.
Vi gör det så lätt för oss. Den ena är besvärlig, den andra egoistisk. Någon är social, någon annan tyst. Någon är negativ och någon annan lat. När etiketten väl sitter där börjar vi lätt tolka allt personen gör genom den.
Om den vi betraktar som egoistisk sätter sina egna behov först tänker vi: Där ser man. Om den vi kallar negativ har invändningar tänker vi: Precis som vanligt. Och om den vi tycker är besvärlig säger emot blir det ytterligare ett bevis på det vi redan bestämt oss för.
Vi tror att vi bara beskriver verkligheten, men kanske är vi samtidigt med och skapar den.
För om jag gång på gång bemöter någon som om personen är besvärlig kommer det förstås också att påverka relationen. Jag kanske blir kortare i tonen. Mindre nyfiken. Mindre generös i mina tolkningar. Kanske lyssnar jag inte heller riktigt lika noga. Och den andra människan märker det, och sedan förändras också hennes sätt att möta mig. Plötsligt står vi där och har tillsammans byggt den verklighet som jag från början trodde att jag bara beskrev.
Och jag behöver förstås också rikta den här tanken mot mig själv. För jag har också gjort det. Jag har mött människor och ganska snabbt bestämt mig för hur de är. Besvärliga. Negativa. Egoistiska. Ibland har jag nog till och med letat efter sådant som bekräftar den bild jag redan skapat.
Det är inte alltid så bekvämt att erkänna, men kanske är det just därför det är viktigt. När jag blir medveten om mina egna föreställningar får jag också en chans att ompröva dem, och kanske upptäcka att människan framför mig är betydligt större än den etikett jag först satte på henne.
Det betyder inte att vi ska sluta säga sanningen. Människor kan bete sig illa. Människor kan vara själviska, hänsynslösa och rent av elaka. Att välja sina ord handlar inte om att blunda för sådant eller linda in allt i vänliga formuleringar.
Men det finns en skillnad mellan att säga:
”Det du gjorde var besvärligt.” och: ”Du är besvärlig.” Den första meningen beskriver en handling. Den andra dömer en människa.
Och vi är alltid större än våra sämsta handlingar. Kanske också större än våra bästa.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 