Det är valtider, och allt oftare talas det om att barn till föräldralediga och arbetssökande ska få fler timmar i förskolan. Argumentet är att förskolan har stor betydelse för barns utveckling, språk, lek och lärande.
Och visst kan det i vissa fall finnas goda argument för utökad tid. Men mitt i diskussionen saknar jag en fråga:
Vart tog föräldraansvaret vägen?
Förskolan har redan ett omfattande uppdrag. Vi ska ge omsorg och trygghet, bedriva undervisning, stimulera språk och matematik, arbeta med demokrati och värdegrund och samtidigt möta varje barns behov.
Förskolan är viktig, men den kan aldrig ersätta föräldrarna. Ändå får jag känslan av att den allt mer ses som huvudarenan för barns vardag, utveckling och lärande, snarare än som ett komplement till hemmet.
Det finns en gräns för hur många samhällsproblem som kan lösas genom fler timmar i förskolan. Den ska inte heller vara lösningen på familjers så kallade livspussel.
Den politiska diskussionen borde därför också handla om hur samhället kan stärka föräldrar i deras föräldraskap. Hur hjälper vi dem att läsa, samtala, leka och uppleva saker tillsammans med sina barn? Hur förmedlar vi att de inte behöver skapa pedagogiska aktiviteter hemma, men att deras närvaro betyder mer än de kanske anar?
Kanske behöver vi vända på frågan. I stället för att alltid fråga hur många fler timmar förskolan kan erbjuda borde vi fråga hur samhället kan ge föräldrar bättre möjligheter att faktiskt vara föräldrar.
Barn behöver en bra förskola. Men de behöver också sina föräldrar. Och det ansvaret går inte att rösta bort.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 