Ibland måste man våga fråga

Idag dök ett nio år gammalt minne upp på Facebook.

För nio år sedan predikade jag för första gången i Immanuelskyrkan i Örebro. Då var det en dröm som gick i uppfyllelse.

Det som den där första gången kändes nästan overkligt har med åren blivit något jag fått förtroendet att göra många gånger.

Men när Facebook idag plockade fram minnet blev jag påmind om hur speciell den där första gången faktiskt var. Minns att det kändes stort. Inte stort i betydelsen att det var massor av mötesbesökare eller att något dramatiskt hände. Men stort för mig. Jag hade drömt om att få predika där. Och plötsligt stod jag där. Inte för att drömmen bara råkade gå i uppfyllelse, utan för att jag faktiskt hade vågat fråga om jag fick predika på en av sommarens gudstjänster.

Detta minne fick mig att fundera på drömmar. Vi talar ibland om drömmar som om de måste vara enorma. Att göra något som får andra människor att höja på ögonbrynen.
Men en dröm behöver egentligen inte imponera på någon annan. Den behöver bara betyda något för den som bär på den.

Drömma är personliga. Därför går de heller inte att rangordna. Och kanske behöver vi vara lite försiktiga med att avfärda våra egna drömmar som för små eller obetydliga.

Ibland tar vi död på våra drömmar redan innan de fått chansen att leva. Vi börjar genast tänka på allt som kan gå fel. Att vi kanske inte är tillräckligt duktiga. Att någon annan kan göra det bättre. Att vi är för gamla, för unga, för oerfarna eller helt enkelt inte den sortens människa som gör sådana saker.

Alla våra drömmar går naturligtvis inte i uppfyllelse. En del förändras längs vägen. Andra måste vi släppa. Men det betyder inte att vi ska sluta drömma.

Drömmar kan få oss att rikta blicken framåt. De kan få oss att våga prova sådant vi ännu inte kan. Men en del drömmar blir aldrig verklighet av den enkla anledningen att vi aldrig vågade ta det första steget. Ibland måste man våga fråga!

Jag bär fortfarande på drömmen om att få komma ut och dela min livsberättelse med utgångspunkt i min bok Att resa sig och gå vidare.

Fyra gånger har jag redan fått förmånen att göra det, och den 22 oktober väntar ännu ett tillfälle, då jag ska tala i Mosjö utanför Örebro. På sätt och vis har drömmen alltså redan gått i uppfyllelse. Samtidigt lever den vidare – för jag hoppas att det blir många fler tillfällen att få berätta, dela och möta människor.

Kanske handlar dagens Facebookminne inte bara om något som hände för nio år sedan. Det är också en påminnelse om att fortsätta drömma …

… för vem vet? Något av det som idag bara är en tanke eller en längtan kanske en dag dyker upp som ett Facebookminne. Och då kanske jag stannar upp och tänker: Just det. Det där var en gång bara en dröm.

/ Urban