För några år sedan såg jag två barn springa mot varandra. Båda kämpade. Båda ville vinna. Båda använde mycket kraft.
Men de använde kraften på helt olika sätt.
Hon riktade kraften framåt och uppåt. Det såg nästan ut som om hon flög fram över gruset. Stegen var lätta och det fanns ett naturligt flyt i löpningen.
Han kämpade minst lika mycket, kanske till och med mer. Men hans steg gick nästan rakt ner i marken. Varje fotisättning såg tung ut. Det smällde i gruset och hela kroppen verkade arbeta.
Med blotta ögat gick det nästan att se vem som skulle vinna.
Hon vann med 1,2 sekunder.
Och en grabb blev oerhört besviken.
Jag minns fortfarande hur fascinerad jag blev. De hade båda kämpat. De hade båda tagit i. Men de hade använt sin kraft på helt olika sätt. Det fick mig att fundera. Vilket löpsteg har jag själv genom livet?
Som ÖSK-supporter minns jag också Stefan Rodevåg. Han hade ett tungt löpsteg och såg nästan ut att kämpa sig fram, trots att han faktiskt var väldigt snabb.
Det är lite märkligt det där. Hur något ser ut utifrån behöver förstås inte alltid säga sanningen om vad som händer på insidan.
Men samtidigt tror jag att våra ”löpsteg” genom livet påverkar människor omkring oss. Det finns människor som gör väldigt mycket gott för andra, men som samtidigt har svårt att säga nej.
De ställer upp. Hjälper till. Säger ja när någon behöver dem. Men ibland hör man samtidigt:
”Det är så mycket nu”, ”Jag hinner egentligen inte”.
Och om jag ska vara ärlig finns det stunder då jag själv fungerar precis så.
För det går att göra något gott och samtidigt förmedla hur tungt och ansträngande det är att göra det. Det betyder inte att man ska låtsas att livet alltid är enkelt. Absolut inte.
Vi behöver få säga att vi är trötta. Vi behöver få erkänna när livet är för mycket. Vi behöver få be om hjälp.
Men det finns också andra frågor som kan vara värda att fundera över:
Vad signalerar mitt sätt att leva till människor omkring mig?
Sprider jag energi eller trötthet?
Tar jag på mig mer än jag egentligen orkar?
Har jag svårt att säga nej?
Försöker jag bevisa att jag klarar allt själv?
Livet handlar kanske inte om att springa snabbast. Det handlar om att hitta ett löpsteg som håller. Ett tempo där det finns plats för både ja och nej, arbete och vila, kamp och glädje. Ett löpsteg som för mig framåt utan att all kraft försvinner ner i marken.
Vilket löpsteg har du i livet?
/ Urban
