Idag fyller mitt favoritband U2 50 år, och igår släppte de den nya låten Silencio. En ganska intensiv låt, fylld av starka bilder och kontraster som får en att stanna upp och fundera. Och kanske är det just det som gör den så fascinerande: den handlar om tystnad, men är själv allt annat än tyst.
Det som först fångar mig i Silencio är hur tystnaden nästan blir något heligt. Där finns barnet, modern och Maria – bilder som ganska snabbt för mina tankar till julens berättelse. Till Gud som kommer till världen, inte med buller och maktdemonstrationer, utan som ett litet barn. Sårbar. Beroende av andra.
Det är långt ifrån den bild vi människor ofta har av makt. Men Gud tycks gång på gång välja det lilla, det stilla och det som lätt kan missas. Kanske är det därför jag ibland behöver tystnaden.
Mitt liv, precis som många andras, är ofta fyllt av ljud. Samtal, arbete, musik, telefonen, sociala medier och alla möjliga intryck. Det går att fylla nästan varje tomrum med någonting.
Men när det blir tyst händer något. Man hör sig själv tydligare. Det kan vara både befriande och obekvämt. Man kanske också börjar höra andra människor på ett annat sätt, en suck, en viskning, det som aldrig sägs högt. Och kanske kan man mitt i allt detta också ana Gud.
Uneasy feeling, I just heard a gunshot (silencio). There are things you can get used to or not. A thief at large in a carnival of souls. In the silence the devil rock and rolls.
Men tystnaden i Silencio förändras. Ett skott hörs. Våld och rädsla träder fram. Plötsligt handlar tystnaden inte längre om frid, utan om vad som händer när människor tiger inför våld och orättvisa.
Det finns en tystnad där vi lyssnar. Men det finns också en tystnad där ingen säger ifrån. Där människor far illa medan omgivningen tittar bort. Där den som försöker tala blir tillsagd att vara tyst.
Vi människor kan vänja oss vid mycket. Bilder av krig, våld och människor som lider passerar dag efter dag. Det som först grep tag i oss riskerar till slut att bli ännu en bild i flödet. Vi ser. Vi hör. Men vi berörs inte på samma sätt.
Och kanske är det där tystnaden blir farlig. När den inte längre är stillhet eller eftertanke, utan likgiltighet. När lidandet blir en del av bakgrundsbruset.
Vad händer med oss när tystnaden inte längre är frid, utan likgiltighet?
Mitt i detta ropar Bono till Jesus.
Silencio, silencio! Where did our love go,
Hey, Jesus of Rio?
Var tog kärleken vägen mitt i allt detta? Jesus, ser du vad som händer?
Frågan känns nästan mer som en bön än som en anklagelse. För tro innebär inte att alla frågor försvinner. Ibland gör tron dem snarare ännu starkare.
Om Gud finns – varför är världen sådan här?
Om Gud är kärlek – varför finns det så mycket hat?
Om Gud hör – varför verkar han ibland så tyst?
It’s when I’m with you / I miss you the most
Raderna kan handla om en mänsklig relation, att stå nära någon och ändå känna ett avstånd. Men jag läser dem också andligt.
Man kan be och ändå sakna Gud. Sitta i kyrkan och ändå känna sig långt borta. Sjunga lovsång och samtidigt undra var Gud finns.
För mig gör inte det tron mindre verklig, utan snarare mer ärlig. Bibeln är full av människor som ropar, tvivlar och frågar. Job gör det. Psalmisterna gör det. Jesus själv gör det från korset.
Tro är inte alltid att förstå eller känna sig säker. Ibland är tro att fortsätta ropa också när svaret dröjer. Att sakna Gud och ändå stanna kvar.
Church is playing crowd control. In the silence is the devil’s rock and roll.
Men Silencio väcker också en obekväm tanke: Vad händer när kyrkan själv blir den som tystar?
Kyrkan borde vara en plats där människor får komma till tals. Där den som bär på sorg får berätta. Där frågor inte ses som ett hot och där tvivlet får finnas utan att någon genast försöker rätta till det. En plats där den som har blivit sårad blir lyssnad på och där också den som inte längre orkar höja rösten blir sedd.
Men kyrkan har inte alltid varit en sådan plats. Ibland har kontroll, makt och rädslan för det obekväma fått större utrymme än människors berättelser. Röster har tystats. Frågor har sopats undan. Den som säger något som stör den vackra bilden av gemenskapen kan uppfattas som ett problem i stället för som någon man behöver lyssna på.
Dressed like a devil but tonight you’re the host Of Father, Son and the Holy Ghost.
Jag fastnar också för en annan märklig och stark bild i texten. Någon är ”klädd som en djävul”, men blir samtidigt värd för Fadern, Sonen och den helige Ande
Det är en motsägelsefull bild, men kanske är det just därför den fungerar. Gud kan dyka upp på oväntade platser och hos människor som kanske inte alls ser särskilt religiösa ut.
Ordet ”host” är intressant. Det betyder den som tar emot en gäst, men i ett religiöst sammanhang kan ordet också föra tankarna till nattvarden. Kanske leker Bono med båda betydelserna. Mitt i karnevalen, bland masker och motsägelser, visar sig det heliga på en plats där man kanske minst väntar sig det.
Kanske finns där också en påminnelse till kyrkan och till oss som tror. Vi ska vara försiktiga med att avgöra vilka människor Gud kan eller inte kan finnas hos. Jesus sökte sig ofta till människor som de religiöst respektabla såg ner på.
Men raden kan också säga något om människans dubbelhet – att mörker och helighet kan finnas sida vid sida. Och kanske rymmer den samtidigt en varning: religiösa ord och symboler är ingen garanti för att det som sker faktiskt är gott.
Det finns en tystnad där jag hör havet. En tystnad där jag kan ana en annan människas själ och där mysteriet får plats. Kanske också en tystnad där Gud kan viska.
Men det finns en annan sorts tystnad. Den där människor tystas, där djävulen får härja eftersom ingen protesterar.
Tystnaden kan alltså vara både något vackert och något farligt. Kanske är frågan därför inte om tystnad är bra eller dålig, utan vilken sorts tystnad vi väljer.
Ibland behöver vi bli tysta för att kunna lyssna. Inför en annan människas smärta behöver vi kanske inte komma med svar, utan bara finnas där och höra. Men inför orättvisa kan tystnaden bli ett svek. Då behöver vi tala.
Och inför Gud behöver vi kanske göra båda.
Vara tysta och ropa. För ibland återstår bara att stå mitt i allt det vi inte förstår och rikta frågan mot himlen: Gud, var är du i allt detta?
Kanske kommer inget snabbt svar. Kanske är det just där tron ibland får leva – mitt i frågorna och i tystnaden.
Under den explosiva musiken finns frågan: Vad hör vi när allt annat tystnar?
Kanske hör vi vår egen oro. Kanske en annan människas röst. Kanske världens smärta.
Och ibland, mitt i allt detta, kanske vi anar en viskning om att Gud fortfarande är där.
/ Urban
