De vackra höstlöven har fallit till marken, träden står nakna och vintertiden har gjort sitt intåg. Dagarna blir kortare, mörkret kommer tidigare och tröttheten gör sig påmind. Det är november.
Den där månaden som sällan får några kärleksförklaringar. Grå, mörk, trist och lång. En månad som många helst skulle vilja stryka ur almanackan.
Och visst kan jag förstå det. Vissa dagar känns det knappt som att solen hinner gå upp innan den försvinner igen. De färgsprakande höstfärgerna är borta och snön, som åtminstone skulle kunna lysa upp tillvaron, lyser oftast med sin frånvaro.
Men jag har funderat på en sak. Tänk om november faktiskt är en månad vi behöver?
Förmodligen skulle många gärna hoppa direkt från oktobers vackra höstfärger till decembers adventsljusstakar, julmusik, glögg och pepparkakor.
Men skulle vi verkligen uppskatta december lika mycket om vi slapp november?
Jag är inte så säker på det.
Kanske behöver vi novembermörkret för att verkligen uppskatta ljuset. Kanske behöver vi de grå och lite tråkiga dagarna för att känna glädjen när adventsljusstakarna tänds i fönstren och december gör sitt intåg.
Men när det gäller livet är det inte riktigt lika enkelt. Jag tror inte att vi måste uppleva svårigheter för att kunna uppskatta det som är bra. Däremot tror jag att även de perioder vi helst hade velat slippa kan lära oss något om oss själva, om livet och om vad som verkligen betyder något.
Det får mig att tänka på Alfons Åbergs farmor som säger: ”Om det var roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt!”
Och visst ligger det något i de orden.
För livet fungerar kanske lite på samma sätt som årstiderna. Vi vill gärna ha solsken, glädje och ljusa dagar. Vi vill att livet ska vara enkelt och att allting ska kännas bra. Men livet består inte bara av ljusa stunder. Ibland kommer perioder då vi mest av allt längtar efter att någonting ska förändras.
Jag vet själv hur det är att befinna sig i sådana perioder, när tillvaron inte blir som man tänkt sig och det kan vara svårt att se något ljus längre fram. Men jag har också lärt mig att livet kan förändras, ibland på sätt som vi inte alls hade kunnat föreställa oss.
Och kanske är det just en av de viktigaste lärdomarna jag bär med mig. Att jag inte alltid behöver veta när eller hur det ska vända. Ibland handlar det helt enkelt om att ta en dag i taget, våga hoppas och inte ge upp bara för att det är mörkt just nu.
Samtidigt tror jag inte att vi alltid måste försöka hitta något positivt i allt som är jobbigt. Ibland får november helt enkelt vara november. Alla dagar behöver inte vara fantastiska och vi behöver inte gå omkring och vara lyckliga hela tiden. Det finns också något befriande i den tanken.
Även om det kan vara svårt att se mitt i mörkret, kan sådana perioder få oss att uppskatta det vi annars tar för givet.
För även om vi inte alltid kan välja vilka perioder vi hamnar i, kan vi påminna oss om att ingen årstid varar för evigt.
Och förresten, snart har vi redan tagit oss halvvägs genom november. Så kanske är den inte så lång trots allt.
/ Urban
