För ett antal år sedan gjorde vi en övning på jobbet där vi skulle skriva ord som beskrev varandra. Några av mina kollegor valde ordet ”impulsiv” för att beskriva mig.
Jag minns att jag blev förvånad. Impulsiv? Jag? Det var verkligen inte en egenskap jag förknippade med mig själv. Men med åren har jag insett att de faktiskt hade rätt. De såg helt enkelt en sida av mig som jag själv inte riktigt hade upptäckt.
Det fick mig att fundera. Hur väl känner vi egentligen oss själva?
Vi vill gärna tro att vi vet vilka vi är som människor och förstår vad som ligger bakom våra tankar, känslor och handlingar. Men frågan är om vi verkligen har hela bilden.
Kanske finns det sidor av oss själva som andra ser tydligare än vi själva gör. Och kanske finns det sådant inom oss som vi ännu inte har upptäckt.
Inom psykologin finns en modell som kallas Joharis fönster. Den beskriver fyra olika sidor av oss människor. Det vi själva och andra känner till, det andra ser men vi själva inte upptäcker, det vi medvetet döljer och slutligen det som varken vi eller andra känner till.
Jag tycker att Joharis fönster är både intressant och tankeväckande. Modellen får mig att fundera över hur väl jag egentligen känner mig själv och hur min egen självbild ibland kan skilja sig från den bild andra människor har av mig.
Det som framför allt fångar mitt intresse är det blinda fältet. Det som andra ser hos oss, men som vi själva inte är medvetna om.
Vi kanske ser oss själva som omtänksamma, medan andra ibland upplever oss som frånvarande. Vi kanske tycker att vi är bra på att lyssna, men märker inte hur ofta vi avbryter. Samtidigt kan andra upptäcka styrkor hos oss som vi själva inte ens är medvetna om.
Sedan har vi det som i modellen kallas fasaden. Allt det där som vi vet om oss själva, men som vi av olika anledningar väljer att inte visa för andra. Det kan handla om tankar, känslor, rädslor och erfarenheter. Ibland håller vi saker för oss själva för att skydda oss, ibland för att vi inte vågar visa vilka vi egentligen är.
Och så finns det okända fältet. Sidor hos oss som varken vi själva eller andra känner till. Kanske är det först när vi möter nya situationer, utmaningar eller svårigheter som dessa sidor visar sig. Vi upptäcker förmågor vi inte visste att vi hade, men kanske också svagheter vi tidigare inte varit medvetna om.
Jag tror att vi växer som människor när vi vågar lyssna på hur andra uppfattar oss. Inte för att deras bild alltid är den rätta, utan för att den kan hjälpa oss att upptäcka sådant vi själva inte ser. Samtidigt behöver vi kanske också våga släppa på fasaden ibland och låta andra människor lära känna lite mer av vilka vi faktiskt är.
För vi blir nog aldrig färdiga med att lära känna oss själva. Livet förändrar oss, våra erfarenheter formar oss och ibland upptäcker vi nya sidor hos oss själva som vi inte visste fanns.
Kanske är verklig självkännedom inte att ha alla svar om sig själv, utan att våga ställa frågorna.
För hur väl känner vi egentligen den människa vi lever med varje dag – oss själva?
/ Urban
