Vi lever i en tid där det positiva tänkandet ofta lyfts fram som något av en lösning på livets alla problem. Vi ska tänka positivt, se möjligheter istället för hinder och helst möta varje motgång med ett leende. Men ibland undrar jag om vi inte har gått lite för långt i vår strävan efter att alltid vara positiva.
För vem har egentligen bestämt att ilska, irritation och sorg är negativa känslor?
Visst kan de vara jobbiga att bära på. Men betyder det verkligen att de är dåliga för oss?
Jag skulle snarare vilja hävda motsatsen. Ibland är det just de känslor vi helst vill slippa som vi behöver allra mest. Jag tror nämligen att även de så kallade negativa känslorna är viktiga för vårt välmående, både psykiskt och fysiskt. Kropp och själ hänger trots allt ihop.
Att ständigt hålla tillbaka sin ilska och irritation riskerar att göra mer skada än nytta. Ibland behöver känslorna få komma fram, inte minst för att vi ska kunna sätta gränser och stå upp för oss själva.
Det betyder naturligtvis inte att ilska alltid är konstruktiv. Den kan också skada, både oss själva och människor i vår närhet. Men det är skillnad på att känna ilska och att låta ilskan styra hur vi behandlar andra.
Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min. Munnen den ska skratta och va’ gla’. Munnen den ska sjunga tra la la.
Jag tänker ibland på den gamla barnsången Sudda bort din sura min. En sång som säkert sjungits i generationer av barn. Och visst finns det något fint i att vilja sprida glädje. Men jag funderar också på vilket budskap vi egentligen förmedlar när vi uppmanar barn att sudda bort sina sura miner.
För tänk om den sura minen faktiskt har något viktigt att berätta? Kanske handlar den om att någon blivit orättvist behandlad. Kanske om en gräns som passerats. Eller om en människa som alldeles för länge har försökt vara stark och hålla ihop, trots att det egentligen inte fungerar längre.
Då kanske vi inte ska vara så snabba med att sudda bort känslan. Kanske ska vi istället stanna upp och försöka förstå varför den finns där.
För ibland behöver ilskan, frustrationen och irritationen få skava, kännas och till och med bränna inom oss, tills vi hittar kraften att förändra det som inte längre fungerar i våra liv.
Vi människor behöver hela vårt känsloregister. Glädjen, kärleken och tacksamheten, men också sorgen, besvikelsen och ilskan. Allt hör till livet. Och alla dessa känslor förtjänar att tas på allvar.
För rätten att vara arg innebär inte rätten att bete sig hur som helst. Men den innebär rätten att säga ifrån. Att sätta gränser. Att protestera mot orättvisor och att stå upp för sitt eget människovärde.
Ibland behöver vi till och med bli riktigt förbannade för att våga förändra något som inte längre fungerar.
Så nästa gång någon uppmanar dig att tänka positivt när du egentligen känner dig ledsen, frustrerad eller arg, kom ihåg att du inte behöver skämmas för det du känner.
Alla känslor behöver inte vara behagliga för att vara betydelsefulla. Och kanske är det inte alltid den sura minen som behöver suddas bort. Ibland är det faktiskt det som orsakar den som behöver förändras.
/ Urban
