Stolen som fick mig att stanna upp

Efter några dagar i sängen med feber var det äntligen dags att komma ut i friska luften igen.

Det blev en promenad i skogen. Inget märkvärdigt egentligen, men efter några dagar inomhus var det fantastiskt skönt att få röra på sig, känna doften av skog och njuta av naturens stillhet.

Under promenaden fick jag syn på en lite annorlunda stol. Någon hade sågat ut en liten stol ur en trädstubbe. Jag stannade till och betraktade den en stund.

Någon provsittning blev det däremot inte, men den där lilla stolen fick mig att fundera. För visst är det märkligt att vi ibland behöver bli sjuka för att tillåta oss själva att vila?

Vi lever i en tid där mycket handlar om att vara på väg någonstans. Vi ska hinna med jobbet, familjen, alla måsten och gärna lite till.

Kalendern fylls, dagarna går och vi fortsätter framåt. Ibland i ett tempo där vi knappt hinner fundera över vart vi egentligen är på väg. Mitt i allt detta är det lätt att glömma att livet är så mycket mer än allt vi ska hinna med. Att det också finns ett värde i de stunder då vi inte behöver prestera någonting.

Vi är ofta bättre på att uppmana andra att ta det lugnt än att själva följa våra egna råd. Vi säger åt människor omkring oss att vara rädda om sig och komma ihåg att vila. Men när det gäller oss själva finns det alltid något som behöver göras. Något som känns viktigare än att bara vara.

Men tänk om vi ibland behöver påminna oss om att vila inte är ett tecken på svaghet, utan en förutsättning för att orka. Att vila inte betyder att vi har slutat sträva framåt. Tvärtom tror jag att det ibland är först när vi saktar ner som vi får möjlighet att upptäcka sådant som annars går oss förbi.

Som en liten stol mitt ute i skogen.

Jag satt aldrig på den där stolen. Men på något sätt fick den mig ändå att stanna upp. Och kanske var det just det som var poängen.

/ Urban

Lämna ett svar