Vi bär alla på ärr. En del syns på utsidan, andra finns djupt inom oss. De påminner om sådant vi har gått igenom, det jobbiga och svåra vi har mött i livet. De berättar om människor som har sårat oss, om förluster vi har drabbats av och om stunder då livet inte blev som vi hade hoppats eller tänkt oss.
Ibland försöker vi dölja våra ärr. Kanske för att vi skäms, kanske för att vi inte vill visa oss sårbara. Vi vill gärna framstå som starka, som människor som har kontroll över tillvaron.
Men tänk om våra ärr inte är något vi behöver gömma?
Ärren berättar inte bara om smärta och svårigheter. De berättar också om styrka. Om att vi har tagit oss igenom sådant vi kanske aldrig trodde att vi skulle klara av. Om att vi fortfarande står här, trots allt.
Kanske finns det till och med en särskild skönhet hos människor som har sårats av livet, men ändå vågar fortsätta leva, älska och hoppas.
Våra ärr är en del av vår historia, men de behöver inte definiera vilka vi är eller vilka vi kan bli. Kanske är det därför vi behöver sluta skämmas över dem. För våra ärr berättar inte bara om det som gjorde ont, utan också om att vi tog oss igenom det. Och kanske är det just där, i allt det som livet har lämnat efter sig, som en del av vår skönhet finns.
/ Urban
