Svenska kyrkan i Mosjö bjuder in till temaveckan ”Våga prata”, en vecka med olika programpunkter som lyfter viktiga frågor kring psykisk hälsa. Jag har fått förmånen att medverka vid två tillfällen, dels under en musikmässa med låtar av U2, dels med min föreläsning ”Att resa sig och gå vidare”.
Jag har funderat en del på det här med att våga prata. Att sätta ord på det som gör ont och känns svårt är inte alltid enkelt.
Jag ska villigt erkänna att jag själv inte alltid har varit särskilt bra på att våga prata. Efter att ha utsatts för flera grova våldsbrott bar jag länge på mitt mående i tysthet. Och när jag för några år senare drabbades av utmattning blev det likadant. Trots att människor omkring mig märkte att något inte stod rätt till, hade jag svårt att berätta hur jag egentligen mådde
Kanske för att jag inte ville visa mig sårbar, belasta andra eller för att jag helt enkelt inte visste hur jag skulle börja. Just därför betyder orden ”Våga prata” så mycket för mig. För jag vet hur svårt det kan vara att ta det där första steget och sätta ord på det som gör ont. Men jag vet också hur viktigt det är att inte behöva bära allt ensam.
Jag tror att många av oss är ganska duktiga på att hålla uppe en fasad. Vi ler, skrattar och fortsätter med våra liv, samtidigt som vi bär på tankar och känslor som ingen annan känner till. Självklart ska vi inte berätta allt för alla. Vi har rätt till vårt privatliv och till våra egna gränser. Men jag tror också att det kan bli väldigt ensamt om vi aldrig vågar släppa någon innanför den där fasaden.
Med åren har jag alltmer insett hur viktigt det kan vara att våga prata om det som är svårt. Jag tror inte heller att man alltid måste ha kommit vidare för att kunna prata om sina erfarenheter. Ibland är det kanske just genom att våga prata som man så småningom hittar en väg framåt.
Samtidigt tror jag att det här med att våga prata inte bara handlar om den som har något svårt att berätta, utan minst lika mycket om oss som finns runt omkring. För när någon väl vågar öppna sig, är vi då beredda att lyssna? Vågar vi stanna kvar i samtalet även när det blir svårt? Vi behöver inte alltid hitta de rätta orden eller komma med goda råd. Ibland räcker det långt att visa att vi har tid, att vi bryr oss och att vi är beredda att lyssna.
För kanske är det just det som ”Våga prata” handlar om. Att någon vågar berätta, men också att det finns någon som vågar lyssna.
/ Urban
