Jag måste få vara asocial för att kunna vara social

Jag har aldrig haft särskilt svårt för att vara ensam. Snarare tvärtom. Jag tycker faktiskt om att umgås med mig själv.

Det kanske låter som att jag är en osocial person, men så är det verkligen inte. Jag tycker om att umgås med frun, familj och vänner, jag gillar samtal och diskussioner och till vardags arbetar jag dessutom på en förskola. En miljö där det sociala samspelet pågår från morgon till eftermiddag.

Men någonstans mitt i allt det där behöver jag få dra mig undan. Jag behöver egentid.

Tid då jag inte behöver förhålla mig till någon annans önskemål, frågor eller viljor. Tid som jag får disponera precis som jag själv vill, utan en massa krav och måsten.

För mig behöver egentid inte vara något märkvärdigt. Det kan vara att ta en tur till en vacker skog och vandra en stund, stanna upp inför en soluppgång eller solnedgång, eller njuta av vitsipporna på våren och de färgsprakande höstlöven så här års.

Det kan också vara att ligga i soffan och lyssna på U2, läsa en bok eller ta en promenad. Eller att gå upp tidigt en morgon, sätta på kaffet och börja skriva på bloggen medan det fortfarande är tyst och resten av världen verkar sova.

Det behöver inte ens betyda att jag är helt ensam. Det kan finnas människor runt omkring mig. Skillnaden är att jag just då inte behöver ha något socialt samspel med dem.
Jag får bara vara.

Ibland sätts det nästan ett likhetstecken mellan egentid och egotid. Och ordet egoistisk har ju sällan någon särskilt positiv klang. Men kanske behöver vi faktiskt vara lite egoistiska ibland. Inte på bekostnad av andra, utan för att ta hand om oss själva.

För mig handlar egentid om att göra sådant som får mig att må bra. Och när jag mår bättre påverkar det också människorna omkring mig. Jag får mer tålamod, mer energi och mer kraft att vara närvarande.

Jag tycker om människor. Jag tycker om djupa samtal, gemenskap och diskussioner, men också att skoja, skratta och ha roligt tillsammans med andra. Men en förutsättning för att jag ska kunna vara den personen är att jag ibland får dra mig tillbaka, vara för mig själv och hämta ny energi.

Jag måste helt enkelt få vara lite asocial för att kunna vara social.

Det finns ett ord som jag tycker mycket om: självsamhet. Njutningen i att vara själv.

Kanske behöver vi faktiskt lära oss att umgås med oss själva, ungefär som vi behöver lära oss att umgås med andra. För när det blir tyst omkring oss blir det också svårare att fly från våra egna tankar.

Och kanske är det inte alltid något dåligt.
För mig är de där stunderna fyllda av tankar och funderingar, grubblerier, reflektion och kreativitet. I ensamheten får tankarna vandra färdigt. Där föds många av mina texter. Där får sådant som varit rörigt under dagen landa. Och där hämtar jag kraft.

Jag tror att det är viktigt att ibland tillbringa tid tillsammans med den person man faktiskt ska leva med hela livet – sig själv.

För om vi aldrig gör det finns kanske risken att vi springer vidare efter alla andras behov, krav och förväntningar tills vi en dag upptäcker att vi tappat bort oss själva någonstans på vägen.

Så nej, jag är inte rädd för ensamheten.Ibland längtar jag faktiskt efter den. Inte för att komma bort från andra människor. Utan för att hinna ikapp mig själv.

/ Urban

Skav som bygger – skav som bryter ner

I livet finns det skav. Sådant som stör, utmanar och ibland gör ont. Men skav behöver inte alltid vara något dåligt. Vissa skav formar oss och får oss att växa. Andra bryter ner oss och gör oss mindre. Kanske är en av livets svåraste uppgifter att lära sig känna skillnaden.

Det destruktiva skavet gör oss mindre. Det kan vara en relation där vi ständigt går på tå, ett arbete där våra gränser gång på gång överskrids eller en inre röst som fyller oss med skuld, skam och känslan av att aldrig räcka till.

När vi anpassar oss så mycket att vi till slut tappar bort våra egna behov och vår egen röst, då handlar det inte längre om utveckling. Då handlar det om att långsamt suddas ut. Ett sådant skav stärker oss inte. Det tär på vår självkänsla, bryter ner vår självrespekt och dränerar oss på glädje, kraft och livsmod.

Det konstruktiva skavet känns också. Men på ett annat sätt.

Det kan skava när vi lämnar gamla mönster, när vi vågar säga ifrån, erkänner att vi haft fel eller tar ett steg utanför vår bekvämlighetszon. Det kan vara obekvämt och osäkert. Ibland vill vi helst backa.

Men mitt i det obekväma finns ändå något annat. En riktning. En känsla av att det här skavet kanske inte vill bryta ner oss, utan forma oss. Det goda skavet förminskar oss inte. Det väcker, utmanar och öppnar nya perspektiv. Och ibland är det just där, i det som skaver, som växandet börjar.

Att kunna skilja mellan det destruktiva och det konstruktiva skavet är viktigt. Problemet är att de ibland känns förvillande lika. Båda kan göra ont, få oss att tvivla. Båda kan hålla oss vakna om nätterna.

Vi kan tro att vi blir utmanade, när vi egentligen blir nedtryckta. Men vi kan också fly från något som faktiskt skulle kunna hjälpa oss att växa, bara för att det känns obekvämt.

Därför behöver vi ibland stanna upp och fråga oss själva: Blir jag friare eller mer bunden? Växer jag som människa eller krymper jag? Finns det hopp mitt i det svåra, eller finns bara uppgivenheten kvar?

Att skilja det ena skavet från det andra kräver både självkännedom, närvaro och mod. För allt som gör ont är inte farligt – men allt som gör ont är heller inte utvecklande.

Vi lever i en tid där obehag gärna ska försvinna så fort som möjligt. Vi scrollar vidare, flyr eller distraherar oss. Ibland är det klokt, vi behöver lämna sådant som skadar oss. Men ibland går vi också miste om något därför att vi inte stannar kvar tillräckligt länge för att förstå vad skavet försöker säga.

Jag tänker på vandringen uppför ett brant berg. Benen värker, pulsen stiger och man undrar varför man ens gav sig iväg. Men när man väl står på toppen inser man att utsikten aldrig hade varit densamma utan ansträngningen. Kanske fungerar livet ibland på samma sätt.

Det betyder inte att allt lidande har ett syfte. Det finns smärta som bara är meningslös och som ingen människa borde behöva bära.

Allt obehag är alltså inte något vi behöver fly ifrån. Ibland behöver vi stanna kvar, lyssna och låta oss utmanas. Men vi ska heller inte romantisera lidande eller tro att all smärta gör oss starkare.

Ibland är mod att stanna kvar. Ibland är mod att gå.

Livet får skava ibland. Men aldrig så mycket att det nöter sönder oss.

/ Urban