Växtkraft

Varje vår upprepar sig ett litet mirakel hemma hos oss. Min fru plockar kastanjer och ekollon, lägger dem i glasflaskor med vatten och ställer dem i fönstret, där ljuset får göra sitt.

Först händer ingenting. Sedan, nästan i hemlighet, spricker skalet upp. En tunn, vit rot tränger sig ut och söker sig målmedvetet nedåt i vattnet. Och strax därefter, ett skott uppåt, mot ljuset. Det är lika fascinerande varje år med ett träd, i sin enklaste form.

Växtkraft – det är ett ord som rymmer så mycket mer än det vi ser. För visst är det lätt att stanna upp och förundras över naturens kraft just nu. Hur den utan tvekan, utan att be om tillåtelse, tar plats igen. Träd som sträcker sig mot himlen, gräs som breder ut sig över marken, blommor som trotsigt slår ut även där förutsättningarna verkar som sämst.

Naturens växtkraft väcker också en fråga som ibland kan vara svår att svara på: vad växer inom oss?

Ibland får jag en känsla av att vi lever som om årstiderna inte riktigt gäller oss. Som om vi förväntas vara lika produktiva, lika blomstrande och lika starka – oavsett tid på året, oavsett var vi befinner oss i livet.

Men jag tror att vi har årstider inom oss och kanske är det just nu, när naturen visar sin växtkraft, som vi också kan tillåta oss att känna efter och fundera på vad som legat i vila inom oss? Vad har väntat på rätt ljus, på rätt värme?

Under ytan kan något redan ha börjat spricka upp. En tanke som fått fäste, en insikt som långsamt letar sig nedåt och gör oss stadigare, även om ingen annan ser det än. Men en dag märks det som ett skott som söker ljus, för att det inte kan låta bli.

Varje vår, när glasflaskorna står där i fönstret med sina mirakel blir det tydligt att växande inte handlar om tempo, utan om riktning. Nedåt. Uppåt. Framåt. Och om modet att börja, även när det enda man är liknar en liten oansenlig kastanj.

/ Urban