Människan behöver tystnad, den där vilsamma tystnaden som naturen bjuder på. Fågelkvitter, vindens sus i träden och ljudet av vågor som bryter mot strandkanten. I helgen som gick fick jag verkligen uppleva allt detta nere i Sannerud och dessutom det vilsamma ljudet från en sprakande braskamin.
I boken ”Ljudet av Tystnad” skriver Tomas Sjödin om den starka kopplingen som finns mellan naturen, tystnaden och bönen. När man går ut i naturen är det ofta så att man pratar mindre och tystare och från tystnaden är vägen inte lång till bönen.
Att vistas i naturen är ett sätt att hitta tillbaka till närheten och innerligheten i samtalet med skapelsens och livets Gud. Vidare menar Tomas att det är som att naturen sjunger en lovsång som man bara kan falla in i, man behöver alltså inte uppfinna den själv.
Personligen har jag upptäckt att jag har ett stort behov av naturen och tystnaden. Att det är ett sätt att ladda mina batterier på. Att få lugn, frid och livskraften åter och ofta leder naturen och tystnaden mig vidare till bönen.
Jag tror faktiskt att den tysta bönen, att ord löst få vistas i Guds natur är mitt favorit sätt att be på. När jag ser och känner doften av naturen är det som att det går en ordlös bön från mitt hjärta till Gud. Min blick och tanke går från det skapade till skaparen.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 