Många av oss är nog uppväxta med att känslor är något nödvändigt ont som vi behöver hantera. Att vara arg var något man inte skulle vara och blev man ledsen så skulle den känslan snabbt övergå till glädje igen.
En kultur där ilska och andra så kallade negativa känslor ansetts som något fult och farligt, som kan skada både oss själva och andra. Vi har liksom fått lära oss att känslor är opålitliga och irrationella och att det därför är bäst att ta kontroll över dem, vilket inneburit att många av oss lärt sig att förneka och dölja jobbiga känslor, även för oss själva.
Känslor är information. De visar vad vi längtar efter, vad vi vill, vad som gör oss lyckliga och vad vi bör akta oss för.
Laila Dahl
Jag tänker att känslorna alltid har ett budskap till oss och det oavsett om det är en positiv eller negativ känsla.
Känslorna ger oss information som vi kanske inte kan tänka oss till och är ett verktyg som talar om vad vi behöver. Samtidigt måste vi vara medvetna om att det vi spontant känner för att göra eller säga inte alltid är det bästa varken för oss själva eller vår omgivning.
Känslorna är som vågor, vi kanske inte kan stoppa dem från att komma men vi kan välja vilka vi vill surfa på
Okänd
Genom våra tankar kan vi bli medvetna om vad det är vi känner och varför, så att vi på ett medvetet sätt kan välja hur vi ska förhålla oss till det vi känner.
Till vardags befinner jag mig i förskolans värld och där talas det mycket om att det är viktigt att barn får tillgång till alla sina känslor. Att alla känslor måste få utrymme men att barn givetvis inte får bete sig hur som helst, oavsett vad de känner. Som pedagoger bekräftar vi deras känslor, hjälper dem att sätta ord på dem och ger dem hjälp och stöd i hur de ska hantera sina känslor.
Det sägs att barn behöver tillgång till alla sina känslor för att kunna utvecklas, inte minst de svåra och jobbiga känslorna som vi vuxna ibland försöker förskona dem ifrån, såsom ilska, ledsamhet, frustration och att vara uttråkad. Och om det nu är så att barn behöver få tillgång till alla sina känslor borde väl detsamma gälla oss vuxna?!
Kanske är det så att vi behöver både positiva och negativa känslor för vårt välbefinnande och för att kunna utvecklas. Frågan är då hur balansen mellan dessa bör se ut? Läste nånstans att några forskare kommit fram till att proportionen mellan positiva och negativa känslor bör vara ungefär 3-1, samtidigt visade forskningen att det finns en övre gräns för positivitets proportionen. För mycket positivitet kan helt enkelt vara negativt för oss, vi behöver helt enkelt en och annan negativ känsla.
Alla har vi rätt till en mångfald av känslor och kan det helt enkelt vara så att en negativ känsla i själva verket kan vara positiv och en positiv känsla negativ?
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 