Jag har aldrig varit särskilt bra på att be. Ofta tycker jag att andra formulerar sina böner så mycket vackrare när de ber högt…
… Å andra sidan kanske bön inte handlar om vackra ord, utan om att våga öppna munnen och hjärtat när orden vill komma ut.
När jag nu sitter och funderar över det här med bön inser jag att det ofta är den lilla bönen jag bär med mig genom livet. Inte de långa eller välformulerade orden, utan de små orden som växer fram mitt i vardagen. Ofta har min bön kokat ner till bara några få ord – ord som ändå rymmer så mycket av livet och hjärtat:
Hjälp
Suck
Tack
Förlåt
Eller rättare sagt: det är tre ord. Suck är inget ord egentligen, den kommer när inga ord längre räcker till, eller när orden tagit slut.
Hjälp – det är där min tro börjar, inte i svaren, utan i erkännandet av att jag inte klarar allt själv. Gud hjälp mig att orka när jag inte orkar mer. När jag står inför ett beslut och inte vet vad jag ska göra. Ibland blir min bön nästan som orden i sången:
So help me God, to put my faith in You
Dc Talk
Hjälp mig Gud att tro och hoppas på dig. Att sätta min tillit till dig. Och att sätta sin tillit till Gud handlar om att våga lita på något större än sig själv, även när livet känns osäkert. Det är en bön om styrka, vägledning och mod att fortsätta framåt med hopp i hjärtat.
Suck– den kommer när jag inte vet vad jag ska be. När orden inte räcker till eller har tagit slut men kroppen ändå vill lämna ifrån sig något.
Kanske är det ett sätt att fortsätta andas när livet känns för mycket eller för skört. En utandning som bär all den där oro jag inte kan formulera.
Jag tror Gud förstår suckar bättre än jag förstår mina egna tankar. För i Romarbrevet står det att Anden själv ber för oss med suckar utan ord.
Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord.
Romarbrevet 8:26
Tack – ibland glömmer jag att jag att tacka, men när jag tackar märker jag att det gör något med mig. Tacksamheten kanske inte förändrar världen, men den förändrar mig.
Tacksamhet öppnar upp rummet och gör plats för Gud att komma nära.
Tack för nåden som aldrig lämnar mig, för nåden som bär mig genom dagar jag själv inte kunnat bära.
Förlåt
Förlåtelse är sällan enkel. Kanske inte för att det är svårt att be Gud eller andra om förlåtelse, utan för att det ofta är svårast att förlåta sig själv. Förlåtelsen suddar inte ut det som varit, men den öppnar en väg till en ny början.
Förlåt mig för orden jag inte borde sagt och för tystnaden jag höll fast vid för länge. Förlåt till mig själv, för alla gånger jag varit hårdare än jag borde. Förlåt till livet för att jag inte alltid orkar vara tacksam.
Förlåtelse inför Gud handlar kanske inte om att hitta de rätta orden, utan om att våga komma till honom som man är. Att erkänna sin svaghet, sina misstag och de val man gjort, även när de känns tunga att bära.
Gud vänder sig inte bort när vi faller, utan möter oss med nåd och en öppen famn. Kanske är det därför bönen inte alltid behöver vara större än några få ord: Hjälp, Suck, Tack, Förlåt.
Fyra små ord som samtidigt bär ett helt liv i sig. Ibland räcker det att stanna upp och säga dem – högt eller tyst, i tro eller i tvivel. Och kanske är det just där, i det enkla, i det mänskliga, som bönen bor: i sucken som blir till hopp. I tacken som öppnar hjärtat. I förlåtelsen som gör oss fria.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 