I lördags var jag i Equmeniakyrkan i Smögen och delade min livsberättelse och tankarna bakom min bok Att resa sig och gå vidare.
Jag hade tänkt hålla föredrag – ett sådant där allt är noggrant förberett i förväg och man vet exakt vad man ska säga. Men min morbror Göran hade en annan idé. Han tyckte inte att det skulle vara ett traditionellt föredrag. Han ville göra det som ett samtal. Ett samtal där han ställde frågor och följdfrågor kring mitt liv, mina erfarenheter och hur man kan resa sig och gå vidare.
Om jag ska vara ärlig var jag nog lite tveksam först, men samtidigt tyckte jag att det lät spännande att prova ett annat sätt. Har länge tänkt att jag skulle vilja prata mer fritt, utan manus – både vid föredrag och predikningar. Samtidigt har jag alltid varit rädd för att då missa något viktigt som jag vill få sagt.
Göran ställde frågor som öppnade upp min berättelse på ett annat sätt än vad ett manus hade gjort.
Samtalet började leva sitt eget liv och eftersom jag inte hade fått frågorna förrän kvällen innan hann jag aldrig öva in några perfekta svar. Det visade sig bli en stor befrielse. Jag kunde inte längre gömma mig bakom formuleringar jag slipat på i förväg. I stället kunde jag tala mer fritt.
Vi skriver stödord, manus och övar på formuleringar, kanske för att behålla kontrollen. Kanske för att vi är rädda för tystnaden som uppstår när orden inte längre finns färdiga framför oss. Men livet är egentligen inget färdigskrivet tal. Det följer inget manus. Det består av följdfrågor och ögonblick där vi måste svara innan vi hunnit tänka klart.
När jag lämnade Equmeniakyrkan i Smögen i lördags bar jag med mig en ny tanke. Kanske vill jag framåt inte bara hålla föredrag eller predika, utan också ha samtal som detta. Att få röra mig mellan predikan, föreläsning och det levande samtalet.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 