När våra döttrar lärde sig cykla sprang jag bakom länge och höll i. ”Jag håller i dig”, sa jag och det gjorde jag. Tills jag inte gjorde det längre.
Det märkliga var att de inte märkte exakt när jag släppte taget. Kanske är det just där kärnan finns i det som utvecklingspsykologerna Jerome Bruner, David Wood och Gail Ross kallade scaffolding – att stödet finns där tills barnet är redo att bära sig självt.
“Scaffolding” eller “byggställningar” inom pedagogik syftar på det stöd en vuxen eller mer kunnig person ger ett barn för att hjälpa barnet att klara något som det ännu inte kan göra helt själv. Stödet anpassas efter barnets behov och tas successivt bort i takt med att barnet blir mer självständigt och utvecklar sin förmåga.
Jag gillar ordet scaffolding och ser hur jag varje dag bygger små byggställningar runt barnen i mitt arbete – stöd som hjälper dem att våga, förstå och utvecklas. Samtidigt tänker jag att scaffolding inte bara handlar om barn och lärande, utan om livet i stort. Vi människor behöver ibland någon som håller i, visar vägen eller stöttar oss en bit, tills vi själva kan ta nästa steg.
Men vi lever i en tid som har en märkligt ambivalent syn på beroende. Vi vill vara behövda, men inte behövande. Det märkliga är att människor ofta skäms över att behöva hjälp, men nästan aldrig över att få hjälpa andra.
Men kanske är det mest mänskliga vi kan göra att bygga ställningar åt varandra medan livet pågår. Jag undrar vad som skulle hända om vi vågade erkänna att också vi vuxna ibland behöver byggställningar omkring oss — någon som säger: ”Du behöver inte bära allt själv.” Tillfälliga men avgörande konstruktioner av hjälp, omsorg och närvaro, när den egna styrkan inte riktigt räcker till.
Byggnadsställningar är vackra just för att de inte är själva huset. De är tillfälliga konstruktioner kring något som håller på att bli till. Det märkliga är hur lätt man fortsätter hålla handen på pakethållaren långt efter att barnet redan kan cykla på egen hand. Hjälp kan ibland förväxlas med kontroll och omsorg med överbeskydd. Vi vill skydda dem vi älskar och bryr oss om från smärta, misslyckanden och osäkerhet. Men om byggställningen aldrig monteras ner får huset aldrig stå på egna väggar.
Det krävs mod att stötta, men ibland krävs det nog ännu större mod att släppa taget. Kanske är det därför vissa relationer långsamt förlorar sin balans. Föräldrar som fortsätter bära sina vuxna barns liv. Partners som gör sig själva oumbärliga. Vänner som aldrig låter någon falla och därför heller aldrig låter någon resa sig på egen hand. När byggställningen blir permanent slutar den att stödja och börjar i stället skymma ljuset och utsikten.
Den största kärlekshandlingen kanske inte är att bära någon hela vägen, utan att bära precis tillräckligt länge. Och att människans mest grundläggande erfarenhet är just detta: att vi omväxlande bär och blir burna. Ibland är du den som håller i cykeln. Ibland är du den som vinglar.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 