När jag nyligen började läsa igenom min blogg från början slog det mig att skrivandet har varit mycket mer än bara ord på en skärm. Det har varit ett sätt att förstå mig själv. Ett sätt att skapa ordning i det som känts oklart och att sätta ord på sådant som annars bara hade blivit diffusa tankar och funderingar.
När jag läser inlägg efter inlägg, från augusti 2021 fram till idag, ser jag ett mönster. Inte bara i vad jag skriver om, utan i vem jag är. Texterna avslöjar vilka frågor jag återkommer till, vilka värderingar jag bär på och vad som faktiskt betyder något för mig. De blir nästan som små tidsdokument över mitt inre liv – ett slags karta över hur jag tänker, känner och försöker förstå världen.
Kanske är det just därför skrivandet betyder så mycket för mig. När livet rullar på finns det sällan tid att stanna upp och fundera över vem man egentligen håller på att bli, man bara fortsätter framåt. Men när tankarna får ta form i text blir de tydligare och lättare att förstå.
Plötsligt går det att se samband mellan erfarenheter, motgångar och drömmar. Då blir det också tydligt att identitet inte är något statiskt. Vi formas ständigt av våra erfarenheter, våra val och de människor vi möter längs vägen. Och ja tror att min blogg har hjälpt mig att förstå just det. Att jag är den jag är på grund av min livshistoria. Mina upplevelser har satt spår i mig, både de fina och de smärtsamma.
Kanske har jag ett större behov än många andra av att sätta ord på vad allt detta egentligen betyder. För mig tycks skrivandet vara ett sätt att förstå och bearbeta livet medan det fortfarande pågår.
Samtidigt undrar jag om inte fler människor egentligen skulle må bra av att skriva. Inte för att publicera texter eller få läsare, utan för att få syn på sig själva. Vi lever i en tid där mycket ska gå snabbt och där reflektion ofta prioriteras bort. Men när man skriver tvingas man sakta ner, sortera sina tankar och stanna kvar lite längre i det man faktiskt känner och tänker. Man måste tänka färdigt en tanke innan man går vidare till nästa.
Mitt skrivande har också lett fram till två böcker ”Vägen blir till medans vi går” och ‘Att resa sig och gå vidare”. På många sätt känns de som en naturlig fortsättning på allt det jag försökt förstå och sätta ord på genom åren. Böckerna bär spår av mina erfarenheter, mina tankar och de frågor jag ständigt återkommer till. Och kanske är det inte slut där. Kanske kommer det fler böcker i framtiden, för jag tror att behovet av att skriva, reflektera och försöka förstå livet alltid kommer att finnas kvar hos mig.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 