När jag ser tillbaka på livet inser jag att det finns människor som bär oss utan att själva göra något större väsen av det. Som funnits där med sin närvaro, sin omsorg och sin kärlek. För mig har min mamma varit en sådan person.
Jag har världens bästa mamma. Det vet jag förstås att många andra också säger, men för mig är det sant. Hon har funnits där i livets alla skeden, i glädjen, i sorgen, i framgångarna och i misslyckandena. När något viktigt händer är hon en av de första jag ringer. Det spelar ingen roll om nyheten är god eller dålig. Jag vet att hon lyssnar, bryr sig och delar det jag bär på.
När vi är barn är våra föräldrar hela vår värld. Med åren förändras relationen. Vi flyttar hemifrån, skapar egna familjer och bygger egna liv. Men vissa band förändras aldrig. De kanske sträcks ut över mil och år, men de går inte av. Kanske är det just det som kännetecknar en mors kärlek – den är uthållig. Den finns kvar, även när barnen inte längre är barn.
Ibland får jag höra, med glimten i ögat eller med en viss underton av allvar, att jag aldrig riktigt klippt navelsträngen till min mamma. Kanske ligger det något i det.
Tack mamma Lisbeth för att just du är min mamma ♥️. Sedan är jag såklart oerhört glad och tacksam över att mina döttrar också fått världens bästa mamma!
Min bloggvän Pedher Skoog skrev en gång att vi pappor nog aldrig fullt ut kan förstå vad det innebär att vara mamma. Att bära sitt barn i nio månader skapar spår av kärlek som aldrig suddas ut. Jag tror att han har rätt. Som pappa kan jag ana, beundra och försöka förstå, men det finns något i moderskapet som förblir ett mysterium för den som aldrig själv har burit ett barn under sitt hjärta.
Det brukar sägas att den starkaste kärlek som finns är den mellan en mor och hennes barn. Kanske ligger det mycket i det. Få krafter är så uthålliga, så osjälviska och så starka som en mors kärlek.
Därför tycker jag om de bibliska texter som beskriver Gud med moderliga drag. En bild vi oftast inte möter i kyrkan, men kanske är det en bild vi behöver återupptäcka?
Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.
Jesaja 66:12-13
Vilken vacker tanke. Att Gud inte bara är den starke Fadern som leder och skyddar, utan också den ömma Modern som tröstar, bär och håller om. En Gud vars hjärta slår med samma villkorslösa kärlek som den bästa av mödrar.
På mors dag tänker jag därför inte bara på min egen mamma, även om hon förtjänar all kärlek och uppskattning. Jag tänker också på den kraft som moderskapet representerar. På alla mammor som älskar, oroar sig, bär, tröstar och aldrig riktigt slutar vara mammor.
Jag tror att världen skulle vara en lite mjukare och mer medmänsklig plats om vi oftare uppmärksammade och värdesatte den styrka som ryms i omsorg, trofasthet och kärlek.
Och genom generationerna går ett modershjärta vidare – i våra familjer, i våra berättelser och i Guds eget hjärta.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 