Ni som känner mig vet mycket väl att jag är en stegräknarnörd som älskar att promenera, och har jag av nån anledning glömt sätta på mig min smartwatch så känns det så himla onödigt att ha ta tagit de där stegen. För de finns ju liksom inte registrerade någonstans, förutom att Gud sett dom!
Idag ställde min vän Pedher Skoog frågan på sin blogg om Gud är den första stegräknaren i världshistorien? Och så är det nog och dessutom har han ju full koll på allas våra steg.
Han vakar över allt som människor gör och ser varje steg hon tar.
Job 34:21
Visst är det intressant att tänka sig Gud som en stegräknare som har full koll på våra steg. Oavsett om vi vandrar i dödsskuggans dal eller i en skog med vitsippor följer han oss med sin blick, och han blir aldrig upptagen av att se något så att han inte ser något annat.
Gud ser allt, även de felsteg som vi inte är så stolta över. Men han dömer oss inte utan hans blick är full av nåd och kärlek. Tänker också att det är en trygghet att att han ser allt för då vet han om det onda som sker och rättvisan kan segra en dag.
Människans steg styrs av Herren. Vad vet hon själv om sin väg?
Ordspråksboken 29:24
Om nu Gud ser alla våra steg och har överblicken över den väg som finns framåt så är det bästa för oss att låta han leda oss steg för steg. Vi människor avgör vilka steg vi ska ta utifrån våra tankar, känslor och tidigare erfarenheter och det behöver absolut leda oss fel. Men om vi söker Guds ledning tror jag att han på något sätt visar oss vilket steg som är rätt. Även om det inte alltid är så lätt att veta på vilket sätt han kommunicerar det till oss.
En kladdkaka består inte av en enda ingrediens utan av många. Om mjölet säger: ”Jag tillhör inte kladdkakan, för jag är inte som kakao” så hör den ända likafullt till kladdkakan. Och om ägget säger: ”Jag tillhör inte kladdkakan, för jag är bara ett ägg, och inte som socker” så hör det ändå likafullt till kladdkakan. Tänk om hela kladdkakan bestod av mjöl, hur skulle den då smaka? 🤔 Och tänk om kladdkakan bara bestod av två ägg, hur skulle den då se ut? Men Gud skapade inte kladdkakan på det sättet. Nej, i en kladdkaka behövs flera olika ingredienser och Gud har valt ut precis hur mycket av varje ingrediens han vill ha i. Hur skulle en kladdkaka smaka om den bara bestod utav en enda del? Därför består kladdkakan av många delar, men det är ändå bara en enda kladdkaka!
Precis som ingredienserna i en kladdkaka är vi människor olika. Vi ser olika ut och har olika intressen, talanger och gåvor. Vissa typer av oss finns det många av, andra förre. Och precis som alla ingredienser behövs för att det ska bli en riktigt god kladdkaka tänker jag att det är med kyrkan, församlingen.
Precis som de olika ingredienserna i kladdkakan kompletterar varandra har vi i församlingen olika uppgifter och gåvor som vi får använda för att tjäna Gud, varandra och andra.
/ Urban
Ps. Texten om kladdkakan är en omskrivning av Första Korinthierbrevet 12:14-20 Ds
Läste nånstans att människan både har tjock och tunn hud och är allvarlig och munter på samma gång, och precis så tror jag det är. Att vara människa är att ha både en yta och ett djup inom sig.
Vi människor kan både vara allvarliga och barnsliga, både vara lata och ta ansvar. Varje människa vi möter har känslor: sorg, glädje, rädsla och allt det andra och vi behöver ha det i åtanke för att kunna förstå oss på andra och oss själva.
Det sägs att det enda man med säkerhet kan veta om livet är att man föds, lever och dör. Men jag vill påstå att det andra man med säkerhet kan säga är att vi är tänkande och kännande varelser och att det därmed inte är helt enkelt att vara människa. Ibland är det riktigt tungt att vara människa.
Visst kan man tycka att det är allvarligt och ansvarsfullt att vara människa, men samtidigt är det både humoristiskt och roligt att leva. Till och med när mitt liv varit mörkt och besvärligt, och tårarna runnit nerför mina kinder och jag gjort allt i min makt för att inte braka ihop totalt så har ibland ett leende eller ett skratt plötsligt bara kommit. För mitt i mörkret kan en påminnelse om någonting personligt få oss att le eller skratta.
Att känna oro, sorg och förtvivlan ses märkligt nog alltmer som en avvikelse från, snarare än som en del av vad det innebär att vara människa. Men det är ju mänskligt att ibland känna sig stor och stark och ibland liten och ynklig. Och ju mer vi accepterar att vara mänskliga, desto mer kan vi omfamna alla känslor och se dem som mänskliga upplevelser och erfarenheter. Vilket såklart både kan vara roligt och besvärligt.
Någon är lycklig någon är ung Någon är gammal någon är kung Känsliga fingrar söker känsliga svar Utan att veta är kärleken klar
Ja en människa en människa ja Ja en människa ja en människa ja Av kött och blod Av kött och blod
Någon är halv någon är hel Nå’n tror sig alltid ha rätt nå’n bekänner sina fel Någon längtar längtar sig bort Där det finns kärlek har människan sitt hopp
Ja en människa en människa ja Ja en människa ja en människa ja Av kött och blod Av kött och blod
Nå’n va perfekt tills man en vacker dag Såg rynkorna komma aha det var en människa Någon är vacker någon är vackrare Någon är jag någon är du
Ja en människa en människa ja Ja en människa ja en människa ja Av kött och blod Av kött och blod Av kött och blod
Igår var jag i Eskilstuna och tittade på skulpturen Guds hand. Min tanke är att den föreställer en naken man med blicken riktad uppåt mot himlen i ett slags försök att få kontakt med den Gud som tycks vara osynlig. Men mannens blick gör att han inte märker att han faktiskt står i Guds hand.
En naken yngling balanserar på den stora handens tumme och pekfinger. Han tittar uppåt och kroppen är spänd med vitt utspärrade fingrar och gestikulerande armar som symboliserar ängslan och villrådighet medan handen representerar Guds trygghet
Wikipedia
Har ingen aning om vilken tanke skulptören Carl Milles hade när han gjorde skulpturen, men när jag läser om honom verkar han ha varit intresserad av astronomi och att han tänkte sig Gud som en okänd och avlägsen skapande makt högt uppe i det blå.
Visst man kan tolka det som att mannens uppmärksamhet är riktad mot någon i himlen som han för ett samtal med. Men jag tror att vi ibland söker efter Gud långt borta och inte märker att han finns där alldeles nära oss. För faktum är ju att han bara är en suck bort. En andning, en osorterad tanke eller bön bort.
När det känns som att vi balanserar mellan hopp och förtvivlan, kan det lätt bli så att vi glömmer bort att vi får stå i Guds starka hand.
Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand.
Jesaja 41:10
Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
Psaltaren 139:5
Jag tror att vad som än händer så vill Gud ta hand om oss och hålla oss i sin hand. Och jag tror att Guds hjälpande hand har burit mig när livet var som mörkast och att hans osynliga händer smekt min kind och torkat mina tårar. Att han som håller hela världen i sin hand också håller lilla mig i sin hand.
Jag tror att lycka och mening ofta går omlott i livet, eftersom man ofta blir lycklig av att fylla sitt liv med mening…
…men för mig är meningsfullhet betydligt viktigare än lycka. Att känna att det jag gör är meningsfullt är för mig en bättre grund att bygga min tillvaro på än det flyktiga tillståndet av lycka. Och måste man verkligen vara glad och lycklig hela tiden?
Å andra sidan kan man ju fundera på vad lycka är? Är lycka är den där intensiva känslan av eufori som jag i fredags fick av de japanska körsbärsträden i Kungsan och en rockkonsert mer Carola, eller handlar lycka om en mer långsiktig upplevelse av att livet är värt att leva.
Det finns mängder av händelser i mitt liv som varit allt annat än lyckliga men som fått vara meningsfulla för mig, och jag tror att om man fokuserar på mening istället för lycka så klarar man sig bättre igenom de där tuffa och jobbiga perioderna i livet. Samtidigt vill jag poängtera att jag absolut inte tror att allt som sker i livet har en mening, det finns mycket som händer som är helt meningslöst.
Läste nånstans att jakten på lycka är något som gör oss missnöjda med nuet och att meningsfullhet mer är att göra saker som uttrycker och återspeglar en själv, i synnerhet att göra goda saker för andra.
Att göra saker för att tillfredsställa sina egna själviska behov kan göra oss lyckliga för stunden, men att använda sin talang, sina gåvor, sitt engagemang för syften som är större än oss själva ökar definitivt känslan av meningsfullhet.
Tror dock att vi ibland i vår strävan efter ett meningsfullt liv feltolkar begreppet mening med tillfredsställelse. De är inte alltid sammankopplade, men visst det kan vara en stor tillfredsställelse att få betyda något för någon annan.
Varje vår slår de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården ut i full blom och för många Stockholmare och andra markerar detta den definitiva ankomsten av våren.
Det är förmodligen landets mest fotograferade körsbärsträd, och det är verkligen en speciell känsla när de rosa blommorna bildar ett tak över ens huvud.
Det är såklart prakten och skönheten med körsbärsträden som attraherar mig men samtidigt är det något med traditionen och att så många andra dokumenterar det hela som gör det så häftigt.
Under några få dagar i slutet av april och början av maj är det mängder av människor i olika åldrar och med olika etnicitet som samsas under de 63 körsbärsträden, och mängder av bilder publiceras på sociala medier.
Träden har tydligen funnits i Kungsträsgården sedan 1998, men märkligt nog har jag inga som helst minnen av att jag sett dem i full blom under åren vi bodde i Stockholm. Å andra sidan var ju det långt innan instagram fanns.
Läste nånstans att träden kan bli närmare 70 år så förhoppningsvis kommer jag få tillfälle att njuta av de vackra körsbärs många gånger framöver. Det gäller bara att pricka in ett besök i Stockholm vid rätt tillfälle för de blommar ju typ bara 1 – 1 1/2 vecka.
Att så många stannar upp och fotograferar beror nog till stor del på den korta blomningen, men också att de kortlivade blommorna kan ses som en påminnelse om livets förgänglighet.
I ett tidigare blogginlägg skrev jag att skönhet kanske inte är nödvändigt för livsuppehället, men att jag är tämligen övertygad om att det är bra för vår själsliga hälsa och vårt välbefinnande. Kanske är det därför Gud givit oss förmågan att uppskatta allt det vackra, och kanske är det så att körsbärsblommorna finns för att vi ska få en påminnelse om att ta vara på den korta tid som vi lever här på jorden.
Att säga vad man menar och mena vad man säger handlar både om tydlighet och ärlighet, och om alla gjorde det tror jag att många missförstånd skulle kunna undvikas.
Snälla säg vad du menar för jag kan inte alltid läsa dina tankar och mena det du säger, för jag vill kunna lita på det du säger. Jag tror nämligen att det vi säger till varandra är viktigt, att orden som sägs är betydelsefulla.
Säg vad du menar När du säger att du Menar vad du säger När du säger vad du Tänker & känner När du säger det till mig
Du måste tänka på orden som du väljer Du måste stå upp för sakerna du gör Jag måste tänka på orden som jag väljer Jag måste stå upp för sakerna jag gör Vi måste stå upp för drömmarna vi säljer Vi måste stå upp för sakerna vi gör Det handlar inte bara om allt det där vi säger Det handlar också om sakerna vi gör
Kent
Jag vill gärna tro att det en människa säger följs upp av en handling. Men vet mycket väl att så inte alltid är fallet, varken från andra eller mig själv. Ibland lovar jag tyvärr saker som jag inte kan hålla.
Jag vill gärna tro att jag är tydlig i vad tycker och tänker, men precis som många andra har jag ibland en förmåga att väva in orden så att de ingenting säger…
…och ibland använder jag mig av lite vaga begrepp såsom nog och kanske. För det är ju inte alltid så enkelt att stå upp för vad man tycker och tänker. Framförallt kan det vara svårt att framföra något negativt, för man vill ju inte trampa någon på tårna.
Ärlighet handlar om att mena det man säger, men inte att man säger allt man menar. Ibland kan det faktiskt vara guld att tiga, eller kan man säga till sin fru att den nya blusen är snygg trots att man inte riktigt menar det?
Om det ofta är så att man inte menar det man säger är risken stor att man tappar bort sig själv. Att man helt enkelt glömmer bort vad man innerst inne egentligen tycker, tänker och känner.
Jag tror det ligger i människans natur att röra på sig och att gå är ju något som både är självklart och naturligt för oss. Faktum är att det är en sysselsättning som vi strävar efter redan från det att vi är bara några månader gamla och när vi går händer det positiva saker inom oss. Men ändå är det många som väljer att ha väldigt stillasittande liv!
Flera forskare som tittat närmare på hur motion påverkar vårt välbefinnande menar att promenader har högst effekt för att vi mentalt ska må bättre.
Personligen behöver jag dagligen få sätta den ena foten framför den andra och i lugn och ro gå och fundera över livet. Ibland måste jag gå ut en sväng för att lugna ner mig litegrann och ibland behöver jag ut för att rensa huvet. Det är som att den fysiska kroppen talar med ens inre i framåt rörelsen, och att hjärnan har svårt att stanna kvar i sitt ältande när vi rör oss.
Framförallt promenerar jag för att inte tappa bort mig själv och jag tror precis som HerreGud & co att man skapar sin framtid när man går.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder – vilken tröst, vad än som kommer på! Allt ju vilar i min faders händer: skulle jag som barn väl ängslas då? Han som bär för mig en faders hjärta giver ju åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.
Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd. Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd. Morgondagens omsorg får jag spara. Om än oviss syns min vandrings stig. “Som din dag, så skall din kraft ock vara.” Detta löfte gav han mig.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla blott vid dina löften, Herre kär, och att ej den dyra tröst förspilla, som i ordet mig förvarad är. Hjälp mig, Herre, att vad än mig händer taga av din trogna fadershand blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått ditt goda land.
Lina Sandell
Är nog inte ensam om att ha den psalmen som favorit, man skulle lätt kunna säga att det är en tidlös psalm som fått ge tröst, hopp och styrka till många människor, genom flera generationer. Den är ju trots allt över 150 år gammal.
Lina Sandell skrev den 1865 och upprinnelsen till att hon skrev just den texten började med en berättelse om ett gammalt väggur som plötsligt hade stannat. Vet inte riktigt vem som är författaren men troligtvis har den sitt ursprung i england.
Urtavlan funderade på varför klockan hade stannat och kom fram till att det var pendeln som orsakat felet. Pendeln hade nämligen bestämt sig för att börja strejka, den hade kommit på att under ett dygn så måste den pendla fram och tillbaka 86400 gånger och det blev ju alldeles för jobbigt. Urtavlan undrade om det inte var så att det bara var tanken på arbetet och inte arbetet i sig som tröttade pendeln och förklarade för pendeln att den enbart behöver pendla ett varv i sänder. Pendeln lyssnade noga på urtavlans utläggning, insåg det riktiga i resonemanget och fortsatte sedan sitt tålmodiga arbete.
Lina Sandell kommentarade berättelsen med orden: ”Det är dåraktigt att tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd. Vi får inte mer än en dag, en timme i sänder att genomgå och för varje ny dag, ny nåd, ny kraft och ny hjälp”
Tror de flesta svenskar känner till orden blott en dag, ett ögonblick i sänder och det oavsett om man går till kyrkan eller ej. Tänk bara på allt snack om att fånga dagen, medveten närvaro och härvaro och liknande…
För att orka med livet försöker människor ta en dag, ett ögonblick i sänder och det är en nödvändighet för den som är slutkörd, så var det iallafall för mig när jag drabbades av utmattningssyndrom.
Vi hör en vän berätta om ett par som har en son med bara några veckor kvar. Dom kämpar för att hålla uppe modet, det är tydligen någonting med blodet. Dom tar en dag, ett ögonblick i sänder. Vi läser tidningen och stannar upp ett slag och tänker att det kunde varit hon och du och jag som hade suttit på det flyget om inte resan fått det dåliga betyget. Vi tar en dag, ett ögonblick i sänder och hoppas innerligt att ingenting händer.
Bo Kaspers orkester
Visst är det så vi ofta gör, eller iallafall önskar. Att vi tar en dag, ett ögonblick i sänder och hoppas innerligt att ingenting händer. Alltså att ingenting tråkigt eller jobbigt ska drabba oss.
Om det är något som kännetecknar den tid vi lever i är det nog oro, för visst är det lätt att bli orolig och grubbla över allt som händer i världen. Kriget i ukraina, det försämrade säkerhetsläget i europa, stigande räntor, dyrare mat och höga elpriser. Då är det inte alltid så lätt att ta en dag, ett ögonblick i sänder, det är ju så lätt att bekymra sig för morgondagen.
När Lina Sandell skrev sina texter använde hon ofta bilden av Gud som en mor men eftersom männen i psalmkomitten inte uppskattade bildspråket ändrades många av texterna. Faktum är att från början fanns det inga som helst fadersassociationer i Blott en dag, då sjöng man att allt vilar uti herrens händer och han som har mer än modershjärta.
Att i dagens samhälle tala om Gud som far är inte alltid så lätt, det är nämligen många som fått sin fadersbild förstörd och förknippar den mer med rädsla och obehag än kärlek och trygghet. Dessutom kan man ju tycka att det blir lite snedvridet att enbart tala om Gud som far i ett samhälle där allt ska vara jämställt.
Personligen tycker jag att det är lite tråkigt med dessa förändringar i texten, hade gärna önskat att vi sjöng han som bär för mig ett modershjärta, För faktum är ju att det är bibliskt att se Gud som en far med ett modershjärta.
I Jesaja hittar vi en uppsjö av kvinnliga bilder och metaforer för Gud som saknar motstycke någon annanstans i bibeln. Det verkar som att profeten Jesaja hämtat inspiration från barnafödande och att vara mor när han skrev texten.
Länge har jag tigit, varit tyst och behärskat mig. Nu vrålar jag som en födande kvinna flämtar, drar efter andan.
Jesaja 41:14
Glömmer en kvinna sitt lilla barn. Bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om mammor kan glömma så glömmer jag aldrig dig, aldrig i livet.
Jesaja 49:15
Hennes barn ska bli burna i famnen och bli gungade i knät. Som en mor tröstar sina barn så ska jag trösta er”
Jesaja 66:12-13
Visst är det härligt att tänka sig Gud med ett modershjärta och jag tycker det är tråkigt att den bilden av Gud ofta glöms bort. Men nu är ju som sagt texten i Blott en dag: han som bär för mig ett fadershjärta.
Ni känner säkert till liknelsen om den förlorade sonen, om ni inte kommer ihåg storyn så finns den i Lukasevangeliets femtonde kapitel.
På långt håll fick hans pappa syn på honom, och med hjärtat värkande av kärlek sprang han fram och kramade och kysste honom.
Lukasevangeliet 15:20
Tänker att det i den versen finns en viktig detalj vi lätt glömmer bort, nämligen att fadern springer. På Jesu tid var familjefadern en respektingivande person. Han var liksom inte farsan som man låna kamelen av när man skulle ut med polarna. Och det var absolut under en fars värdighet att springa, men ändå gör han det otänkbara. Han drar upp dräkten, för på den tiden hade ju alla typ lucialinne på sig och sprang sonen till mötes. Han skämde ju ut sig fullständigt. Precis så tror jag att Gud är, han springer oss till mötes och han vill inte läxa upp oss utan han möter oss med en kärleksfull famn.
Han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag
Texten blundar inte för att livet kan vara svårt och besvärligt och tar man en titt på Lina Sandells egna liv blir detta väldigt tydligt. Som barn var hon ofta sjuk och under en period var hon till och med förlamad. Hennes pappa drunknade när de åkte båt över vättern och två år senare avled även hennes mamma. Vid 28 års ålder hade hon förlorat båda sina föräldrar och när hon själv fick barn så dog barnet vid födseln.
Han ju ger åt varje nyfödd dag, dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag. Man kan ju fundera på om det verkligen är så att det är Gud som ger oss smärtan och mödan. Å andra sidan hindrar han ju inte att vi emellanåt drabbas av svårigheter och motgångar. Detta är inte helt enkelt, men jag tror att smärtan, svårigheterna och motgångarna i livet kan förvandlas till välsignelser om vi blandar in Gud i det hela.
Själv han är mig alla dagar nära,för var särskild tid med särskild nåd.
Trösten ligger i att vi aldrig är övergivna. Personligen har jag fått uppleva mycket i livet som varit jobbigt, men på något sätt är det som att när livet varit som jobbigast så har Gud visat sig från sin allra bästa sida. Som att det liksom finns en speciell nåd som bara ges vid speciella tillfällen.
Gud finns inte med oss från avstånd utan han finns där mitt i det allra jobbigaste, mitt i vårt lidande, i nöden, i ångesten för det är nämligen Guds väsen att vara med-lidande.
Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både kraft och råd.
Jag tror på en Gud som både kan ge oss kraft och råd. Men om han ska kunna bära våra bekymmer behöver vi ge dom till honom, och vi behöver inte tona ner eller lägga locket på inför Gud. Nej till honom får vi komma precis som vi är.
Morgondagens omsorg får jag spara om än oviss syns min vandrings stig. Som din dag så skall din kraft och vara. Detta löfte gav han mig.
De orden fann Lina Sandell i Femte moseboken 33:25 där det i en engelsk bibelöversättning står ”som dina dagar, så skall din styrka vara”.
När vi tänker på alla dagar vi har framför oss kan det ibland kännas jobbigt och rentav omöjligt att vi ska orka med dem. Men ingen av oss ska ju orka med alla dagar samtidigt. Vi får var och en ta en dag i taget. Ett ögonblick i sänder, och lita på att Gud är med och ger ny kraft.
Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn ängslas då?
Men det finns ju så mycket att bekymra sig för. En del bekymmer kommer plötsligt och oväntat och kan vara riktigt besvärliga. En del andra går vi och dras med under lång tid och sedan finns det bekymmer som vi nog själva åstadkommit genom vårt ältande och grubblande, vilket också inneburit att problemet fått fel proportioner. Kanske känner ni precis som mig att oro och bekymmer ibland kan sätta sig på insidan och nästan ta över oss. Att det kan få oss lättretliga, griniga och att vi sover dåligt och blir rastlösa.
Allt ju vilar i min faders händer och den vanligaste uppmaningen i bibeln är att vi inte ska vara rädda, att vi inte ska vara oroliga och bekymra oss.
Lugn i stormen. Jag är med er. Var inte rädda, för jag är er Gud. Jag ger er styrk. Jag hjälper er. Håll i mig, jag håller i er. Jag håller er och släpper inte taget. Jag säger lita på mig. Ta det lugnt. Jag är här och tar hand om er
Jesaja 41:10,13
Har någon någonsin lyckats växa en centimeter genom att stå och oroa sig framför spegeln? Så mycket tid och pengar läggs på mode. Tror ni att det är värt det? Titta inte på modet, titta på blommorna i naturen. De klär inte upp sig och byter inte mode, men har ni sett maken till färger och former? De tio bäst kläda i världen är sluskar i jämförelse. Om Gud lägger ner sådant jobb på blommorna ute i naturen utan att någon ens ser dem, tror ni inte att han skulle ta ännu mer hand om er, fröjdas åt er, göra allt för er? Slappna av! Om ni inte var så upptagna med allt ni skaffar er skulle ni upptäcka allt som Gud skänker er. Människor som inte känner Gud och inte vet hur hur han jobbar gör stor affär av sådana saker, men ni både känner Gud och vet hur han gör saker. Ta vara på Guds verklighet, lita på Guds initiativ, ta emot Guds omsorger. Det förlorar ni inte på. Ni ska se att alla vardagsbehov blir tillgodosedda. Rikta all uppmärksamhet på vad Gud gör i detta nu, och gå inte och änglas över vad som kommer eller inte kommer att hända i morgon. Gud hjälper er att ta itu med de problem som dyker upp när de väl dyker upp
Matteusevangeliet 6:27-34
Ska jag vara ärlig är det nog ofta så att jag först söker allt det andra först. Att det helt enkelt tar ett tag innan jag blandar in Gud i mina bekymmer. Först försöker jag fixa det själv och om det inte går så blandar jag in Gud. Men Jesus säger till oss att sök först hans rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla, blott vid dina löften Herre kär. Ej min tro och ej den tröst förspilla som i ordet mig förvarad är. Hjälp mig herre att vad som helst mig händer, taga ur din trogna fadershand.
Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd
Jag kastar en blick över axeln, där står du. Sedan tittar jag framåt, där är du också. Alltid vart jag än går, är du hos mig. Hur är det möjligt? Hur gör du? Det är mer än jag förstår
Psaltaren 139:5-6
Tack Herre att vi får komma till dig med allt som fyller våra hjärtan, all vår oro och all vår glädje, och hjälp oss att vila tryggt och stilla vid löftet att du alltid är med oss oavsett vad som händer.
Ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått att det finns tre sidor av varje historia. Min, den andres och vad som egentligen hände, sanningen.
Man vill ju gärna tro att man har full koll på läget, men är tämligen säker på att ingen av oss har det. Ibland har jag fel, eller det behöver egentligen inte vara fel. För det finns ju som sagt tre versioner av varje historia, min, din och sanningen. Och ingen ljuger.
Till vardags arbetar jag på förskola och dagligen upptäcker jag detta med att det finns tre sidor av varje historia. När man ska hjälpa till att medla mellan två barn och ta reda på vad som hänt får man ofta höra två helt olika skildringar av händelseförloppet. Av erfarenhet har jag dock lärt mig att den verkliga sanningen ofta ligger där i mitten.
Men hur ofta dömer vi inte någon efter att ha hört den första versionen och sedan när vi fått höra den andra så får vi ändra vårt ställningstagande, vår attityd.
Fick nyligen en fråga om barn ofta ljuger, men generellt jag tror faktiskt inte att de gör det, däremot har de livlig fantasi. När man fått höra två helt skilda versioner av ett händelseförlopp är det lätt att tro att den ene av dem ljuger, men ofta är nog bådas versioner sanna utifrån deras perspektiv.
I varje möte med en annan människa bär vi med oss vårt eget bagage av minnen och lärdomar från tidigare erfarenheter av livet. Man skulle kunna säga att vi ser allt genom ett filter, en slags lins som är färgad av det förflutna.
Vi upplever tillvaron utifrån vårt eget perspektiv och det är inte alltid så lätt att inta en annan människas perspektiv. Vi tror ofta att vi har rätt och den andre fel, vi behöver bli mer ödmjuka och inse att vi själva nog inte har hela sanningen.
Ibland har båda rätt och båda fel, det handlar om perspektiv.
Tänk om vi bättre kunde förstå en annan människas perspektiv då skulle nog en hel del missförstånd snabbt redas ut.
Urbans Tankar och Funderingar 